Trygghet och medmänsklig omsorg för den enskilde och hans/hennes anhöriga är ett kännemärke för Kristdemokraternas vård- och omsorgspolitik. En grundläggande princip är att aldrig tumma på kvaliteten inom sjukvård och äldreomsorg oavsett om det är kommunen eller landstinget som är huvudman för verksamheten. Vården skall inta en särställning vid fördelning av samhällets resurser.
Vi kristdemokrater hävdar att äldreomsorgen skall vara ett prioriterat område så att äldre människor garanteras vård och omsorg, även om det sker med olika huvudmän. De ska kunna välja att bo kvar hemma. När de önskar annan boendeform, skall de kunna erhålla boende så långt möjligt efter eget eller anhörigas val. De skall också kunna välja olika alternativ för service, vård och omsorg.
Service, vård och omsorg skall ges utifrån en helhetssyn med hänsynstagande till den enskildes behov och med respekt för självbestämmande och integritet. Det måste finnas en kontinuitet i äldreomsorgen. Att få känna trygghet dygnet runt och ha tillgång till en väl fungerande hälso- och sjukvård är av grundläggande betydelse för de äldre.
Vårdpolitiken bör utgå från människovärdet och alla individers absoluta och lika värde. Helhetssynen på människan med betoning av individens ansvar för medmänniskorna och för sitt liv, liksom behovet av integritet, gemenskap och trygghet, är fundament även i vårdpolitiken.
Graden av utvecklingsnivå i ett samhälle sägs kunna mätas genom att studera på vilket sätt det bemöter de svagaste grupperna, det kan handla om gamla, sjuka och barn. Ju mer framstående en kultur är, desto större trygghet för dessa svaga grupper.
I vårt samhälle företräds inte dessa grupper av starka föreningar eller förbund som kan hävda deras intressen. Det rör sig många gånger om människor som inte vågar, orkar eller kan göra sina röster hörda. Det är inte alltid de med starkaste företrädare i samhällsdebatten som bäst behöver samhällets stöd. Tvärtom är det oftast så att den som har störst behov inom äldreomsorg och sjukvård har svagast röst. Därför är det en huvuduppgift för politiskt ansvariga på alla nivåer att i konkreta insatser garantera värdighet i vården.
Den förda politiken i riksdag och regering sedan valet 1994 har drabbat kommuner och landsting mycket hårt. Till följd av den allmänna ekonomiska utvecklingen med minskade skatteintäkter, minskade statliga bidrag, sänkta ersättningsnivåer, höjda egenavgifter och ökade sociala kostnader har den kommunala sektorn under de senaste åren varit utsatt för mycket omfattande ekonomiskt tryck.
De extra åtta miljarderna som regeringen fördelat till kommuner och landsting under 1997 och 1998 räcker inte långt som kompensation för bortfallet i sektorn. På grund av politiska beslut om ekonomiska försämringar för kommunerna, undantaget landstingen, faller 27 miljarder kronor bort under 1998, enligt uppgifter hämtade från Kommunförbundets finanssektion. Kommunerna är 52 miljarder fattigare 1998 jämfört med 1990. Motsvarande förlust för landstingen på grund av statliga indragningar och politiska beslut är ett minus på netto 8,5 miljarder 1998 jämfört med 1990, enligt rapport från Landstingsförbundets samhällsekonomiska sekretariat.
Hälso- och sjukvårdsutredningens (HSU 2000) betänkande Behov och resurser inom vården – en analys bekräftar det vi kristdemokrater länge hävdat om resursbehovet inom sjukvården. Utredningen slår tydligt fast att resurserna måste öka för att en god vård och omsorg ska kunna garanteras i framtiden. Redan om fyra år, vid sekelskiftet, kommer det att saknas åtta miljarder kronor till den kommunala äldreomsorgen och sju miljarder till landstingens sjukvård.
