Tobaksbruket fortsätter att utgöra ett av de största folkhälsoproblemen i vår tid och är en globalt växande epidemi. Varje år möter nu 3,5 miljoner människor i världen en för tidig död på grund av sitt tobaksbruk. Det är fler än Världshälsoorganisationens (WHO) tidigare prognoser visat. Rökning ökar risken (i vissa fall tio till tjugo gånger) för ett fyrtiotal olika sjukdomar. I medelåldern (45–64 år) är det årliga dödstalet för cigarettrökare som rökt i många år tre gånger högre än för dem som aldrig rökt. År 1990 svarade rökningen i i-länderna för 24 procent av alla dödsfall bland män och sju procent av alla dödsfall bland kvinnor. Skillnaden mellan män och kvinnor beror i första hand på att kvinnor har rökt mindre och kortare tid och därför ännu inte kommit upp i samma höga siffror som männen.
I Sverige började rökningen bland männen minska redan på 1970-talet, och följaktligen minskar nu tobaksskadorna bland män. Fortfarande ligger dock t.ex. förekomsten av lungcancer på en hög nivå. Bland kvinnor började rökningen minska först senare efter att ha ökat kraftigt under 1950- och 1960-talen. Som en följd av detta ökar nu tobaksskadorna bland kvinnor. Kvinnor tycks dessutom vara mer känsliga än män för tobakens skadeverkningar. Bland dem som får lungcancer före 50 års ålder är numera majoriteten kvinnor. I Sverige orsakades 1995 mer än 7 000 förtidsdödsfall av rökning vilket är 12 procent av alla dödsfall bland män och fyra procent bland kvinnor.
Ungdomens tobaksvanor tycks inte ha genomgått några större förändringar under 1990-talets första hälft. Andelen rökare bland elever i grundskolans årskurs 9 är högre än vid mitten av 1980-talet, även om situationen idag är betydligt mer gynnsam än vid 1970-talets början. Fortfarande (1996) uppger sig 25 procent av flickor i årskurs 9 vara rökare, flickor som inom ett decennium i stor utsträckning kommer att vara våra unga mödrar. Årskurs 9-pojkarnas 19 procent skall kompletteras med de 17 procent som uppger sig snusa.
Det är oroväckande att rökningen bland ungdomar inte minskar. Vi vet att risken är stor att nikotinberoendet blir bestående. Vi vet att tobaksbruket inte sällan är inkörsport till annat drogberoende. Vi vet att dessa ungdomar så småningom kommer att bli sjuka av sitt tobaksbruk – ju tidigare de börjat desto sjukare – och att en fjärdedel av dem kommer att dö i genomsnitt 23 år för tidigt. Vi vet samtidigt att risken att börja röka senare i livet är liten om man låter bli att använda tobak i tonåren. En nollvision avseende tobaksbruk hos barn och ungdom borde sättas upp som ett nationellt mål.
Utvecklingen av s.k. lågtjärecigaretter har av många – främst tobaksbolagen – beskrivits som ett led i arbetet för att minska tobaksskadorna. Nya forskningsrön har nu visat att detta arbete inte lett till några positiva resultat. Hälsoriskerna med s.k. lågtjäremärken är betydande och inte nämnvärt mindre än för traditionella cigaretter. Marknadsföringen av s.k. svaga cigaretter tycks främst ha medfört att rökare invaggats i en falsk säkerhet och därmed avstått från att sluta röka.
WHO:s prognoser tyder på att rökningen långsamt minskar i i-länderna. Samtidigt ökar den kraftigt i Central- och Östeuropa och i tredje världen. Om nuvarande trend består, kommer tobaken år 2025 att orsaka tio miljoner dödsfall per år i världen. Av dessa kommer tre miljoner att inträffa i i-länderna.
Många västländer intensifierar nu sina åtgärder mot tobaken. I USA pågår en rad skadeståndsprocesser mot tobaksbolagen, som av flera delstater ställs till ansvar för de sjukvårdskostnader som drabbat skattebetalarna p.g.a. tobaksskador bland rökare utan privat sjukförsäkring. Utvecklingen har blivit så pressande för tobaksbolagen att de nu förhandlat fram ett förslag till förlikning.
