Vänsterpartiet har med intresse tagit del av regeringens proposition. Den ger en bred överblick över situationen inom äldreomsorgen i dag, över genomförda och pågående utredningar samt olika planerade åtgärder. Dessutom innehåller den förslag till nationella mål för äldreomsorgen. Det är naturligtvis svårt att göra en heltäckande beskrivning av en verklighet som är synnerligen mångfasetterad, men propositionen ger en god överblick.
Vänsterpartiet instämmer i regeringens tre huvudprinciper för äldrepolitiken:
att den ska vara demokratiskt styrd genom folkvalda församlingar
att den ska vara solidariskt finansierad genom skattemedel
att den ska vara tillgänglig efter behov, inte efter köpkraft.
Vi vill understryka att detta är viktiga principer som kommunerna måste följa.
Det är bra att regeringen föreslår ändring i socialtjänstlagen som tydliggör för kommunerna att de inte får ta ut oskäliga avgifter när äldre får behov av hemtjänst eller vård i särskilt boende. Ett annat viktigt förslag från regeringen är att kommunen skall försäkra sig om att omsorgstagarens make eller sambo inte drabbas av en oskäligt försämrad ekonomisk situation. Lagen har tillkommit för att många kommuner har haft dels orimligt låga förbehållsbelopp, dels oskäligt höga avgifter.
Vänsterpartiet anser att vi alla solidariskt skall betala äldreomsorgen via skatter. Äldre vårdbehövande skall inte berövas alla sina tillgångar genom höga avgifter bara för att de blivit sjuka. Det är i dag inte ovanligt att äldre avstår från att begära hjälp av kostnadsskäl. Men det kan knappast vara i överensstämmelse med målen för äldreomsorgen om taxorna används som ett ransoneringsinstrument för att begränsa efterfrågan. För många kommuner kommer den nya lagen att innebära stora förändringar i avgiftstaxorna och naturligtvis också ekonomiska bekymmer. Risken finns att förändringarna dröjer. Det är därför viktigt att Socialstyrelsen följer upp och utvärderar hur kommunerna och landstingen utformar sina taxor.
Regeringens förslag innebär att socialtjänstlagen tillförs en paragraf om anmälan om missförhållanden i omsorger om äldre och funktionshindrade. I dag är huvudparten av vårdinstitutionerna i kommunal eller landstingskommunal regi. Många kommuner har emellertid lagt ut verksamhet på entreprenad. Detta har man gjort för alla slag av äldrevård även för vård av demenssjuka och för vård i livets slutskede. Privatanställda skall göra anmälan om missförhållanden till sin arbetsgivare. Denna skall i sin tur utan dröjsmål rätta till missförhållandet eller anmäla detta till ansvarig myndighet. Om den privata arbetsgivaren inte gör detta kan den anställda komma i en lojalitetskonflikt med sin arbetsgivare.
Lagrådet har i sitt yttrande framfört att det bör tas in en erinran i lagen om möjligheten att göra anmälan till tillsynsmyndigheten. Regeringen tillbakavisar Lagrådets förslag och menar att rätten att göra anmälan till tillsynsmyndigheten alltid finns för den anställde. Vänsterpartiet instämmer i regeringens bedömning, men vill understryka att det av riksdagens beslut klart skall framgå att både offentligt och privat anställda inom vården har rätt att påtala missförhållanden inte bara till arbetsgivaren utan också till den verksamhetsansvarige och till tillsynsmyndigheten. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Livslängden i Sverige ökar. Detta beror i stor utsträckning på framstegen inom läkarvetenskapen. Det ställer nya krav på personalens kompetens. Det finns ett stort behov av vidareutbildning och handledning. Inom äldreomsorgen upplever många i dag en slags rundgång, negativa attityder i samhället mot äldre, låg status inom yrken i äldrevården, låga löner, påfrestande arbetsmiljö, hög personalomsättning. Att bryta den trenden kräver insatser på flera områden – kompetensutveckling är ett. Vänsterpartiet har kontinuerligt sedan 70-talet fört fram att utbildning för all vårdpersonal måste vara ett oeftergivligt krav i takt med utvecklingen inom den medicinska och geriatriska forskningen. Vänsterpartiet anser att det behövs ett nära samarbete mellan landsting och kommuner i dessa frågor. Primärvården bör ha ansvar för fortbildningen.
Vänsterpartiet anser att detta begrepp måste utmönstras ur språkbruket inom vården. Det måste vara mycket tydligt att människor skall ha rätt till vård även om de är svårt sjuka och ibland inte har så lång tid kvar att leva.
Landstingen och kommunerna måste förstärka sitt nära samarbete så att rehabiliteringsplatser finns i nära anslutning till medicinklinikerna. Där skall alla kunna få den nödvändiga tid som krävs innan individen kan flytta till eget boende eller till kommunalt vårdboende. Det krävs också att rehabiliteringsarbetet utvecklas. Vänsterpartiet har i tidigare motioner föreslagit att professurer inrättas i rehabilitering. Vänsterpartiet vill att regeringen återkommer med förslag om detta i budgetpropositionen.
Det är viktigt att det finns instanser dit enskilda och anhöriga kan vända sig när det uppstår problem i samband med vård och omsorg. HSU2000 har i sitt betänkande Patienten har rätt (SOU 1997:154) bl.a. föreslagit att en lag om patienträtt m.m. skall ersätta nuvarande reglering om förtroendenämnder. Vänsterpartiet anser att det är viktigt att patienternas ställning stärks och anser att regeringen bör komma med ett förslag till riksdagen enligt utredningens förslag.
