Motion till riksdagen
1997/98:So639
av Olof Johansson m.fl. (c)

Äldreomsorgen


1 Sammanfattning 

2 Respekt för individen – hela livet 

3 Nya krav på äldrevården 

4 Ädelreformen 

4.1 Ädelreformen har inneburit förbättringar...... 

4.2 .... men fortfarande återstår en del problem. 

4.2.1 Medicinska insatser 

4.2.2 Hjälpmedel 

4.2.3 Brister i de sociala insatserna 

4.2.4 Kompetensfrågor och arbetskraftsbrist inom

äldreomsorgen 

5 Hemsjukvården 

6 Hemtjänsten 

6.1 Ett hemservicestöd för äldre 

7 Anhörigvården 

8 Frivilligverksamheten 

9 Mångfald och valfrihet 

10 Taxor 

11 Demensvården 

12 Vård i livets slutskede 

13 Pensionerna 

14 Hemställan 

Sammanfattning

Motionen behandlar främst samhällets service till äldre som är i behov av vård och omsorg. Äldreomsorgen måste bedrivas utifrån en helhetssyn där man sätter individen i centrum och så långt möjligt respekterar och förverkligar dennes behov. Politiken får inte utgå från att alla är lika; behoven och livsvillkoren varierar. Det innebär att äldre måste ges rätt att själva välja var de vill bo och därför föreslår vi att de ska få lagstadgad rätt till valfrihet för hemtjänst, dagverksamhet och särskilda boendeformer.

Ädelreformen är den största förändringen som skett under senare år. I huvudsak har reformen inneburit förbättringar men fortfarande återstår en del problem. Det vi främst riktar uppmärksamheten på är de medicinska insatserna. Ädelreformen innebar en förbättrad uppföljning av kvaliteten i vården genom en medicinskt ansvarig sjuksköterska men vi anser att det är angeläget med en regelbunden läkartillsyn av äldre i särskilda boendeformer. Förutsättningarna för detta måste ses över. Ädelreformen ersatte i viss mån gamla gränsdragningsproblem mellan kommunerna och landstingen med nya. Centerpartiet påtalade detta problem inför beslutet om Ädelreformen. Äldreomsorgen måste utgå från den äldres behov av vård och omsorg. Perspektivet måste vara den enskildes behov och säkerhet och inte administrativa gränser. Vi uppmärksammar också kompetensfrågor och kommande arbetskraftsbrist inom äldreomsorgen. Fler privata alternativ inom vård och omsorg gör också att arbetsmetoder, arbetsorganisation och personalutbildning förbättras. Det ger positiva impulser till utveckling även inom den kommunala sektorn.

Vi uppmärksammar att kvinnors behov av hemtjänst bedöms annorlunda än mäns. Det är sannolikt så att kvinnor anses klara mer själva än vad män bedöms göra och att kvinnor därmed får mindre hjälp än män, trots att behoven är lika stora. Vi anser att detta bör analyseras ytterligare.

Cirka två tredjedelar av all omvårdnad sköts av anhöriga. Anhörig­insatserna är mycket betydelsefulla för samhället. Socialtjänstlagen har kompletterats med krav om att kommunerna bör ge stöd och avlösning för att underlätta för anhörigvårdarna. Detta tycker vi är ett viktigt steg. Vi anser också att anhöriga ska tillåtas bli delaktiga i vården. Dessutom behövs utbildningsinsatser för anhörigvårdare. Vi uppmärksammar också frivillig­verksamheten, och att formerna för samverkan mellan offentlig och ideell verksamhet måste utvecklas.

Centerpartiet tar också upp kommunernas äldrevårdstaxor och nivån i för­behållsbeloppet, och anser att regeringen bör diskutera frågan med kom­munernas företrädare. De ekonomiska förutsättningarna är mycket skiftande i pensionärskollektivet. Centerpartiet anser att inriktningen för ålderspensions­nivåerna bör vara att höja för dem med lägst pension, d.v.s. för personer som endast har folkpension och för dem som har folkpension tillsammans med pensionstillskott och/eller låg ATP.

Respekt för individen – hela livet

Alla människors lika rätt och värde är grunden för Centerpartiets politik. Människor har olika förutsättningar och behov och insatserna för de äldre måste utgå från detta. De äldres rätt till integritet och personliga önskemål ska genomsyra samhällets syn på dem och deras behov av t.ex. vård och omsorg. Människovärdet är lika stort oavsett ålder.

