1 Inledning
2 Generella åtgärder
3 Individinriktade insatser
4 Diskriminering eller fullt medborgarskap
5 Lagstiftning mot diskriminering
6 Rätten till arbete
7 Rätten till personlig assistans
8 Förbättrad hemtjänst
9 Rätten till hjälpmedel
10 Rätten att förflytta sig
10.1 Utvecklat bilstöd
11 Funktionshindrades ekonomiska villkor
12 Hemställan
Kvinnor och män med funktionshinder har funnits i alla kulturer och alla tider och kommer alltid att finnas. Vänsterpartiet menar att vårt lands handikappolitik måste ha ett medborgarperspektiv. Det betyder att människor med funktionshinder skall ingå i samhällsgemenskapen med samma rättigheter och möjligheter som människor som inte är funktionshindrade. Den grundläggande tanken är att alla människor är jämlika, har rätt till sina liv, sin personlighet och till integritet. Vi har också trott att detta varit innebörden i svensk handikappolitik som en enig riksdag sedan många år haft som rättesnöre. Dock tvivlar vi ibland på om så är fallet när vi får olika förslag från regeringen som inskränker funktionshindrades möjlighet till oberoende.
Vad är det då som gör att många tycks tro att funktionshindrade år ut och år in skall fortsätta ett liv på undantag? I stället för att människor med funktionshinder möts av en politisk förändringsvilja utsätts de för en till intet förpliktande välvilja, som antagligen upplevs som förakt för deras rätt till likvärdiga levnadsvillkor. Funktionshindrade kan inte som nu sker skyfflas undan till en vård- och omsorgssektor.
För fem år sedan enades företrädarna för de sju riksdagspartierna i Handikapputredningen om att det behövdes ”ett nytt vägval för att möta funktionshindrades rättmätiga anspråk på delaktighet och jämlikhet”. Under dessa fem år har endast ett av Handikapputredningens många förslag genomförts, nämligen lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. En rättighetslag som skapat mycket vånda hos regeringsföreträdarna med försök till ekonomiska nedskärningar och ständiga förändringar. I övrigt har det i stort sett varit tyst i de offentliga samtalen. I debatterna i riksdagen handlar det aldrig om klyftorna i välfärden mellan svårt funktionshindrade och andra medborgare och det är ändå där de verkliga rättvise- och fördelningsfrågorna klarast framträder.
Den socialdemokratiska regeringen har inte tagit några initiativ som flyttar fram positionerna i riktning mot den gemensamma målsättning som Handikapputredningen hade. Tvärtom har man tillåtit och till och med aktivt medverkat till att funktionshindrades villkor försämrats på område efter område. Vänsterpartiet anser att det nu krävs att regeringen och alla partier ställer upp för en handlingskraftig och konsekvent handikappolitik som utgår från och tydligare betonar medborgarperspektivet. Handikapputredningen formulerade det på följande sätt:
Funktionshindrade medborgare och deras livsvillkor påverkas av de förändringar som sker i den generella välfärden. Vi vill i våra förslag stärka enskildas ställning genom både generella och individinriktade insatser och genom att fastslå att ansvaret för frågor som rör funktionshindrade skall ligga inom respektive samhällssektor. Vi menar att detta är en nödvändig färdriktning för fortsatt utveckling.
(Handikapputredningen, SOU 1992:52)
En framgångsrik handikappolitik som sätter medborgarperspektivet i centrum måste således bygga på både generella och individinriktade åtgärder.
Ansvars- och finansieringsprincipen, dvs att ansvaret för och finansieringen av handikappanpassningen skall ligga hos den som erbjuder tjänster, varor och verksamheterna i fråga, måste fastslås i lag.
Grundlagen bör ändras så att lagar och bestämmelser utformas så att inte de diskriminerar människor med funktionshinder.
Regler bör införas i brottsbalken om att kvinnor och män med funktionshinder inte får diskrimineras av näringsidkare genom negativt bemötande eller bristande tillgänglighet till lokaler eller teknikstyrd service som bankomater och kösystem.
En lag som förbjuder diskriminering i arbetslivet krävs. Vårt hopp står här till att den av regeringen tillsatta utredningen mot diskriminering kommer med ett sådant förslag.
