Regeringens proposition, Nationell handlingsplan för äldrepolitiken, är ett uttryck för att Socialdemokraterna närmar sig den vård- och äldrepolitik som Kristdemokraterna drivit i riksdagen, liksom i landstingen och kommunerna, under de två senaste mandatperioderna. Detta är bra. Samtidigt måste vi djupt beklaga att man inte tidigare under sin regeringsperiod förmått prioritera annorlunda. Den nu föreliggande propositionen med en nationell handlingsplan för äldrepolitiken borde alltså ha kommit långt tidigare.
Trygghet och medmänsklig omsorg är utmärkande för Kristdemokraternas vård- och omsorgspolitik. En grundläggande princip är att aldrig tumma på kvaliteten inom sjukvård och äldreomsorg, oavsett om det är kommunen eller landstinget som är huvudman för verksamheten. Vården skall inta en särställning vid fördelning av samhällets resurser.
Vi Kristdemokrater hävdar att äldreomsorgen skall vara ett prioriterat område så att äldre människor garanteras vård och omsorg, även om det sker med olika huvudmän. De ska kunna välja att bo kvar hemma. När de önskar annan boendeform, skall de kunna erhålla boende så långt möjligt efter eget val. De skall också kunna välja olika alternativ för service, vård och omsorg.
Service, vård och omsorg skall ges utifrån en helhetssyn med hänsynstagande till den enskildes behov och med respekt för självbestämmande och integritet. Det måste finnas en kontinuitet i äldreomsorgen. Att få känna trygghet dygnet runt och ha tillgång till en väl fungerande hälso- och sjukvård är av grundläggande betydelse för de äldre.
Vårdpolitiken bör utgå från människovärdet och alla individers absoluta och lika värde. Helhetssynen på människan med betoning av individens ansvar för medmänniskorna och för sitt liv, liksom behovet av integritet, gemenskap och trygghet, måste vara fundament även i vårdpolitiken.
Graden av utvecklingsnivå i ett samhälle sägs kunna mätas genom att studera på vilket sätt det bemöter de mest utsatta människorna, det kan handla om mycket gamla, svårt sjuka, missbrukare och barn. Ju mer framstående en kultur är, desto större trygghet har det samhällets svagaste individer.
I vårt samhälle företräds vanligtvis inte dessa grupper av starka föreningar eller förbund som kan hävda deras intressen. Det är oftast så att den som har störst behov inom äldreomsorg och sjukvård har svagast röst. Därför är det en mycket angelägen uppgift för politiskt ansvariga på alla nivåer att i konkreta insatser garantera värdighet i vården.
Vi uppskattar att regeringen valt FN:s 46:e generalförsamlings resolution från 1991, med en deklaration med principer för äldre personer att utgöra grund för de nationella mål som föreslås. Anpassningen till vårt språkbruk har lett till att begreppet dignity blir till svenskans respekt. Vid en första läsning kan det naturligtvis uppfattas positivt. Men vi vill hävda att begreppet värdighet i högsta grad passar in i sammanhanget. Respekten för äldre och deras behov av en klok äldrepolitik rymmer alla FN-begreppen i sammanhanget: oberoende, vård, självförverkligande samt värdighet. Det här är ett av skälen till att vi föreslår att en “värdighetsgaranti” skall skrivas in i den nationella planen.
Bland de nationella målen lyfter regeringen fram att de äldre ska ha tillgång till en god vård och omsorg. Detta mål exemplifieras bland annat med att de äldre så långt möjligt ska ges möjlighet att bo kvar hemma i sin ursprungliga bostad så länge som de själva önskar. Idag vet vi att verkligheten ser annorlunda ut. Det finns långa köer till särskilda boendeformer och bristen på valfrihet för de äldre när det gäller boende såväl som hemtjänst är uppenbar. Det måste vara den enskildes efterfrågan av en viss vård eller ett visst boende som ska styra, inte huvudmännens uppfattning om vad som är mest lämpligt.
För att skapa större förutsättningar för de äldre att så långt möjligt bo kvar i sitt eget hem bör riksdagen besluta att sänka skatten på arbetskraft inom tjänstesektorn. Om priset på hushållstjänster kommer ner i en mer rimlig nivå kommer detta dels att vara till stöd för de äldre som behöver viss praktisk hjälp, dels skapa ”vita” arbetstillfällen. Detta är ett krav vi har framfört tidigare, och nu upprepar.
