Moderata samlingspartiets utgångspunkt är respekten för den enskilde individens förmåga att ta ansvar och att forma sitt eget liv. Det offentligas uppgift är att skapa förutsättningar för ett enskilt ansvarstagande, samt att bistå och värna de medborgare som saknar personliga förutsättningar för att själva ta ett personligt ansvar.
Bruket av alkohol är en del av vår kultur med månghundraåriga traditioner. Samtidigt är det angeläget att göra en klar åtskillnad mellan bruk och missbruk av alkohol. Alltför ofta blandas dessa begrepp ihop, vilket bl.a. har fört med sig att Sverige för en alkoholpolitik som skiljer sig markant från den syn i dessa frågor som är vanlig i vår omvärld.
Hos många svenska politiker finns det en övertro på totalkonsumtionens betydelse, och då försummar man den grupp som utgör tio procent av befolkningen, men som svarar för femtio procent av all alkoholkonsumtion. Så länge inga insatser riktas speciellt mot missbrukarna kommer det svenska samhället inte att varaktigt kunna minska de sociala och medicinska problem som alkoholmissbruket medför.
Den stora majoriteten av Sveriges befolkning är fullt kapabel att ta ansvar för sin egen alkoholkonsumtion, utan restriktioner och regler. Detta bör vara vägledande för den svenska alkoholpolitiken. Vår uppfattning är att alkoholpolitiken skall inriktas på opinionsbildning, inte minst i skolan, och på att minska missbruket av alkohol.
Preventiva åtgärder skall sättas in i form av t.ex. upplysning vid barn- och mödrahälsovården. ANT‑undervisningen i skolorna måste intensifieras. Vi vill också betona föräldrarnas oavvisliga ansvar att se till att de egna barnen inte dricker alkohol. Det offentliga kan endast medverka till ett stöd genom information och normbildning.
Förbudslinjen har visat sig ge dåliga resultat i arbetet mot alkoholmissbruk. Som bevis för detta kan bl.a. anföras att andelen missbrukare trots den förda politiken hållit sig konstant under åren, samt att alltfler rapporter ger belägg för att hembränningen ökat och fortfarande ökar. Opinionsbildning, andra och ansvarsfulla värderingar och ett nytt förhållningssätt är betydligt effektivare. Mot den bakgrunden bör alkoholpolitikens mål vara att upprätta en balans mellan den enskildes frihet under ansvar å ena sidan och riskerna för missbruk å den andra.
Åtgärder för att begränsa alkoholkonsumtionen måste vidtas på såväl kort som lång sikt. Den politik som bedrivits i Sverige har i alltför hög utsträckning koncentrerats till totalkonsumtionen. Detta har inneburit att problemet med den grupp som överkonsumerar alkohol inte tillräckligt uppmärksammats.
Det finns inget entydigt samband mellan totalkonsumtion och alkoholskador. Däremot för överkonsumtionen av alkohol med sig omfattande sociala och medicinska problem. Kostnaderna för samhället är mycket höga och lidandet för den enskilde och dennes anhöriga är mycket stort. Missbruket har också en stark koppling till våld och andra former av brott och ligger bakom ett stort antal olyckor samt orsakar i många fall en alltför tidig död. Det är mot den bakgrunden viktigt att minska alkoholkonsumtionen, men detta skall ske utan en fixering vid totalkonsumtionen, något som ofta har lett till felaktiga prioriteringar och åtgärder.
Det är viktigt att de åtgärder som vidtas för att minska alkoholkonsumtionen inte uppfattas som trakasserier av den övervägande del av befolkningen som inte har några problem med sin alkoholkonsumtion. Därför har vi avvisat förslag om strängare utskänkningstillstånd, högre åldersgränser, ingrepp mot marknadsföring och dylikt. För att åtgärderna skall vara verkningsfulla krävs acceptans från en bred opinion.
Det gäller att mobilisera människornas egen ansvarskänsla – för sig själva och sin omgivning. Det är viktigt att de åtgärder som vidtas, på såväl lång som kort sikt, vinner förståelse hos den breda allmänheten. I och med att det i dag finns en stor kunskap om de medicinska och psykiska skador en alltför stor konsumtion av alkohol kan leda till, finns också en bra grund för åtgärder som är nödvändiga för att hjälpa och stötta dem som redan befinner sig i ett missbruk, men också för att minska rekryteringsbasen för nya missbrukare.
Starkare gemenskaper minskar riskerna för missbruk. Förbättrade förutsättningar att servera öl, vin och sprit till rimliga priser ger erfarenhetsmässigt en bättre dryckeskultur än den som utvecklats utan social kontroll.
Det viktigaste instrumentet är och förblir opinionsbildning och information. Inom många andra områden har information och aktiv upplysning visat sig mycket effektiv. Ett utmärkt exempel på detta är de antirökkampanjer som bedrevs främst i slutet på 1970‑talet och som ledde till en kraftig minskning av rökning bland ungdomar. Redan före tobakslagens tillkomst hade också många miljöer, t.ex. vissa offentliga lokaler, sammanträdesrum, inrikes transporter, gjorts rökfria. Detta visar att effektiva och regelbundet återkommande informations- och hälsoupplysande kampanjer skapar större förståelse hos enskilda människor och har större påverkan på deras attityder än restriktioner och förbud.
En förbudslagstiftning, som upplevs som förmynderi, åstadkommer kanske ett ändrat beteende, men ej förändrade attityder. Den som har ett starkt behov av att skaffa sig alkohol, och hindras att köpa på sedvanligt sätt väljer andra kanaler. Den omständigheten att priset för hembränd sprit upprätthålls på ''kända'' nivåer visar att denna marknad är välorganiserad och att den har en betydande omfattning.
Dagens debatt gäller inte om missbruk kan skada. Det råder inga delade meningar om detta. Frågan gäller om det är skäl nog för att på alla sätt försöka begränsa, försvåra och skambelägga ett ansvarsfullt bruk av alkohol, det bruk som utgör myntets ena sida. Det går inte att bedriva en trovärdig alkoholpolitik utan att ta fasta på alkoholens två sidor. Det är därför, som tidigare anförts, angeläget att göra en klar åtskillnad mellan bruk och missbruk av alkohol. Helt uppenbart har alkoholdrickandet sociala och estetiska kvaliteter. Människor tycker om att umgås över ett glas, de uppskattar fester där alkohol ingår.
