Krisen inom äldreomsorgen måste omedelbart åtgärdas. Det är en felaktig utveckling när allt färre människor som behöver det får hemtjänst och när människor fortfarande tvingas bo i ett rum tillsammans med andra icke-anhöriga. Samtidigt vet vi att behoven inom äldreomsorgen kommer att öka eftersom antalet äldre kommer att bli allt fler.
Folkpartiets alternativ är en politik som ger bättre tillväxt, färre arbetslösa och därmed fler skattebetalare. På det sättet skapas mer resurser som bl a kan komma äldreomsorgen till godo.
Vi vill att det skapas fler egna rum för dem som önskar det. Bristen på egna rum i äldreomsorgen skall vara bortbyggd till år 2000.
Vårdkedjan måste bli bättre. På det sättet förkortas den väntetid som många äldre tvingas till därför att informationen och kommunikationen inte alltid fungerar tillräckligt effektivt mellan hemtjänst, akutsjukvård eller socialtjänsten.
Ett välfärdskontrakt skall införas som preciserar vilka rättigheter de äldre har framför allt inom hemtjänsten.
Långa sjukvårdsköer drabbar i de flesta fall de äldre värst. Vi anser att det går att korta vårdköerna och att det arbetet måste påbörjas genast.
Vi vill värna kvaliteten i äldreomsorgen, skapa fler gruppboenden och mer dagverksamhet för dementa.
I ett välfärdssamhälle måste äldreomsorgen få ta betydande resurser i anspråk. Återkommande undersökningar visar också att skattebetalarna är beredda att ge vård- och äldreomsorgsutgifter högsta prioritet. Att det finns en väl utbyggd äldreomsorg är inte bara en nödvändighet för dem som är sjuka, det är också en viktig trygghetsfaktor för alla andra. De flesta av oss blir någon gång i livet beroende av en väl fungerande vård och omsorg.
Tecknen på en tilltagande kris inom äldreomsorgen och i vården blir allt fler.
Det förekommer att döende patienter skickas hem, trots att de vill vara kvar på sjukhus – men också det motsatta: att patienter som vill leva sin sista tid i hemmet inte får den möjligheten på grund av brister i hemtjänst och hemsjukvård.
Omkring 13 000 gamla tvingas – ännu tolv år efter det att Bengt Westerberg slog larm i frågan – bo i flerbäddsrum.
Klassklyftorna visar tecken på att komma tillbaka i vården. Arbetslösa och lågavlönade har inte på samma sätt som tidigare råd att åtgärda krämpor – det märks inte minst i tandvården där kombinationen av arbetslöshet, sänkta bidrag och försämrad försäkring gör att vissa människor tvingas avstå från att gå till tandläkaren.
För oss liberaler är detta oacceptabelt.
Det är vår fasta övertygelse att med en ekonomisk politik inriktad på jobb genom företagande blir situationen för vården betydligt ljusare. Om vi antar att Folkpartiets politik ger en genomsnittlig årlig tillväxt som ligger 1,5 procent högre än med regeringens politik, får det avsevärd betydelse för landstingen och kommunernas ekonomi. År 2002 skulle det innebära att BNP var 150 miljarder kronor större. Och det är önskvärt att även vården och omsorgen får del av de växande resurserna.
En lägre arbetslöshet ger dessutom direkt ökade inkomster för kommunerna och landstingen genom ett större skatteunderlag.
Det finns anledning att understryka att oavsett hur mycket pengar vi lägger ner på vård och omsorg är det nödvändigt att säkerställa att resurserna används på bästa sätt. Under perioden av snabb resursexpansion, från 1960-talet och framåt, fanns det stora brister i detta avseende. I dag, när resurserna krymper, ökar rationaliseringarna, vilket i sin tur givit en oro för kvaliteten. I framtiden måste vi få kvalitetssäkring och effektivare resursutnyttjande att gå hand i hand. Tillräckligt med pengar måste satsas på äldreomsorgen, men varje krona som används i onödan är en krona för mycket. En utveckling med avtagande produktivitet sedan 1994 inger oro.
