Vi anser att handikappreformen med rätt till personlig assistans som ett viktigt inslag skall återställas som den ursprungligen såg ut. De försämringar som regeringen har genomfört skall rivas upp.
Diskriminering av funktionshindrade skall vara förbjudet i lag. Det skall även omfatta diskriminering i arbetslivet.
Vi vill också ge Handikappombudsmannen processrätt så att Handikappombudsmannen kan väcka talan om någon diskrimineras på grund av sitt funktionshinder.
Det är även väsentligt att tillgängligheten ökat för funktionshindrade. Genom många små förändringar så kan detta ske redan nu både i offentlig miljö och i bostadsområdet.
Vårdgarantin bör utvidgas till att även omfatta tekniska hjälpmedel för funktionshindrade.
Folkpartiet har genom åren ägnat stor kraft åt arbetet med att skapa bättre villkor för det glömda Sverige. För gamla och sjuka på långvården, för barn som far illa, för förföljda kvinnor. Och inte minst för människor med funktionshinder och deras familjer.
De statsfinansiella problemen med rötter i 80-talets ekonomiska missgrepp kastade i hög grad sin skugga över den senaste mandatperioden. Likafullt var det under Bengt Westerbergs tid som socialminister möjligt att prioritera och genomföra en rad angelägna reformer för de funktionshindrade.
Vårbudgeten 1997 innebar inskränkningar i handikappreformen. Därmed fullföljde Socialdemokraterna och Centerpartiet den rad av olika besparingar som de genomfört alltsedan förra året. Socialdemokraterna och Centern ansåg det prioriterat att, samtidigt som man tecknade in miljardöverskott i de offentliga finanserna, spara ett par hundra miljoner kronor på assistansersättningen.
Handikappreformen urholkas bland annat genom att en större del av ansvaret vältras över på kommunerna. Det blir delvis en återgång till situationen före reformen, då människor med funktionshinder ofta fick finna sig i att servicen radikalt kunde skilja sig åt mellan olika kommuner. Genom den s k schabloniseringen försämras situationen radikalt för flera brukarkollektiv och enskilda funktionshindrade.
Enligt LSS skall även de med psykiska funktionshinder räknas till personkretsen för LSS. Enligt Socialstyrelsens utvärdering av handikappreformen så är denna grupps behov väldigt eftersatt. Det finns därför all anledning att regeringen ser till att lagstiftningen följs – även för gruppen med psykiska funktionshinder.
Vi menar att de rättigheter som LSS och LASS givit personer med funktionsnedsättning och deras anhöriga inte får försämras. Den personliga assistenten bör snarare användas mer i arbetslivet och i studieverksamhet. Assistentens insatser i skolarbetet eller på dagis skall utvecklas så att den handikappade känner trygghet i att allt kring hans eller hennes person fungerar så bra att alla övriga krafter kan användas till att satsa på skolarbetet eller i den pedagogiska leken.
Förändringarna i rätten till personlig assistans måste återställas. Återupprättandet av handikappreformen hamnar i första rummet. När det väl är gjort och ekonomin ger utrymme finns det anledning att blicka framåt mot nya reformer.
Folkpartiet anser att riksdagen bör riva upp försämringarna i rätten till personlig assistans.
Det har visat sig att den statistik som finns tillgänglig inte ger tillräcklig information om förekomsten av funktionshinder bland män och kvinnor, särskilt bland grupper med invandrarbakgrund. Sådan statistik måste utvecklas. Den behövs som underlag för fördelning av resurser. De signaler vi får talar för att kvinnor med funktionshinder, där kvinnor med invandrarbakgrund är särskilt utsatta, får sämre stöd och hjälp för sina funktionshinder än männen i motsvarande situation. Det är en oacceptabel situation. Vi behöver därför en kartläggning av otillfredsställda behov.
Staterna skall skapa en rättslig grund för delaktighet och jämlikhet för människor med funktionsnedsättning. Så lyder FN:s standardregel 15 om lagstiftning. Handikappreformen medförde många viktiga rättigheter. Fortfarande återstår dock den angelägna uppgiften att stärka det rättsliga skyddet mot diskriminering.
Frågan om att ge människor med funktionsnedsättning ett diskrimineringsskydd har dragits i långbänk av den socialdemokratiska regeringen.
Folkpartiet anser att det är hög tid att rättsskyddet förbättras för människor med funktionsnedsättning. Ingen skall få diskrimineras p g a funktionsnedsättning.
Det behövs en lagstiftning som förbjuder diskriminering av människor med funktionshinder. Den bör gälla i arbetslivet, men också i andra sammanhang. Det händer att t ex restaurangägare nekar funktionshindrade att äta på hans restaurang, med hänvisning till att ”det skulle störa de andra gästerna”.