Regeringen skriver vidare att attityderna till de äldre måste ändras och att det idag finns många skrivna och oskrivna regler som stänger de äldre ute från samhällslivet. Vi instämmer i denna analys och vill i detta sammanhang påminna om den åldersdiskriminering som riksdagens majoritet gör sig ansvarig till när man låter 65-årsåldern utgöra en definitiv gräns för LSS samt för rätten att verka som privatpraktiserande läkare respektive tandläkare.
Äldrepolitiken behöver vägledas av ett åtagande som vi Kristdemokrater kallar en “värdighetsgaranti” och det sker lämpligen genom att den skrivs in i den nationella handlingsplanen för äldrepolitiken. På så sätt blir den till vägledning för kommunerna.
En värdighetsgaranti för äldrepolitiken bör innehålla följande moment:
Det ska finnas en läkare, helst en geriatriker, knuten till varje enhet som betecknas som särskilt boende. Läkaren skall besöka de boende regelbundet, detta baserat på avtal om läkarinsatser inom äldrevården mellan kommunen och landstinget.
Det ska finnas skilda vårdenheter för senildementa och psykiskt friska.
Det ska finnas eget rum eller egen bostad för alla som så önskar.
Det ska vara en självklarhet att kommunen planerar äldreboendet så att boendet i den kommundel där vederbörande tidigare bott och har sina bekanta underlättas.
Det ska vara klart uttalat att ingen ska behöva ligga och vänta innan en blöja full av avföring och/eller urin byts.
Det ska finnas tillräckligt med personal för att mata och hjälpa till med att dricka.
Det ska finnas tillräckligt med personal så att alla som bor och skötes i de vårdenheter som kommunen har direkt eller indirekt ansvar för erhåller en säker och trygg omvårdnad, dvs får känna sig ompysslade, observerade och personligt tilltalade några minuter varje förmiddag och eftermiddag.
Det ska finnas tillräckligt med personal för att personer som så orkar hjälps upp ur sina bäddar i rimlig tid och dessutom får komma ut i andra miljöer än det egna rummet.
Det ska vara klart uttalat att inom åldringsvården ta till vara ideella insatser som erbjuds.
Det ska finnas så god tillgång till personal att ingen ska behöva dö i ensamhet.
Hälso- och sjukvårdsutredningens (HSU 2000) betänkande Behov och resurser inom vården – en analys bekräftar det vi Kristdemokrater länge hävdat om resursbehovet inom sjukvården. Utredningen slår tydligt fast att resurserna måste öka för att en god vård och omsorg ska kunna garanteras i framtiden. Vid sekelskiftet kommer det enligt HSU 2000 att saknas 8 miljarder kronor till den kommunala äldreomsorgen och 7 miljarder till landstingens sjukvård.
I motioner med anledning av regeringens vår- och budgetpropositioner har Kristdemokraterna vid upprepade tillfällen gjort prioriteringar som skulle ha gagnat kommunernas och landstingens möjligheter att utöva sitt vårdansvar i högre grad än regeringens förslag har gjort. Våra förslag med anledning av årets vårproposition tas inte upp här. Vi hänvisar till en idag inlämnad partimotion.
Regeringen skriver att för patienterna får inte avgifterna inom vården vara ”oskäliga”. En uppfattning som vi delar. Men med de olika höjningar som har varit blir det för många enskilda en ohållbar situation. Det handlar bland annat om avgifter för läkarbesök, medicin, hjälpmedel, tandläkare och hemtjänst. Tagna var för sig kan summorna se överkomliga ut, men det intressanta är helhetsbilden. Vi vidhåller vår uppfattning att en utredning i syfte att tandvårds- och sjukförsäkringarna samordnas ska tillsättas.