Rätt använda skänker dessa drycker ökad livskvalitet, de ger mervärde till måltider av både smak- och umgängesmässigt slag. Ett måttligt drickande tycks också ha medicinska fördelar, enligt många stora undersökningar i bl.a. Japan, Hawaii, USA, Storbritannien, Australien och Nya Zeeland. Vid den nyligen hållna hjärt- och kärlkonferensen i Stockholm framhölls att ett måttligt alkoholintag skyddar mot hjärt- och kärlsjukdomar och orsakar inte skrumplever och cancer.
Myntets baksida är ett av vår tids svåraste sociala gissel: alkoholmissbruket. Det råder en bred enighet om att kampen mot alkoholmissbruk är en av de viktigaste socialpolitiska uppgifterna. Mellan 300 000 och 400 000 personer i vårt land är missbrukare och i deras närhet lever kanske en miljon människor – hustrur, män och barn för vilka välfärd är otänkbart, just på grund av missbruket. Därtill kan läggas ca 300 000 överförbrukare. Men hjälps dessa av att alla – även den stora majoriteten av ansvarsfulla brukare – dricker mindre? Är inte problemet mer komplicerat än så? Fortfarande är den romerska regeln ”abusus non tollit usum” (missbruket upphäver inte det rätta bruket) den bästa vägledaren.
Sverige för en alkoholpolitik som skiljer sig markant från den syn på dessa frågor som är vanlig i vår omvärld. Det föreligger nu ett behov av att förbättra och förändra strategin mot alkoholmissbruk, vilket de förändrade förhållanden som EU-medlemskapet innebär gjort påtagligt.
Alkoholpolitiken har gått i stå på grund av den uttalade konformismen. Vem vill avvika och av den samlade ”tyckareliten” bli utmålad som asocial och samhällsfarlig? Med några undantag är det få, som offentligt talar för behovet av en ny alkoholpolitik. Desto fler gör det man och man emellan. Där finns liten osäkerhet om att svensk alkoholpolitik är föråldrad och saknar folklig förankring.
Förvisso är ett samhälle med stort alkoholmissbruk ett osäkert och otryggt samhälle. Men hur omfattande problemen än är och hur konfliktfyllt vårt förhållande till alkoholen än är idag, går detta att ändra på. Problemen kan bli hanterliga om de möts av en underbyggd och hos folkets flertal förankrad alkoholpolitik. Vad som behövs är utbildning och opinionsbildning, där tyngdpunkten ligger på det positiva som ett ansvarsfullt bruk medför.
En politik som hjälper ungdomar till självkontroll, individuellt ansvar och som lär ut nöjet av en måttfull alkoholkonsumtion utan ”pekpinnar”. En politik som inte förbjuder, skuldbelägger eller driver skrämselpropaganda och som har till mål att få goda konsumenter i stället för storkonsumenter. En politik som främjar förbud, restriktioner och byråkratiskt krångel får människor att se på politiken med löje. Samtidigt dras särskilt unga till det förbjudna. Den osunda, skuldbelagda fyllerikulturen liksom de illegala marknaderna gynnas.
Alkohol har, förutom de ständigt uppmärksammade negativa effekterna vid missbruk, positiva effekter både på människa och samhälle. Det är orealistiskt att tro att samhället mer eller mindre skulle kunna göra sig fritt från alkohol. Därför måste krafterna inriktas på att skapa en måttfull konsumtion under individuellt ansvar. Jag ser därför med ett visst, om än svagt, hopp på den kommission för ”Samverkan angående information kring bruk av alkohol, dess risker och skadeverkningar mellan branchorganisationer, försäkringsbolag och berörda myndigheter” som regeringen lämnat direktiv till. Långsiktigt är det vår övertygelse att problemen bara kan lösas utifrån erkännandet av alkoholens två sidor. En folklig förankring kräver att det goda bruket accepteras. Endast en sådan alkoholpolitik har framtiden för sig.
Information om alkohol och alkoholrelaterade skador måste således vara baserad på fakta och kunskap. Därför är det väsentligt att sådan sammanställs och utvärderas för att på ett effektivt sätt kunna användas i opinionsarbetet. Kampanjer för information om alkoholens skadeverkningar kan vara ett sätt att få ungdomar att minska sin alkoholkonsumtion och t.ex. övergå från starköl till svagare alternativ.
Samtidigt är det centralt att den information som ges inte uppfattas som förbudsivrande och förmynderi. Erfarenheterna visar att sådan information inte ger den tilltänkta effekten utan i stället får människor att utestänga budskapet.
På flera håll i världen pågår arbete med att informera och upplysa om alkoholen utifrån ett positivt perspektiv. Det främsta exemplet är det arbete som skett och fortfarande pågår i den kanadensiska delstaten Quebec. Där har en omfattande liberalisering av alkohollagarna kombinerats med ett omfattande upplysningsarbete. Den förändrade politiken är mycket lovande med en minskning av konsumtionen som resultat.
I Quebec har organisationen Educálcoll, enligt nyhetsbrevet Alcohol update nr 7/97, konstaterat att kampanjer som inriktas på beteende är betydelsefulla och hjälper till att skapa opinioner, men att attityder och beteenden ändras långsamt. Kampanjer och utbildningsinsatser måste därför vara uthålliga.
Reformerna i Quebec har nu följts upp i flera andra av Kanadas delstater, med samma goda resultat som följd. Även i USA finns exempel på delstater som följt Quebecs exempel. I andra sammanhang används ofta internationella erfarenheter som modell. Det intressanta och slående är dock att när det gäller just alkohol diskuteras alltför sällan resultatet av internationell forskning och vunnen erfarenhet som på något sätt bryter mot det svenska etablissemangets syn på alkoholpolitiken.
Internationell forskning visar t.ex. att en viss mängd alkohol per dag t.o.m. är nyttigt och kraftigt minskar dödsfall i hjärt- och kärlsjukdomar. Detta faktum diskuteras för närvarande runt om i världen, med Sverige som undantag. Vi anser att denna enkelspåriga attityd till forskningen på det alkoholmedicinska området är allvarlig.