I 1997 års budgetproposition konstateras, vilket är intressant, att besparingarna under den socialdemokratiska mandatperioden till skillnad från under den förra mandatperioden framför allt har drabbat verksamheten: ”Under perioden 1992 till 1994 var det främst antalet sysselsatta inom förvaltning som minskade, men under senare år är det framför allt antalet sysselsatta inom vård och omsorg som minskar.”
74 000 offentligt anställda har förlorat jobbet sedan 1994. Med tanke på att Socialdemokraterna i valrörelsen 1994 lovade ett stopp för uppsägningar i offentliga sektorn måste detta ses som mycket anmärkningsvärt.
Den socialdemokratiska uppsägningspolitiken kan inte fortgå utan allvarliga konsekvenser för kvaliteten i vården. Vården och omsorgen behöver i dag mer resurser – inte färre anställda. Med ökade behov i vården kan det totalt sett inte bli fråga om att säga upp mer personal.
Vår prioritering av en politik för fler jobb genom företagande har som en grundläggande motivering att kampen mot arbetslösheten är nödvändig för att klara välfärden.
Vi prioriterar bra vård och omsorg framför att utställa löften om stora, generella skattesänkningar.
Vi har i många år, både på riksplanet och i fullmäktigeförsamlingar, förespråkat en politik som innebär ett effektivare offentligt resursutnyttjande. Den ojämförligt viktigaste metoden heter konkurrensutsättning. Forskningen har visat att en konkurrensutsättning skapar bättre resursanvändande och kan rätt använd öka valfriheten för patienterna.
Vi har också i flera år förespråkat en avveckling av kommunala bolag. I många fall subventioneras dessa bolag, trots att deras verksamhet inte ligger inom de kärnområden som kommunerna bör prioritera. Kommunerna subventionerar misslyckade fastighetsaffärer, flygplatser och vanskötta företag i en rad olika branscher. En långtgående upprensning i den kommunala bolagsdjungeln skulle kunna frigöra betydande belopp, som kunde tillföras de prioriterade områdena vård och utbildning. Folkpartiet har utvecklat sin syn på kommunala bolag i motionen om kommunernas bolag.
Behovet av äldreomsorg väntas växa. Enligt SCB kommer under perioden 1994–2010 antalet invånare över 80 år att öka med 83 000 personer, en tillväxt på 21 procent och antalet mycket gamla, över 85 år, kommer att öka med 40 procent.
Mot bakgrund av att dagens äldrevård på sina håll redan i dag präglas av resursbrist och missförhållanden är detta scenario djupt oroande. Det är uppenbart att äldreomsorgen behöver både reformeras och tillföras resurser.
ÄDEL-reformen innebar att kommunerna fick ansvaret för äldreboende – särskilt boende för äldre och handikappade. De fick också betalningsansvaret för medicinskt färdigbehandlade patienter. Inom akutsjukvården hade tidigare en stor del av sängplatserna varit upptagna av äldre patienter som redan var ”färdigbehandlade”. Detta löstes med reformen. Även om ÄDEL varit framgångsrik så finns i dag emellertid en rad av omständigheter som under de senare åren skapat problem för äldreomsorgen.
Det är framförallt tre omständigheter som förändrat villkoren för äldreomsorgen under 1990-talet. Den ökade befolkningstillväxten av antalet äldre är en orsak. Dessa befolkningsförändringar medför successivt ökade krav på service och vård. En annan stark förändringsfaktor är den försämrade samhällsekonomin, som genom minskade skatteintäkter och ökade samhällskostnader för arbetslösheten, får kraftiga effekter på vården. Till detta skall läggas effekten av de stora reformer som under 1990-talet inneburit vidgade och nya åtaganden för kommunerna. Den fortsatta utvecklingen av nya medicinska teknologier innebär också en kontinuerlig omfördelning av uppgifter inom vården. Sammantaget har dessa förändringar medfört en mycket kraftig omstrukturering av vården och omsorgen på mycket kort tid och kommer att ställa stora krav på förändringar de närmaste åren.