Vänsterpartiet ställer sig bakom regeringens förslag till mål för äldrepolitiken, att äldre skall
kunna leva ett aktivt liv och ha inflytande i samhället och över sin vardag,
kunna åldras i trygghet och med bibehållet oberoende,
bemötas med respekt, samt
ha tillgång till god vård och omsorg.
Vänsterpartiet anser emellertid att det bör tillföras ytterligare mål dels för de äldres boende, dels norm för personaltätheten.
Antalet personer som är över 80 år eller äldre kommer enligt beräkningar att öka med 25 % fram till år 2005. Många av dessa äldre kommer att behöva vård på sjukhus eller i särskilt vårdboende i kommunerna. Detta ställer stora krav på kommunernas och landstingens planering. Redan i dag är det ett stort problem att många gamla inte kan få vård i lämpligt boende. Detta orsakar orimlig väntan på plats i kommunens vårdboende, men också misshushållning med landstingens vårdresurser. Vänsterpartiet anser att ett mål för boende skulle tydliggöra för kommunerna hur viktig just boendeplaneringen är för att de övriga målen ska kunna nås.
Vänsterpartiet föreslår att följande mål läggs till de övriga nationella målen:
ha rätt till eget rum i särskilt boende, men ingen skall tvingas till det.
Vi har ovan under Lex Sara påpekat vikten av att anställda känner sig trygga att anmäla missförhållanden. Men det finns en risk för att själva lagen används av vårdhuvudmännen som en slags garanti för att missförhållanden inte förekommer. Att inga anmälningar görs är ingen garanti för god vård. Det finns ett klart samband mellan den medicinska omvårdnaden och tillgången till kvalificerad medicinsk personal.
Regeringen framhåller i propositionen vikten av kvalitetssäkring i vården. Vänsterpartiet delar den uppfattningen men menar att det i propositionen inte anges tillräckligt klara mått för hur kvaliteten skall mätas. Enligt vår uppfattning är personaltätheten och personalutbildningen grunden i en god äldreomsorg och utgör ett kvalitetsbegrepp som går att mäta. Vänsterpartiet föreslår att regeringen får i uppdrag att återkomma med en nationell norm för personaltäthet inom särskilt boende för äldre.
Äldreomsorgen har plötsligt placerats högt upp på den politiska dagordningen. Att så skett beror på att grava missförhållanden inom vården synliggjorts under det senaste året. Det är därför naturligt att vårdfrågorna och omsorgen om de äldre dominerar innehållet. Förhoppningsvis kommer det fortsatta arbetet med äldrefrågor att belysa det vanliga, friska, åldrandet. Den ökande medellivslängden betyder visserligen att antalet vårdbehövande ökar, men också att antalet äldre som gärna fortsätter ett aktivt förvärvsliv ökar. Åldersgränserna kommer att behöva diskuteras, inte bara inom arbetslivet, utan även t.ex. hur länge man skall erhålla personlig assistans, bilstöd osv. Det är en paradox att vi blir piggare och lever längre, samtidigt som allt fler bränns ut i förtid. Det tyder på ett systemfel och misshushållning med människor. En kortare arbetstid och därmed ett lugnare tempo skulle bidra till att fler kunde vara kvar längre i arbetslivet. Försörjningsbördan skulle då fördelas jämnare över generationerna samtidigt som fler skulle finna delaktighet i samhällslivet. Vänsterpartiet föreslår att en utredning tillsätts som får i uppdrag att se över åldersgränser och arbetstider i en föränderlig framtid.
Det är oerhört viktigt att den rådande bilden av åldrandet nyanseras för att motverka fördomar och negativa attityder mot äldre. I vår kultur hyllas ungdomen, en slät hud utan rynkor och en slank kropp. I dag slås många ut från arbetslivet redan i 50-årsåldern och ibland tidigare. När arbetsgivarna skall nyanställa är åldern det första sorteringskriteriet.
I propositionen tar regeringen upp attitydernas betydelse och påpekar även mycket riktigt att attityder inte låter sig enkelt påverkas genom politiska beslut. Inte heller vi tror att det är enkelt, men ibland måste den lagstiftande församlingen gå före för att påverka samhällets attityder. En lag som förbjuder diskriminering på grund av ålder kan långsiktigt påverka samhällets attityder. Det är viktigt att nationella mål för äldrepolitiken fastställs, att det finns ett gemensamt riktmärke för alla kommuner och andra huvudmän. Enligt Vänsterpartiets mening förutsätter de nationella målen att ingen diskrimineras på grund av ålder. Vänsterpartiet föreslår därför att regeringen får i uppdrag att återkomma till regeringen med förslag om förbud mot diskriminering på grund av ålder.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lex Sara,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om medicinsk kompetens,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om begreppet ”medicinskt färdigbehandlad”,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rehabilitering,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om patientnämnd,
att riksdagen beslutar att, utöver regeringens förslag om ett nationellt mål för äldreomsorgen, tillföra ett mål för boendet enligt vad i motionen anförts,
att riksdagen hos regeringen begär förslag till nationell norm för personaltäthet inom särskilt boende för äldre enligt vad i motionen anförts,
att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med uppdrag att se över åldersgränser och arbetstider i en föränderlig framtid enligt vad i motionen framförts,
att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag mot diskriminering på grund av ålder.
|
Stig Sandström (v) |
|
|
Charlotta L Bjälkebring (v) |
Britt-Marie Danestig (v) |
|
Marie Engström (v) |
Ulla Hoffmann (v) |
|
Tanja Linderborg (v) |
Alice Åström (v) |