Gränsen för uppnådd pensionsålder får inte betraktas som en definitiv gräns för deltagande i samhällslivet. De äldre har ofta goda förutsättningar att under många år aktivt delta i politik och samhällsliv. Erfarenhetsutbyte mellan yngre och äldre är till stor nytta för samhällets utveckling. Många äldre kan också göra stora insatser i samhället för barn och ungdomars uppfostran.

Politiken för de äldre kan inte utgå från att alla är lika. Pensionärernas livs­villkor och behov varierar. De flesta pensionärer är friska och lever ett gott och innehållsrikt liv.

De äldre ska ges möjlighet att välja formerna för sin omsorg. Det måste skapas verkliga möjligheter att påverka sin egen eller sina anhörigas omsorg samt hur och var man vill bo när behovet av daglig omvårdnad uppstår. Äldrevården måste bedrivas utifrån en helhetssyn där man sätter individen i centrum och så långt som möjligt respekterar och förverkligar dennes behov.

En god välfärd uppnås bäst i ett samhälle där människor har meningsfulla uppgifter och där alla behövs. Finmaskiga sociala nätverk och lokal samverkan för gemensamma angelägenheter utgör grunden för den sociala tryggheten. I lokalsamhället samverkar yngre och äldre. De löser gemen­samma problem i grannskapet, visar öppenhet och solidaritet oberoende av ålder och andra förutsättningar. Det innebär också att stadsdelar, förorter och samhällen ska planeras så att människor ur olika åldersgrupper kan träffas.

Vård och omsorg är prioriterade områden för Centerpartiet. Genom den aktiva saneringen av statens finanser, som vi medverkat till under i stort sett hela 1990-talet, har resurser till vård och omsorg kunnat frigöras. Budgetåret 1997 tillfördes kommuner och landsting 4 miljarder kronor för att förstärka insatserna inom vård, omsorg och skola. Centerpartiet har aktivit medverkat till förslaget i årets budgetproposition om att tillföra ytterligare 4 miljarder kronor för 1998. Därmed kommer förutsättningarna till en förbättrad kvalitet att stärkas under kommande år.

De som nu pensioneras har helt andra ekonomiska förutsättningar än de som trädde in i pensionärslivet för tio, femton år sedan. Det gör att de ekono­miska förutsättningarna är mycket skiftande inom pensionärskollektivet. Det måste beaktas i de politiska besluten. Den här motionen behandlar i första hand samhällets service till äldre som är i behov av vård och omsorg.

Nya krav på äldrevården

Andelen äldre i Sverige ökar. I dag är cirka 1,6 miljoner av Sveriges invånare ålderspensionärer. Dagens sjuttioåringar är friskare än vad motsvarande grupp var för tio år sedan. Men behovet av vård och omsorg ökar med stigande ålder. Cirka 38 % (34 miljarder kronor) av landstingets totala sjukvårdskostnader tas i anspråk av dem som är 65 år eller äldre.

Äldreomsorgen står inför stora utmaningar. Socialstyrelsen har gjort beräkningar som visar att om äldreomsorgen ska behålla 1993 års servicenivå år 2010, krävs ett resurstillskott på 23 % eller 11–13 miljarder kronor. Om kommunerna ska klara sina åtaganden gentemot medborgarna, med en oförändrad servicenivå, krävs antingen en omprioritering av resurser mellan olika kommunala verksamheter eller att de skaffar sig ökade intäkter på annat sätt. Vi anser inte att det enbart med ökade skattemedel är möjligt att täcka det kommande resursbehovet. Det krävs därför en fortsatt utveckling och effektivisering av resursutnyttjandet.

Det kommer att finnas ett stort behov av att rekrytera personal till äldre­omsorgen inom en snar framtid. Medelåldern är relativt hög bland vårdperso­na­len och få yngre personer har under senare år haft möjlighet att erbjudas arbete inom äldreomsorgen. Det behövs en nyrekrytering av omkring sextio procent av de anställda fram till år 2005. Samtidigt saknar ca hälften av vårdbiträdena i dag adekvat vårdutbildning. Personalbrist kan bli ett av de största problemen för äldreomsorgen inom några år.

Invandrarna utgör en allt större andel av pensionärerna. Även detta ställer nya krav på äldrevården. Ökade språkkunskaper bland vårdpersonalen samt kunskap om andra kulturer krävs. Detta ställer krav på utbildning och fortbildning. Det är viktigt att personal med olika kulturell bakgrund rekry­teras.