De nya omständigheterna har ställt stora krav på finansiering. Detta har bemötts med olika strategier. En strategi har varit att minska på platserna inom framför allt akutsjukvården. Mellan åren 1992 och 1995 har 22 procent av platserna inom somatisk akutvård försvunnit. Inom geriatriken har under samma period hela 30 procent av sängplatserna försvunnit. En konsekvens av detta är en ökad belastning på akutsjukvården, främst i form av komprimerade vårdtider. En konsekvens av de ökade problemen för geriatriken är att ansvaret för rehabilitering för äldre på många håll har kommit att bli ett kommunalt ansvar. Samtidigt är det viktigt att hålla i minnet att det i flera kommuner sker en satsning på utbyggnad av rehabilitering.
Kommunerna har försökt att bemöta de ökade finansieringsbehoven med dels en striktare behovsbedömning, dels genom avgiftshöjningar inom äldreomsorgen. Dessa förändringar, som på många håll har ackompanjerats av personalneddragningar, har lett till ringar-på-vattnet-effekter.
Utvecklingen inom hemtjänsten är särdeles allvarlig. Allt färre personer får den hjälp och assistans som har karaktären av service, den håller helt och hållet på att utmönstras ur hemtjänsten. Hemtjänsten handlar i tilltagande grad om omvårdnad av vårdkrävande personer. De individer som får äldreomsorg, d v s utbudet av äldreomsorg i relation till den äldre befolkningen, i någon form var 1995 lika stort som 1965.
ÄDEL-reformen avhjälpte många av de problem som kännetecknade vården och äldreomsorgen under tidigare årtionden. Det var bra. En annan tanke i ÄDEL var att se patientens situation i sin helhet. I detta avseende har ÄDEL-reformen tyvärr inte kunnat förverkligas. Ett område där detta är extra tydligt är vården i livets slutskede.
Under tio års tid har Folkpartiet drivit frågan att alla som vill ska få eget rum på sjukhemmen. Ingen ska behöva bo tillsammans med någon annan om han/hon inte vill. Under föregående mandatperiod lyckades vi genom införandet av stimulansbidrag och ett starkt fokus på frågan få igång utbyggnaden av eget rum. Fortfarande delar drygt 13 000 människor rum med en icke-anhörig. Detta är oacceptabelt. De som vill skall få eget rum. Vi bedömer att det kostar ca 1,5 miljarder kronor att till år 2000 bygga bort alla flerbäddsrum i denna typ av vårdinstitutioner. Vi föreslår ett särskilt statsbidrag till stöd för denna ombyggnad.
Vi vill anslå 500 miljoner kronor i stimulansbidrag till de kommuner som bygger ut sitt äldreboende.
Äldre människor som behöver vård är ofta i behov av hjälp på mer än en klinik och också av stöd och hjälp i hemmet efter sin vistelse på sjukhus. Det är därför viktigt att bygga upp en fungerande kedja av insatser. Socialstyrelsens Ädelutvärderingar visar att vårdkedjan för äldre människor allt för ofta består av enstaka, ensamma länkar i stället för en hel kedja. Det handlar helt enkelt om brist på samverkan och kommunikation mellan de personer som har eller har haft vårdansvaret.
Efter att vårdtiderna på sjukhusen kortats kraftigt under senare år finns det tecken på att de åter tenderar att öka.
Det är mycket viktigt att patienter som ej är medicinskt färdigbehandlade inte skrivs ut från vårdavdelningarna.