Rättighetslagarna, som Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) och Lag om assistansersättning, måste befästas och utvecklas. Bland LSS tio insatser har rätten till personlig assistans haft den största betydelsen för den enskilde funktionshindrade. Detta visar en av Socialstyrelsen nyligen gjord utvärdering. Regeringens agerande när det gäller assistansersättningen anser vi undergräver rätten till personlig assistans för svårt funktionshindrade. Mer om detta senare.
Kommunernas ansvar för de nio andra insatserna måste skärpas, då flertalet kommuner inte tar detta ansvar. Vi anser därför att rätten till hjälpmedel och tolk, både för talskadade och döva, måste garanteras i lag, där både tillgången till hjälpmedel och funktionshindrades rätt till information och valfrihet garanteras.
De förslag som här redovisas och som Vänsterpartiet vill ha genomförda bygger på Handikapputredningens förslag som samtliga sju riksdagspartiers representanter i utredningen ställde sig bakom. Från Vänsterpartiet förutsätter vi att den enighet som då demonstrerades sträcker sig över den tid som passerat sedan Handikapputredningen skrevs och att det fortfarande finns kvar en allvarligt menad vilja att genomföra förslagen. Att fortsätta att ignorera funktionshindrades både rättmätiga och okontroversiella krav på delaktighet och jämlikhet, vore att öppet demonstrera att riksdagen struntar i funktionshindrades villkor.
Grunden för medborgarskap är rätten till självbestämmande över den egna livssfären, över de delarna av mänskligt liv som vi som enskilda kvinnor och män självklart anser oss bestämma över.
Självbestämmande över den personliga livssfären handlar om rätten att bestämma hur jag eller min familj använder de pengar vi tjänar. Det är att bestämma om hur jag/vi vill bo och om hur vi vill använda vår fritid. Det är att kunna gå en kvällspromenad. Det är att kunna välja lämplig tidpunkt för ett storköp och att kunna hämta barnen på dagis. Det är att som ung kunna gå på disco eller välja att besöka en klasskompis i dennes hem. Det är att kunna delta i skolans kvartssamtal. Det är att kunna tillbringa ett veckoslut på Åland. Det är att kunna läsa morgontidningen. Detta är exempel på vad vi som medborgare uppfattar som vår privata livssfär. Ett område där vi utan inblandning själva bestämmer. Ingen myndighet lägger sig i detta eller gör det otillgängligt för oss. Denna självklara rätt till självbestämmande över den egna livssfären måste också garanteras människor med funktionshinder.
Socialminister Margot Wallström sade i en tidningsintervju: ”Människor skall ha rätt och myndighet att bestämma över sina egna liv. Samhället skall bistå med resurserna.” Vänsterpartiet anser att det är dags att vi ännu en gång tydliggör och återknyter till detta synsätt och myndigförklarar de funktionshindrade.
I maj 1997 kablades den stora nyheten ut över USA. Barbiedockan, den perfekta lilla docka som varit småflickors favorit i 38 år, hade fått en ny rullstolsburen vän, Becky. Tyvärr visade det sig att det insmugit sig ett litet, men nog så förargligt, fel. Beckys rullstol kom inte in i hissen i Barbies hus. Och dessutom var de flesta dörrar för smala.
Här i Sverige tycker vi kanske inte det spelar så stor roll. Barn kan väl alltid lyfta in Becky. Så där rakt framifrån. Men så är det inte i USA. Nu har tillverkaren Mattel fått lov att rätta till det hela, annars blir de stämda.
Barbiedockan kanske inte direkt är Vänsterpartiets favorit, vi lutar väl mer mot den mer vardagsnära Sindy, men ändå, exemplet är bra och talande. Det visar vilken positiv betydelse en diskrimineringslagstiftning kan få, inte minst för att förändra attityderna till villkoren för människor med funktionshinder.
ADA, Americans with Disabilities Act, som gäller sedan år 1990 är en mycket långtgående lagstiftning som syftar till att utjämna skillnader i samhället som utestänger funktionshindrade. I Sverige kan man rycka på axlarna och säga: ”Tyvärr, på den här restaurangen finns ingen handikapptoalett” eller: ”Inte kan du väl mena att menyn skall skrivas på blindskrift, vi hjälper så gärna till att läsa upp den.” En näringsidkare som beter sig på detta sätt i USA bryter mot lagen. Är det fråga om en offentligt finansierad verksamhet som inte tillgodoser tillgänglighetskraven förlorar de sina anslag. Många andra länder har följt efter USA i detta fall. Exempel på sådana länder är Australien, Nya Zeeland och Sydafrika.