Utredningen konstaterar att landstingen och kommunerna är kommunicerande kärl. Om det görs neddragningar i landstingen så uppkommer det kostnader i kommunerna. Omprövningar inom kommunsektorn kommer inte att räcka för att täcka behovet av mer resurser till vård och omsorg. Det demografiska trycket på kommunerna ökar dessutom i och med att andelen mycket gamla ökar. HSU 2000 slår fast att det ökade resursbehovet inte främst är ett kostnadsproblem utan framför allt ett finansieringsproblem. För att finansieringsproblemen ska kunna lösas krävs en samlad bedömning på nationell nivå – en utmanande uppgift för regering och riksdag.
Nedan följer ett urval av statistik som tydligt åskådliggör utvecklingstendenser inom äldrevården och – omsorgen:
Antalet personer 85 år och äldre (prognos enligt HSU, Hälso- och sjukvårdsutredningen)
1995: 181.000
2010: 246.000 (+ 36 %)
Vårdplatser på sjukhusen, läns- och regionsjukvård (Landstingsförbundets årsbok 1997)
1985: 79.130
1994: 44.380
1995: 41.294
Särskilt boende och hemtjänst i kommunerna (SCB, jämförande statistik, Sveriges kommuner)
Andel av äldre som har särskilt boende 1993 resp 1995
1993: 3,0 % av äldre 65–79 år och 24,1 % av äldre 80 år – w
1995: 3,1 % och 24,3 %
Andel av äldre som har hemtjänst 1993 resp 1995
1993: 7,0 % av äldre 65–79 år och 35,1 % av äldre 80 år – w
1995: 4,9 % och 21,6 %
Kostnader för hälso- och sjukvården i procent av BNP
(källa: OECD/Landstingsförbundet)
Land Andel 1995 Förändring 1985–95
Tyskland 10,4 + 1,9
Frankrike 9,8 + 1,3
Schweiz 9,8 + 1,7
Kanada 9,6 + 1,2
Norge 8,0 + 1,4
Österrike 7,9 + 1,2
Finland 7,7 + 0,4
Spanien 7,6 + 1,9
Sverige 7,2 + 1,8
N Zeeland 7,1 + 1,8
Statistiken ovan bekräftar nedrustningen inom vård och omsorg. Det är en verklighet som inte bara uppträder i siffror utan något som alla möter som kommer i kontakt med vården i vardagen.
Sjukhusens personalstyrkor minskar, avdelningar stängs, köerna till höftleds-, hjärt- och gallstensoperationer växer. Allt mer pressade läkare och sköterskor får allt mindre tid att ägna varje enskild patient.
Hemtjänsten och personal inom äldreboenden kämpar tappert för att kunna ge hjälp och mänsklig värme åt gamla och sjuka. Men även här har nedskärningarna skapat stress och bristande tid för varje enskild pensionärs behov. Rapporter har presenterats om pensionärer med liggsår. Det blir allt för vanligt att personal tvingas “erbjuda “ blöjor när man inte har tid att hjälpa pensionärer på sjukhem/servicehus med toalettbesök. Undernäring är ett faktum bland vissa äldre. Orsaken är bristande tid hos personalen. Man hinner inte skapa lugn och ro kring måltiden. Ibland finns inte heller tid att hjälpa den som behöver matning.
Kristdemokraternas Stockholmsdistrikt har under året granskat hemtjänsten i Stockholm. I vart och ett av socialdistrikten har genomförts ett studiebesök, då en person har följt ett eller flera vårdbiträden under arbetet i hemtjänsten. Några av besöken har gjorts på servicehus. Avsikten var inte att ersätta olika offentliga analyser. Avsikten var att komplettera dessa med konkret politiskt arbete runt kommunens kärnverksamhet och vardagsfrågor.
Studiebesökarna har genomgående bemötts mycket positivt. Både chefer, arbetsledare och vårdbiträden har varit glada över besöken. Spontana synpunkter och idéer från människor som har långvarig erfarenhet av arbete i äldreomsorgen har varit nycket värdefulla.