Uppgörelsen innebär att tobaksbolagen offentligt erkänner att deras produkter är hälsoskadliga och beroendeskapande. De åtar sig att offentliggöra sina interna forskningsdokument, listor över tillsatsämnen m.m. De går med på en rad kraftiga inskränkningar för sin marknadsföring, inklusive förbud mot utomhusreklam och gratisutdelningar, mot automatförsäljning av tobak, mot kultur- och idrottssponsring under märkesnamn, m.m. De åtar sig också att stoppa den subtila indirekta reklam som är så svår att komma åt lagstiftningsvägen, t.ex. användning av tobaksvarumärken på andra varor och vice versa, produktplacering i filmer och tobaksreklam på Internet. De accepterar också licensiering av deltaljhandeln med tobak, betydligt större och skarpare varningstexter osv.
Indirekt medger bolagen att de genom sin marknadsföring kan styra rökvaneutvecklingen bland ungdomar. De går nämligen med på att betala skadestånd om ungdomsrökningen inte minskat med 30 procent inom fem år, 50 procent inom sju år och 60 procent inom tio år, med ungefär 80 miljoner dollar för varje procentenhet man misslyckats uppnå. En stor del av uppgörelsen utgörs av åtaganden från bolagens sida att se till att 18-årsgränsen för tobaksinköp efterlevs.
Livs- och läkemedelsmyndigheten FDA tillerkänns den lagliga rätten att reglera nikotin som en beroendeskapande drog. Ett totalförbud mot nikotin kan dock inte införas förrän om tidigast 12 år.
Dessutom skall bolagen betala 368,5 miljarder USD under 25 år i skadestånd för sjukdomsdrabbade rökare. 1,5 miljarder per år skall avsättas för massmediekampanjer och andra insatser mot rökning samt 25 miljarder till en särskild folkhälsofond.
Uppgörelsen måste godkännas av såväl presidenten som kongressen innan den kan träda i kraft. Det är osäkert när så sker.
Den nya regeringen i Storbritannien har likaså aviserat kraftigt förstärkta åtgärder mot rökningen. Ett förslag till proposition kommer att presenteras i slutet av detta år. Det förväntas innehålla såväl reklamförbud och höjda tobaksskatter som skärpta regleringar av annat slag, t.ex. en höjning av åldersgränsen från 16 till 18 år och en klassificering av nikotin som drog.
Storbritanniens skärpta hållning i tobaksfrågor förväntas också bidra till en skärpt tobakspolitik inom EU. Det direktivförslag om reklamförbud som hittills blockerats av en minoritet av medlemsländerna kan förhoppningsvis nu genomdrivas. EU-kommissionen har också föreslagit en lång rad andra åtgärder för att motverka tobaksbruket. Vi förutsätter att Sverige även fortsättningsvis aktivt stöder en skärpt tobakspolitik inom EU.
Samtidigt måste perspektivet vidgas till att omfatta även Öst- och Centraleuropa samt tredje världen. Sverige bör kunna ge stöd till åtgärder mot tobak i dessa länder, särskilt i Baltikum där svensk tobaksindustri är verksam.
WHO arbetar nu med att utforma en internationell konvention om arbetet mot tobaken. Den syftar till att få världens regeringar att samarbeta bättre i det internationella tobaksarbetet och undanröja de problem med frihandelsprinciper o. dyl. som f.n. ställer till problem när det t.ex. gäller att stoppa den internationella smugglingen eller de transnationella tobaksföretagens globala marknadsföring. Förhoppningen är att en ”Comprehensive Framework Convention” skall kunna börja träda i kraft under nästa sekels första decennium. Tyvärr har WHO hittills inte fått tillräckligt ekonomiskt stöd från medlemsländerna för arbetet med tobakskonventionen, så tidtabellen är fortfarande osäker. Sverige har givit sitt principiella stöd till WHO:s arbete med konventionen men det räcker inte med ord, det principiella stödet bör kompletteras med ett ekonomiskt sådant.