Sverige som tidigare varit ett föregångsland halkar nu efter. Bygglagstiftningen omfattar inte befintlig miljö och från den begränsade lagstiftning och regler som gäller vid ny- och ombyggnad ges konsekvent och ofta dispenser och undantag tillåts. Ett exempel är förordningen från 1980 om anpassning av kollektivtrafiken som det alltid varit fritt fram att strunta i eftersom den innehåller så många ”om” men få ovillkorade ”bör”.
Sverige behöver en lagstiftning mot diskriminering av funktionshindrade i dessa avseenden. En sådan lag bör exempelvis innehålla följande:
Utemiljön måste vara tillgänglig och orienterbar för personer med funktionshinder.
Verksamheter som vänder sig till allmänheten måste vara tillgängliga för personer med funktionshinder.
Offentliga telefoner måste anpassas efter funktionshindrades förutsättningar. Telefonservice måste finnas, som är anpassad för döva och hörselskadade.
TV-program, tidningar, kulturutbud och samhällsinformation måste vara tillgängliga för döva/hörsel- och synskadade, utvecklingsstörda och personer med läs- och skrivsvårigheter.
IT-utvecklingen måste styras så att den inte lämnar funktionshindrade utanför.
Skolan skall utforma sin undervisning och sin sociala miljö så att ingen elev ställs utanför.
Ansvaret och finansieringen skall ligga hos den som erbjuder tjänster, varor och verksamheterna i fråga. Det vill säga att den s.k. ansvars- och finansieringsprincipen skall gälla.
Från initiativ till färdig lag är det en lång process. Det finns alltid en risk att initiativ och påbörjade insatser stannar upp eller inte blir av medan diskussioner och utredningar pågår.
I Vänsterpartiets motion till riksdagen med anledning av regeringens skrivelse 1996/97:120 om handikappolitiken föreslås att kommunerna åläggs att genomföra inventeringar och att upprätta åtgärdsplaner när det gäller publika lokaler och på allmän plats. Det arbetet bör, liksom en del av åtgärderna, vara genomfört till år 2005 enligt den lagrådsremiss som regeringen tidigare stoppat. Det finns ingen anledning att åtgärder här och nu för att förbättra tillgängligheten skall skjutas på framtiden i väntan på tvingande lagar. Tvärtom – det som görs nu, minskar behovet av framtida åtgärder.
Arbetslösheten är ett gissel för alla som drabbas av den. Dagens höga arbetslöshet har tvingat fram många olika arbetsmarknadsåtgärder. Trots att funktionshindrade är hårdast drabbade av arbetslösheten har arbetsmarknadsinsatserna för dem försämrats. Det gäller t.ex. både för lönebidragen och Samhalls ekonomiska förutsättningar. (Se särskilda motioner.)
Förtidspensioneringen bland unga funktionshindrade har ökat och används som ett arbetsmarknadspolitiskt redskap. Detta upplevs som att bli oduglighetsstämplad för livet. Begränsningarna finns inte hos de unga funktionhindrade som vill ha jobb, utan hos politiker, myndigheter och arbetsgivare som inte har fantasi och förmåga att se deras värde som arbetskraft.
Allas rätt till arbete måste tas bokstavligt. Så är det inte i dag. Funktionshindrade ses här som i så många andra sammanhang som en särskild kategori.
Vänsterpartiet kräver:
Att kvinnor och män med funktionshinder i första band skall erbjudas arbete på den reguljära arbetsmarknaden utifrån sin kunskap och kompetens. Ibland krävs olika arbetsmarknadspolitiska stödåtgärder, som hjälpmedel och lönebidrag. Detta måste bli en självklar utgångspunkt för arbetsmarknadspolitiken.
Att lönebidragen förbättras och att maximigränsen på 13 700 kronor tas bort.
Att Samhall ges reella förutsättningar att leva upp till de krav som ställs. Därför måste merkostnadsersättningen till Samhall återställas. Samhalls uppgift är att ge anställning åt människor med funktionshinder som inte har möjlighet att få arbete på den reguljära arbetsmarknaden. Samhall får inte utvecklas till en parallellorganisation till arbetsmarknadsinstituten, vars uppgift är att bedriva yrkesinriktad rehabilitering. Sådana tankar framförs av utredningen ”Samhall – En arbetsmarknadspolitisk åtgärd” (SOU 1997:64).