De flesta äldre känner sig inte ensamma och har ett bra kontaktnät med vänner och släktingar. Ensamheten riskerar att uppstå när man flyttar till äldreboende, och personer med demens upplever ensamhet i högre grad än andra. Men ensamhet är ett mycket stort problem för ett antal människor och riskerar att leda till högre sjuklighet. Frivilligorganisationerna, t.ex. pensio­närs­organisationerna, kyrkan och Röda korset gör stora insatser för att bryta ensamheten för många äldre. Frivilligorganisationernas insatser kan komma att få än större betydelse inom äldreomsorgen i framtiden.

De nya förutsättningarna för äldrevården kommer att ställa stora krav på kommunerna. Den ökande andelen äldre gör att det krävs nya lösningar för att bibehålla och förbättra omsorgen inom äldrevårdens område.

Ädelreformen

Formerna för äldreomsorg har förändrats under efterkrigstiden. Före 1950-talet bestod den offentliga äldreomsorgen främst av ålderdomshem. 1950 vårdades ca 40 000 åldringar på institutioner. Endast ett fåtal fick hjälp i hemmen av kommunens personal. Under de följande årtiondena ökade institutionsvården, främst genom den medicinskt inriktade vården vid sjukhem och långvårdssjukhus. Institutionsvården var som mest omfattande i mitten av 1970-talet.

Hela sektorn av vård och omsorg har genomgått stora omstruktureringar. Den största och viktigaste reformen för de äldre var Ädelreformen. Den trädde i kraft den 1 januari 1992. Ädelreformen innebar att ansvaret för de äldres boende helt fördes över till kommunerna. De fick ett samlat ansvar för långvarig service, vård och omsorg gentemot äldre och handikappade kom­mun­invånare.

Socialstyrelsen har kontinuerligt gjort uppföljningar av vad Ädelreformen fått för konsekvenser för de äldre.

4.1 Ädelreformen har inneburit förbättringar...

Ädelreformen har skapat möjligheter att lösa många av de problem som tidigare kännetecknat vården och omsorgen om de äldre. I många fall har dessa möjligheter tagits till vara och ambitionen att gå längre är uppenbar hos båda huvudmännen.

En av de positiva effekterna är minskade väntetider när patienterna är medicinskt färdigbehandlade. Före reformens tillkomst tvingades patienterna ofta att ligga och vänta i akutsjukvårdens korridorer, trots att de var medicinskt färdigbehandlade. Tjugo procent av bäddarna inom sjukvården var upptagna av personer som väntade på plats inom äldreboendet. I och med Ädelreformen fick kommunerna betalningsansvar för dessa patienter inom akutsjukvården och geriatriken. Kommunerna blev skyldiga att svara för kostnaderna för fortsatt sjukhusvård, om de inte kunde tillgodose patien­ternas behov av boende, service och vård. Redan 1992 minskade antalet medi­cinskt färdigbehandlade drastiskt inom somatisk akutsjukvård och geriatrik.

Tack vare stimulansbidrag till kommunerna har antalet äldrebostäder ökat väsentligt med ca 20 000, de flesta för gruppen dementa, som tidigare varit en ganska eftersatt grupp.

Det finns också en påtaglig kompetensökning bland vårdpersonalen och en förbättrad uppföljning av kvaliteten i vården genom den medicinskt ansvari­ga sjuksköterskan. Ädelreformen har i stort sett skapat bra förutsätt­ningar för en förbättrad utveckling av vården och omsorgen om de äldre.

4.2 ... men fortfarande återstår en del problem

4.2.1 Medicinska insatser

Ädelreformen har i en del fall resulterat i ett byte av vårdkultur. Tidigare var huvudmannaskapet i vissa avseenden tydligare – landstingen hade ansvaret för vården och kommunerna skötte omsorgen. Tidigare följde läkarna hälsotillståndet, uppfattade sjukdomssignaler och kunde ombesörja vård. I dag är det i huvudsak omsorgspersonal som ska bedöma om medicinsk behandling behövs.

Möjligheten att välja sin egen husläkare har i mångt och mycket varit positiv men reformen har skapat problem och osäkerhet för de svårt sjuka inom det särskilda boendet. Inte minst har införandet av patientavgift för läkarbesök hos den sjuke i särskilt boende skapat problem. Systemet med percapitaersättning har också medfört problem genom att patienterna i det särskilda boendet kräver hembesök och ofta behöver lång tid för kontakt med läkaren. Det går inte att utesluta att ersättningssystemet har verkat åter­hållande på ambitionen i den uppsökande verksamheten från husläkarens sida, vilket gjort att den kontinuerliga läkarkontakten blivit lidande.