Det var viktigt att studiebesöken gjordes av personer med olika yrken och erfarenheter. Bland studiebesökarna fanns bland annat riksdagsledamöter, sjuksköterskor, läkare, redaktörer, egna företagare, pensionärer, en socionom, en polis. Iakttagelserna täcker därför ett brett spektrum av erfarenheter.
Från 53 pensionärer/handikappade och deras vårdbiträden har lämnats individuella data. Ett större antal, ca 100 har besökts, har givit mera allmänna omdömen.
Sammanfattningsvis framkom följande synpunkter:
Cirka en fjärdedel av de pensionärer som följts vid studiebesök i hemtjänsten uppger att de aldrig eller mycket sällan får besök eller hjälp av anhöriga, vänner eller föreningar.
Vårdbiträdena uppger att ca en knapp fjärdedel av de patienter de besöker, borde ha mer hjälp.
Många vårdbiträden skulle vilja ha mer tid att prata med pensionärerna.
Säkerhetsproblemen inom hemtjänsten ökar, när vårdtyngden ökar. Det gäller inte minst brandrisken hos personer med begynnande senildemens.
Kommunikationen mellan landstingets sjukvård och kommunens äldreomsorg måste förbättras. Ingen person med behov av vård och omsorg ska behöva falla mellan två stolar.
Stockholm bör starta en kampanj för att få anhöriga och vänner att förbättra kontakterna med äldre pensionärer.
Tag bort byråkratiska hinder som förhindrar snabba inköp av tekniska hjälpmedel.
Fler dagcentra för i första hand senildementa pensionärer behövs.
Det har gått fem år sedan ädelreformen genomfördes och kommunerna tog över ansvaret för allt äldreboende samt stora delar av den medicinska äldrevården. Socialstyrelsen har årligen avlämnat uppföljningsrapporter.
För oss kristdemokrater som hävdar att vård och omsorg tillhör samhällets huvudfrågor känns det anmärkningsvärt att inte Socialdepartementet funnit motiv att låta äldrevården efter ”ädel” utvärderas också av en parlamentarisk kommitté. Socialstyrelsens rapporter är viktiga, men ansvaret för gamla och sjukas trygghet ligger på politikernas bord.
I den slutrapport som lämnades under 1996 pekar Socialstyrelsen på förbättringar men tvingas samtidigt konstatera att många av de problem som uppstod i samband med att reformen infördes finns kvar. Många äldre får inte den läkarvård de skulle behöva. Läkarnas insats saknas på många håll i äldrevården efter ”ädel”. Brister i rehabilitering, hjälpmedel och medicinordination är andra problem som uppmärksammas i Socialstyrelsens slutrapport.
Vi kristdemokrater har tidigare krävt att regeringen skulle tillsätta en parlamentarisk utredning som utvärderar ädelreformen och som får uppdrag att visa på lösningar som garanterar kvalitet inom all äldreomsorg. Detta krav kvarstår.
Under september månad 1997 har nya rapporter från Socialstyrelsen verifierat den oro som uttalats från oss kristdemokrater. Den kommunala hälso- och sjukvården får här hård kritik. Socialstyrelsens regionala enhet i Jönköping har under två år granskat den kommunala hälso- och sjukvården i 36 kommuner. I rapporten framgår det att i de flesta kommuner återstår mycket att göra innan äldre och handikappade erbjuds vård enligt ädelreformens intentioner. Endast en tredjedel av kommunerna har valt att införa socialstyrelsens föreskrifter om kvalitetssäkring i hälso- och sjukvården. Nästan en tredjedel av kommunerna hade påbörjat eller delvis bedrev ett systematiskt kvalitetssäkringsarbete. Den resterande tredjedelen av kommunerna hade inte alls eller i endast liten utsträckning påbörjat ett sådant arbete. Detta är enligt vår mening en helt oacceptabel situation.