Det är angeläget att en lag kommer till stånd så att vi på olika sätt kan bidra till en fortsatt utveckling där ingen i vårt land diskrimineras på grund av en funktionsnedsättning. Diskriminering av handikapp skall i lag likställas med diskriminering på grund av kön, hudfärg eller etnisk tillhörighet.
Diskriminering i arbetslivet är ett stort problem för människor med funktionsnedsättning. Under den tid som Handikappombudsmannen har funnits har många anmälningar om diskriminering kommit in till myndigheten. Det är tydligt att vi behöver en lagstiftning mot diskriminering i arbetslivet. Denna lagstiftning skall gälla vid anställningar, men inte bara då.
Samma regler mot diskriminering behövs också vid startande av småföretag. Banker och andra långivare får inte försvåra för enskilda att starta eller driva företag med hänvisning till individens funktionsnedsättning. På samma sätt måste myndigheter aktivt arbeta för att de regler som styr ansökan om bildande av bolag, stiftelse, enskild firma m m utformas på ett sådant sätt att inte enskilda diskvalificeras på grund av den språkliga utformningen av dokumenten eller på annat sätt.
Lagen mot etnisk diskriminering har varit i kraft i tre år utan att Diskrimineringsombudsmannen i något fall har kunnat driva en process med stöd av lagen. Beviskraven har satts så högt att det i praktiken är nästan omöjligt att uppfylla dem. Lagen fångar inte upp de situationer där diskriminering förekommer och den säger ingenting om arbetsgivarens skyldighet att söka integrera invandrare på arbetsplatserna. Lagen talar bara om avsiktliga förfaranden och det är upp till den som anser sig ha blivit diskriminerad att bevisa att denna avsikt funnits.
Det vore bättre med en lag efter jämställdhetslagens modell med presumtionsregler som förebild. Det innebär att en person som anser sig diskriminerad slipper bevisa arbetsgivarens diskriminerande bevekelsegrunder och tankegångar bakom ett beslut. Det är tillräckligt om han/hon kan visa bättre sakliga förutsättningar för en tjänst och att arbetsgivaren var medveten om den sökandes kön/funktionsnedsättning. Med denna fördelning av bevisbördan blir det upp till arbetsgivaren att visa att funktionsnedsättningen inte påverkade beslutet vare sig direkt eller indirekt.
Bevisregler utformade enligt jämställdhetslagen innebär inte att bevisbördan blir orimligt lätt för den som anser sig ha blivit utsatt för diskriminering. Under den tid (17 år) som jämställdhetslagen har varit i funktion har antalet domar med stöd av lagen varit ungefär 50. Det är inte en syndaflod av processer som väntar, däremot ger jämställdhetslagens skrivning, som inte kräver att uppsåtet bevisas, en rimlig möjlighet för människor med funktionsnedsättning att få en eventuell diskriminering prövad med framgång.
Handikappombudsmannen inrättades den 1 juli 1994. Myndigheten har fått åtskilliga anmälningar om diskriminering av funktionshindrade. Handikappombudsmannen har vidtagit de åtgärder som hon enligt instruktion kan vidta, nämligen gjort uttalanden. Detta har visat sig otillräckligt. Det är anmärkningsvärt att regeringen inte har någon åsikt om hur Handikappombudsmannens möjligheter att agera mera kraftfullt skall kunna stärkas.
Folkpartiet anser att lagstiftningen måste kompletteras med de diskrimineringsförbud som föreslås här ovan. Handikappombudsmannen måste också ges möjlighet att väcka talan om någon diskrimineras på grund av sitt funktionshinder. Handikapputredningen, SOU 1992:52, föreslog att Handikappombudsmannen skulle ges rätt att föra talan för en enskild person inom arbetslivs- och näringsverksamhetsområdena.
Färdtjänsten är ett komplement till allmänna kommunikationer därför att inte alla kan resa med de tåg, spårvagnar och bussar som finns i dag. Målet är att så många som möjligt skall kunna använda allmänna kommunikationer.
När upphandling av trafiktjänster skall genomföras måste handikappanpassning vara en viktig faktor. En förutsättning för att människor med funktionshinder skall kunna använda kollektivtrafiken är förstås också att den omgivande miljön så långt som möjligt är handikappanpassad. Detta ställer krav på kommunerna att se till att gatumiljön är tillgänglig för personer med funktionshinder.