Bra information är basen för att förbättra kontakten mellan de olika delarna i vårdkedjan. Ofta framförs kritik om att hemtjänsten eller äldreboendet inte får tillräcklig information från akutsjukvården om den äldre patient som skrivits ut som medicinskt färdigbehandlad från akutsjukvården. För att äldreomsorgen ska kunna vara ett bra stöd måste personalen i äldreomsorgen få snabbare och tydligare information från sjukhusen. Informationen bör vara i skriftlig form. För de patienter som har omfattande vårdbehov är det nödvändigt att ha en gemensam vårdplanering.
Det är viktigt att man gör en ny bedömning och planering en tid efter det att den äldre har flyttat tillbaka till sin bostad, oavsett om han eller hon bor hemma eller i särskilt boende för äldre.
Inte sällan händer det att äldre människor skickas till sjukhusens akutmottagningar för problem som en husläkare eller geriatriker i samarbete med medicinskt ansvarig sjuksköterska hade kunnat klara av i den äldres bostad på ålderdomshemmet. Det är inte bra för någon att skickas runt och allra minst för äldre personer. Husläkarnas jourorganisation utanför kontorstid måste innebära att sjukhem och ålderdomshem kan få hjälp på enheten om det inte är uppenbart att den gamle bör föras till sjukhus.
För dem som bor i det vi kallar ålderdomshem, gruppboende och sjukhem skulle det vara en trygghet att veta att enheten har möjlighet till läkar-medverkan för bedömning av medicinska åtgärder. Till varje ålderdomshem och sjukhem bör det knytas en läkare som har ansvar för att regelbundet besöka ålderdomshemmet och se till att de gamla som bor där får god medicinsk vård. Detta kan vara en husläkare eller geriatriker.
Ålderdomshemmen och geriatriken bör upprätta nära kontakter med varandra. I stället för att den äldre ska ta sig till den geriatriska kliniken bör det många gånger vara möjligt att få bedömning och vård i det egna boendet. Vi anser att geriatriskt utbildade sjuksköterskor på våra ålderdomshem och sjukhem kan medverka till att höja kvaliteten på vården och omsorgen. Kommunerna bör därför tillsammans med landstingen utarbeta en strategi för att höja sjuksköterskornas kompetens. Sköterskorna kan då anförtros att göra vissa bedömningar som idag endast läkare gör. Detta skulle ge en kvalitetsförstärkning inte minst på sjukhemmen. Ett sådant system leder också till att akutbesöken på sjukhusen minskar, vilket är ytterligare en kvalitetsförstärkning.
Många svårt sjuka människor önskar, om möjligheten finns, att få vård hemma i stället för att tillbringa långa perioder på sjukhus. Det gäller t ex patienter med svåra kroniska sjukdomar, aidssjuka, cancerpatienter och andra i behov av lindrande vård, t ex patienter som vårdas i livets slutskede. En ökad satsning på hemsjukvården, i synnerhet den kvalificerade hemsjukvården, behöver därför ske. Omhändertagandet i hemsjukvård och hemvård bör även inriktas på mer akuta och kortvariga behov.
Det ska finnas möjlighet för den som är i behov av det att få kvalificerad sjukvård och omvårdnad i patientens egen hemmiljö, dygnet runt. Sjukhusets kvalificerade resurser förs ut till patientens egen bostad. Samma vårdpersonal ska sköta patienten och ha kontakten med de anhöriga oavsett om vården sker hemma, på mottagningen eller tillfälligt på sjukhus.
Arbetslagen i hemsjukvården ska bestå av välutbildad personal, som t ex sjuksköterskor, undersköterskor, läkare, arbetsterapeuter, sjukgymnaster och kuratorer. Utvecklingen av hemsjukvården bör ske i nära samarbete mellan primärvård, sjukhusens specialistkliniker, med geriatriken och med kommu-nernas hemtjänst och äldreomsorg. Hemsjukvården ska kunna erbjuda god smärtlindring.