De grupper av äldre som enligt ädelreformen via kommunerna ska garanteras hälso- och sjukvård måste kunna känna samma trygghet som övriga befolkningsgrupper. Vi kristdemokrater kan aldrig acceptera att pensionärer i särskilt boende ges en annan och lägre kvalitetsmässig hälso- och sjukvård än övriga. Tvärtom är det nödvändigt att de som har störst vårdbehov garanteras såväl medicinska som sociala omvårdnadsinsatser av högsta kvalitet. När Socialstyrelsen därför skriver att man också upptäckt kvalitetsbrister som rör den enskildes vård och omsorg är det en mycket allvarlig larmsignal.
Befolkningskurvor går i cykler och stora barnkullar avlöser små. För närvarande ökar antalet äldre fortare än antalet personer i yrkesverksam ålder.
Mer avancerad sjukvårdsteknik och kunskap samt en generellt sett bättre hälsa har gjort att medellivslängden ökar. Sverige har en av västvärldens äldsta befolkningar. Räknat från 1995 och 15 år framåt dvs till år 2010 kommer antalet äldre över 85 år att ha ökat med 65 000. Det är en ökning på hela 36 %.
Samtidigt som antalet äldre ökar skärs resurserna till äldreomsorg och sjukvård ned. I ovanstående siffror (avsnitt 4) redovisades minskningen av antalet vårdplatser på sjukhusen som nästan innebär en halvering på 10 år och en neddragning med hela 7 % under sista redovisningsåret. Motsvarande ökning finns tyvärr inte när det gäller boende och vårdplatser inom den kommunala äldreomsorgen. Enligt uppgifter kan vi där se att antalet personer som erhåller hemtjänst minskar såväl i gruppen yngre pensionärer (65–79 år) som i gruppen äldre (80 år och däröver). Ekvationen går inte ihop! En myt om att det finns en överkapacitet inom vården odlas trots detta i samhällsdebatten, en myt som drabbar de enskilda pensionärer som är i behov av äldreomsorg och sjukvård hårt.
Smärtgränsen är nådd. Det går inte att spara mer inom vården utan att vårdkvalitén försämras eller att viktiga vårdformer raseras. I det direkta omvårdnadsarbetet finns redan i dag stora brister. Vi kristdemokrater hävdar att det krävs ett nytänkande. En tydlig prioritering av insatserna i hela välfärdssamhället måste ske, inte bara inom vården. Resurserna som måste tillföras sjukvården och omsorgen kan fås främst genom att prioritera om i välfärden.
Många sjuka känner att vårdpersonalen är stressad, och många sängliggande patienter får vänta länge innan hjälp kommer. För den sjuke är det påfrestande att vänta på hjälp med exempelvis toalettbesök. Nyligen presenterades larmrapporter om att människor dör av undernäring. Enligt en kartläggning som socialstyrelsen gjort dog minst 57 åldringar på svenska sjuk- och ålderdomshem under 1995 på grund av detta. Orsaken var förvisso inte att det saknades mat till patienterna utan att det saknades tid för att få hjälp med matning. Detta är mer än skrämmande och särskilt allvarligt eftersom det berör en grupp som inte själv har möjlighet att hävda sin rätt. Vårdpersonalen gör sitt bästa men hinner helt enkelt inte med. En ännu större utmaning väntar framöver eftersom antalet äldre ökar dramatiskt. Detta kommer att kräva betydligt större resurser till vård och omsorg. Senare tids forskning kring åldrandet visar att 90 procent av svenskarna i framtiden kommer att dö en långsam död. Det enda som kan göra vården mer human och minimera risken för undervård och ickevård är ett större antal personal i vårdande uppgifter.
I en undersökning som bland annat Inger Gretzer, biträdande överläkare på Sabbatsbergs medicinklink och Lars Halldin, geriatrisk överläkare, medverkar i påstås att det i det tysta håller på att växa fram en åldersgräns på 65 år inom sjukvården.
Lars Halldin hävdar att de äldre inte behandlas lika bra som de yngre på en medicinavdelning. De äldre räknas som ett B-lag och de läggs på salar där ronderna inte stannar många minuter.