Barn och ungdomar har förebilder, främst i de egna föräldrarna men också i idrottsstjärnor, pop- och rockmusiker och andra artister. Därför är det viktigt att dessa ställer upp som positiva förebilder.
Familjen måste stärkas. Det måste vara möjligt för föräldrar att ge sina barn den kärlek, omtanke, stöd och ledning som varje barn har rätt till, och som i sin tur leder till att barnen växer upp till trygga och harmoniska människor. I detta sammanhang är det också viktigt att framhäva det tankemönster som är alltför utbrett i vårt land, nämligen att någon annan tar över ansvaret i och med att skatten är betald.
Alla måste känna ansvar och hjälpa, stötta och säga ifrån när människor är på väg in i missbruk, innan det är för sent. Här spelar det civila samhället – vars viktigaste delar utgörs av den ''lilla världen'': familjen, vänner, arbetskamrater – en viktig roll, som inte kan övertas av det offentliga.
I Sverige bygger välfärden på storslagna system som beslutats av regering och riksdag. Syftet har varit att försöka lösa problemen genom att flytta ansvaret från det civila samhället till den offentliga sektorn. Vår välfärdstrappa börjar uppifrån och söker sig nedåt. Men den officiella trappan når sällan samhällets botten: Frälsningsarmén och Stadsmissionen känner fler alkoholmissbrukare och uteliggare än kommunens socialförvaltning.
Det är ingen tvekan om att civilsamhällets direkta väg är billigare. Den är också i linje med folkrörelsernas ursprungliga medborgaranda som såg civilsamhället som en verksamhet av typen låt-oss-gå-samman-och-göra-det-själva. De tre argumenten för det civila samhällets roll i välfärden är alltså ekonomiska, moraliska och medborgerliga.
Samtidigt är det viktigt att det offentliga, när den lilla världen inte är tillräcklig eller kanske inte längre finns, är berett och har förmågan att hjälpa och stötta. Kommunernas socialassistenter och annan personal som är utbildad för detta måste ges större möjligheter att arbeta preventivt där det håller på att gå snett, eller att hjälpa människor som redan är alkoholiserade.
Varje barn är unikt, de har alla olika förutsättningar och möjligheter. Detta måste också respekteras och tas hänsyn till i skolan, där barn och ungdomars värderingar i mycket stor utsträckning präglas. Många elever ''hänger inte med'' under den känsliga högstadietiden, vilket gör att de försöker hävda sig, ofta genom bruk av alkohol och ibland även av narkotika.
För att undvika detta är det viktigt att skolan har tid och möjlighet att ta hänsyn till varje enskild elev. Skolan måste uppmärksamma och hjälpa elever som riskerar att komma efter och ge dem stöd och hjälp. Samtidigt måste skolan garantera alla elever ordentliga baskunskaper innan de går vidare. Det är centralt att undervisning om alkoholens skadeverkningar återfinns i skolans läroplan.
Många av de problem som vissa ungdomar har, bottnar i hemförhållanden. Detta får dock inte hindra skolan att i samarbete med hemmet och socialvården försöka lösa problemen. Hem, skola och socialvård måste också i samverkan bekämpa normlöshet i form av skolk, mobbning, utstötning och bristande hänsyn till andra. Krav måste kunna ställas och efterföljas.
För att detta arbete skall vara verkningsfullt måste nuvarande lag om vård av unga förändras. I samband med propositionen om en förändrad LVU‑lag (1989/90:28) föreslog vi moderater att delar av den gamla barnavårdslagen åter skulle gälla. Vi återkommer nedan med förslag på nödvändiga förändringar av den nuvarande lagstiftningen.
När det gäller alkoholmissbrukare skall dessa kunna få vård genom kommunens försorg. Vid upprepat och grovt missbruk, som leder till asocialt beteende och risker för andra människor, skall tvångsomhändertagande kunna ske under tillräckligt lång tid för att vården skall ge resultat. Moderata samlingspartiet har vid ett flertal tillfällen föreslagit förändringar av nuvarande lag om vård av missbrukare (LVM). Även när det gäller LVM måste åtgärder kunna sättas in tidigare och stegvis öka med ett omhändertagande som en sista utväg.
De frivilliga och ideella organisationernas insatser på detta område är mycket värdefulla.
Det är viktigt att göra klart att det finns en fundamental skillnad mellan alkoholkonsumtion och missbruk av narkotika. Alkohol kan konsumeras utan vare sig medicinska eller sociala konsekvenser. Alkoholmissbruk innebär att den enskilde individen inte längre kan kontrollera sin konsumtion, vilket leder till negativa konsekvenser för såväl den enskilde som hans eller hennes omgivning.
Varje icke-medicinskt motiverad konsumtion av narkotika måste å andra sidan klassificeras som rent missbruk, då den redan i mycket små doser snabbt leder till omfattande skador av såväl fysisk som psykisk natur. Dessutom leder narkotikabruk ofrånkomligt till brottslighet av olika slag. Därför måste allt icke-medicinskt bruk av narkotika vara förbjudet och bekämpas.
I den svenska drogdebatten har denna distinktion mellan alkohol och narkotika inte gjorts tydlig nog. Detta har gjort att alkoholkonsumtion många gånger betraktats på i princip samma sätt som narkotikamissbruk. Vi anser detta vara fel.
Barn som växer upp i missbrukarhem är ofta mycket utsatta. Av den anledningen är det väsentligt att dessa barns situation uppmärksammas och åtgärdas på ett så tidigt stadium som möjligt. I samband med propositionen om en förändrad LVU‑lag (1989/90:28) krävde vi att delar av den gamla barnavårdslagen åter skulle gälla. Det handlade främst om lagens 26 §, vilken innebar att de sociala myndigheterna i samarbete med familjen hade en reell möjlighet att på ett tidigt stadium hjälpa och stötta familjer där barnen riskerade att råka illa ut fysiskt eller psykiskt.