Hemsjukvård ska finnas som ett fullgott alternativ för de patienter som vill vårdas hemma. Det ska vara ett frivilligt val för patienten och hans eller hennes anhöriga. Hemsjukvården ska syfta till en kvalitetsförbättring för patienten, inte till att göra besparingar i sjukvården. De patienter som känner större trygghet i sjukhusvården ska också fortsättningsvis få vård på sjukhus.
Hemtjänsten är ett medel för att enskilda som på äldre dagar behöver stöd och omsorg ska få en bättre livskvalitet. De kan då bo kvar i sitt hem och behöver inte flytta om de inte själva vill. För att enskilda ska kunna känna trygghet nog att bo kvar hemma måste hemtjänsten fungera väl. Det finns ett antal punkter som enskilda ska kunna garanteras. Vi kallar dem välfärdskontrakt inom hemtjänsten.
När någon, på egen hand eller med stöd av anhörig, kontaktar hemtjänsten för att få hjälp måste ansvarig personal hos kommunen höra av sig inom tre dagar för att bestämma tid för ett möte kring de problem som den enskilde har och vilket stöd kommunen då kan erbjuda.
En plan ska göras upp i samråd med den enskilde och eventuellt dennes anhöriga som visar vad hemtjänsten ska ombesörja, om det ges omsorg på annat sätt än via hemtjänst samt, om rehabilitering ska erbjudas, vad denna ska leda till och inom vilken tid. Samma skriftliga plan ska göras upp om den enskilde måste flytta till särskilt boende.
En kontinuerlig kvalitetsuppföljning ska göras och det ska stå klart för den enskilde vad som kommer att ingå i de frågor som ställs i samband med uppföljningen.
Om den enskilde har en anhörig som klarar av och vill ge viss omsorg, ska denna anhörige ges stöd genom avlastning i någon form. Denna avlastning ska planeras gemensamt med den anhörige så att den kan genomföras på brukarens villkor.
Skulle hemtjänstpersonalen av något skäl inte kunna komma på avtalad tid, ska detta meddelas så snart som möjligt och hjälp ändå erbjudas av någon annan i personalen.
Uteblir hemtjänstpersonalen helt, ska den enskilde kompenseras på något sätt, exempelvis genom att hemtjänsten kommer en gång extra vid ett senare tillfälle eller genom att avgiften sänks den månad det gäller.
Det ska klart framgå för den enskilde och dennes anhöriga vem hos kommunen som är ansvarig och kontaktperson om något inträffar
Den enskilde ska ha rätt att välja vem som ska ge den service och omsorg som anses behövas.
Kommunerna ska ha något slags jourtjänst under kvällar och helger så att ingen riskerar att skrivas ut från sjukhus utan att få kontakt med socialtjänsten. Varje sjukhus ska ha uppgifter om vem som har jour så att den enskilde kan garanteras en kontakt med kommunen.
Den som har invandrat till Sverige ska garanteras tolk vid samtal med socialtjänsten. Erfarenheten visar att många människor på äldre dagar snarare minns sitt modersmål än svenskan, speciellt i svåra situationer är det en trygghet att få uttrycka sig på sitt eget modersmål.
Många som har behov av stöd och omsorg på äldre dagar får det av sin make/maka eller annan närstående. En stor del av den omsorg som ges äldre står just anhöriga för. Anhöriga gör en stor insats som ger enskilda en kvalitetsdimension som går utanpå mycket. Om en anhörig ska orka med att ta det ansvar som han/hon valt att göra, måste kommunerna kunna ställa upp med en väl fungerande avlösning. Alla behöver vi handla, gå till frisören, ha fritidsaktiviteter och träffa människor utanför familjekretsen. För att detta ska bli möjligt för den som ger omsorg till en anhörig kan antingen avlösning av hemtjänsten erbjudas i hemmet eller avlastning ske genom s k växelvård.