Hemtjänsten och personal inom äldreboenden kämpar tappert för att kunna ge hjälp och mänsklig värme åt gamla och sjuka. Men även här har nedskärningarna skapat stress och bristande tid för varje enskild pensionärs behov. Rapporter har presenterats om att antalet personer som drabbats av trycksår (liggsår) ökar. Det är oacceptabelt. Anledningar kan bland annat vara att det blir vanligare att personal tvingas “erbjuda “ blöjor när man inte har tid att hjälpa till. Rapporter visar också att undernäring och vätskebrist är ett faktum bland vissa äldre. Orsaken är ofta bristande tid hos personalen. Man hinner inte skapa lugn och ro kring måltiden. Ibland finns inte heller tid att hjälpa den som behöver matning.
Även om så kallade vårdskandaler präglat vårddebatten under det senaste året vet vi dock att äldrevården och äldreomsorgen fungerar bra på många håll. De brister som finns måste dock snarast åtgärdas. Toleransnivån beträffande trycksår (liggsår) skall vara noll. Samma sak måste gälla beträffande undernäring och vätskebrist. Med Kristdemokraternas förslag till en värdighetsgaranti ökar möjligheterna att undvika den här sortens problem och lidanden. Det krävs också en långsiktigt hållbar politik för att trygghet i äldrevården ska skapas för framtiden.
Med mer tid för omvårdnad och personlig uppmärksamhet ökar tryggheten hos de äldre. Ett av de viktigaste områdena att prioritera i resursfördelningen är därför omvårdnaden.
I mer än fem år har ädelreformen reglerat ansvaret mellan kommuner och landsting i fråga om ansvaret för äldrevården. Socialstyrelsen har årligen avlämnat uppföljningsrapporter.
I sammanfattning kan det bland annat nämnas att Socialstyrelsen i sin rapportering har påpekat att:
– Utvecklingen inom den sociala hemtjänsten kännetecknas av en lägre servicenivå och en utarmning såtillvida att en tidigare mer generell tilldelning fått ge vika för en selektiv fördelning av insatserna.
– Framför allt i hemvården men också i det särskilda boendet saknas resurser, kompetens och en ändamålsenlig organisation för att på ett tryggt och säkert sätt ge en god vård i livets slut.
– Ett ökat avgiftsuttag drabbar många äldre, som väljer att inte begära hjälp eller avsäger sig den hjälp de redan har, trots att de fortfarande har behov av hjälp.
– Psykiskt sjuka äldre får ofta inte tillgång till de förbättrade vård- och behandlingsmöjligheter som finns idag.
Vi Kristdemokrater som hävdar att vård och omsorg tillhör samhällets huvudfrågor har hävdat att det är anmärkningsvärt att inte Socialdepartementet funnit motiv att låta äldrevården efter ädel utvärderas också av en parlamentarisk kommitté. Senast framförde vi kravet i en motion om äldrevården under allmänna motionstiden hösten 1997. Frågan har också varit föremål för interpellationsdebatter. Nu föreslår regeringen att en parlamentariskt sammansatt äldreberedning ska tillsättas, en beredning vars uppgifter bland annat kommer att vara att tillsammans med äldreprojektet inneha uppgiften att initiera, samordna och följa aktiviteter i samband med Sveriges deltagande i FN:s internationella år för äldre (1999). Det tycker vi är bra. Vi utgår från att beredningen även kommer att få arbeta med utvärdering av äldrevården efter ädel.
De “tydliga bristområden” som propositionen redovisar har påtalats under ett antal år, bl.a. av oss Kristdemokrater. Även om vi tycker att insikten hos regeringen borde ha kunnat resultera i tidigare åtgärder, så kan vi nu instämma i de prioriteringar som regeringen menar skall vara vägledande när kommuner och landsting förstärker insatser som har betydelse för våra äldre.
Regeringens bedömning under rubriken Effektivare arbetsmarknadsåtgärder verkar vällovlig men oklar. Det aviserade samtalet mellan regeringen och Kommunförbundet bör påskyndas också i syfte att klarlägga regeringens syfte i sammanhanget.