Lagen var konstruerad så att åtgärderna vidtogs i samråd med den enskilda familjen. Åtgärderna vidtogs stegvis, och inleddes med att de sociala myndigheterna i samarbete med familjen planerade åtgärder som syftade till att stötta familjen. Hjälpte inte detta fanns det möjlighet för barnavårdsnämnden att komma med förmaningar och eventuellt varningar till familjen. Ledde inte de tidigare åtgärderna till önskat resultat kunde de sociala myndigheterna lämna föreskrifter om barnets levnadsförhållanden. I fjärde hand var det möjligt för nämnden att beordra övervakning av det enskilda barnet. Först som en sista åtgärd kunde beslut om omhändertagande bli aktuellt.
Genom denna lag visade myndigheterna att man var mån om att bevara och respektera familjen som en enhet och arbeta för att familjen själv skulle kunna förbättra sin situation. Föräldrarna var t.ex. medvetna om att ytterligare åtgärder kunde komma att vidtas om ingen förändring till det bättre skedde. Det fanns härigenom en möjlighet att på ett tidigt stadium rädda barn från att brytas ner såväl fysiskt som psykiskt. Nu kommer socialnämndernas åtgärder och agerande ofta överraskande och dessutom för sent. Vi anser därför att socialtjänstlagen skall kompletteras med ett återinförande av den tidigare barnavårdslagens 26 §.
Stöd-, vård- och/eller behandlingsinsatser för alkoholmissbrukare måste ges i ett så tidigt skede av missbruket som möjligt. Det är viktigt att under sekretess ge akt på tidiga symtom på alkoholskador vid läkar- och hälsoundersökningar för att i tid kunna ge den enskilde det stöd han behöver.
I detta sammanhang vill vi ge uppmärksamhet åt ett allt större problem, nämligen de psykiskt sjuka missbrukarna. Statistik, presenterad vid Socialstyrelsens konferens Missbrukarvård i förändring i september 1996, visar att hela 54 procent av alla alkoholmissbrukare också lider av någon form av psykisk störning. Bland gruppen narkomaner är andelen 60 procent. Detta innebär att missbrukarvården inte bara handlar om att få människor ur sitt missbruk. Det handlar minst lika mycket om att behandla psykiska sjukdomar. Detta ställer stora krav på behandling och vård. Samtidigt finns det i dag mycket bristfällig uppföljning och kvalitetssäkring vad gäller missbrukarvården.
Vilka resultat leder den svenska missbrukarvården egentligen till? Det finns empiriska studier – men ytterst begränsade vetenskapliga undersökningar. Detta är en allvarlig brist, eftersom det innebär att man inte med säkerhet vet vilka behandlingsmetoder som ger långsiktigt positiva resultat.
Alkoholvården i Sverige är i hög utsträckning koncentrerad till dem som har ett långt missbruk bakom sig. För dessa är vårdinsatser sällan lika meningsfulla, och det tar framför allt resurser från missbrukare i initialskedet. För gruppen grava missbrukare är det mer meningsfullt att satsa på inackordering, sysselsättning och gemenskap.
Här vill vi framhålla betydelsen av de insatser som de frivilliga organisationerna, t.ex. Frälsningsarmén och Stadsmissionen, gör för gruppen grava alkoholmissbrukare, särskilt i storstäderna.
Vi har ovan kritiserat att socialtjänsten sällan har tid och resurser att satsa på sin ''hårda kärna'', dvs. på dem som behöver hjälp och stöd men som inte är tillräckligt starka för att hävda sin rätt. Det är dessa människor som främst behöver det kunnande och det engagemang som duktiga socialtjänstemän besitter. Vi hänvisar till vad som sagts ovan om möjligheter att frigöra resurser för att ge socialtjänsten bättre möjlighet att satsa på denna grupp.
Utöver detta föreslår vi en ny lag om vård av missbrukare. Under flera år har vi kritiserat att nuvarande LVM inte ger tillräckliga möjligheter att på ett tidigt och mer effektivt sätt gripa in för att hjälpa missbrukare. I en ny LVM måste frivilliga åtgärder och tvång kunna kombineras. Familjens, vänners och arbetskamraters möjligheter till stöd och hjälp måste också förstärkas. Vi föreslår att stöd och behandling sker på tre nivåer:
frivilliga åtgärder inom ramen för socialtjänstens bestämmelser,
övervakning och andra föreskrifter som sociala nämnden ålägger missbrukaren, och som sista möjlighet,
frihetsberövande.
Den nya lagen bör också ge möjlighet till s.k. kontraktsvård och till längre sammanhängande vårdperioder. Insatserna bör inriktas på missbrukare som befinner sig i början av ett missbruk. Vidare krävs ett fördjupat samarbete mellan polisen och de sociala myndigheterna, något som länge efterlysts från främst polisens sida. Det är över huvud taget viktigt att samarbetet mellan olika myndigheter förstärks. Det gäller, utöver polisen, också skola, kriminal- och narkomanvården och domstolarna.
I december 1994 beslöt riksdagen att anta ett förslag om en alkohollag. Lagen ersätter lagen (1977:292) om tillverkning av drycker m.m. och lagen (1977:293) om handel med drycker. I samband med behandlingen av denna nya lag väckte Moderata samlingspartiet en kommittémotion (1994/95:So13) i vilken vi föreslog ett antal förändringar i liberaliserande riktning. Det handlade först och främst om att ge näringsställen större möjligheter att själva bestämma över sin verksamhet och att därmed också ge enskilda människor ett större ansvar.
För det första anser vi att Systembolagets monopol successivt bör avvecklas. Vi förordar att ett system med licensierade affärer införs motsvarande det som redan finns i Storbritannien med s.k. off licence-butiker. Inledningsvis bör starköl och vin kunna säljas utanför Systembolaget. I ett senare skede bör även starksprit omfattas av verksamheten. Vidare anser vi att åldersgränsen för inköp av alkohol bör justeras och motsvara myndighetsåldern.
Vad gäller reglerna för utskänkning är det få länder i världen som har en så byråkratisk och krånglig lagstiftning som Sverige. Även om den nya alkohollagen luckrade upp det tidigare ovillkorliga mattvånget och ett antal andra bestämmelser, är även den nuvarande alkohollagen ett exempel på byråkratisk klåfingrighet som helt saknar folkligt stöd. Vi anser därför att lagen bör ändras på ett antal väsentliga punkter.