Avlösningen måste erbjudas så att den blir till ett stöd för den anhörige och samtidigt ge en kontinuitet för den som behöver omsorgen. Enskilda ska kunna känna trygghet i att lämna sin anhörige i någon annans händer. Om inte kommunerna ställer upp med denna service kommer allt fler att behöva all sin omsorg från kommunen vilket kan vara en sämre lösning för familjen än socialtjänstens stöd under kortare perioder.
Stöd ska inte enbart erbjudas i form av praktiska insatser. Mentalt stöd kan vara minst lika viktigt för den som ger en demenssjuk anhörig omsorg. Information om nya rön, forskning och utvecklingstendenser måste också vara en del i det stöd kommunen ger anhöriga. Det s k Kungsholmsprojektet i Stockholm har visat sig vara mycket värdefullt därför att det ger såväl anhöriga som anställda en kontinuerlig uppföljning kring sjukdomarna och deras behandling och prognos. En mer detaljerad redogörelse för Folkpartiets syn på närståendevården ges i motionen om närståendevård.
Köerna till vården är i dag oacceptabelt långa. Det är främst äldre som köar i väntan på en höftledsoperation, behandling mot framfall eller prostatabesvär eller för utprovning av hörapparat.
Valet 1994 ledde bl a till att Socialdemokraterna fick regeringsansvaret och hamnade i ledningen för 25 av 26 sjukvårdshuvudmän. En viktig socialdemokratisk fråga under tiden i opposition och i valrörelsen var kritiken mot neddragningar i den offentliga sektorn och löften om att slå vakt om denna sektor.
Under 1995 och 1996 har stora neddragningar ägt rum och fortsatta sådana planeras för 1997. Efter det socialdemokratiska maktövertagandet har kösituationen kraftigt förvärrats. Efter 15 månaders regeringsinnehav (års-skiftet 1995/96) hade antalet totalt köande på vårdgarantiområdet ökat till 61 000 personer. Ett år senare hade köerna växt ytterligare. De allt tätare larmrapporterna under 1997 tyder inte på att denna olyckliga utveckling har brutits utan på fortsatta försämringar.
Vårdgarantin har avskaffats och ersatts med en urvattnad version som endast talar om hur snabbt besök skall kunna ske. Tiotusentals människor, i synnerhet äldre, får nu vänta många veckor och månader längre än om vårdgarantin hade behållits. För att ta ett färskt exempel ur en alltför dyster verklighet. Köerna till en ögonoperation i Trollhättan och Uddevalla är i dag så alarmerande långa att Socialstyrelsen nu kräver besked om hur ögonsjukvården sköts i området. Folkpartiet vill ha en vårdgaranti som omfattar både läkarbesök och behandling.
En god äldreomsorg kostar mycket pengar. Kostnaderna för en sjukhemsplats varierar över landet, men ligger inte sällan runt 1 000 kronor per dygn. Många kommuner har dessutom alldeles för krångliga och oöverblickbara betalningssystem. Det är viktigare att de boende bidrar ekonomiskt via avgifter till omsorgen än att den tvingas hålla en lägre kvalitet.
Dagens system för avgifter i äldreomsorgen innebär att var och en ska ha en viss summa kvar när omsorgen, maten och bostaden är betald. Detta för att garantera att den som behöver kommunens omsorg även ska kunna köpa saker för egen del. Resultatet av inkomstdifferentierade taxor blir att den som har en hög pension får betala mer än den som har en låg pension.
Oberoende av hur höga taxorna är i olika kommuner måste maka/make värnas ekonomiskt. Om en av två makar eller sammanboende tvingas flytta till ett ålderdomshem, måste den som bor kvar ges möjlighet att klara sig ekonomiskt.
Detta kan lösas på olika sätt. En variant är att räkna makarnas sammanlagda inkomst och dela med två för att sedan sätta avgiften för den som flyttat till ålderdomshemmet. Med ett sådant system minskar risken för att den som har den högre inkomsten flyttar till ålderdomshemmet och då får betala en hög avgift medan de kvarboende tvingas flytta på grund av det nya ekonomiska läget. Om den som flyttar till ålderdomshem har den lägre inkomsten av makarna bör kommunen beräkna sin avgift bara utifrån den inkomst som den boende på ålderdomshemmet har. Finns familj ska särskild ekonomisk hänsyn tas till hemmavarande barn.
