I takt med att antalet vårdplatser inom slutenvården minskar överlämnas i ännu högre grad än tidigare ansvaret för vården till de anhöriga. Samtidigt vet vi att dessa redan idag står för en mycket stor del av vårdinsatserna. Enligt undersökningar som SPRI utfört värderas anhörigvårdarnas insatser till minst 10 miljarder kronor årligen.
Med anhörigvårdare menas en person som har huvudansvaret för vård av en människa som annars skulle behöva institutionell vård.
Ofta är den som står för anhörigvården till åren kommen och själv ganska skröplig. En förutsättning för att hon/han ska orka och vilja fortsätta kanske under flera år är att det finns tillräckligt stöd. Anhörigvårdare har enligt vår mening rätt till avlastning, information och handledning för att kunna ta på sig vårduppgifter som annars handhas av vårdpersonal med flera års utbildning.
Idag känner sig många anhöriga rättslösa och övergivna av samhället. I många fall är de helt hänvisade till en enskild tjänstemans godtycke. Detta blir uppepå den pressade situation de lever i för övrigt en orimligt stor börda. De har helt enkelt varken tid eller ork att själva kämpa för en drägligare tillvaro.
De stödåtgärder som finns är otillräckliga och på en del håll fortfarande obefintliga. Ett stort problem är att anhörigvårdarna inte känner till de möjligheter till hjälp som finns att få.
Frågan om anhörigstöd tas upp i den nya socialtjänstlag som träder i kraft vid årsskiftet där mål, ansvar och uppgifter för socialtjänsten redovisas. Det finns dock en stor risk för att det kommer att gå ytterligare ett antal år innan denna regel får genomslag. Särskilt med tanke på att inga ytterligare medel tillförs kommunerna för denna nya uppgift. Paragrafen är dessutom mycket löst hållen. Ingenting sägs om utifrån vilka kriterier hjälpen skall ges. Ett förtydligande av kommunens ansvar behövs därför i socialtjänstlagen.
Socialstyrelsen bör redan nu få i uppdrag att fastställa speciella föreskrifter för hur stödet till anhörigvårdarna skall utformas. En uppsökande verksamhet behöver exempelvis komma till stånd i de kommuner som saknar sådan. En vårdtyngdsmätning som tar hänsyn till både vårdtagarens och vårdgivarens psykiska och fysiska status bör genomföras. Utifrån en sådan mätning bör omfattningen av avlastningen och övriga insatser läggas fast och garanteras. En utvärdering bör också utföras regelbundet så att anhöriguppgiften kan omprövas.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett förtydligande av socialtjänstlagen när det gäller kommunens stöd till anhörigvårdare,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Socialstyrelsen bör utarbeta riktlinjer för stöd till anhörigvårdare.
|
Inger Davidson (kd) |