För det första skall bestämmelsen om mat som en del av verksamheten för att få utskänkningstillstånd utmönstras ur alkohollagen. Bestämmelsen fungerade möjligen tidigare, då Sverige hade en annan restaurangkultur och det inte var lika vanligt att människor träffades efter arbetet för att ta sig ett glas öl eller vin. Men verkligheten är annorlunda. Det anses i dag som ett trevligt och naturligt sätt för alltfler att innan man avslutar sin dag träffa arbetskamrater och vänner på ett avspänt och trevligt sätt – för att sedan åka hem och äta.
Vi anser att denna form av socialt umgänge är positivt och visar att även svenskar kan umgås med alkohol – något som politiska förbudsivrare hävdat inte är fallet. Därför skall det naturligtvis vara möjligt att öppna renodlade barer och pubar.
Även bestämmelsen om när alkohol får serveras härstammar från en svunnen tid.
Den nya alkohollagen stadgar att alkohol får serveras från kl 11.00 på förmiddagen till kl 01.00 på natten – med möjlighet till förlängning. Varför politiker skall lägga sig i om enskilda människor vill dricka ''en lille en'' klockan åtta på morgonen, eller ta ett sista glas vin kl 06.00 innan man går hem för natten är obegripligt. Något socialpolitiskt motiv finns knappast!
Tidsbegränsningen för alkoholservering har gett upphov till att antalet ”svartklubbar” ökat i storstäderna. Ur alkoholpolitiskt perspektiv måste det vara bättre att ge de näringsställen som har serveringstillstånd möjlighet att själva bestämma sina öppettider än att genom reglering av serveringstiderna skapa förutsättningar för en okontrollerbar verksamhet.
Vi anser att tidsbegränsningen skall utmönstras ur lagstiftningen. Frågan om öppettider regleras naturligt mellan näringsställets ägare och hans eller hennes kunder.
Ytterligare exempel på onödiga regler som vi anser skall avskaffas är den om att priset på alkohol inte får understiga inköpspriset (6 kap. 6§), att det måste finnas alkoholfria alternativ (3 kap. 6§), att man inte får vidta åtgärder på serveringsställe i syfte att förmå en gäst att köpa alkohol (6 kap. 7 §), dvs. en bartender får i praktiken inte fråga sin gäst om han eller hon önskar en drink till, att vin och starköl inte får säljas på teatrar annat än i pauserna (7 kap. 8 § fjärde stycket) och att minibarer på hotellrum endast får finnas på hotell med tillstånd (7 kap. 8 § femte stycket).
Samtliga dessa bestämmelser bör avskaffas. De drar ett löjets skimmer över den svenska alkoholpolitiken och torde ha få försvarare bland vanliga människor. I stället skapar de en spricka mellan politikerna och dem politikerna säger sig företräda. Vi anser att vissa regleringar behövs – men för att vinna förståelse för detta måste politikerna också avskaffa de bestämmelser som bara uppfattas som byråkrati och förbudsmentalitet, och som heller inte fyller några som helst alkoholpolitiska syften.
I samband med Sveriges inträde i det europeiska samarbetet framförde vi moderater att alkoholpolitiken var en fråga för oss svenskar och inte för EU. I längden kan det bli svårt för Systembolaget att uppfylla de krav som ställs på bolaget att i detaljhandelsledet inte diskriminera varor från EU‑länderna. Att likabehandla produkter från Europas alla öl-, vin- och spritproducenter som vill in på den svenska marknaden förefaller svårt, bl a av distributions- och utrymmesskäl.
När denna motion väcktes förelåg inget utlåtande från EG-domstolen beträffande det svenska detaljhandelsmonopolet. I det fall domstolen inte är tillräckligt tydlig finns risken för att nya anmälningar kommer in till följd av eventuella oklarheter beträffande tolkningen av vad domstolen kommit fram till. Det vore bättre att regeringen, i stället för att passivt avvakta vad rättsutslagen kan komma att bli, aktivt verkar för att utveckla en ny svensk modell. Detta skulle kunna befrämja en genomtänkt och lugn övergång till en ny och mer europeisk alkoholpolitik.
Emellertid kan domen medföra att en del ändringar av svenska bestämmelser aktualiseras. Detta gäller inte minst importprocedurerna och kostnaden för att få ett tillstånd att hantera alkohol. Det faktum att det alltid kostar 25 000 kronor, även om tillståndet inte skulle beviljas, har utsatts för hård kritik.
Moderata samlingspartiets uppfattning är, vilket vi nämnt ovan, att Systembolagets monopol skall avvecklas successivt. Detta skall ske samordnat med införandet av ett licensieringssystem. Ett underlag för denna omställning borde ha tillhandahållits av Alkoholpolitiska kommissionen bland dess förslag för att skapa förutsättningar att kunna genomföra en sådan omställning under socialt ansvarsfulla former.
Övergångsproblemen måste enligt vår mening vara väl genomlysta och förslag framlagda som syftar till att motverka de eventuella skadeverkningar som kan uppkomma i ett introduktionsskede. Moderata samlingspartiets företrädare i Alkoholpolitiska kommissionen föreslog under utredningsarbetet att kommissionen borde ha utarbetat förslag till hur ett licensieringssystem kan vara utformat, respektive på vilket sätt detta kan introduceras på marknaden. Detta röstades ner av majoriteten.
Ledningen för det finska alkoholmonopolet, ALKO, har uttalat att Finland på egen hand bör upphäva sitt alkoholmonopol och övergå till ett system med licensierade butiker. Monopolet försvaras nu bara med myten att det är de starka alkoholdryckerna som är farliga medan forskningen visar att det är mängden alkohol som är skadlig – inte vilka drycker som konsumeras. År 2004 måste Finland börja tillämpa EU:s normala införselregler. ”Om vi bromsar förändringarna tills priserna redan har sjunkit och gränserna ytterligare öppnats är det troligt att trycket från den allmänna opinionen förändrar systemet på ett okontrollerat sätt”, hävdade ALKO:s VD.
Sverige och Finland erhöll i medlemskapsförhandlingarna rätt att fram till och med 1996 ha en begränsning av hur mycket alkohol en svensk respektive finsk medborgare får föra med sig från ett annat EU‑land. I dag gäller därför 5 liter vin, 2 liter sprit och 15 liter öl samt 300 cigaretter. Det skall jämföras med att det i princip inte råder någon formell gräns för andra EU-medborgare, så länge man kan bevisa att alkoholen skall användas för personligt bruk.