Att det finns behov av fördjupad samverkan mellan kommuner och landsting, som ju har ett gemensamt huvudmannaskap i fråga om äldrevård och äldreomsorg, är en uppfattning som delas av de flesta. Det är nära nog obegripligt att inte mera åstadkommits i detta hänseende under de mer än sex år som den s.k. ädelreformen verkat. I propositionen redovisas några föredömliga exempel från Nordvästra sjukvårdsområdet i Stockholms län och från Västerbottens läns landsting. Ett annat exempel är det utomordentligt väl fungerande samarbetet mellan Nordöstra sjukvårdsområdet i Stockholms län (NÖSO) å ena sidan och Täby och Vallentuna kommuner å den andra. Här är det fråga om ett vardagligt samarbete i övergripande planering och ner till individnivå. NÖSO har en särskild handläggare på stabsnivå, som deltar direkt i kommunernas kontinuerliga planering för sina äldre, som ligger inne och får sin behandling på medicinklinik eller inom geriatriken. Information och kommunikation mellan huvudmännen fungerar till gagn framför allt för de äldre människor som berörs. Detta samarbete, som har pågått några år, omfattar även det gemensamma ansvaret för långtidssjuka inom psykiatrin.
Gemensamma nämnder mellan kommuner och landsting kan vara ett sätt att öppna för ett vidgat politiskt samarbete. Vi skulle dock vilja förorda direkt samarbete över huvudmannagränserna. Ansvaret blir tydligare och sammanträdeskostnaderna lägre. Med tydligt ansvar och lägre administrativa kostnader gagnas vården.
Fortbildningen av förtroendevalda som föreslås i propositionen är säkert väl motiverat. Frågan är om inte den fortbildningen borde vara en helt naturlig del av socialnämndens eller motsvarande regelbundna arbete. Fler studiebesök i den egna verksamheten, hos entreprenörer, på medicin- och geriatrikkliniker och mera gemensamma överläggningar över huvudmannagränserna räcker långt och behöver inte medföra särskilda merkostnader. Utbildningsstöd till partierna liksom partistöd borde i större utsträckning användas i fortbildningssyfte på verksamhetsområdet sjukvård och äldreomsorg.
Vi delar regeringens uppfattning i fråga om landstingens och kommunernas pensionärsråd.
I fråga om kommunernas avgifter för äldreomsorgen vill vi föreslå att de skall utgöras av krontal i ett taxesystem, som tydligt relaterar till insatsens storlek. Detta bör framgå av Socialtjänstlagen, alternativt som en rekommendation till kommunerna. Vi anser det vara orimligt att knyta avgiftsuttaget till procenttal av inkomstnivå.
Att kommunerna håller sig med rimliga jämkningsregler när äldre makar “drabbas” av dubbla bostadskostnader i samband med att ena maken nödgas flytta till särskilt boende är för oss en självklarhet.
I fråga om “förbehållsbelopp” bör eftersträvas att minst 35–40 procent av folkpension och pensionstillskott samt 20–25 procent av övriga inkomster får behållas. Till det framräknade beloppet bör ett belopp per år läggas till, som svarar mot högkostnadsskyddsbeloppet för medicin (f.n. 1 300 kronor). Detta skulle innebära en klar förbättring jämfört med idag, särskilt för pensionärer med de lägsta pensionerna.
Det tillfälliga stimulansbidraget till äldrebostäder kan säkert komma till nytta. Avgörande för de långsiktiga lösningarna i fråga om nybyggnation av bostäder och vårdplatser m m för äldre är dock långsiktiga finansiella lösningar. I det hänseendet har Kristdemokraterna vid flera tillfällen i riksdagen visat på finansiella åtgärder som ger kommunerna bättre möjligheter att klara sina åtaganden.
Enligt beräkningar står anhöriga för största delen av vården i hemmen. De utför cirka två tredjedelar av all vård i hemmen. Ofta är det kvinnorna som svarar för den största insatsen.
Det finns uppskattningsvis 150 000 hemmaboende äldre som behöver hjälp med att duscha och bada. Av dessa får hälften i första hand hjälp av en anhörig. Motsvarande siffra när det gäller toalettbesök är ungefär 40 000 personer, varav hälften av dessa får hjälp av en närstående. Likaså torde cirka 25 000 dementa bo kvar hemma tack vare vård och passning av anhöriga.
Till detta kommer föräldrar som vårdar sjuka och handikappade barn eller vuxna som får hjälp av anhöriga eller närstående. Inom detta område finns stora mörkertal enligt en rapport från Socialstyrelsen om familjen som vårdgivare. Många vårdar anhöriga utan att det överhuvudtaget är känt av kommunernas ansvariga. En anhörigkonsulent med särskilt ansvar för information och uppsökande verksamhet bör finnas i varje kommun.