En annan diskriminerande reform finns i handikapplagen, LSS, vad gäller assistentersättningen. Rätten att få personlig assistent upphör när en person fyller 65 år. Detta anser vi kristdemokrater är helt oacceptabelt. Finns behoven innan 65 år så finns de också efter det att 65-årsåldern inträtt. Det är etiskt fel att enbart en åldersgräns ska avgöra omsorgsnivå.
Grunden för kristdemokratisk politik är människovärdet och varje människas personliga värdighet. I en demokrati är den mest självklara rätten, rätten till liv och rätten till ett värdigt liv också på ålderns höst. Det är på denna grund som demokratin vilar och människovärdet kan garanteras.
I det materialistiska samhället har de äldres situation alltmer kommit i skymundan. Värdet av erfarenhet och visdom som den äldre generationen har skaffat sig under ett långt liv uppskattas inte på långa vägar på det sätt som det borde. Vårt samhälle saknar mycket av en grundläggande respekt för ålderdomen. Välfärd har kommit att bli synonymt med materiellt god standard. Instrumentet att mäta en sådan välfärd är trubbigt. Det är inte hur rummet möbleras eller kvadratmeterytan som oroar och bekymrar de äldre. I stället är det problemet med den mänskliga kontakten och omvårdnaden när de blir gamla och inte kan klara sig själva som oroar.
För inte så länge sedan var åldrandet en naturlig del av samhällslivet. De äldre hjälpte till i den mån de orkade och kunde. Ofta passade de barnen och förmedlade stor kunskap till nästa generation. Att ta hand om sina gamla var lika naturligt som att ta hand om sina barn. I dag är det annorlunda.
Ett delprojekt inom det forskningsprogram som sociologen Lars Tornstam, Uppsala universitet, gjorde 1984 visar att äldre har en viktig uppgift att fylla i samhället genom att erbjuda sin livserfarenhet till de yngre. Hela 97 procent av svenskar i åldrarna 15–75 år tycker, enligt undersökningen, att de äldres livserfarenhet bättre skulle kunna tas tillvara. Ändå ger dagens samhällsstruktur dåliga förutsättningar för att förverkliga den viljan. Äldre tenderar att umgås med äldre eller med ingen alls. Vad som behövs är en generell uppvärdering av livserfarenhet. Att ta till vara den äldre generationens livserfarenheter vore en allmän kvalitetshöjning och skulle berika och underlätta livet för många.
I samhällsdebatten framhålls ofta att äldre måste få god vård och omsorg för att det är de som har byggt upp samhället. Detta är sant. Men äldre ska inte bara respekteras av det skälet. De ska i första hand få god vård för att de är människor och behöver vård.
Vi oroas över att det verkar vara människors samhällsnytta som får vara det som avgör vårdinsatsen. De gamla och långvarigt sjuka har ingen stark intresseorganisation. Landstingen och kommunerna måste därför garantera fortsatt kompetens och erfarenhet i vården och omsorgen.
Enligt beräkningar står anhöriga för största delen av vården i hemmen. De utför cirka två tredjedelar av all vård i hemmen. Ofta är det kvinnorna som svarar för den största insatsen.
Det finns uppskattningsvis 150 000 hemmaboende äldre som behöver hjälp med att duscha och bada. Av dessa får hälften i första hand hjälp av en anhörig. Motsvarande siffra när det gäller toalettbesök är ungefär 40 000 personer, varav hälften av dessa får hjälp av en närstående. Likaså torde cirka 25 000 dementa bo kvar hemma tack vare vård och passning av anhöriga.
Till detta kommer föräldrar som vårdar sjuka och handikappade barn eller vuxna som får hjälp av anhöriga eller närstående. Inom detta område finns stora mörkertal enligt Lennarth Johansson, specialsakkunnig på äldrefrågor vid Socialstyrelsen, som sammanställt en rapport om familjen som vårdgivare. Många vårdar anhöriga utan att det är känt.
Fördelningen av ansvaret för vården mellan samhället och familjen är en av de stora framtidsfrågorna. Vi kristdemokrater anser att anhörigrollen måste uppvärderas och erkännas.