Moderata samlingspartiet anser att Sverige skall delta i det europeiska samarbetets alla delar. Vi har accepterat principen om fri rörlighet mellan medlemsstaterna vad gäller såväl människor som varor. Det innebär att vi principiellt inte anser att Sverige i förhandlingar med EU skall begära permanenta undantag för införsel av alkohol.
Däremot kan vi se ett dramatiskt förlopp om man skulle släppa begränsningen fri på en gång – om man samtidigt inte är beredd att justera de svenska alkoholskatterna i förhållande till nivåerna i först och främst Danmark. Sverige bör höja gränsen för tillåten alkohol- och tobaksmängd från den 1 januari 1998 från 15 liter till 30 liter öl, från 5 till 10 liter vin och från 1 till 2 liter sprit. Den 1 januari 1999 kan man fördubbla mängden för att den 1 januari 2000 helt ta bort det svenska undantaget. På så sätt ges Sverige möjlighet att se över alkoholbeskattningen och avgöra om den behöver justeras. Att behovet av en översyn av den svenska alkoholskatten är viktig visar sig med all önskvärd tydlighet i statistik från bl a Svenska Bryggareföreningen. 110 miljoner liter öl transporterades in från framför allt Danmark till Sverige under 1996. Det är mer än hela Systembolagets försäljning av starköl under ett år. Trots skattesänkningen vid årsskiftet ökar införseln av framför allt starköl till Sverige. Ökningen är hela 65 procent på bara två år! Statistik visar också att det förra året konsumerades mer illegal sprit än sprit såld av Systembolaget. Vin och Sprits VD har också konstaterat att brottssyndikat tar över alltmer av spritmarknaden och att samhället tappar kontrollen.
Alkoholinspektionen inrättades i samband med Sveriges inträde i EU. Sedan myndigheten påbörjat sin verksamhet har den blivit utsatt för omfattande kritik, såväl inom Sverige som av EU-kommissionen. Bl.a. har den anklagats för att ta ut orimligt höga avgifter av dem som ansökt om tillstånd att distribuera alkohol för att i ett senare skede sänka avgifterna när importören har anmält förhållandet till berört organ inom EU.
Alkoholinspektionens avgiftspolitik har främst drabbat småföretagare och därmed kommit i konflikt med mål som uppdragsgivaren – riksdagen – har angett, nämligen att öppna för konkurrens inom dessa distributionsled. EU-kommissionen, som noterat denna händelseutveckling, har följaktligen krävt att Sverige utan dröjsmål avvecklar Alkoholinspektionen, eftersom myndighetens agerande strider mot EU:s regler. Vi delar denna uppfattning och anser att regeringen snarast bör återkomma till riksdagen med förslag om myndighetens avveckling.
Den liberalisering av narkotikapolitiken som numera märks på många håll i Europa kan, liksom en legalisering av narkotiska preparat, aldrig accepteras. En sådan politik strider klart mot bestämmelserna i de internationella narkotikakonventionerna, och kan orsaka ett mycket allvarligt hot mot folkhälsan. Som medlem i den Europeiska unionen kan vi fungera som ytterligare en motvikt mot de liberaliseringstendenser som på detta område förekommer inom bland annat den socialistiska partigruppen i Europaparlamentet.
Det är inte bara ett ökat beslag av narkotika under senare år utan också en del nya faktorer som bidragit till förnyad uppmärksamhet kring narkotikafrågorna. Spridningen av hiv och aids bland injektionsmissbrukare, nya preparat på marknaden, som crack och ecstasy, öppnade gränser mot Östeuropa och händelser ute i världen bidrar sammantaget till ökad oro för framtiden. Det fruktansvärda dådet i början på december 1994 utanför en nattklubb i Stockholm där fyra unga människor kallblodigt sköts ihjäl och ett tjugotal skadades, där gärningsmännen lär ha varit narkotikapåverkade, är ytterligare ett tragiskt exempel på narkotikans effekter.
Flera västeuropeiska länder upplever en kraftig uppgång i det tunga narkotikamissbruket och den dödlighet som alltmer följer i narkotikamissbrukets spår. Många av de före detta sovjetrepublikerna och övriga östeuropeiska länder har blivit transitländer för narkotika till Norden och Västeuropa. Detta har lett till att Nordiska rådets socialutskott har föreslagit att Nordiska ministerrådet skall utarbeta en ny handlingsplan för att möta den uppkomna situationen.
Narkotikan hotar inte enbart människors liv och hälsa. Narkotikaprofitörerna hotar också på sikt hela den sociala, ekonomiska och demokratiska utvecklingen i flera länder, inte minst i tredje världen. Hanteringen ger förskräckande exempel på den miljöförstöring, den rättslöshet och det våld som en hämningslös narkotikahandel för med sig. Hela kedjan, från produktion via distribution till konsumtion, måste attackeras. Insatserna skall samordnas. Kampen måste vara uthållig!
I Maastricht-fördraget stadgas att Europeiska unionen och dess medlemsstater skall betrakta följande områden som frågor av allmänt intresse (avdelning VI artikel K.1):
4. bekämpning av narkotikamissbruk,(...)
9. polissamarbete för att förhindra och bekämpa(...), olaglig narkotikahandel och andra former av grova internationella brott, inklusive, om det är nödvändigt, vissa aspekter på tullsamarbete, i samband med organisationen av ett unionstäckande system för informationsutbyte inom en Europeisk polisbyrå (Europol).
Sverige och Finland är sedan den 1 januari 1995 medlemmar av Europeiska unionen. Det innebär att flera nordiska länder får hjälp och stöd och förutsättningar för att bekämpa smugglingen av narkotika. Samtidigt kommer vi även fortsättningsvis att kunna bedriva den ovillkorligt hårda politik mot allt bruk av narkotika på våra egna gator och torg som varit ett kännemärke för vår narkotikapolitik; men också sprida synen till andra länder att det är lika viktigt att bekämpa utbudet som efterfrågan.