Fördelningen av ansvaret för vården mellan det offentliga och familjen är en av de stora framtidsfrågorna. Vi Kristdemokrater anser att anhörigrollen måste uppvärderas och erkännas. Det är bra att detta också uppmärksammas i äldrepropositionen men det borde ha förtydligats.
Vårdpersonalen i äldreomsorgen och i sjukvården gör ovärderliga insatser. Men förutom detta behövs ett större totalt engagemang inom hela samhället för de äldres situation. Vårdpersonal kan inte helt ersätta familj och anhöriga. Det offentliga bör därför kunna samordna anhörigas och ideellas stöd med professionella insatser inom vården.
Frågan om de anhöriga enbart ska få olika typer av stöd eller om det ska bli aktuellt att anhöriga ska kunna anställas måste lyftas fram. Här måste vårdtagarens önskemål så långt möjligt tillmötesgås.
En komplettering, ett förtydligande och en markering av kommunens ansvar för anhörigstöd bör göras i socialtjänstlagens paragraf, som reglerar annat bistånd. Vi Kristdemokrater vill jämställa stöd och avlastning för vård och omsorg av nära anhörig eller närstående med hemtjänst och färdtjänst. Ett exempel på åtgärd är att kommunerna inför en rätt till 10 timmars avlastning per månad för anhörigvårdare, då kommunen svarar för den nödvändiga vården eller tillsynen. Socialstyrelsen bör få i uppdrag att fastställa specifika riktlinjer för hur stödet till de anhöriga ska utformas. Det kan handla om uppsökande verksamhet, vårdtyngdsmätningar som tar hänsyn till både vårdtagarens och vårdgivarens psykiska och fysiska hälsa och regelbunden utvärdering så att anhöriguppgiften kan prövas.
Det är bra med de i föreliggande proposition aviserade resurser som regeringen anser bör anslås till att utveckla stödet till anhöriga och frivilliga.
Att kunna vistas i invand hemmiljö och tillsammans med sina nära ger en rik dimension i alla livets förhållanden. Närheten ger trivsel, vilket har en positiv inverkan på hälsan. Hemmets möjligheter kan tillvaratas i större utsträckning i äldrevården. Vi Kristdemokrater anser att alla, så långt det är möjligt, ska kunna välja mellan vård i hemmet och vård på sjukhus. När det är fråga om sjukdomstillstånd som kräver kontinuerlig läkarvård och akutsjukhusets resurser i övrigt finns tryggheten i god tillgång och närhet. På flera håll har det byggts upp så kallad lasaretts-/sjukhusansluten hemsjukvård. Detta är en vårdform som visat sig kunna fungera väl. Samarbete mellan olika yrkesgrupper är här särskilt viktigt. På motsvarande sätt finns primärvårdsansluten hemsjukvård där distriktssköterskan är en nyckelperson, vilken med stor kunskap i omvårdnad och smärtbehandling i kombination med en unik kontaktyta i arbetet med hela familjen är en viktig trygghetsfaktor.
Med inrättandet av en äldreombudsman skulle de äldre få en naturlig företrädare i debatten och i bevakningen av äldrepolitiken. En äldreombudsman kan verka för de äldres situation och även ta initiativ till egna utredningar och föreslå åtgärder för att förbättra för de äldre. I anslutning till riksdagens behandling av denna proposition är det ett naturligt tillfälle att föra fram förslaget om en äldreombudsman. Med hänsyn till den omfattning som äldrepolitiken har och kommer att få under årtiondena framöver är det för oss Kristdemokrater självklart att även i detta sammanhang aktualisera förslag om en äldreminister i landets regering.