Att särskilda utbildningsresurser anslås för att stärka funktionshindrades attraktionskraft på arbetsmarknaden, vilket kan göras inom ramen för Kunskapslyftet.
Att en lagstiftning införs mot diskriminering av funktionshindrade på arbetsmarknaden.
En epokgörande reform som inneburit radikalt förbättrade villkor för svårt funktionshindrade är Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. Särskilt insatsen av personlig assistans har visat att det är praktiskt möjligt att här och nu realisera medborgarskapstanken och grundläggande värderingar om människors lika värde. För första gången har kvinnor och män med omfattande funktionshinder upplevt att dessa värderingar omsatts i politisk handling genom den statliga assistansersättningen som har lett till radikalt förbättrade livsvillkor.
Lagen om assistansersättning är en milstolpe i svensk handikappolitik. Alla är eniga om den stora, för att inte säga revolutionerande, betydelse rätten till personlig assistans fått för enskilda funktionshindrade. När lagen om assistansersättning infördes underskattades behoven kraftigt. Detta medförde en grov underfinansiering. I stället för att rätta till denna uppenbara underfinansiering har regeringen låtit funktionshindrade leva i ständig oro för att den nyvunna friheten och värdigheten som rätten till personlig assistans innebär, ska bli utsatt för nedskärningar eller avskaffas helt.
I fyra olika omgångar har regeringen attackerat assistansreformen med hänvisning till stora budgetöverskridanden, utan att ta itu med den egentliga orsaken, underbudgeteringen. En kraftfullt kämpande handikapprörelse, vars medlemmar i bokstavlig mening tvingats slåss för sina liv, har kunnat stå emot flera av regeringens krav på nedskärningar. Men inte alla. Den socialdemokratiska och centerpartistiska riksdagsmajoritetens beslut att från den 1 september i år schablonisera assistansersättningen är ett sådant beslut. Konsekvenserna av beslutet har blivit drastiska och förödande för enskilda svårt funktionshindrade. Många kommer inte att få sina faktiska kostnader täckta för den personliga assistansen. Exempelvis kommer inte alltid ersättning för assistenternas arbete på obekväm arbetstid och/eller jourtid att rymmas vare sig inom schablonen på 164 kr/tim eller omfattas av de särskilda skäl som gäller för att erhålla en högre ersättning enligt Riksförsäkringsverkets rekommendationer till försäkringskassorna. OB- och jourersättning är obligatoriska löneförmåner på den svenska arbetsmarknaden. Funktionshindrade som inom ramen för schablonersättningen inte kan täcka dessa kostnader riskerar därför att deras assistenter söker sig andra arbeten.
För att få högre ersättning kan särskilda skäl anföras. Men för att få dessa ”godkända” kommer svårt funktionshindrade att avkrävas gravt integritetskränkande motiveringar och kostnadsredovisningar. Detta medan det kommer att finnas en mindre grupp som genom schablonen kan få ett skattefritt överskott som inte behöver redovisas.
Schabloniseringsbeslutet är mycket dåligt underbyggt. Det kommer inte att ge några besparingar, utan leder enbart till att de svårast funktionshindrade, vars rätt till värdiga levnadsvillkor lagen om assistansersättning främst skall värna, återigen utsätts för godtycke och förtryck.
Vi kan inte se att schablonen täcker in kostnaden för de kvinnor och män som har sin assistans förlagd till helger och kvällar. Den obekväma arbetstiden för assistenterna leder till högre lönekostnader.
Vänsterpartiet håller med Intressegruppen för Assistansberättigade (IfA) när de föreslår ett bättre och tydligare regelverk. IfA har föreslagit att varje assistansberättigad upprättar en budget enligt en av RFV upprättad kontoplan som utgörs av ersättningsbara kostnadsslag. Den enskilde redovisar sedan sina faktiska kostnader och över- eller underskott regleras. Riktigheten i redovisningen intygas av lämplig instans, exempelvis en auktoriserad revisor.
En sådan modell innebär för den enskilde en acceptabel kostnadskontroll och ytterligare behovsprövningar behöver inte tillgripas. Det ger också en högre legitimitet åt reformen när det motverkar misstankar om överkompenseringar. Det föreslagna systemet med schablon anser vi inte motverkar fördyringar, utan håller tvärtom öppet för kommuner att överkompensera sig för kostnaderna i assistansverksamheten.
