Staten och Landstingsförbundet har i en överenskommelse i december 1997 fastslagit ersättningar m m till sjukvårdshuvudmännen för 1998. Överenskommelsen berör väsentliga delar för sjukvården som informationsutvecklingen, rehabiliterings- och behandlingsinsatser, vissa särskilda insatser och gemensamma ambitioner för några år framåt i tiden. Det sistnämnda berör patientens inflytande och vårdens tillgänglighet för patienten. Dessa frågor har nyligen behandlats i HSU:s delbetänkande Patienten har rätt (SOU 1997/154). Dess förslag om en ny vårdgaranti inom tre månader, remisstvånget m.m. tas delvis upp i överenskommelsen mellan staten och Landstingsförbundet.
Folkpartiet har både i Landstingsförbundets styrelse och i HSU:s nämnda delbetänkande reserverat sig till förmån för en vårdgaranti som omfattar alla behandlingar och diagnoser och som skall börja gälla den 1 juli i år, som ger patienten rätt att söka sig till annan vårdgivare, privat eller offentlig, på hemlandstingets bekostnad om behandling inte erhålls inom angiven garanterad tid.
I sin skrivelse för överenskommelsen mellan staten och Landstingsförbundet och ersättningen till sjukvårdshuvudmännen för 1998 redogör regeringen i stora delar för en politik som har bidragit till att försätta sjukvården i kris. Det är uppenbart att regeringens politik misslyckats med två målsättningar. Det första är att skapa sysselsättning. Detta misslyckande har lett till att skatteunderlaget har minskat och inte visar några tendenser till att öka. Därmed har sjukvården såväl som andra samhällsområden gått miste om omfattande resurser. Det andra området är regeringens direkta sjukvårdspolitik. Genom avskaffandet av den ursprungliga vårdgarantin, husläkarlagens upphävande, försämrade rehabiliteringsmöjligheter och fortsatta uppsägningar av vårdpersonal, försämrade villkor för privata vårdgivare, m.m. så har regeringen kraftigt bidragit till att försätta sjukvården i en krissituation.
Vi vill i det följande peka på några områden som omnämns i regeringens skrivelse där regeringens misslyckande enligt vår mening är uppenbart, områden där folkpartiet har erbjudit och erbjuder en politik för en bättre och en värdigare sjukvård.
Genom omfattande utvärderingar vet vi i dag att samverkan mellan olika finansiärer och mellan olika sjukvårdshuvudmän ger stora samhällsekonomiska och mänskliga vinster.
I RFV:s utvärdering (1995:13) av försäkringskassornas köp av yrkesinriktade rehabiliteringstjänster konstateras att ”försäkringskassan lyckas med den grupp de förväntar sig kunna rehabilitera. Kostnaden är mindre (medelantalet sjukdagar) senast två år efter beslut om köp av yrkesinriktad tjänst jämfört med året innan tjänsteköp.”
Likaså visar RFV:s uppföljning av Dagmar (RFV Redovisar 1996:15) mycket goda effekter i både mänskligt och ekonomiskt hänseende.
Efter idogt arbete från folkpartiets sida och socialdemokratiskt motstånd kompletterades Dagmar 1991 med en särskild ersättning för rehabilitering, kallad för Dagmar 430 (efter antalet miljoner kronor som förs över från kassorna). Bakgrunden var att staten och sjukvårdshuvudmännen var överens om vikten av att förbättra rehabilitering och medicinsk behandling. Sjukvården förstärktes av den anledningen med mer resurser. Av regeringen beställda utvärderingar har visat att dessa pengar gjorde nytta. Köerna minskade.
I regeringens vårbudget för 1996 förordades en neddragning av resurserna till rehabiliteringsinsatserna med 200 miljoner kronor 1997 och 1998. Samtidigt ville regeringen att samverkan mellan försäkringskassorna och sjukvårdshuvudmännen skulle ske med befintliga resurser och genomförde dessutom en neddragning av de särskilda stimulansmedlen för denna verksamhet med 185 miljoner kronor 1997 och 200 miljoner kronor 1998 och 1999.
I vårdbudget 1996/97:150 föreslogs en reducering med 300 miljoner kronor av det statliga stimulansbidraget till habilitering och rehabilitering till landstingen. Trots konsekvent goda erfarenheter av samverkan och rehabiliteringssatsningar fortsatte regeringen att skära i det statliga stöd som bevisligen gav samhällsekonomiska och mänskliga vinster. Folkpartiet har i riksdagen röstat emot dessa neddragningar av en väsentlig verksamhet.
Länge var årslånga köer till viktiga operationer och behandlingar ett normalt inslag i den svenska sjukvården. Under de borgerliga regeringsåren 1991–94 blev ofrivilliga väntetider på mer än tre månader en sällsynthet. Det var bl.a. vårdgarantin som möjliggjorde detta.
Efter drygt tre år med socialdemokrater i regeringen och med socialdemokratiskt styre i nästan alla landsting har köerna i vården kommit tillbaka. Det är ett gigantiskt misslyckande.
Folkpartiet förordar en nationell vårdgaranti omfattande alla diagnoser och behandlingar som ger patienten rätt till behandling inom tre månader. Enligt vår uppfattning skall patienten om han eller hon inte kan påräkna behandling inom tre månader ha rätt att söka annan vårdgivare, privat eller offentlig, på hemlandstingets bekostnad.
Enligt vår uppfattning bör den nya vårdgarantin börja gälla från och med den 1 juli 1998.
Den besöksgaranti som gäller sedan 1997 ger inte patienter samma rättigheter som den fram till och med 1996 gällande vårdgarantin.
Folkpartiet anser vidare att utvärderingen av Finsam-projekten tydligt bevisat att samordningen är till gagn både för huvudmännen och patienterna. Vi anser därför att den finansiella samordningen bör utvidgas fullt ut med alla landsting och försäkringskassor i landet.
Både en reell vårdgaranti för patienter och en stärkt satsning på rehabilitering genom en utvidgad permanent finansiell samordning med sjukförsäkringen borde ha ingått i 1998 års överenskommelse med regeringen.
Dagens högkostnadsskydd begränsar patientens samlade läkemedelsutgifter under ett år till 1 300 kr. Patienten betalar hela kostnaden upp till en gräns på 400 kr, 50 % av kostnaden i intervallet 401–1 200 kr, 25 % av kostnaden i intervallet 1 201–2 800 kr och 10 % av kostnaden i intervallet 2 801–3 800 kr.
Vi anser att det förslag med lika högkostnadsskydd – 1 000 kr för läkemedelsutgifter och 1 000 kr för besök i den öppna hälso- och sjukvården – som folkpartiet tidigare föreslagit skall genomföras.
På grund av riksdagsordningens bestämmelser om motionsrätt är vi emellertid förhindrade att i denna motion yrka på detta.
I dag finansierar landstingen solidariskt kostnaderna för blödarsjuka vilka annars skulle kunna drabba enskilda landsting hårt. Vi anser att samma system bör gälla också för patienter med HIV/aids eftersom dessa patienter kräver mycket dyrbar behandling och i huvudsak bor inom de tre storstadsområdena.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rehabilitering m.m.,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vårdgarantin och finansiell samverkan.
|
Barbro Westerholm (fp) |
Kerstin Heinemann (fp) |
Elanders Gotab, Stockholm 1998