Under senare år har de vetenskapliga rönen om nikotinets effekter blivit allt fler och alltmer övertygande: Det är nu ställt utom tvivel att nikotin är en starkt beroendeskapande drog. Beroendet liknar det för heroin och kokain och etableras mycket snabbare än man tidigare antagit. Det räcker att man röker ett par paket cigaretter för att ett beroende skall utvecklas.
Det starka beroendet och det faktum att den överväldigande majoriteten konsumenter börjar utveckla ett nikotinberoende långt före myndig ålder, gör det numera omöjligt att beteckna tobaken som en alldaglig konsumtionsvara eller en fråga om ett personligt, fritt ”val” för vuxna, myndiga konsumenter.
I USA har som ovan nämnts FDA nyligen klassificerat nikotin som en drog i lagens mening. Tobaksbolagen har överklagat beslutet i domstol, men förlorat i första instans. På grund av de pågående förhandlingarna i USA om en ”förlikning” med tobaksindustrin, är det inte klart om processen kommer att föras vidare. Till följd av denna klassificering har FDA utfärdat långtgående regler för marknadsföringen av tobak. Bl.a. är det nu ett federalt brott att sälja tobak till barn under 18 år, och handlare är skyldiga att begära fotolegitimation av kunder som är under 27 år.
Under 1995–1996 införde många livsmedelskedjor och andra deltaljister i Sverige frivilligt en åldersgräns på 18 år för inköp av tobaksvaror. Denna åtgärd stöddes också av den svenska tobaksbranschen, som menade att en frivillig åldersgräns skulle efterlevas bättre än ett lagfäst förbud.
Den frivilliga åldersgränsen har nu utvärderats i vetenskapliga studier, bl.a. vid Centrum för folkhälsoforskning i Karlstad. Resultaten visar att den frivilliga åldersgränsen fungerade mycket otillfredsställande. En provinköpsstudie visade att 85 procent av provinköpen resulterade i att ungdomarna fick köpa tobaksvaror i sådana affärer som uppgav sig tillämpa den frivilliga åldersgränsen.
De vetenskapliga studierna har initierats av Folkhälsoinstitutet för att klarlägga åldersgränsens effekter på ungdomars tobaksbruk, attityder och inköpsvanor. Studierna fortsätter nu för att utvärdera effekterna av den lagfästa åldersgräns som enligt riksdagens beslut införts i tobakslagen med ikraftträdande 1997 01 01. Ännu finns inget underlag för att bedöma den lagstadgade åldersgränsens effekter. Man kan förvänta att en lagfäst åldersgräns efterlevs bättre än en frivillig rekommendation, men det finns ändå en inte obetydlig risk att vissa handlare fortsätter att sälja tobaksvaror till barn under 18 år.
Fortfarande förekommer en omfattande direkt tobaksreklam, främst i form av skyltning vid säljställen. Tobaksbolagens marknadsföringsinsatser kanaliseras alltmer via återförsäljarna. Från flera håll i landet rapporteras att återförsäljare använder otillåtna metoder i sin marknadsföring. Det har bl.a. förekommit att lokala restauranginnehavare sänt direktreklam till ungdomar – även under 18 år! – där de inbjudit till särskilda ”klubbkvällar” med gratisutdelning av bl.a. rökverk.
Även den indirekta tobaksreklamen fortsätter. Bl.a. har Swedish Match inlett ett samarbete med ett skivbolag i syfte att få sitt varumärke John Silver exponerat i TV-reklam. Det finns också uppgifter om att bolaget erbjudit ekonomiskt stöd till svenska filmproducenter för att få sina produkter exponerade i filmer – samtidigt som tobaksbolagen i USA i ”förlikningen” förbundit sig att avstå från detta slags marknadsföring eftersom den särskilt appellerar till barn och ungdom.
