FN:s konvention om barnens rättigheter ratificerades av den svenska regeringen i juni 1990. Regeringen har sedan dess lämnat två rapporter om den praktiska tillämpningen av barnkonventionen till FN:s kommitté för barnets rättigheter i Genève. En rapport lämnades 1992 och den andra lämnades under hösten 1997.
Trots att Sverige är ett rikt och bra land för många barn genomgår Sverige en period av ekonomiska svårigheter. Utvecklingen de senaste fem åren har präglats av en stram finanspolitik där saneringen av den svenska ekonomin varit en huvudfråga. Dessa besparingar har också påverkat barnen. I flera rapporter från Socialstyrelsen och Socialdepartementet finns exempel på hur barnen drabbats.
I den rapport som regeringen nyligen lämnade till FN:s kommitté är det tydligt att mycket ansvar för frågor som rör barn ligger på kommunerna. Exempel är barnomsorg och skola.
I Sverige har vi kommunalt självstyre vilket innebär att många beslut fattas på en lokal nivå nära de berörda. Barnkonventionens tillämpning är därför väsentlig på den kommunala nivån. Men det övergripande politiska ansvaret för barnkonventionens genomförande ligger hos staten. Barnkommittén, som utrett frågan om hur svensk lagstiftning och praxis förhåller sig till bestämmelserna i FN:s konvention om barnens rättigheter, uttrycker det på följande sätt i sitt betänkande ”Barnets bästa i främsta rummet”:
Genomförandet av rättigheterna i Barnkonventionen är ett politiskt ansvar för landet. Inte bara för riksdag och regering utan för alla myndigheer och offentliga organ. Att genomföra barnens rättigheter handlar om politisk vilja. En avgörande faktor för hur Barnkonventionens bestämmelser genomförs i alla delar av landet och på alla nivåer är vilka styr- och kontrollsystem som utvecklas. Staten kan aldrig frånhända sig ansvaret för genomförandet av Barnkonventionen genom att t.ex. hänvisa till att ett visst område är ett kommunalt ansvar. Staten måste ha styrinstrument och uppföljningssystem som säkerställer att alla barn i landet verkligen tillförsäkras sina rättigheter i enlighet med Barnkonventionen. Och statens ansvar sträcker sig längre än så.
(SOU 1997:116)
Regeringen skriver i sin rapport till FN på följande sätt: ”Staten ansvarar för nationell uppföljning och utvärdering av verksamhetens kvalitet.” Det finns alltså en del av ansvaret som inte kan delegeras till kommunerna. Vi anser att statens roll i arbetet med barnkonventionen i dag är för svag och behöver förstärkas.
Barnombudsmannen har ansvaret för att på ett generellt plan bevaka frågor som gäller barns och ungdomars rättigheter och intressen med utgångspunkt i FN:s barnkonvention. På det mer praktiska planet, om kommunerna lever upp till barnkonventionens regler eller inte, finns ingen enskild myndighet som har ansvaret. Det behövs redskap för att kommunerna själva i sitt dagliga arbete skall lyckas uppnå det barnkonventionen stadgar. Flera frivilligorganisationer som arbetar med barnfrågor ser kommunala handlingsplaner för barn och ungdomar som ett redskap för att komma tillrätta med problemen att uppfylla barnkonventionens bestämmelser på den kommunala nivån. Vi anser att arbetet med kommunala handlingsplaner är väsentligt och att arbetet bör intensifieras. Vi föreslår därför att regeringen får i uppdrag att till riksdagen lämna förslag om hur kommunala handlingsplaner kan användas i arbetet med barnkonventionen i kommunerna.
Det finns i dag många indikationer på att barnens situation har försämrats kraftigt under 1990-talet. Det behövs resurser och politisk vilja för att barnen inte skall bli de stora förlorarna i vårt samhälle. För att politikerna i riksdagen skall kunna se till att barnen inte blir förlorarna måste det finnas underlag som beskriver vilka konsekvenser ett beslut kan väntas få för barn. Här är ett exempel. Om regeringen till riksdagen lägger förslag om en minskning av anslagen till teaterverksamhet så bör det framgå hur hårt det kan slå mot barnteater. Utan analyser av vilka konsekvenser ett beslut får för barnen kan vi inte leva upp till barnkonventionen. Konsekvensanalyser behöver göras i större utsträckning.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en förstärkning av det statliga ansvaret för barnkonventionen,
att riksdagen hos regeringen begär förslag om hur kommunala handlingsplaner kan användas i arbetet med barnkonventionens tillämpande,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av konsekvensanalyser.
|
Eva Zetterberg (v) |
|
|
Torgny Danielsson (s) |
Liselotte Wågö (m) |
|
Birgitta Carlsson (c) |
Siri Dannaeus (fp) |
|
Ewa Larsson (mp) |
Inger Davidson (kd) |