För att på alla sätt hindra en ökad narkotikahandel har EU satt upp två samarbetsorganisationer. Den första är EDMC (European Drug Monitoring Centre) med säte i Lissabon. Den andra är Europol med säte i Haag. Dessa båda organisationer skall genom underrättelseverksamhet och nära polisiärt samarbete stoppa och förhindra narkotikahandeln.
Vi vet redan i dag att grundförutsättningen för narkotikabekämpning är samarbete och underrättelser. Genom EU får vi del av andra länders kunskap och resurser i kampen mot narkotikan. Det är viktigt att Sverige är ytterst aktivt i de organ EU satt upp för att bekämpa alla former av narkotika.
Det tydligaste exemplet på att samarbete verkligen fungerar finns i Maastricht. Staden ligger i sydligaste Nederländerna, nära gränsen mellan Belgien, Tyskland och Luxemburg. Maastrichts polis har, tack vare samarbete med kolleger i Belgien och Tyskland, fått stopp på narkotikahandeln! Maastricht visar att samarbete är a och o i kampen mot narkotikan.
Ett annat exempel på att öppna gränser inte betyder att kampen mot narkotika blir omöjlig är Storbritannien, där de brittiska tullmyndigheterna numera kan koncentrera hela sin verksamhet på jakten på narkotikasmugglare. Resultatet blev en ökning av beslagen med 25 procent på ett år!
De senaste åren har kunskapen om anabola steroider och andra s.k. dopningspreparat ökat och dess allvarliga skadeverkningar uppmärksammas alltmer. Socialutskottets offentliga utfrågning i februari 1995 gav vid handen att det finns samband mellan användning av dopningsmedel och allvarliga brott. Mycket talar för att gärningsmännen under lång tid använt sig av anabola steroider i samband med träning.
Vi ser mycket allvarligt på det icke-medicinska bruket av anabola steroider och andra dopningsmedel. Sedan juli 1992 är det enligt lag förbjudet att tillverka, inneha, ge bort eller sälja dopningsmedel. Samtidigt är det uppenbart att lagstiftningen inte lyckats hindra konsumtionen av preparaten. Uppgifter anger att över 100 000 unga män i Sverige regelbundet använder dessa preparat. Missbruket är så omfattande att Huddinge sjukhus har öppnat en särskild klinik för patienter som drabbats av skador till följd av användning av dopningsmedel.
Mot bakgrund av de senaste årens våldshändelser, där användningen av dopningspreparat uppenbart har varit en del av orsaken, samt kunskapen om andra allvarliga skador som följer i dopningskonsumtionens spår, gör att ytterligare åtgärder snarast måste vidtas.
En noggrann analys av dopningsproblemet pågår f.n. i den statliga utredningen om dopning. Syftet med analysen skall vara att se på olika dopningspreparats inverkan på människors hälsa. Enligt vår uppfattning bör utredningen redovisa förslag som innebär att konsumtion av dopningsmedel kriminaliseras samt att bestämmelser som innebär att denna hantering kan anses som grovt brott med högre straffskala införs i strafflagen.
Läkemedelslagstiftningen vad gäller försäljning och innehav i överlåtelsesyfte bör skärpas. Vidare bör socialtjänstlagens bestämmelser (12 §) förtydligas så att socialtjänsten åläggs ansvar för missbruk av dopningsmedel bland barn och ungdomar.
Ett växande problem är smugglingen av dopningspreparat från det forna östblocket, framför allt från Ryssland. I dessa länder säljs dessa preparat fortfarande öppet. Det är viktigt att svenska myndigheter i ökad omfattning informerar sina utländska motsvarigheter om hur allvarligt Sverige ser på smugglingen från Ryssland och transittrafiken genom de baltiska staterna. Det är angeläget att Sverige biträder grannländernas tullmyndigheter för att stoppa denna smuggling. Vidare bör Sverige i internationella forum försöka uppnå internationella bestämmelser om förbud för hantering av icke medicinsk användning av dopningspreparat.
Vid ett gemensamt möte den i april 1996 i Litauens huvudstad Vilnius mellan Nordiska rådet och Baltiska rådet inskrevs följande krav i slutdokumentet:
Vi uppmanar parlamenten och regeringarna att nära samarbeta om att motarbeta smuggling av narkotika och dopingpreparat och andra former av organiserad brottslighet.
Den mest centrala uppgiften för att minska narkotikamissbruket är att minska rekryteringsunderlaget. Detta arbete måste främst koncentreras till ungdomar genom aktivt fältarbete. Skillnaden mellan bruk av legala berusningsmedel som alkohol och illegala har tydliggjorts inte minst genom att varje icke-medicinskt bruk av narkotika kriminaliserats.
Ett utökat samarbete måste skapas på lokal nivå mellan representanter för de sociala myndigheterna, polis, Hem och Skola, elever och fritidsföreningar. Deras uppgifter skall vara att kontinuerligt följa den lokala utvecklingen inom narkotikaområdet.
Den mycket stränga sekretesslagstiftningen på det sociala området får inte hindra att myndigheter på ett tidigt stadium samarbetar.
Vi är medvetna om att frågan om en uppluckring av sekretesslagstiftningen är både komplicerad och känslig. Samtidigt måste man väga frågan om sekretessen mot möjligheten att hjälpa det enskilda barnet och den enskilda familjen. Vi anser därför att en utredning bör tillsättas för att se över förutsättningarna för ett effektivt samarbete mellan föräldrar, skola och olika myndigheter i syfte att bekämpa ett begynnande narkotikamissbruk.
På länsnivå bör en motsvarande organisation byggas upp för att samordna narkotikabekämpningen så att inga ärenden ''faller mellan stolarna''. Denna samordning på såväl lokal som regional nivå är så viktig att den bör prioriteras.
De frivilliga insatser som spontant kommit till stånd har genom sina breda kontaktnät också stor möjlighet att hjälpa till i det förebyggande arbetet.
Moderata samlingspartiet har vid flera tillfällen krävt att det s.k. sprutprojektet i Malmö skall avbrytas. Senast skedde detta i samband med regeringens skrivelse om utvärdering av projektet (regeringens skrivelse 1995/96:1 Utbytesverksamhet med rena sprutor till narkotikamissbrukare). Vi anser att ett projekt med utdelande av fria sprutor ger fel signal om samhällets inställning till narkotika i stort. Dessutom finns det inga bevis för att projektet faktiskt lett till att antalet hiv-smittade narkomaner har minskat. Därför upprepar vi vår inställning att försöksverksamheten bör upphöra.