Förbud mot såväl direkt som indirekt reklam inom EU kan snart komma att beslutas i form av ett EG-direktiv. Vi förutsätter att Sverige aktivt stöder ett sådant förbud, som skulle tillgodose riksdagens önskemål om ett stopp för den indirekta reklamen. Samtidigt bör det beaktas att direktivförslaget också innebär att Sverige måste skärpa reglerna mot direkt tobaksreklam i form av skyltning utanför säljställen m.m.
Om man ser på hela det sortiment av nikotinhaltiga produkter som saluförs, slås man av att regleringen av denna marknad är inkonsekvent. De minst skadliga nikotinprodukterna – plåster, tuggummi, inhalator etc. – säljs endast på apotek, och för kunder under 18 år krävs t.o.m. läkarrecept. De mest skadliga produkterna – cigaretter och andra rökverk – säljs däremot fritt i servicebutiker, kiosker, gatukök, bensinstationer etc.
Skolläkaren i Solna har nyligen föreslagit att tobaksvaror endast skall få säljas på apotek, där det finns kunnig personal som kan ge information om hälsoriskerna och råd om rökstopp. Förslaget har mötts av kritik men är egentligen helt logiskt med tanke på vad som gäller för mindre skadliga nikotinprodukter som tuggummi och plåster.
Förhållandet att så många pojkar snusar ger anledning till oro. Visserligen tyder den forskning vi har idag på att snusning skulle ge mindre skadliga biverkningar än cigarettrökning. Men då skall man komma ihåg att de resultat vi har baseras på ett begränsat befolkningsunderlag och korta uppföljningstider. Det mesta i forskningsväg återstår att utföra när det gäller de medicinska effekterna av långvarig snusning. Och det vi vet är att snus är ett nikotinrikt medel som många är beroende av för att fungera sin vardag och som genom sitt högre nikotininnehåll ofta orsakar ett större beroende än cigarettrökning. Att förändra attityderna till och användningen av snus är således en angelägen folkhälsofråga.
De med minst uttalat nikotinberoende slutar med sitt tobaksbruk på egen hand. De övriga blir kvar med sin kamp mot beroendet och sitt dåliga samvete. Tre fjärdedelar av rökarna och hälften av snusarna säger sig vilja sluta men behöver hjälp med sin rökavvänjning. Man räknar med att återfallsfrekvensen efter rökstopp är hög, närmare 80 procent, bland kraftigt nikotinberoende rökare. De behöver ett mer professionellt och tillgängligt stöd än vad som finns idag. Vi anser att Folkhälsoinstitutet och Socialstyrelsen bör få i uppdrag att utreda och komma med förslag om hur behovet av av rök- och snusavvänjning i Sverige skall kunna tillgodoses.
Cigarettsmugglingen i Sverige har hittills varit av ringa omfattning. En aktuell studie av professor Leif G W Persson och medarbetare beräknar cigarettsmugglingen i Sverige år 1996 till 150–200 miljoner stycken vilket motsvarar omkring två procent av totalmarknaden. Det är väsentligt lägre än i många andra EU-länder.
Cigarettsmugglingen i EU sker främst till Sydeuropa. Paradoxalt nog tycks priset på cigaretter ha mycket liten betydelse för smugglingens omfattning. I de länder som har de lägsta priserna, t.ex. Italien och Spanien, svarar smugglingen för 10–15 procent av totalmarknaden, medan smugglingen i högprisländer som England och Danmark endast utgör någon procent av marknaden. Att sänka den svenska tobaksskatten är således inte någon effektiv väg att bekämpa smugglingen – inte ens om tobaksskatten avskaffades helt, skulle cigarettpriserna i Sverige sjunka till den prisnivå som gäller i t.ex. Baltikum eller Polen.
Såväl tullen som olika branschorganisationer har på senare tid noterat att cigarettsmugglingen förefaller öka kraftigt. Även om denna smuggling till stora delar inte är avsedd för den svenska marknaden, är utvecklingen självklart oroande. Det krävs ett intensifierat samarbete mellan tull, skattemyndigheter m.fl. för att ingripa mot denna brottslighet. Även Socialstyrelsen deltar mer aktivt i ett sådant samarbete. Socialstyrelsen är tillsynsmyndighet för tobakslagen och förfogar därmed över verktyg att ingripa t.ex. när en detaljhandlare säljer tobaksvaror som saknar föreskrivna varningstexter. Socialstyrelsen kan då beslagta vederbörande handlares hela lager av olagliga cigaretter.