Även om alla kommunikationer anpassas kommer det att finnas en grupp människor kvar som trots detta måste erbjudas färdtjänst, men denna mindre grupp får inte tas till intäkt för att anpassningen fördröjs.
För att färdtjänsten skall bli ett bra komplement för dem som behöver dessa tjänster också efter en anpassning av offentliga färdmedel krävs att ansvaret ligger hos en huvudman. Det skall vara samma huvudman som för kollektivtrafiken.
Taxorna för exempelvis färdtjänst varierar väldigt mycket beroende på i vilken del av landet man befinner sig. Vi anser att det vore önskvärt med en mer likartad utformning av taxorna och taxornas storlek.
Regeringen vill tillsätta en utredning som arbetar med att ta fram ett tillgänglighetsprogram. Framtagandet av detta program skall få ta tre år. Folkpartiet motsätter sig inte denna idé, men anser att det inte i första hand är fler utredningar som behövs.
Arbetet med att avhjälpa mindre hinder i offentliga miljöer som drabbar funktionshindrade bör istället intensifieras. Dessa ”smärre hinder” kan exempelvis vara avsaknad av hörselslingor, felaktig belysning, dåliga dörrar eller avsaknad av dörröppnare.
När det gäller byggnaders tillgänglighet är målet på samma sätt som för kollektivtrafiken att alla offentliga byggnader och platser bör göras tillgängliga. Det finns varierande grad av hinder på platser där allmänheten vistas. Erfarenheten visar att det på sina håll kan handla om mycket enkla ingrepp – annorlunda färgsättning för att markera olika nivåer, hörselslingor, ändrad belysning, annorlunda dörrar eller dörröppnare i en entré.
I några fall kan bristen på tillgänglighet vara så stor i dagsläget att stora ombyggnader krävs för en handikappanpassning. Det är då rimligt med en längre övergångstid. Detta bör läggas in i de långsiktiga budgetarna och finansieras enligt ansvars- och finansieringsprincipen. Varje ansvarig myndighet, landsting och kommun skall upprätta planer som anger i vilken takt och på vilket sätt tillgänglighetsproblemen skall avhjälpas.
Nyproducerade flerfamiljshus bör så långt det är möjligt byggas anpassade till människor med funktionshinder. Den yttre miljön kring bostäderna bör också i möjligaste mån vara anpassad så att det finns handikapparkering, anpassad sophantering och i övrigt tillgängliga miljöer.
Om vi lyckas i vår ambition att anpassa samhället efter allas behov kommer också kraven på specialinsatser att kunna minska. Det bostadsanpassningsbidrag som finns idag kan komma att minska i omfattning när det boende som erbjuds i större utsträckning är så utformat att också personer med funktionsnedsättning kan flytta in utan särskild anpassning. Att tro att bostadsanpassningsbidragen helt kan upphöra är dock att hoppas på för mycket. Det kommer alltid att finnas situationer som kräver ytterligare anpassning för att enskilda skall kunna klara sin vardag.
Boende i egna bostäder underlättas om en del av de utvecklingspengar som Socialstyrelsen avsatt med anledning av psykiatrireformen används för att utveckla s k rörliga team. De rörliga teamen kan ingripa för att bl a lugna personer som fått ångestattacker. Tidiga ingripanden förhindrar onödiga vräkningar och oro hos grannar.
På flera håll i landet har man byggt upp mobila team inom psykiatrin. Teamen kan göra akuta hembesök och ta sig an akuta psykiatriska konsultationer. Erfarenheterna har varit väldigt positiva. De hjälpsökande känner sig tryggare i sin hemmiljö och de som jobbar i teamet får genom hembesöken värdefull kunskap om hur den som behöver akut hjälp har det i sin vanliga miljö.
De mobila teamen kan nå människor på ett tidigt stadium och fungera som länk mellan hemvård och sjukvård. Teamet skall man kunna nå dygnet runt, även via telefon.
När det gäller hälso- och sjukvårdspersonal och socialtjänstpersonal behövs utbildning om de nya hjälpmedel för kompensation av funktionsnedsättning som dyker upp.
Arkitekt/civilingenjörsutbildningarna behöver utbildning om vad man behöver tänka på vid konstruktion av byggnader och kommunikationer och vilka nyheter som dyker upp. Egentligen borde det finnas en ruta på bygglovshandlingar där man skall fylla i hur byggnaden är tänkt att tillgodose funktionshindrades behov av tillgänglighet. Det är viktigt att handikapporganisationerna är delaktiga i planeringsprocessen av kommunala byggprojekt för att byggnationerna skall handikappanpassas.