Husläkarreformen gav de äldre möjlighet att behålla sin läkare även sedan de flyttat till särskilt boende men det innebar samtidigt att många olika läkare har ansvar på samma institution. Läkarnas åtagande gentemot den äldre bör inte enbart innebära en konsultativ uppgift eller en enstaka vårdinsats utan ett fortlöpande ansvar för den enskildes medicinska vård. I detta ansvar ingår också att delta i vårdplanering samt handledning av annan vård- och omsorgs­personal. Detta försvåras när varje boende har sin egen läkare.

Den minskade medicinska insatsen och kompetensen i särskilda boende­former bör ses över. Vi anser det angeläget med regelbunden läkar­tillsyn av äldre i särskilda boendeformer. Socialutskottet konstaterar i ett betänkande (1996/97:SoU7) att vårdtyngden inom de särskilda boendeformerna successivt har ökat samtidigt som läkarens roll, ansvar och funktion har blivit alltmer perifer, vilket medför en försämrad medicinsk kvalitet i vården. I socialutskottets betänkande (1996/97:SoU13) redovisas att regeringen planerat att inbjuda huvudmännen till samtal om samverkansformerna mellan huvudmännen. Det är angeläget att frågor kring de medicinska insatserna, i samarbete med landstings- och kommunförbundet, löses skyndsamt. Detta bör ges regeringen till känna.

Ädelreformen ersatte i viss mån gamla gränsdragningsproblem mellan kommunerna och landstingen med nya. Centerpartiet påtalade detta problem inför beslutet om Ädelreformen. Eventuella förändringar i vårdorganisa­tionen får inte skapa nya gränser. Äldreomsorgen måste utgå från de äldres behov av vård och omsorg. Perspektivet måste vara den enskildes behov och säkerhet och inte administrativa gränser. Enbart en överflyttning av huvud­mannaskapet för primärvården löser inte de problem som finns i strukturen, men det kan naturligtvis vara nödvändigt för att öppna dörrar för nya lösningar. Vi utvecklar detta i vår motion om hälso- och sjukvården.

4.2.2 Hjälpmedel

Hjälpmedel har stor betydelse för rehabiliteringen och kan för den enskildes livssituation vara avgörande för att kompensera en funktionsnedsättning. Rätt insatta och utprovade hjälpmedel har en stor betydelse för många äldres välfärd.

Ädelreformen innebar att kommuner och landsting själva fick komma över­ens om hur hjälpmedelsverksamheten skulle organiseras och hur ansvaret fördelades dem emellan. Gränserna mellan enklare och mer avancerade hjälpmedel kan tolkas på många sätt. En helhetssyn och samlad bedömning av den enskildes behov försvåras av splittringen i ansvars­för­delningen och kan leda till att nödvändiga insatser inte blir av. Det är betydelsefullt för rehabilitering och välbefinnande att tillgången till, an­skaffan­det av och kostnaden för hjälpmedel inte blir oöverstigliga. Likaså måste hjälpmedel kunna repareras inom rimliga tidsgränser. Att inte ha tillgång till nödvändiga hjälpmedel skapar isolering.

4.2.3 Brister i de sociala insatserna

Före Ädelreformen uppfattades ofta ”långvården” som en dålig och medikaliserad äldrevård med trista flerbäddsrum, som inte gav patienter och närstående tillfälle till avskildhet och privatliv. Genom att kommunalisera sjukhemmen skulle denna verksamhet utvecklas till ett äldreboende med ett mer socialt än medicinskt präglat innehåll, med trivsel och hemkänsla.

Antalet bostäder för det särskilda boendet har ökat betydligt. Men när det gäller ombyggnation av de gamla sjukhemmen har utvecklingen inte gått i önskad riktning. Miljön är i huvudsak fysiskt bra, även om många gamla fortfarande saknar en privat sfär.

De sociala ambitionerna att stimulera de äldre, som bor i det särskilda boendet, är eftersatta. Dagverksamheten är inte tillräckligt stimulerande. Många har en ganska innehållslös vardag och får sällan hjälp med att komma ut. Att få hjälp med att förbättra eller åtminstone vidmakthålla sin funktions­förmåga är en viktig aspekt av värdigt innehåll i vardagen. Men eftersom vårdplaneringen ofta är bristfällig, uppmärksammas inte den enskildes behov och möjligheter till rehabilitering i tillräcklig utsträckning. En god äldre­omsorg förutsätter en meningsfull vardag för de boende.

