Under de första levnadsåren är barns behov av trygghet och närhet störst. Då sker identifikationen med omvärlden, då grundläggs tilliten och respekten för andra människor. Då grundläggs också det vi kallar etik och moral. För att processen ska fungera bra behöver barnet i första hand omges av ett fåtal personer. Föräldrarna och familjen är då den viktigaste, mest självklara och naturliga ”lilla gemenskapen” för barnet.
En fungerande familj och en positiv hemmiljö har därför stor betydelse när vi ska bygga ett samhälle som präglas av omtanke och trygghet. Människor utvecklas, mognar och mår bäst i små grupper. I den lilla grupp som en familj utgör får familjemedlemmarna möjlighet att möta kärlek, omtanke och förståelse, men också att ställas inför krav och ansvarstagande. På det sättet anknyter familjen som gemenskap, men också själva organisationsmodellen till människans djupaste behov – behovet av att bli sedd, att vara en person som inte är utbytbar.
Både samhällets och människosläktets fortlevnad är knuten till relationen mellan man och kvinna. Därför har varje samhälle ett särskilt ansvar för att just den gemenskapen fungerar så bra som möjligt. En viktig förutsättning för att äktenskap och familj ska fungera är att alla respekterar vissa grundläggande värden som jämställdhet och respekt för varje människas integritet. En annan är att familjen inte är som en sluten enhet utan fungerar som bas för ett vidare samhällsengagemang.
De politiska strömningar som hittills påverkat utformningen av familjepolitiken har i stor utsträckning byggt antingen på ett socialistiskt, kollektivistiskt synsätt eller på ett liberalt, individualistiskt synsätt. Båda dessa tonar ner familjens och den lilla gemenskapens betydelse. Familjen uppfattas som ett hot mot den kollektivistiska solidariteten. Det är ingen tillfällighet att kommunismen i sin renodlade form hade en försvagning av familjen som ett politiskt mål. På samma sätt uppfattar man inom vissa liberala strömningar familjen som ett kollektivt hot mot individens frihet. Människor fortsätter dock att bilda familj därför att den livsformen anknyter till djupt mänskliga behov.
Föräldrar är viktiga förebilder för sina barn. Genom sättet att vara mot varandra förmedlas roller och mönster som får betydelse för hur våra barn kommer att bete sig som vuxna. I familjen överförs på ett naturligt sätt normer och vägledande etik från en generation till nästa. Vi kristdemokrater vill utforma all vår politik så att den stärker och underlättar för familjerna att hålla ihop.
att familjestabilitet ska var ett politiskt mål i lagstiftningen
att äktenskapet ska prioriteras som samlevnadsform i lagstiftningen
att alla ska erbjudas och ha tillgång till föräldrautbildning
att hemarbetet ska uppvärderas
att familjerådgivning ska finnas tillgänglig för familjer som behöver hjälp att lösa konflikter
att familjerådgivning ska kunna bedrivas av frivilliga organisationer
att nätverk uppmuntras där föräldrar under informella former kan stödja varandra genom att utbyta erfarenheter.
Enligt en ny rapport (september 97) från EU:s statistikkontor i Luxemburg, skiljer sig svenskarna mest i hela Europa. Hela 52 procent av alla äktenskap upplöstes 1995. Som jämförelse kan nämnas Italien där endast 8 procent gick skilda vägar det året.
Antalet ingångna äktenskap i Sverige har under 1990-talet varit drygt 30 000 vilket är omkring hälften så många som för 50 år sedan.
Antalet äktenskapsskillnader har ökat från 19 357 år 1990 till 22 528 år 1995. Antalet upplösta samboförhållanden var år 1991 cirka 28 000.
Varje år får 45 000 barn vara med om en separation och för 10 000 av dem är det andra gången. Av dessa barn kommer ca 25 procent att inom några år helt ha förlorat kontakten med sin pappa.
Varje skilsmässa är ett trauma för både de vuxna och barnen. För de flesta hör familjeseparationer till livets svåraste kriser. Den viktigaste källan till glädje och välbefinnande är oftast varken karriären eller vännerna utan familjen. Därför är det ytterst angeläget att samhället ger stöd till de olika familjemedlemmarna i skilsmässosituationer. Olika stödinsatser kan vara av avgörande betydelse för hur tiden efter separationen utvecklas. Huvudinriktningen från samhällets sida bör dock vara att ge stöd så att en separation om möjligt kan undvikas.