En förutsättning för god vårdkvalitet är att det finns kompetent vårdpersonal. Det krävs både etisk och yrkesmässigt god utbildning. Det är angeläget att lyfta fram behovet av fortbildning för vårdpersonal, fortbildning som leder till reella möjligheter att ge patienterna den allra bästa omvårdnad. Allt fler sjukdomar kan botas. Utvecklingen och forskningen går framåt, men det är inte resultaten i sig som är avgörande, utan att de kommer den vårdbehövande till del. Under senare år, när besparingar i landsting och kommuner skett, har det oftast varit omvårdnaden som blivit lidande. Det är bland annat kroniskt sjuka människor och människor i livets slutskede som drabbats. Det är oftast de som inte själva kunnat protestera som fått utstå de största försämringarna. Det anser vi djupt oetiskt och därmed oacceptabelt. Det finns en klar tendens att den materiella standarden tar överhanden. Det är lättare att acceptera investering i dyr utrustning än ytterligare en anställd i det arbetslag som svarar för omvårdnad. Personalens möjligheter att ge god omvårdnad är nyckeln till den kvalitetshöjning inom vård och omsorg som är nödvändig.
På senare tid har det blivit svårare att rekrytera personal till vårdyrkena. Det inger oro och måste föranleda åtgärder av flera slag. Vi har tidigare visat på betydelsen av prioriteringen av omvårdnad. Det är angeläget att den yrkesgrupp som undersköterskorna utgör uppvärderas. Kanske skulle yrkesbeteckningen ändras och yrkesinnehållet vidgas, kompetenskraven ses över och karriärvägar erbjudas för att göra ett av vårdens viktigaste yrken mera statusfyllt. Även i fråga om sjuksköterskornas roll och ansvar inom äldrevården, såväl som inom övriga vårdområden, behöver framtidens rekryteringsmöjligheter ses över. Även i fråga om denna yrkesgrupp kan yrkesinnehåll, kompetenskrav och karriärvägar behöva förnyas och utvecklas. Socialdepartementet bör initiera samtal i dessa frågor med vårdyrkenas fackliga företrädare och Kommunförbundet inom en mycket snar framtid. Här finns ingen tid att förlora.
Vi har fått signaler som tyder på att vårdanställda av rädsla för sin egen anställning inte vågar framföra kritik och påpeka missförhållanden. Detta är allvarligt och vi stöder därför lex Sarah, dvs den föreslagna nya bestämmelsen i socialtjänstlagen som bl.a. ålägger var och en som är verksam inom omsorger om äldre eller funktionshindrade att vaka över att de enskilda får god omvårdnad och lever under trygga förhållanden.
I detta sammanhang vill vi även lyfta fram den viktiga roll som förtroendenämnderna bör spela. Det är en brist i dagens organisation att förtroendenämnden inte har samma formella självständighet som till exempel revisorerna. Kommunallagen bör förändras så att förtroendenämndens oberoende ställning klargörs.
Förslaget om stimulansbidrag till fortbildningen av personer som är verksamma i arbetsledande funktioner i äldreomsorgen anser vi vara ett bra förslag. Det är också angeläget att kommuner och landsting planerar en kontinuerlig fortbildning och sörjer för kompetensutveckling av såväl arbetsledare som övriga medarbetare utan att styras av stimulansbidrag.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att begreppet värdighetsgaranti skall skrivas in i den nationella planen,
att riksdagen hos regeringen begär förslag till en värdighetsgaranti,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om valfrihet i boende och hemtjänst,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sänkt skatt på arbetskraft inom tjänstesektorn,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avskaffande av diskriminerande åldersgränser,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett gemensamt försäkringssystem och högkostnadsskydd för sjukvård och tandvård,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den parlamentariska äldreberedningens uppgift att utvärdera ädel,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om gemensamma nämnder mellan kommuner och landsting,
att riksdagen avslår regeringens förslag om utbildning för förtroendevalda,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förbehållsbeloppets storlek,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjligheten att anställa en anhörig som vårdare,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en komplettering i socialtjänstlagen, som jämställer stöd och avlastning för vård och omsorg av nära anhörig eller närstående med hemtjänst och färdtjänst,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om riktlinjer för stöd till anhörigvården,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om äldreombudsman och äldreminister,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rekrytering av vårdpersonal,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om självständiga förtroendenämnder.
|
Chatrine Pålsson (kd) |
|
|
Åke Carnerö (kd) |
Inger Davidson (kd) |
|
Holger Gustafsson (kd) |
Ingrid Näslund (kd) |
|
Fanny Rizell (kd) |
Tuve Skånberg (kd) |
|
Rolf Åbjörnsson (kd) |