Idag lever cirka 12 000 barn i familjehem. Många av dessa är långtidsplacerade och lever i ständig ovisshet om sin framtid. Deras behov och rättigheter skyddas inte tillräckligt av dagens lagstiftning och praxis. Enligt socialtjänstlagen och lagen om vård av unga ska placeringen övervägas/omprövas varje halvår. Placeringen kan hela tiden avbrytas och barnet flyttas, med eller mot sin vilja. När det gäller barn som placerats som spädbarn eller som mycket små och som bor kvar i samma hem under hela sin uppväxttid är detta särskilt anmärkningsvärt. Även barn som varit äldre när de placerades kan uppleva ovissheten som mycket svår. Dessa barn lever i en oförutsägbar och oviss värld. Vi vet att barn har ett stort behov av att leva i en stabil tillvaro med en permanent familj, detta pekar också FNs barnkonvention på. Trots detta görs ingenting för att förbättra dessa barns situation.
Den svenska socialtjänstlagens intentioner bygger på tanken att det huvudsakliga målet under hela familjehemsplaceringen är återföreningen med föräldrarna. Det är föräldrarnas förmåga att ta hand om sig själva och sina barn som avgör var barnen ska bo. Grundtanken i detta är naturligtvis riktig. Samtidigt är det en svår balansgång när det gäller att väga barnens behov mot föräldrarnas. Barnens behov måste enligt vår mening väga tyngst.
Utländsk forskning visar att barn som växer upp i ovisshet om sin framtid och tillhörighet får problem att utvecklas till harmoniska och väl fungerande vuxna individer. Dessa barn tycker sig inte höra hemma någonstans. Kontakten med den biologiska familjen är bristfällig likaså kontakten med familjehemmet (i vissa fall familjehemmen).
I Sverige har familjehemsvård och omhändertaganden utretts och debatterats gång på gång utan att verkligheten ändrats mycket för just gruppen långtidsplacerade barn. Olika möjligheter som till exempel s.k. öppen adoption och gemensam vårdnad har förts fram som tänkbara alternativ. I andra delar av världen har myndigheterna tvingats ta ställning efter ett visst antal år. Är en varaktig återförening med de biologiska föräldrarna realistisk inom en snar framtid eller inte? Nyckelorden är trygghet, stabilitet, kontinuitet och livslånga relationer.
Under åren har något som kommit att kallas för ”en svensk modell för familjevård” utvecklats. Här har huvudtanken varit att utgå från de förutsättningar som den svenska lagen ger och istället för att inskränka och begränsa de biologiska föräldrarnas möjligheter att umgås med barnen och påverka deras situation i familjehemmen har man velat göra det möjligt för föräldrarna att delta aktivt i barnens liv. Nätverk, i form av släktingar, grannar och dagispersonal knyts också till socialarbetarnas arbete med barnen. Detta är en positiv inriktning.
De långtidsplacerade barnens situation och behov av trygghet, stabilitet och livslånga relationer är dock ofta fortfarande otillfredsställande. Utgångspunkten måste i alla lägen vara barnens bästa. En tänkbar lösning som har förts fram i olika sammanhang, bland annat i Socialstyrelsens rapport 1995:8, Ovisshetens barn, är så kallad öppen adoption. Ytterligare ett förslag är att de biologiska föräldrarna och familjehemsföräldrarna skulle kunna ha gemensam vårdnad om dessa barn.
Öppen adoption innebär att barnet adopteras av familjehemsföräldrarna men kontakten mellan barnet och de biologiska föräldrarna behålls. Umgängesavtal görs upp mellan familjehemmet och de biologiska föräldrarna. Det är viktigt för barnet att känna sitt ursprung och bygga upp och bevara en känslomässig relation med föräldrarna, utan att tillhörigheten med adoptionsfamiljen hotas.
Gemensam vårdnad är ett exempel på lösning som förts fram bland annat av Familjehemsplacerade barns organisation (BUFF). Det bygger på att kontakten mellan familjehemmet och de biologiska föräldrarna är god och kan förväntas förbli så.
Sammantaget är det viktigt att de berörda barnen får större inflytande över besluten. Det är hög tid att hitta lösningar även för de långtidsplacerade familjehemsbarnen. Därför föreslår vi att en utredning tillsätts som ser över dessa barns situation och som lämnar förslag till åtgärder för att garantera särskilt de långtidsplacerade barnens behov av stabilitet, trygghet och bestående relationer.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en utredning skall tillsättas som ser över de långtidsplacerade barnens situation och som lämnar förslag till åtgärder för att garantera särskilt de långtidsplacerade barnens behov av stabilitet, trygghet och bestående relationer.
|
Inger Davidson (kd) |
|
|
Birgitta Carlsson (c) |
Siri Dannaeus (fp) |
|
Liselotte Wågö (m) |