Relationsproblem inom familjen och de separationer som ofta blir följden är också ett hot mot folkhälsan. Enligt statistik lever frånskilda män i genomsnitt tio år kortare tid än gifta och sammanboende män. Ensamstående mammor konsumerar fem gånger så mycket lugnande medel som gifta och sammanboende kvinnor. Självmordsfrekvensen bland ensamstående mammor är också oroväckande hög.
Den enskildes lidande kan inte mätas i pengar. Men även samhället förlorar på separationer. En separation lär kosta samhället mellan två och tre miljoner kronor i form av olika bidrag varje år. Då är inte vårdkostnaderna som orsakas av det fysiska och psykiska lidandet inräknade.
I Sverige satsas stora summor på kunskaps- och kompetensutveckling på många olika områden men väldigt lite på samlevnadsområdet. Att satsa på förebyggande åtgärder när det gäller separationer skulle innebära stora vinster framför allt för många barn och föräldrar men också för folkhälsan i det svenska samhället.
Folkhälsoinstitutet bör därför ges i uppdrag att belysa separationerna ur ett folkhälsoperspektiv.
Genom att skapa goda förutsättningar för föräldrarna att hålla ihop görs de största insatserna för barnen. Om föräldrarna med eller utan samhällets hjälp lyckas bevara sitt förhållande är barnen de största vinnarna. Med förebyggande insatser och tidig hjälp vid problem kan samhället bidra till att stärka familjestabiliteten.
Kristdemokraterna har länge arbetat för att familjestabilitet ska vara ett politiskt mål i första hand för barnens skull. Lagstiftningen bör därför klargöra att stabila familjerelationer är ett viktigt mål i all politik och genomsyra samlevnads-, social- och skattepolitiken.
Lagstiftningen kring äktenskapet spelar en grundläggande roll. Äktenskapet bör prioriteras som samlevnadsform. Därigenom markeras en medveten viljeinriktning från samhällets sida att rättssäkerheten och jämställdheten makar emellan garanteras samtidigt som barnens trygghet stärks. De löften som ges vid giftermålet kan ses som ett kontrakt dels mellan parterna själva dels mellan dem och staten. Alla har därmed offentligt och frivilligt påtagit sig förpliktelser mot varandra.
Opinionsbildning är viktig i detta sammanhang. Idag är det ur den allmänna opinionens synvinkel ett betydligt mindre ”brott” att bryta trohetslöften än att bryta ett affärskontrakt. Ändå innebär brutna trohetslöften för det mesta betydligt mer lidande för de inblandade. En opinionsbildning som går ut på att det inte behöver vara kvävande utan tvärtom utvecklande att arbeta med en långvarig relation skulle troligen betyda mycket för att få ned skilsmässofrekvensen. Opinionsbildning när det gäller familjen bör också bygga på att båda föräldrarna deltar i arbetet och fostran med barnen i hemmet. Jämställda förhållanden har större chans att utvecklas positivt och förbli stabila.
Att bli förälder är en stor känslomässig omvälvning. Den uppgiften förutsätts man i dag klara parallellt med förvärvsarbete eller utbildning utom under den allra första tiden. Småbarnsföräldrar ställs inför många krav vilket sätter förhållandet på hårda prov. Många föräldrar separerar också under småbarnsåren.
Ett erbjudande om föräldrautbildning för alla blivande föräldrar, kompletterad med möjligheter att få annan rådgivning är därför viktig. Eftersom vi i Sverige har en stark folkbildningstradition borde det vara naturligt att vi utbildar oss för att klara av det värdefullaste vi har: våra barn och våra relationer till varandra. Par som ska gifta sig kan erbjudas utbildning om hur man ger förhållandet en bra start och om hur man undviker att kriserna leder till splittring.
Idag finns pedagogiskt material som är riktat till par i samlevnadsundervisning t.ex. ”Leva tillsammans” och ”Håll kärleken levande”.
Föräldrautbildning och familjerådgivning är exempel på förebyggande insatser där flera samhällssektorer måste samverka. Mödra- och barnavårdscentralerna är en självklar plats för föräldrautbildning och annat förebyggande arbete. I barnhälsovårdens föräldrautbildning deltar drygt 70 procent av förstabarnsföräldrarna och cirka 45 procent av samtliga föräldrar som fått barn. Insatser måste göras för att alla förstabarnsföräldrar skall nås och för att papporna skall känna det meningsfullt att delta. Här bör man i större utsträckning ta upp samlevnadsfrågor och då behövs utbildning och undervisningsmaterial att utgå ifrån. Folkhälsoinstitutet bör därför få i uppdrag att utarbeta olika modeller för hur denna utbildning kan ske och Socialstyrelsen bör utarbeta ett handlingsprogram i syfte att nå alla förstabarnsföräldrar med föräldrautbildning.