Det är uppenbart att detaljhandeln med tobak lider av att det finns många oseriösa företagare, som inte tvekar att sälja tobak till barn och ungdom, sälja smuggelcigaretter osv. I en undersökning i Stockholm, som nyligen redovisats i tidningen Köpmannen, fann man att var fjärde av ett slumpmässigt urval tobakshandlare sålde smuggelcigaretter. De oseriösa handlarnas aktiviteter är en form av ekonomisk brottslighet som hotar såväl folkhälsan som den seriösa tobakshandeln.
Vi anser att man därför – enligt modell från USA och i enlighet med vad som planeras beträffande ölförsäljning – bör överväga att införa ett licenssystem för detaljhandel med tobak. Ett sådant system kan dels användas som ett medel att förbättra efterlevnaden av 18-årsgränsen för tobaksköp, dels samordnas med insatser för att förebygga skattebrott i denna bransch. Systemet skulle innebära att det krävs en särskild licens för sälja tobak. Licensen skulle kunna dras in för den handlare som systematiskt säljer tobak till barn och ungdom eller säljer smuggelcigaretter o. dyl.
Olika slag av lagstiftnings- och regleringsåtgärder är inte ensamma tillräckliga för att minska tobaksbruket. Det krävs också en fortsatt satsning på informations- och utbildningsinsatser. I synnerhet krävs metodutveckling och förstärkta resurser för att nå de grupper som idag röker mest. Det handlar bl.a. om invandrare, unga kvinnor med kort utbildning och låga inkomster, m.fl. Sverige är idag ett av de få länder där kvinnor röker mer än män. Mycket talar för att åtgärder som skall nå fram till kvinnor måste utformas på ett annat sätt än för män. Särskilt viktigt är det att nå gravida rökande kvinnor med tanke på tobaksbrukets skadliga inverkan på barnet.
Folkhälsoinstitutet har genom sin fördjupade anslagsframställning aviserat en förstärkt satsning på arbetet mot tobaken, som skall få ställningen som ett särskilt prioriterat område. Här fordras ökade forsknings- och metodutvecklingsinsatser resp informationsinsatser. Hittills har denna ambition inte slagit igenom i den interna resursfördelningen vilket vi anser olyckligt med tanke på att tobaksbruket är den största enskilda ohälsofaktorn i vårt land. Vi anser det angeläget att institutets ambitioner förverkligas i snabbare takt än hittills.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en nollvision avseende tobaksbruk hos barn och ungdom,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör förstärka sitt stöd till WHO:s arbete mot tobaken, särskilt i form av ekonomiskt stöd till arbete med en internationell tobakskonvention,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör förstärka sitt stöd till åtgärder mot tobaken inom EU,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ytterligare åtgärder bör vidtas mot den direkta tobaksreklamen samt mot den indirekta reklamen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i arbetet mot tobaksbruket bör bistå grannländer i Östeuropa inklusive Baltikum där svensk tobaksindustri är verksam,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om snus,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rökavvänjning,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att samarbetet mellan olika myndigheter, inklusive Socialstyrelsen, bör intensifieras i syfte att motverka cigarettsmuggling och annan illegal tobaksförsäljning,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utredning av ett licenssystem för detaljhandel med tobak,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om prioritering av och satsning på forskning, metodutveckling och information för att minska tobaksbruket.
|
Barbro Westerholm (fp) |
|
|
Isa Halvarsson (fp) |
Berit Andnor (s) |
|
Birthe Sörestedt (s) |
Elisabeth Fleetwood (m) |
|
Ingbritt Irhammar (c) |
Ulla Hoffmann (v) |
|
Eva Zetterberg (v) |
Marianne Samuelsson (mp) |
|
Ragnhild Pohanka (mp) |
Rose-Marie Frebran (kd) |
|
Ingrid Näslund (kd) |