Gruppboende för dementa har, tillsammans med utbyggnaden av ålderdomshem och eget rum på sjukhemmen, varit en hjärtefråga för Folkpartiet. Nu visar statistik att utbyggnaden varit omfattande, men inte tillräcklig. Utbyggnaden måste fortsätta.
Förutom gruppboendet finns det även andra angelägna behov för personer med demenssjukdomar. Dagverksamheterna måste bli fler. Vid sidan av den träning dessa verksamheter ger den enskilde, är detta också ett sätt att hjälpa människor att orka och klara av att fortsätta att ta hand om sin anhörige i hemmet under resten av dygnet. Det ger avlastning och det ökar livskvaliteten för båda parter. Om dagverksamheterna inte finns kommer vi att få ökade kostnader för omsorg dygnet runt för dessa personer.
Demenstillstånd är en av de stora folksjukdomarna. Det är viktigt att forskning kring såväl sjukdomens uppkomst, möjligheten att påverka sjukdomsförloppet som utformandet av bra omvårdnadsalternativ ges hög prioritet. Utredning av demenser och demenstillstånd är ett område som inte är tillräckligt utvecklat. I dag är det många patienter som aldrig får tillgång till en utredning/bedömning av geriatriker eller psykiater för att ta reda på vilken form av demenssjukdom de lider av. För att skapa trygga vårdsituationer, där rätt insatser ges av kompetent personal behöver landstingens insatser förbättras. Utredningen av patienten ger underlag för att kommunens äldreomsorg och sjukvården ska kunna förbättra stödet till den sjuke och till de anhöriga.
När bot inte kan ges och patienten är döende ska patienten tillförsäkras en lugn och värdig död. Patienten ska ha rätt till lindring av smärta och andra besvärande symptom. Psykologiskt och socialt stöd ska erbjudas patienten och de anhöriga.
Den döende patienten ska kunna få ett värdigt avsked från livet. Sjukvården måste därför vara lyhörd för den döende och de anhörigas behov och önskemål. Den som är döende bör kunna få eget rum på sjukhuset om han eller hon vill. Besökstiderna bör inte begränsas annat än av hänsyn till patienten. Många döende människor vill få vård hemma. Andra känner större trygghet på sjukhuset. Döende patienter ska inte mot sin vilja skrivas ut från sjukhus, i synnerhet inte om garantier saknas för att de anhöriga eller kommunen kan ge en god lindrande vård. Den Hospice-verksamhet som bedrivs på många håll i landet har mycket att lära den övriga vården.
Efter ÄDEL-reformen är det en allt större andel av de äldre som slutar sina dagar i hemmet. Här finns en stor uppgift för kommunerna att möta. Det är viktigt att dessa personer får dö under så värdiga och självvalda omständigheter som möjligt. Här måste det finnas upparbetade kontakter med specialistsjukvården och ett kontinuerligt stöd av distriktsläkare m m.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett stimulansbidrag till de kommuner som bygger ut äldreboendet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en fungerande vårdkedja,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bättre läkarkontakt på ålderdomshem och sjukhem,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utbyggd hemvård,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förbättrad hemtjänst,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om anhörigvård,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att korta vårdköerna,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ny modell för beräkning av avgifter för äldreomsorgen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om dagverksamhet och gruppboende för dementa,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bättre utredningar av demenssjuka,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vård i livets slutskede.
|
Lars Leijonborg (fp) |
|
|
Anne Wibble (fp) |
Isa Halvarsson (fp) |
|
Eva Eriksson (fp) |
Kerstin Heinemann (fp) |
|
Elver Jonsson (fp) |
Barbro Westerholm (fp) |