Miljöpartiet de gröna anser att assistansreformen är en av de viktigaste reformer som genomförts under de senaste årtiondena. På det handikappolitiska området är det den viktigaste reformen som någonsin genomförts. Personer med stora och omfattande funktionshinder har genom reformen äntligen fått möjlighet att bli delaktiga i samhället på ett sätt som tidigare inte var tänkbart. De personer som genom lagen fått rätt till personlig assistans kan nu bestämma över sina egna liv. De kan skaffa arbete och familj, gå i skola och delta i samhällsaktiviteter som för oss andra är helt självklara. Assistansreformen har gett frihet och värdighet till en grupp människor som tidigare helt har varit fråntagna denna möjlighet. Trots reformens uppenbara framgång – enligt Socialstyrelsen är det just rätten till personlig assistans som har betytt mest av de tio rättigheter LSS-lagstiftningen innehåller – har regeringen föreslagit nedskärningar och besparingar i reformen inte mindre än tre gånger sedan lagen trädde i kraft den 1 januari 1994.
För de personer som berörs av reformen; de assistansberättigade, deras anhöriga, deras assistenter, innebär regeringens återkommande sparförslag ett liv i ständig oro. Sparförslagen har hållits tillbaka av en stark och enig handikapprörelse som kämpat mot förslagen med stor kraft. Många upplever och uttalar att de slåss för sina liv.
När lagen om assistansersättning infördes underskattades behoven kraftigt. Detta ledde till en underfinansiering som har fått leva kvar ända tills i dag. Istället för att rätta till denna uppenbara underfinansiering har regeringen valt att låta svårt funktionshindrade leva i ständig oro över vilket besparingsförslag som blir det nästa och hur det sparförslaget skall komma att drabba just honom eller henne i vardagen.
I år har regeringen i sin budget för 1998 tagit ett steg mot en mer korrekt finansiering av assistansreformen. Samtidigt har man dock infört en schablonersättning på 164 kronor per assistanstimme vilket leder till att de som har de största assistansbehoven tvingas genomgå starkt integritetskränkande prövningar för att de eventuellt skall beviljas en ersättning högre än schablonbeloppet. Schablonersättningen innebär också att andra assistansberättigade får en större ersättning än vad som behövs för att tillgodose deras behov.
I Miljöpartiet anser vi att assistansersättningen skall vara det den en gång lagstadgades att vara, en individuell ersättning, vars storlek skall vara anpassad för att tillgodose den enskilde assistansberättigades assistansbehov. En schabloniserad ersättning kan aldrig tillgodose det faktiska behovet. Den kan bli för låg eller för hög, båda delarna anser vi vara fel.
Konsekvenserna av schabloniseringsbeslutet kommer att bli drastiska för många svårt funktionshindrade. Assistansberättigade har till exempel informerats om att de inte kommer att bli beviljade höjd ersättning för att kunna täcka sina avtalsenliga kostnader för OB-ersättning, eftersom OB-ersättning inte ansetts utgöra ett särskilt skäl. Medlemskap i kooperativ anges inte heller som ett särskilt skäl för höjd ersättning trots regeringens försäkran om att rätten till valfrihet inte skulle kränkas. Många kooperativ har uttryckt stor oro över hur de ska överleva morgondagen.
Vi har svårt att se att schabloniseringen kan ge någon besparing. Däremot har den skapat den märkliga situationen att de med största behoven inte får tillräckligt och de med mindre behov får mer än vad de behöver. Efter vad vi kan förstå hotas många av de funktionshindrades kooperativ av ekonomiska problem på grund av schabloniseringen. Många av de funktionshindrade har ett befogat behov av hjälp och stöd från de egna kooperativen, något som vi bör stödja och inte stjälpa. Vi föreslår därför en omedelbar återgång till individuell ersättning.
Regeringen föreslår även ytterligare uppföljningar och analyser av assistansreformen. Miljöpartiet motsätter sig inte detta, men avsikten måste då vara att skapa lugn och ro för de assistansberättigade. Miljöpartiet anser att regeringen vid sina uppföljningar och analyser även skall använda sig av de assistansberättigade, de är sakkunniga på området.
Vid upprepade tillfällen har det nämnts att kostnaderna för assistansreformen blivit betydligt högre än vad som förväntats, totalsiffran nämns och den förväntade kostnadsökningen redovisas. Reformen framställs som mycket viktig men dyr. För att få balans i diskussionen om kostnaderna för assistansreformen anser vi att det skall göras en utredning och redovisning av de merkostnader som reformen medfört för samhället. De som i dag har personlig assistans har ju även tidigare haft behov av olika former av samhällsstöd och vård vilket inte heller har varit kostnadsfritt. Därför ger en redovisning av den merkostnad som uppstått en rättvisare bild över kostnaderna. Ett sådant klargörande kan vara viktigt eftersom det inte kan vara speciellt trevligt för de funktionshindrade att återkommande få höra hur dyr assistansreformen är.
Vi anser att staten bör vara huvudman och ges ansvaret för assistansreformen, för utredning, administration och ekonomi. Vi föreslår därför att huvudmannaskapet utreds.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en återgång till en individuell assistansersättning vars storlek skall vara anpassad till den enskildes assistansbehov,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ytterligare uppföljning och analys av kostnader och värde av assistansreformen skall ske i samarbete med brukarrörelsen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en redovisning av de merkostnader som assistansreformen medfört,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utreda ett statligt huvudmannaskap.
|
Thomas Julin (mp) |
|
|
Ragnhild Pohanka (mp) |
Eva Goës (mp) |
|
Bodil Francke Ohlsson (mp) |
Gotab, Stockholm 1997