Andra viktiga platser för utbildning, rådgivning och nätverksbyggande kan vara vårdcentraler, kyrkor och samfund, studieförbund, folkrörelser och ideella organisationer. Allt det viktiga föräldrastödjande arbete som bedrivs inte minst genom intresse- och frivilligorganisationerna skall uppmuntras och stödjas.
Skolan har en viktig roll att i samlevnadsundervisningen betona människans grundläggande behov av integritet, gemenskap och trygghet. Samlevnadsundervisningen måste utvecklas och fördjupas så att den i större omfattning handlar om värderingar, känslor och ansvarstagande i en relation. Familjen som samhällets bästa och mest naturliga solidaritetsskola måste lyftas fram. Undervisningen skall ges med sikte på stabila familjebildningar. Inriktningen av samlevnadsundervisningen bör vara att äktenskapet mellan man och kvinna prioriteras som samlevnadsform framför allt för barnens skull. Vikten av trohet, respekt för varandras integritet och föräldraskapets stora betydelse bör betonas.
Undervisning om barns behov och föräldrarollens betydelse kan börja redan i grundskolan. Ämnet Samhällskunskap skall behandla frågor om den växande människan i samhället samt samlevnads- och sexualfrågor. Här bör barnkunskap läggas in i kursplanen med utgångspunkt i bl.a. föräldraskapets betydelse.
I gymnasiet berörs föräldrautbildningen i Barn- och Fritidsprogrammet och Omvårdnadsprogrammet. Den är inte obligatorisk på andra program. Eftersom gymnasieleverna är en viktig målgrupp bör resurser kunna avsättas för olika former av föräldrautbildning för samtliga elever.
Familjerådgivning är, efter ett kristdemokratiskt initiativ i riksdagen, sedan den 1 januari 1995 en lagstadgad verksamhet. Kommunerna ska sörja för att familjerådgivning kan erbjudas dem som begär det. För samhället är det trots de kostnader familjerådgivningen för med sig en god investering.
För att stärka stödet till föräldrarna och fånga upp de behov som finns måste samarbetet mellan mödra- och barnavårdscentralerna och familjerådgivningen stimuleras. Genom samarbetet kan familjerådgivningen bli bättre känd bland föräldrarna och på så sätt blir det lättare för föräldrar att söka sig dit. Familjerådgivarna kan t.ex. berika föräldragruppernas arbete med samlevnads- och relationsfrågor och ordna kurser.
Socialtjänstlagen bör kompletteras med avsnitt om vikten av familjerådgivningens förebyggande verksamhet i föräldrautbildningen.
Eftersom skilsmässofrekvensen ökar bland par med barn under ett år bör familjerådgivning rekommenderas i ett tidigt skede innan problemen i parrelationen har blivit för svåra att hantera. Erbjudande om stödsamtal är en viktig familje- och föräldrastödjande verksamhet.
Allt fler föräldrar söker sig till familjerådgivning för samtal i samband med skilsmässa. På många håll är efterfrågan så stor att hjälpen kommer för sent. Detta är oacceptabelt. Vi kristdemokrater menar att en nationell utvärdering och uppföljning av familjerådgivningen måste göras för att kartlägga vilka behov som föreligger. Denna bör sedan ligga till grund för den framtida verksamhetens utformning.
När en skilsmässa inte går att undvika måste familjen snabbt få hjälp att lösa sin situation. Då minskas risken för låsningar. En förhandlingsmodell bör införas. Tillsammans med en familjerådgivare bör föräldrarna komma överens om hur umgänge och kostnader ska fördelas dem emellan, exempelvis resekostnader om föräldrarna bor långt ifrån varandra. Föräldrarna kan till exempel avtala om att resekostnaderna får inräknas i beräkningen av underhållsbidraget. Generellt sett bör gemensam vårdnad om barnet vara det som skapar bäst förutsättningar för en fortsatt vardagskontakt med båda föräldrarna. Detta bör eftersträvas om inte särskilda skäl talar emot.
Det är också viktigt för den fortsatta kontakten att umgängesrättsföräldern får rätt att ta del av all information rörande barnet exempelvis barnets skolgång och tillstånd vid eventuell sjukhusvistelse.