Vårdpersonalen i äldreomsorgen och i sjukvården gör ovärderliga insatser. Men förutom detta behövs ett större totalt engagemang inom hela samhället för de äldres situation. Vårdpersonal kan inte helt ersätta familj och anhöriga. Det offentliga bör därför kunna samordna anhörigas och ideellas stöd med professionella insatser inom vården.
Relationerna mellan de äldre och de anhöriga kan staten inte ingripa i. I dagens samhälle bor släktingar ofta långt från varandra. Anhöriga kanske bara har möjlighet att träffas ett par gånger om året. Staten kan dock informera om de anhörigas rättigheter, på olika sätt uppmuntra till ett större ansvarstagande och underlätta detta i praktiken. Vi anser att denna process snarast måste intensifieras.
Frågan om anhörigstöd finns angivet i nya socialtjänstlagen där mål, ansvar och uppgifter för socialtjänsten redovisas. För övriga delar i denna socialtjänstparagraf, exempelvis färdtjänst och hemtjänst, finns det därefter en utvecklande lagstiftning under rätten till bistånd och insatser på individnivå. Motsvarande lagförslag och precisering saknas vad gäller stöd till anhöriga. Detta påpekade Kristdemokraterna under Socialtjänstutredningens arbete och argumenterade också för att det i samband med behandlingen av regeringens senaste proposition rörande socialtjänstlagen skulle uppmärksammas. Behovet av anhörigstöd finns väl dokumenterat i Socialtjänstutredningen. Därför är det oroande att man ser stödet till anhöriga som en frivillig insats för kommunen.
Anhöriga och närstående svarar för merparten av omsorgsinsatserna för äldre och för personer med olika slag av funktionshinder. Detta har bekräftats i flera studier, bl a en gjord av Ingalill Rahm Hallberg, docent och högskolelektor vid vårdhögskolan i Kristianstad. Studien visar att familjen gör en mycket stor insats i vården. Studien bygger på en enkät som besvarats av nära 1 300 pensionärer över 75 år i Kristianstads kommun. 60 procent av de gamla klarade sig helt och hållet själva. Bland de 40 procent som var i behov av hjälp från andra för sitt dagliga liv fick två tredjedelar den hjälpen av sina anhöriga, främst make/maka, men också av barn och deras familjer. Bland de pensionärer över 75 år som var beroende av hjälp från andra för sitt dagliga liv hade var tionde, sju till åtta sjukdomar samtidigt. Var tionde var så beroende av hjälp att de inte kunde vara ensamma alls eller högst två timmar. Make eller maka svarade oftare än hemtjänsten för den tyngsta personliga omvårdnaden.
Det är därför både naturligt och viktigt att lyfta fram de anhörigas situation. Deras arbete måste uppvärderas. Anhöriga måste få erkännande att deras arbete är viktigt. De anhöriga behöver vidare stöd och avlastning men också information, kunskap om sjukdomar och träning i t ex olika handgrepp. En komplettering, ett förtydligande och en markering av kommunens ansvar för anhörigstöd bör därför göras i socialtjänstlagens paragraf som reglerar annat bistånd. Vi kristdemokrater vill jämställa stöd och avlastning för vård och omsorg av nära anhörig eller närstående med hemtjänst och färdtjänst.
Det är hög tid att inrätta en äldreombudsman. Då får de äldre en naturlig företrädare i debatten. En äldreombudsman kan verka för de äldres situation och även ta initiativ till egna utredningar och föreslå åtgärder för att förbättra för de äldre. För oss kristdemokrater är det lika självklart att vi ska ha en äldreminister som att vi har en finansminister.