Vänsterpartiet vidhåller därför att IfA:s förlag är det bästa och väl värt att pröva. Vi föreslår därför att riksdagen hos regeringen begär ett förslag enligt IfA:s modell.
Från den 1 november 1997 har också regeringen med Centerpartiet gjort upp om att kommunerna skall finansiera de första 20 veckotimmarnas assistansersättning för svårt funktionshindrade. Beslut i riksdagen väntas under oktober. Vi anser att detta är ett sätt att kommunalisera den personliga assistansen och att detta kommer att försvåra för den enskilde att bestämma hur den personliga assistansen skall organiseras. Inte hellre har regeringen i budgeten för 1997 kompenserat kommunerna för övertagande av de 20 assistanstimmarna. Regeringen har minskat bidraget med 1,2 miljarder kronor och samtidigt har man givit ett bidrag på 800 miljoner kronor för att i enlighet med finansieringsprincipen hålla kommunerna ekonomiskt skadeslösa. För att finansiera resterande hänvisar regeringen kommunerna till att ta 400 miljoner kronor av det allmänna bidraget som de ger kommunerna till vård, omsorg och skola. Tala om att ge med en hand och ta tillbaka med den andra!
Vänsterpartiet kräver:
Att beslutet att schablonisera assistansersättningen omedelbart tas tillbaka.
Att lagen om assistansersättning finansieras fullt ut motsvarande de faktiska behoven och i enlighet med lagens mål och intentioner. Det måste betraktas som ett politiskt anständighetskrav att regeringen inte bara i ord ställer sig bakom en reform, utan också tar det politiska ansvaret för den.
Vänsterpartiet anslår för budgetåret 400 miljoner kronor för att täcka kostnaderna för assistentersättningen och föreslår en återgång till ett totalt statligt ansvar för alla assistanstimmar när det gäller svårt funktionshindrade.
Hemtjänsten har utsatts för mycket stora försämringar. Det gäller alla kommuner. De nedskärningar som skett innebär att kvinnor och män med funktionshinder – unga och gamla – inte längre kan få hjälp med nödvändiga vardagssysslor som tvätt, städning och matlagning.
De avgifter som tas ut av kommunerna för hemtjänsten är både höga och olika mellan kommunerna. Vänsterpartiet anser att dessa orättvisor måste rättas till och vi vill att riksdagen ger regeringen i uppdrag att göra en sådan översyn. I en sådan översyn bör det finnas förslag och ställningstagande till om hemtjänsten skall vara en funktionskompenserande insats inom handikappområdet och vara kostnadsfri för den enskilde, då detta är kostnader som även icke funktionshindrade har.
Rätten till hjälpmedlen skall garanteras utifrån den enskildes behov och efterfrågan. Utvecklingen av nya funktionskompenserande och arbetsbesparande produkter inom så gott som alla områden går allt snabbare. Man kan därför inte avgränsa samhällets ansvar för hjälpmedel till produkter särskilt avsedda för funktionshindrade. Det måste vara den enskildes behov som avgör vad som skall betraktas som ett hjälpmedel.
Nya försörjningssystem måste skapas som bejakar och drar nytta av de möjligheter den tekniska utvecklingen ger och som utgår från den enskilde nyttjarens behov och efterfrågan.
Hjälpmedelsförsörjningen präglas i dag av en alltmer krånglig och svårgenomtränglig byråkrati. Ibland ligger ansvaret på landstinget, ibland på kommunen och ibland på staten. Det splittrade organisatoriska och finansiella ansvar som råder medför att många enskilda funktionshindrade faller mellan stolarna. Detta ger upphov till dispyter och regeltolkningar mellan olika huvudmän om vem som har ansvar för vad. Kommuner, landsting och andra organ har därför kommit att lägga ner alltför stor kraft på att försöka vältra över kostnaderna på varandra.
Medan detta pågår kommer nya tekniska landvinningar på hjälpmedelsområdet som förhindras att snabbt komma ut till brukarna. Vänsterpartiet vill att ny teknik snabbt skall kunna tas till vara på ett effektivare sätt.