Ideell verksamhet och enskilda vårdinitiativ i kampen mot alla former av drogmissbruk, alkohol- såväl som narkotikamissbruk, kan aldrig underskattas. All erfarenhet visar att alternativa behandlingsformer och det engagemang som där kommer till uttryck bör stimuleras och uppvärderas.
Ett av de största problemen i dagens system är de allt för långa väntetiderna för de personer som behöver vård och rehabilitering beroende på en stor brist på behandlingshem m.m. Socialtjänsten hinner inte och den enskilde missbrukaren hamnar i en svår situation, som kan leda till att han eller hon förlorar sin motivation.
Dessa brister går delvis att åtgärda genom att stat och kommun regelbundet och konsekvent använder sig av de enskilda organisationernas möjlighet att erbjuda vård- och behandlingsplatser.
Organisationer som LP-stiftelsen, Daytop, Narconon, Hassela, Länkrörelsen, AA (Anonyma Alkoholister), Frälsningsarmén, de speciella organisationerna för hiv‑smittade narkomaner m.fl. har alla olika grund och skilda metoder. Men de har ett gemensamt: de kan redovisa goda rehabiliteringsresultat.
Socialstyrelsen har också i en utvärdering av de frivilliga insatserna på alkohol- och narkotikaområdet, Behandling av alkoholproblem – en kunskapsöversikt, visat att dessa är de enda som uppnått goda resultat.
I det föregående har vi redovisat vår syn på åtgärder för att på olika sätt minska narkotikamissbruket i vårt eget land. Samtidigt har det blivit allt tydligare att vi i Sverige aldrig kan lösa narkotikaproblemen bara genom att agera på hemmaplan. Internationellt samarbete blir allt viktigare.
Moderata samlingspartiet har agerat internationellt genom International Democrat Union för att på ett konkret sätt och i samarbete med andra länder gemensamt bekämpa narkotikahandeln. Vi anser att Sverige dels måste initiera en diskussion inom ramen för det nordiska samarbetet syftande till en harmonisering av de nordiska ländernas narkotikalagar, dels att Sverige på europeisk nivå kräver diskussion om införande av en alleuropeisk narkotikabekämpningsenhet liknande den amerikanska EPIC-organisationen (El Paso Intelligence Service).
Sverige bör också via Förenta nationerna arbeta för att ge ökad prioritet till sociala och ekonomiska omställningar för människor i sådana utvecklingsländer som i dag är beroende av narkotikaodling.
Hela kedjan, från produktion via distribution till konsumtion, måste attackeras. Insatserna skall samordnas. Kampen måste vara uthållig!
FN-projekten, bl.a. i Colombia, är värda fortsatt och utökat stöd under en lång tidsperiod framöver. Ersättningsodlingar är den mest framgångsrika lösningen. Multilaterala biståndsinsatser har större förutsättningar att lyckas än bilaterala. Narkotikamarknaden i västvärlden måste utrotas med mer verkningsfulla åtgärder.
Lagstiftningen måste skärpas.
Informationsinsatser och opinionsbildning måste förstärkas.
Vi anser att Sverige skall ta bestämt avstånd från tendenser till den knarkliberalisering som förekommer ute i Europa. Vi kan, i samarbete med likasinnade länder, verka för en kompromisslös kamp mot narkotikabrotten! Genom ett utökat internationellt samarbete, där Sverige är med och aktivt deltar i besluten, och genom att utnyttja olika länders erfarenheter inom detta område, förstärks möjligheterna att vinna kriget mot världens i särklass största organiserade brottslighet. Regeringen bör således få i uppdrag att på alla internationella plan verka för insatser enligt de riktlinjer som vi redovisat i motionen.
Det torde ankomma på utskottet att utforma erforderlig lagtext.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktningen av alkoholpolitiken,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om information och upplysning om drogmissbruk och dess skadeverkningar,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om internationella erfarenheter och forskning på det alkoholpolitiska området,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för att stärka familjen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skolans ansvar,
att riksdagen beslutar ändra lagen om vård av unga i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen beslutar ändra lagen om vård av missbrukare i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen beslutar att åldersgränsen för inköp av alkoholdrycker skall sänkas till 18 år i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen beslutar att alkohollagens bestämmelse om tillhandahållande av mat som villkor för att få tillstånd att servera alkohol skall utgå i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen beslutar att alkohollagens bestämmelser om pausservering och minibarer skall utgå i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen beslutar att alkohollagens bestämmelser om serveringstider, prissättning, animeringsförbud och alkoholfria alternativ skall utgå i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Systembolagets detaljhandelsmonopol,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om regler för införsel av alkohol från annat EU-land,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Alkoholinspektionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utreda förutsättningarna för ett effektivare samarbete i syfte att bekämpa ett begynnande narkotikamissbruk,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avbrytande av projektet att dela ut sprutor till narkomaner,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om anlitande av ideella organisationer i vårdarbetet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om internationellt samarbete på alla nivåer i kampen mot narkotikan,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en kriminalisering av det icke-medicinska bruket av dopningspreparat,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utökat internationellt samarbete för att minska användandet av dopningspreparat.
|
Gullan Lindblad (m) |
|
|
Sten Svensson (m) |
Leif Carlson (m) |
|
Maud Ekendahl (m) |
Catharina Elmsäter-Svärd (m) |
|
Gustaf von Essen (m) |
Margit Gennser (m) |
|
Stig Grauers (m) |
Rolf Gunnarsson (m) |
|
Hans Hjortzberg-Nordlund (m) |
Tomas Högström (m) |
|
Annika Jonsell (m) |
Ulf Kristersson (m) |
|
Bertil Persson (m) |
My Persson (m) |
|
Marietta de Pourbaix-Lundin (m) |
Åke Sundqvist (m) |
|
Birgitta Wichne (m) |
Liselotte Wågö (m) |
|
Anna Åkerhielm (m) |
1 Yrkande 13 hänvisat till SkU.