4.2.4 Kompetensfrågor och arbetskraftsbrist inom äldreomsorgen

Genom Ädelreformen och det utökade hälso- och sjukvårdsansvaret förändrades den kommunala äldreomsorgen på ett radikalt sätt. Kommunerna har fått ansvaret för merparten av långtidssjukvården, som innebär mer av personlig omvårdnad, tillsyn och kvalificerad sjukvård.

Kommunerna har nyrekryterat medicinskt utbildad personal och satsat på kompetenshöjande utbildning för vårdbiträden så att fler fått undersköterske­kompetens. De kompetenshöjande åtgärderna har varit viktiga men är inte tillräckliga för att nå Ädelreformens mål att integrera medicinskt och socialt arbete och förbättra vårdtagarens livskvalitet. Fortfarande saknar t.ex. hälften av vårdbiträdena adekvat utbildning och i ledningsfunktionerna är också bristerna i utbildningen stora. I den framtida äldreomsorgen kommer kompe­tens­utveckling att vara en viktig fråga. Det finns ett behov av att förändra grund- och specialutbildningar i den del av vårdsektorn som berör äldrevård och äldresjukvård. Initiativ bör tas för att förnya kursplaner för utbild­ningarna inom denna del av vårdsektorn. Detta bör ges regeringen till känna.

Det kommer att finnas ett stort behov av att rekrytera personal till äldreomsorgen inom en snar framtid. Medelåldern är relativt hög bland vårdpersonalen och få yngre personer har under senare år haft möjlighet att erbjudas arbete inom äldreomsorgen. Det behövs en nyrekrytering med omkring sextio procent fram till år 2005 samtidigt som ca hälften av vårdbiträdena i dag saknar adekvat vårdutbildning. Personalbrist kan bli ett av de största problem för äldreomsorgen inom några år. Stora pensions­avgångar under ett par år kommer också att leda till att anställda med lång erfarenhet av vårdarbete lämnar omsorgen, vilket också leder till försämrad kvalitet.

Problemet kommer inte bara att uppstå för äldreomsorgen utan inom flera delar av den offentliga verksamheten. De utbildningssatsningar som Centerpartiet medverkat till, bl.a. Kunskapslyftet och omfattande satsningar på högre utbildningar, lägger grunden för att motverka en alltför omfattande kompetensbrist.

Fler privata alternativ inom vård och omsorg gör att arbetsmetoder, arbets­organisation och personalutbildning förbättras. Det ger positiva impulser till utveckling även inom den kommunala sektorn.

Hemsjukvården

Hemsjukvård blir allt vanligare. För många människor är det betydelsefullt och känns tryggt att få sitt behov av vård tillgodosett i hemmet, i stället för på ett sjukhem. Det ger också möjlighet för patienten att vara hemma tillsammans med sin maka/make. Hemsjukvårdens insatser varierar från enklare åtgärder, som kan skötas av ett vårdbiträde, till mer specifik omvårdnad som kräver sjuksköterskekompetens eller läkarmedverkan.

Drygt hälften av landets kommuner har övertagit ansvaret för hemsjuk­vården. Även här uppstår gränsdragningsproblem mellan olika ansvars­områden. Centerpartiet anser att, oavsett huvudmannaskap, vårdform eller specialitet, är det den enskildes behov som ska tillgodoses. Resurserna bör utgå från den enskildes behov och samlas runt patienten. För detta krävs samverkan. Det ger också förutsättningar för att utveckla den individuella vård – och omsorgsplaneringen. Vårdtagaren upplever en högre grad av delaktighet och kan påverka hjälpinsatserna, särskilt när det gäller sjuk­vårdsinsatser.

Hemtjänsten

I takt med att de äldre blivit fler och kommunernas ekonomi har försämrats har hemtjänsten mer och mer övergått från att vara allmän service till de äldre, till att ge omvårdnad i hemmen. Under sextio- och sjuttiotalen räckte det att man var gammal och hade svårt att klara hemarbetet för att få hemhjälp. I dag är biståndsbedömningen mycket striktare. Socialtjänstens formulering om kommunernas ansvar att ge hjälp, om ”behovet inte kan tillgodoses på annat sätt”, tolkas mycket striktare i dag än tidigare. Det är i princip bara de som är i direkt behov av vård som beviljas hemtjänst. Det finns också ojämlikheter i fördelningen av hemtjänsten. Enligt Ädelutvärderingen 1994:17 får högre utbildade och högre tjänstemän hemhjälp i större utsträck­ning än vad lågutbildade och arbetare får.