Handikappinstitutet har på uppdrag av regeringen tagit fram ett handlingsprogram för informationstekniken (IT) med avseende på funktionshindrades och äldres behov för perioden 1998–2002. IT är ett både vittomspännande och svårdefinierat område, som har fått och kommer att få allt större betydelse för oss alla som enskilda individer och för samhället som helhet. För funktionshindrade är informationsteknikens betydelse mycket större än för andra. Det handlar om att självständigt kunna utföra saker som inte tidigare var möjligt. Om att kunna läsa, göra sig förstådd eller förstå andra, om att öppna och stänga dörrar, om att delta i utbildningar, om att få och kunna sköta ett arbete.
I det av Handikappinstitutet framtagna handlingsprogrammet redovisas en strategi och ett åtgärdsprogram för den period programmet omfattar. Det syftar till att informera om möjligheterna och sprida kunskap till olika brukargrupper. Det handlar också om användning och att stimulera till forskning och utveckling om IT för funktionshindrade.
Handikappinstitutets handlingsprogram är bra och angeläget att genomföra. En stor del bedöms kunna finansieras inom ramen för ordinarie verksamhet och i enlighet med ansvars- och finansieringsprincipen. Vänsterpartiet tror inte att detta blir möjligt utan ett betydande finansiellt tillskott. Man har inte heller i åtgärdsprogrammet tagit upp det faktum att många funktionshindrade inte har tillgång till hårdvaran. Detta förhållande förstärker vår tro på att det behövs ett finansiellt tillskott.
Vänsterpartiet kräver:
Lägg kostnadsansvaret för hjälpmedel på en huvudman.
Garantera rätten till hjälpmedel genom en rättighetslag.
En tillgänglighet inom trafikområdet förutsätter att hela kedjan fungerar, från den plats där resan börjar ända fram till resmålet, dvs. från dörr till dörr. De som inte är funktionshindrade har ett varierat utbud av förflyttningsmöjligheter.
Kortare förflyttningar, exempelvis till närbutiken, sker till fots eller med cykel. Längre resor görs med allmänna kommunikationer. En i denna mening tillgänglighet inom trafikområdet förutsätter dels att kollektivtrafiken anpassas till funktionshindrades förutsättningar, dels att färdtjänsten byggs ut som komplement för att täcka brister i förflyttningskedjan. Det är viktigt att komma ihåg att färdtjänsten inte helt kan ersättas med en anpassad kollektivtrafik.
Regeringens förslag i prop. 1996/97:115, att en enda trafikhuvudman skall ta över ansvaret för såväl kommunal färdtjänst som ordinarie kollektivtrafik, är bra. Vänsterpartiet har tidigare föreslagit detta, men samtidigt starkt markerat att en satsning på att anpassa kollektivtrafiken inte är möjlig att finansiera genom att ta medel från färdtjänsten. Trots förändringarna som regeringen nu föreslår kommer funktionshindrades förflyttningsmöjligheter inte att nå upp till vad som gäller för den som inte är funktionshindrad. En rättighetslag inom detta område bör också garantera en bestämd servicenivå, såsom tidspassning, säkerhet, tillgänglighet och tillgång till lämpliga fordon i den omfattning som krävs. Många kommuner saknar i dag lämpliga fordon i tillräckligt antal som är anpassade för personer som exempelvis måste sitta kvar i sin rullstol.
För alla förflyttningar med färdtjänst, oavsett avstånd, skall i konsekvens med vår syn på färdtjänsten som ett alternativ till kollektivtrafiken endast kollektivtrafiktaxa kunna tas ut av resenären.
Bilen måste ses som ett tekniskt hjälpmedel. Personer som är beroende av bil till följd av funktionshinder kan inte välja att avstå från bilåkande, utan måste i stället kompenseras för kostnaderna detta beroende medför. Det är dyrt att köpa och äga en bil. Bilpriserna har stigit i en takt som lett till att grundbidraget kommit att bli kraftigt urholkat. För många funktionshindrade innebär de höga inköps- och driftskostnaderna att man inte har råd med bil. Det finns exempel på att enskilda som beviljats anpassningsbidrag fått avstå från bilköp eftersom de inte hade råd. I de bidragsberättigade anpassningskostnaderna ingår t.ex. inte längre servostyrning, automatväxling, klimatanläggning eller extrakostnaden för behov av större bil, t.ex. van eller buss, som är enda fordonsalternativet om man p.g.a. sitt funktionshinder inte kan förflytta sig mellan rullstolen och förarsätet.
