Allt oftare hör jag talas om föräldrar, vanligtvis mammor, vars barn berättat att de utsatts för övergrepp av den andra föräldern. Mamman gör anmälan till socialtjänsten, som skall utreda barnets behov av hjälp och skydd, och till polisen, som skall utreda brott.
Det åligger socialtjänsten och polisen – oavsett om misstanken är befogad eller ej – att göra förutsättningslösa och opartiska utredningar. Trots detta åläggande händer det att socialtjänsten missuppfattar anmälan eller bortser från den och i stället för utredning inriktar sitt arbete på att upprätta ett fungerande umgänge mellan den brottsanmälde pappan och barnet. Ärendet tolkas alltså som en vårdnadstvist och handläggs som en sådan i stället för att en utredning om misstänkt brott genomförs.
I de fall barn verkligen utsatts för övergrepp kommer de vid en sådan handläggning att befinna sig i en omöjlig situation. Barn är ofta lojala med sina föräldrar oavsett vad de utsätter barnen för. De vågar inte eller kan inte vidhålla sin berättelse när de märker att den inte accepteras som de framför den. Inför hotet att tvingas till att umgås med den pappa som förgripit sig på dem, reagerar de i sin vanmakt. De gråter, skriker, blir apatiska och deprimerade och vägrar att umgås med den pappa, som så illa skadat dem, men inget hjälper. Barnet upplever att det blivit sviket också av mamman som inte heller förmår skydda eller hjälpa sitt barn utan myndigheternas stöd och skydd under utredningstiden.
Mamman tvingas i sådana situationer till eftergifter och till att acceptera att barnet umgås med den brottsanmälde pappan. Följer inte mamman myndigheternas beslut riskerar hon att förlora vårdnaden om barnet.
Myndigheter som handlägger ett ärende på detta sätt bryter mot tre artiklar i barnkonventionen, artikel 3, som säger att barnets bästa alltid skall beaktas, artikel 12, som säger att barn har rätt att komma till tals och artikel 19, som garanterar barn skydd från misshandel och sexuella övergrepp.
Detta säger förre kriminalinspektören Monica Dahlstöm-Lannes, som har lång erfarenhet av handläggning av ärenden rörande misstänkta övergrepp på barn.
Ärende av detta slag är oerhört svåra att handlägga för såväl sociala myndigheter som för polismyndigheterna. Det finns därför inte grund för generell kritik av dessa. Tvärtom visar all erfarenhet att viljan att göra de rätta bedömningarna är stor.
En åtgärd som skulle kunna stärka barnets och mammans ställning i första hand, men också förbättra de utredande myndigheternas möjligheter, vore att ge barn ett fungerande skydd under den tid ärendena utreds.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag som garanterar barn en ”frizon” under den tid som erfordras för en omsorgsfull utredning i enlighet med vad som anförts i motionen.
|
Stig Grauers (m) |