Kvinnors behov för att erhålla hemtjänst bedöms annorlunda än mäns. Det är sannolikt så att kvinnor anses klara mer själva än vad män anses göra och att kvinnor därmed får mindre hjälp än män, trots att behoven är lika stora. Välfärdsprojektets redovisning (nr 5) över hemtjänsten i Sverige pekar i denna riktning. De konstaterar att kvinnor får mindre hjälp från hemtjänsten, sett i relation till deras levnadssituation. Fördelningen av beviljad hemtjänst bör, med utgångspunkt från vad som här redovisats, analyseras. Detta bör ges regeringen till känna.

Det ställs stora krav på personalen inom hemtjänsten. De utför ofta ett arbete under stor tidspress samtidigt som det ofta är ensamt. Vårdbiträdets arbete har i många fall blivit styrt av detaljerade arbetsscheman, målformu­le­ringar och förhållningsregler, när arbetet koncentrerats till de allra mest nödvändiga uppgifterna. Även för hjälpmottagaren är det stressande när uppgifterna ska göras under tidspress och det finns alltför litet utrymme för egna önskemål. Pressen och osäkerheten ökar dessutom om hjälpmottagaren möter nya vårdbiträden varje gång. Det är viktigt att arbetet inom hem­tjänsten organiseras så att samma vårdare träffar den äldre.

Personalen inom äldrevården har ofta inte tid att göra en social insats för de äldre. Tiden räcker inte till för att prata, trösta eller hålla en hand. De som är ensamstående och beroende av hemtjänst får bara den absolut nödvändiga vården tillgodosedd. Den sociala omvårdnaden beräknas man klara på annat sätt.

6.1 Ett hemservicestöd för äldre

Många äldre, som inte erhåller hemtjänst, är ändå i behov av och önskar annan service. Äldre vill kanske ha hjälp med att putsa fönster, klippa gräset eller handla, arbetsuppgifter som för många äldre är alltför arbetskrävande. De äldres behov av vardaglig service skulle kunna tillgodoses genom att staten, med arbetsmarknadsmedel, stimulerar tjänstesektorn för äldre. Vi anser att ett system med hemservicestöd för pensionärer bör utredas.

Regeringen aviserade i sysselsättningspropositionen (1995/96:22) att låta se över reglerna för anlitande av tjänster och analysera vilken roll privat­personers köp av tjänster har för samhällsekonomin. I utredningen Skatter, tjänster och sysselsättning SOU 1997:17 presenteras olika lösningar för att stimulera tjänstesektorn samt en principskiss till ett särskilt servicestöd till pensionärer – ett konto till varje pensionärshushåll som försäkringskassan administrerar. Utredningen har dock av tidsskäl inte kunnat föreslå de närmare formerna för ett sådant stöd. Centerpartiet anser att en utredning bör få i uppdrag att göra en djupare analys av utredningens förslag. Detta bör ges regeringen till känna.

Anhörigvården

Det ställs allt större krav på de anhöriga när kommunerna blir striktare i sin biståndsbedömning. Socialstyrelsen gör bedömningen att ca två tredjedelar av all omvårdnad i dag sköts av anhöriga. En stor del av omvårdnaden sköts av döttrar, ofta mycket krävande insatser, som ska kombineras med ordinarie förvärvsarbete. En tredjedel av alla hjälpbehövande äldre får hjälp av hemmavarande maka/make. Insatserna för anhöriga är mycket betydelsefulla för samhället som helhet. Det kan för de anhöriga vara ett mycket krävande arbete. Framför allt kan oron för att inte räcka till och ge tillräcklig omvårdnad och stöd vara mycket pressande.

Det krävs att man mer målmedvetet arbetar för att anhöriga ska få delaktighet i vården. Den ”tysta omsorgen”, som de anhöriga står för, har stor betydelse för de äldres sociala välbefinnande och livskvalitet. Anhöriga som vårdar i hemmet gör mycket stora insatser för samhället. Det är viktigt att uppmärksamma insatserna och jobbet de gör. Socialtjänstlagen har numera kompletterats med krav om att kommunerna bör ge stöd och avlös­ning för att underlätta för dem som vårdar personer som är långvarigt sjuka, äldre eller har funktionshinder. Centerpartiet står bakom riksdagens beslut om att lämna ett tidsbegränsat stimulansbidrag för utveckling av stödet till anhöriga på 7,5 miljoner kronor.