Vänsterpartiet har tidigare i en motion tagit upp behovet av ett reviderat och förstärkt bilstöd. Kraven från den motionen kvarstår. Därutöver föreslår vi p.g.a. den kraftigt höjda bensinskatten att regeringen utreder hur funktionshindrade med bilstöd kan kompenseras.
Funktionshindrade drabbas dubbelt av de ekonomiskt strama tider vi lever i. Många är beroende av avgiftsbelagt samhällsstöd i olika former. Samtidigt drabbas de av kostnadshöjningar och nedskärningar som alla andra. Därtill är andelen som för sin försörjning är beroende av olika socialförsäkringsersättningar mycket större än för övriga befolkningen.
Riksdagen har sedan mer än ett decennium tillbaka beslutat att funktionshindrades behov av stödinsatser som beror på funktionshindret, skall göras oberoende av svängningar i samhällsekonomin.
Vänsterpartiet anser att det är mycket angeläget att de orättvisor som uppstått rättas till.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett medborgarperspektiv på handikappolitiken,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ansvars- och finansieringsprincipen skall fastställas i lag,
att riksdagen hos regeringen begär förslag till hur kommunernas ansvar för lag om stöd och service till vissa funktionshindrade skall skärpas enligt vad i motionen anförts om de 10 insatserna för funktionshindrade,
att riksdagen hos regeringen begär förslag till en lagstiftning mot diskriminering av funktionshindrade,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en diskrimineringslag skall ta upp tillgängligheten i utemiljön för personer med funktionshinder,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en diskrimineringslag skall ta upp att verksamheter som vänder sig till allmänheten måste vara tillgängliga för personer med funktionshinder,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en diskrimineringslag skall ta upp att offentliga telefoner måste anpassas till funktionshindrades förutsättningar,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en diskrimineringslag skall ta upp att tidningar, TV-program, kulturutbud och samhällsinformation skall vara tillgängliga för funktionshindrade,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en diskrimineringslag skall ta upp att undervisningen och den sociala miljön i skolan skall utformas så att de anpassas till funktionshindrade,
att riksdagen hos regeringen begär att år 2005 skall fastställas som den senaste tidpunkt då kommunerna skall ha åtgärdat tillgängligheten i den byggda miljön enligt vad i motionen anförts,1
att riksdagen hos regeringen begär förslag till åtgärder och utbildningsinsatser, bl.a. genom Kunskapslyftet, som ökar attraktionskraften hos funktionshindrade på arbetsmarknaden enligt vad i motionen anförts,
att riksdagen hos regeringen begär förslag till en lag mot diskriminering snarast efter det att utredningen lämnat sitt betänkande,2
att riksdagen hos regeringen begär förslag för att rätta till underfinansieringen av lagen om assistansersättning enligt vad i motionen anförts,
att riksdagen beslutar ta bort schabloniseringen av assistentersättningen,
att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett bättre och tydligare regelverk enligt vad Intressegruppen för assistansberättigade föreslagit,
att riksdagen hos regeringen begär en utredning enligt vad i motionen anförts om hemtjänst för funktionshindrade,
att riksdagen hos regeringen begär förslag till regler så att den funktionshindrade själv kan välja service inom hemtjänsten,
att riksdagen hos regeringen begär förslag om en huvudman enligt vad i motionen anförts om ett sammanförande av alla insatser för hjälpmedel till funktionshindrade,
att riksdagen hos regeringen begär förslag till en lag om rättigheter när det gäller handikapphjälpmedel,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett reviderat och förstärkt bilstöd till funktionshindrade,
21. att riksdagen hos regeringen begär förslag till hur personer med bilstöd kan kompenseras för de stora bensinskattehöjningarna,
22. att riksdagen till bilstöd till handikappade för budgetåret 1998 anvisar 80 000 000 kr utöver vad regeringen föreslagit eller således 203 978 000 kr,
23. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en lag om rättigheter för färdtjänst enligt vad i motionen anförts om att garantera kollektivtaxa, servicenivå, tidspassning, tillgängliga fordon m.m.3
|
Johan Lönnroth (v) |
|
|
Hans Andersson (v) |
Ingrid Burman (v) |
|
Lars Bäckström (v) |
Owe Hellberg (v) |
|
Tanja Linderborg (v) |
Eva Zetterberg (v) |
|
Stig Sandström (v) |
1 Yrkande 10 hänvisat till BoU.
2 Yrkande 12 hänvisat till AU.
3 Yrkande 23 hänvisat till TU.