Amsterdamfördraget har en artikel 6a i kapitel 1 som säger att man skall bekämpa diskriminering baserad på sex, ras eller etniskt ursprung, religiös tro, funktionshinder, ålder eller sexuell orientering. Artikeln har ingen motsvarighet i artikel 118 – Social Policy. Det enda som står är allmänt välvilliga fraser om samarbete och informationsutbyte för att stimulera ny utveckling och att bekämpa social utstötning. Anslagen för området minskar också. Vi anser att stöd till människor med funktionshinder är en mycket angelägen fråga också internationellt. Sverige måste lägga ner mycken kraft på att utvecklingen drivs framåt.
Rätt hjälpmedel kan för en funktionshindrad innebära en möjlighet till rehabilitering eller avsevärt mycket bättre livskvalitet. Enligt hälso- och sjukvårdslagen ansvarar landstingen för att uppmärksamma behovet av hjälpmedel.
Vi anser att vårdgarantin ska utökas till att omfatta tekniska hjälpmedel, så att den som är i behov av hjälpmedel ska få snabb hjälp och komplicerade hjälpmedel senast inom tre månader.
Det stora problemen inom hjälpmedelsförsörjningen beror till stor del på att både landsting och kommuner är inblandade. Oavsett hur kommuner och landsting har delat upp ansvaret för hjälpmedel emellan sig, har de ett gemensamt ansvar för hjälpmedelsfrågorna. I varje län måste landsting och kommuner gemensamt bygga upp en vattentät organisation, som garanterar att den enskilde får den hjälp som han eller hon behöver.
En ökad konkurrens på hjälpmedelsområdet skulle kunna vara ett sätt att höja kvaliteten och kapa köerna. Inom t ex hörselvården skulle man i högre utsträckning än vad som sker i dag kunna upphandla tjänster från privata entreprenörer. Det är då viktigt att upphandla hela kedjan, det vill säga utprovning – hörapparat – uppföljning.
I Mättinge finns rekreationsanläggningar avsedda för handikappade. Syftet med anläggningarna är ju att erbjuda barn, ungdomar och vuxna med funktionshinder samt deras familjer en rekreation i en tillgänglig miljö med särskild personal och service. Organisationerna har tagit ett betydande ansvar för anläggningarna och det är därför samhället via särskilda statsbidrag stött verksamheten. Att verksamheten betyder mycket för dessa barn och ungdomar samt deras familjer är ovedersägligt. Deras handikapp är ju av sådan art att vanliga rekreationsanläggningar och turistanläggningar inte är något alternativ. Regeringen vill nu dra ned på stödet till anläggningarna med 6 miljoner kronor. Vi avvisar denna besparing.
Bilstödet är ett bra medel för att ge personer med funktionsnedsättningar möjlighet till delaktighet i samhällslivet och en bättre livskvalitet. Tillgång till en egen anpassad bil minskar också beroendet av samhällsinsatser i form av t.ex. matinköp och färdtjänst. I betänkandet "Rätten till ratten" (SOU 1994:55) föreslås att åldersgränsen 50 år avskaffas. Vi anser detta rimligt men kan samtidigt inte bedöma hur mycket det kommer att kosta. Vi anser därför att regeringen bör göra en hälsoekonomisk analys av vad det betyder att man tar bort åldersgränsen och hur kostnaderna för annat samhällsstöd därmed förändras.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar om en sådan ändring i rätten till personlig assistans att det innebär en återgång till de regler om rätt till personlig assistans som gällde före den 1 juli 1996,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en skärpt antidiskrimineringslag,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lag mot diskriminering i arbetslivet,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ge Handikappombudsmannen processrätt,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bättre tillgänglighet i offentlig miljö,2
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att handikapporganisationerna bör medverka på kommunal nivå vid planeringen av kommunala byggprojekt m.m.,2
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bättre tillgänglighet i trafiken,3
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hjälpmedelsgaranti,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att avvisa neddragningen av stödet till Mättinge rekreationsanläggningar,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en hälsoekonomisk analys av bilstödet,
att riksdagen till utgiftsområde 9 B 7 Kostnader för statlig assistansersättning för budgetåret 1998 anvisar 1 415 000 000 kr utöver vad regeringen föreslagit eller således 5 468 000 000 kr.
|
Lars Leijonborg (fp) |
|
|
Anne Wibble (fp) |
Isa Halvarsson (fp) |
|
Eva Eriksson (fp) |
Kerstin Heinemann (fp) |
|
Elver Jonsson (fp) |
Barbro Westerholm (fp) |
1 Yrkande 3 hänvisat till AU.
2 Yrkandena 5 och 6 hänvisade till BoU.
3 Yrkande 7 hänvisat till TU.