Anhöriga måste tillåtas bli delaktiga i vården. Upplysning och utbildnings­insatser behövs både för anhörigföreningar och intresseorganisationer men även direkt till enskilda anhöriga i större omfattning än i dag. Det behövs riktade utbildningsinsatser till anhörigvårdare. Detta bör ges regeringen till känna.

Frivilligverksamheten

Ett kännetecken för ett välfärdssamhälle är medmänsklighet. Frivilliga insatser för människor, som är i behov av stöd och hjälp, visar att människor bryr sig om sin omgivning. Under senare år har alltfler frivilligorganisationer för att stödja och hjälpa vuxit fram. Det är t.ex. yngre pensionärer som hjälper äldre att handla eller ta en promenad. Dessa insatser är för välfärdssamhället mycket betydelsefulla och för den enskilde är det stimulerande att få visa omtanke. Många organisationer gör en omfattande insats för äldre och ensamma. Kyrkans, Röda korsets och pensionärsorganisationernas insatser är mycket viktiga för de enskilda individerna och för samhället i stort.

Frivilliginsatserna inom äldreomsorgen kommer säkert att vara en begränsad men betydelsefull del av äldreomsorgen även i framtiden. För många nyblivna pensionärer med relativt många år framför sig kan det bidra till ökad livkvalitet om man kan fylla tiden med kontaktverksamhet med gamla och ensamma inom äldreomsorgen. Det är andra skäl än ekonomiska som gör det angeläget att stimulera frivilligverksamheten inom äldre­omsorgen. Därför bör formerna för samverkan mellan offentlig och ideell sektor utvecklas. Frivilligverksamheten bör stödjas via de organisationer, som verkar inom området. Detta bör ges regeringen till känna.

Mångfald och valfrihet

De äldre måste ges rätt att själva välja var de vill bo. Många föredrar att så länge som möjligt bo kvar i det egna hemmet, där miljön är invand och känns trygg. Andra behöver mer vård och omsorg eller vill bryta ensamheten.

Inom barnomsorgen kan föräldrarna välja formerna för barnomsorgen. Erfarenheterna visar att valfriheten varit positiv för såväl barn och föräldrar som för verksamheten. Valfriheten har inte blivit dyrare utan tvärtom finns flera exempel som visar att alternativen kunnat drivas till lägre kostnad.

Centerpartiet anser att de äldre ska ges lagstadgad rätt till valfrihet för hemtjänst, dagverksamhet och särskilda boendeformer. Socialtjänstens företrädare måste, inom ramen för sin myndighetsutövning, bedöma huru­vida den sökande är berättigad till serviceinsatser, utifrån de bestämmel­ser som gäller inom respektive kommun eller enligt socialtjänstlagens bistånds­bestämmelser. När behovet dokumenterats ska den enskilde själv ha lag­stadgad rätt att, inom ramen för tilldelade resurser, få välja vårdgivare. Vi är medvetna om att förutsättningarna för valfriheten är att det finns alternativ att tillgå men vi anser att alternativen kommer att öka, om rätten att välja lagregleras. Detta bör ges regeringen till känna.

Det förekommer fortfarande att de äldreboende inte får ett eget rum eller ens en privat sfär. Kommunerna försöker att bygga bort detta problem. Ett annat problem är att gifta och sambor inte alltid bereds möjlighet att dela rum i äldrevården. Det är inte rimligt att människor, som levt stora delar av sitt liv tillsammans, ska tvingas att bo i separata rum under sina sista levnadsår. Centerpartiet anser att makar och sambor ska ha rätt att bo tillsammans, om de så önskar, även inom äldrevården. Detta bör ges regeringen till känna.

10 Taxor

Äldrevårdstaxorna varierar i landet och varje kommun har skapat sin egen modell. De är ofta så konstruerade att det är svårt för den enskilde att få överblick över hur hög avgiften är. Reglerna är snåriga och i vissa fall får taxesättningen orimliga konsekvenser för den enskildes ekonomi. Taxorna sätts dessutom ofta i förhållande till bostadstillägget för pensionärer. Även förbehållsbeloppet varierar mellan kommunerna. Centerpartiet anser att förbehållsbeloppet ska vara så högt att man kan leva ett drägligt liv.

En ny kartläggning av kommunernas taxesättning visar på fortsatt stora skillnader och orättvisor för den enskilde vårdtagaren. Regeringen bör vid sina årliga överläggningar med kommunernas företrädare åter ta upp frågan om taxesättningen och nivån på förbehållsbeloppet. Detta bör ges regeringen till känna.

