För fyra år sedan fanns det ca 1 300 platser inom missbrukarvården där missbrukare omhändertagna enligt lagen om vård av missbrukare (LVM) var placerade. Efter den senaste nedläggningen av LVM-hem återstår endast 300 platser. En av förklaringarna till minskningen av denna vårdform står att finna i att alternativa och billigare vårdformer kan erbjudas. Ekonomiska bekymmer i kommunerna har gjort att de valt att prioritera ned den ofta dyra institutionsvården. Öppenvårdsprojekt är inte verkningsfulla när det handlar om akut verksamhet för tvångsomhändertagna missbrukare som skall motiveras till behandling. Det rör sig om de grövsta missbrukarna som bränt alla sociala broar. Allt talar för att dödligheten bland dessa kommer att öka och ställningstagandet att avstå LVM-vård kan bli ett dyrt alternativ för kommunerna på sikt. Det blir ökade kostnader i form av socialbidrag, sjukvård, kostnader som följs av brott m.m. Även den enskilde vårdtagaren gör en förlust.
Att staten som tidigare stått för hela kostnaden är ingen bra lösning, men när staten står för tvånget via dom i länsrätten är detta en nationell fråga som måste lösas t.ex. genom att regeringen samråder med Statens institutionsstyrelse, privata vårdgivare och kommunerna. Samhällets mest utsatta grupper dit missbrukare och bostadslösa hör får inte drabbas så hårt av den ekonomiska saneringspolitiken som blivit fallet.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vården av missbrukare.
|
Sigrid Bolkéus (s) |
Berndt Ekholm (s) |