Det är viktigt att påpeka att en stor grupp ensamstående föräldrar på ett bra sätt klarar att både försörja sig och att ge sina barn en trygg uppväxt. De förtjänar snarare att kallas enastående föräldrar. Samtidigt visar flera undersökningar som tidigare nämnts att ensamstående föräldrar (speciellt ensamma mammor) är en grupp i samhället som ofta behöver speciellt stöd. Många är arbetslösa och har drabbats hårt av de senaste årens sociala nedskärningar. Detta gör att de ensamstående föräldrarnas situation särskilt måste uppmärksammas.
Stödet till ensamstående har ofta enbart fokuserats på ekonomisk hjälp. Den ekonomiska hjälpen är naturligtvis fortfarande nödvändig för många och behovet har ökat den senaste tiden. Men behovet av mänskligt stöd och praktisk hjälp måste lyftas fram och prioriteras.
Att ensam uppfylla alla krav som ställs på en förälder är inte lätt. Man förutsätts vara den som älskar, tröstar, sätter gränser, uppmuntrar och stödjer, samtidigt som man kanske har ett krävande förvärvsarbete och dessutom ensamt ansvar för allt praktiskt hemarbete. Många klarar det utmärkt men stöd, kontakt med andra i samma situation samt vila och avlastning är ändå nödvändigt för de flesta.
För den som inte har släktingar eller något annat nätverk bör samhället kunna erbjuda nätverksstöd. Det kan vara en stödperson eller en stödfamilj. Jourhavande dagmamma/barnvakt eller nätverksgrupper i bostadsområdet kan vara en lösning. Att få tillfällig hjälp i hemmet när man själv eller barnet är sjukt är särskilt betydelsefullt för ensamstående föräldrar. Därför bör kommunerna pröva ett system med hemvårdare.
Barn behöver och har rätt att ha kontakt med båda sina föräldrar. Därför är det oacceptabelt att så många barn förlorar vardagskontakten med den ena föräldern i samband med skilsmässan. Förälder är man hela livet. Vi anser att en översyn bör göras av nuvarande regelsystem. Det bör slås fast i lagstiftning att barnet har rätt till kontakt med båda föräldrarna.
Enligt nuvarande bestämmelser måste den förälder som bara fått umgängesrätt stå för hela resekostnaden när han (det är ofta fadern) ska träffa barnet. Det kan omöjliggöra kontakt i tillräcklig omfattning för att upprätthålla en nära föräldra–barnrelation. Det är viktigt att man hittar lösningar som gör att barnen kan ha god kontakt med båda föräldrarna. Att vara förälder är ett livslångt projekt!
Vi kristdemokrater är övertygade om att graden av familjestabilitet har en avgörande betydelse för framtiden. Alla skilsmässor går inte att undvika och ibland kan en separation vara mindre skadlig än ett fortsatt dåligt förhållade. Men de behov vi vuxna har av gemenskap och trohet och barnens behov av stabilitet och trygghet talar ändå för att mer bör göras för att så många skilsmässor som möjligt ska kunna undvikas.
Kärlek kan inte lagstiftas fram, men bättre förutsättningar för människor att hålla ihop kan skapas. Det går att utforma samhället så att familjerna inte tvingas leva under en sådan tidspress som idag. Bättre möjligheter för att få mer tid tillsammans ger förhoppningsvis mer ork att bry sig om varandra. De som vill ska också kunna få hjälp att lösa de kriser som är en naturlig del av de flesta förhållanden.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om separationer ur ett folkhälsoperspektiv,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att svensk lagstiftning skall ha familjestabilitet som mål,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att äktenskapet skall prioriteras som samlevnadsform,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om föräldrautbildning vid mödra- och barnavårdscentralerna,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett handlingsprogram i syfte att nå alla förstabarnsföräldrar med föräldrautbildning,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om föräldrastödjande arbete,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktningen av skolans samlevnadsundervisning,2
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om barnkunskap i grundskolans kursplan,2
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om föräldrautbildning på gymnasiet,2
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om socialtjänstlagen och familjerådgivningens förebyggande verksamhet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en nationell utvärdering och uppföljning av familjerådgivningen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stöd i samband med skilsmässa,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stöd till ensamstående föräldrar,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om delad vårdnad.1
|
Chatrine Pålsson (kd) |
|
|
Åke Carnerö (kd) |
Inger Davidson (kd) |
|
Holger Gustafsson (kd) |
Ingrid Näslund (kd) |
|
Fanny Rizell (kd) |
Tuve Skånberg (kd) |
|
Rolf Åbjörnsson (kd) |
1Yrkandena 2, 3, 12 och 14 hänvisade till LU.
2Yrkandena 7–9 hänvisade till UbU.