11 Demensvården

Demens är en folksjukdom som drabbar befolkningen i allt högre grad ju äldre man blir. I såväl svenska som internationella studier visar det sig att ca 5 % av alla ålderspensionärer är drabbade av demens i en sådan omfattning att symptomen ger upphov till sociala konsekvenser. Vid 80 års ålder uppvisar 20 % demenssymptom.

Demens är en sjukdom som inte avstannar utan den intellektuella nedsätt­ningen fortsätter livet ut. Därför måste målsättningen för dessa personer vara att upprätthålla funktioner genom att hitta trygg miljö, lämplig stimulans och aktivering. I dag går det inte att bota demenssjukdomar. I stället måste vi inrikta oss på att behandla och vårda demenssjuka så att sjukdomens konsekvenser blir mindre plågsamma och störande både för den sjuke och för omgivningen. Därför måste det utvecklas vårdkedjor runt patienterna. Primärvården, biståndsbedömare och hemtjänsten måste samplanera för att ge den demensjuke en trygg tillvaro. Detta bör ges regeringen till känna.

12 Vård i livets slutskede

Det är viktigt att skapa goda förutsättningar för ett tryggt och människovärdigt omhändertagande i livets slutskede, i en känd miljö, nära anhöriga och vänner. Många kommuner har satsat på att skapa bättre betingelser för en god terminalvård. Andra kommuner kämpar för att åstadkomma resurser, kompetens, fysisk miljö och en organisation, som möjliggör ett bättre omhändertagande av döende personer medan det i vissa kommuner saknas både resurser och de kunskaper som krävs. Detta skapar irritation och frustration, speciellt om det förstärks med bristande samarbete mellan kommun och landsting. Centerpartiet anser att insatserna bör öka för att förbättra kunskaperna om vård i livets slutskede. Brister i ansvarsfördelningen mellan kommuner och landsting måste lösas.

Vård i livets slutskede måste bygga på att patientens önskemål står i centrum och de anhörigas behov beaktas. Hospicevården har denna utgångs­punkt. Den ger en god omvårdnad för att lindra oro och smärta och ger en kvalificerad hjälp i en hemliknande miljö för att dämpa ångest hos patienten och dennes anhöriga. Hospiceverksamheten växer i Sverige och dess vårdfilosofi kan ge viktiga influenser till den offentliga sjukvården.

13 Pensionerna

Det finns en bred politisk överenskommelse om ett nytt pensionssystem. Det nya ålderspensionssystemet innebär att man sammanför folkpension, pensionstillskott och ATP till en gemensam ålderspension med en hög grundpension, liknande Centerpartiets grundtrygghetsmodell. Det är viktigt att trygghetssystemen bygger på stabila spelregler. För pensionssystemet, som är det mest omfattande av alla, är det mycket viktigt med stabilitet. Centerpartiet anser att pensionsreformen måste fullföljas.

Pensionsreformen berör emellertid inte dagens pensionärer. Det är många äldre som i dag har det mycket kärvt ekonomiskt, speciellt de med ingen eller låg ATP. I denna grupp finns många kvinnor. För att förbättra situationen för dem med låg pension har Centerpartiet medverkat till att höja pensions­tillskottet. I förslaget till budget för 1998 har Centerpartiet medverkat till att kompensationsnivån i BTP höjs till 85 procent samt att pension och BTP utbetalas tidigare i månaden. Centerpartiet anser att inriktningen för ålderspensionsnivåerna bör vara att höja för dem med lägst pension d.v.s för personer som endast har folkpension och för dem som har folkpension tillsammans med pensionstillskott och/eller låg ATP.

14 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

  1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om medicinska insatser inom äldreomsorgen,

  2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kompetensfrågor och arbetskraftsbrist inom äldre­omsorgen,

  3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ojämlikheten i beviljandet av hemtjänst,

  4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utredning om hemservicestöd för äldre,

  5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utbildningsinsatser för anhörigvårdare,

  6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om frivilligverksamheten,

  7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om mångfald och valfrihet,

  8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rätten att bo tillsammans på vårdinstitutioner,

  9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om överläggning med Kommunförbundet om taxorna och förbehållsbeloppet,

  10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om demensvården,

  11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vård i livets slutskede.

Stockholm den 4 oktober 1997

Olof Johansson (c)

Helena Nilsson (c)

Andreas Carlgren (c)

Per-Ola Eriksson (c)

Agne Hansson (c)

Elving Andersson (c)

Marianne Andersson (c)

Ingbritt Irhammar (c)

Gotab, Stockholm 1997