En förutsättning för god vårdkvalitet är att det finns kompetent vårdpersonal. Det krävs både etisk och yrkesmässigt god utbildning. Det är angeläget att lyfta fram behovet av fortbildningen för vårdpersonal som leder till reella möjligheter att ge patienterna det allra bästa. Allt fler sjukdomar kan botas. Utvecklingen och forskningen går framåt, men det är inte resultaten i sig som är avgörande, utan att de kommer den vårdbehövande till godo. Under senare år, när besparingar i landsting och kommun skett, har det oftast varit omvårdnaden som blivit lidande. Det är bland annat kroniskt sjuka människor och människor i livets slutskede som drabbats. Det är oftast de som inte själva kunnat protestera som fått utstå de största försämringarna. Det anser vi djupt oetiskt och därmed oacceptabelt. Det finns en klar tendens att den materiella standarden tar överhanden. Det är lättare att acceptera investering i dyr utrustning än ytterligare en anställd i det arbetslag som svarar för omvårdnad. Personalens möjligheter att ge god omvårdnad är nyckeln till den höjning av kvaliteten inom vård och omsorg som är nödvändig.
Hemmet är för många den bästa platsen för tillfrisknande. Att kunna vistas i invand hemmiljö och tillsammans med sina nära ger en rik dimension i alla livets förhållanden. Närheten ger trivsel vilket har en positiv inverkan på hälsan. Hemmets möjligheter har inte i tillräcklig grad tillvaratagits. Vi kristdemokrater anser att alla, så långt det är möjligt, ska kunna välja mellan vård i hemmet och vård på sjukhus. Med väl fungerande akutsjukhus är detta ofta möjligt även vid svårare sjukdomstillstånd genom att kontinuerlig kontakt med sjukhuset kan erbjudas. Samtidigt finns möjlighet att vid behov få akutvård snabbt. På många håll har det byggts upp så kallad lasarettsansluten hemsjukvård som fungerat väl. Samarbete mellan olika yrkesgrupper är här särskilt viktigt. I hemsjukvården är distriktssköterskan en nyckelperson som oftast har stor kunskap i omvårdnad och smärtbehandling i kombination med en unik kontaktyta i arbetet med hela familjen. För att garantera rätt vårdnivå bör distriktssköterskans roll stärkas.
I gränslandet mellan sjukvårdens medicinska ansvar och socialtjänstens boende- och omvårdnadsansvar får det inte finnas administrativa gränser som drabbar patienten. När patienter förklarats klinikfärdiga är det primärkommunens uppgift och ansvar att överta vårdansvaret. Från en dag till en annan försvinner därmed, för patienterna, den tillsyn som lasarett eller sjukhus erbjuder. Det bör vara ett oeftergivligt krav att en geriatriker knyts till sjukhemsverksamhet och att äldre därmed får kompetent medicinsk stillsyn. Det är inte heller acceptabelt att äldre flyttas till sjukhem lokaliserade långt ifrån patientens invanda sociala miljö.
Det måste alltid finnas utrymme för flexibla och individuella lösningar för att tillförsäkra patienten trygghet. Vårdtagaren skall garanteras att det alltid finns någon som tar personligt ansvar så att ingen hamnar mellan stolarna. För att markera detta synsätt är det nödvändigt att skrota begreppet klinikfärdig och det synsätt som följt i spåren av en alltför ekonomiskt inriktad sjukvård. Detta synsätt måste ersättas med behovsstyrning och fokusering på den enskilde patientens värdighet.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att låta vård och omsorg få en särställning och tillförsäkras tillräckliga resurser,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utvärdering av ädelreformen,
att riksdagen hos regeringen begär förslag om en strategi för att motverka diskriminering av äldre i vården,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om synen på ålderdom och en generell uppvärdering av livserfarenhet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att anhörigstöd bör bli en skyldighet för kommunen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en äldreminister och äldreombudsman,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fortbildningens betydelse för vårdpersonalen inom äldreomsorgen.
|
Chatrine Pålsson (kd) |
|
|
Åke Carnerö (kd) |
Inger Davidson (kd) |
|
Holger Gustafsson (kd) |
Ingrid Näslund (kd) |
|
Fanny Rizell (kd) |
Tuve Skånberg (kd) |
|
Rolf Åbjörnsson (kd) |