Det är oerhört viktigt att äldreomsorgen präglas av mångfald. Varje människa skall ha möjlighet att finna just den boendeform som passar henne. Detta förutsätter öppenhet från kommunerna för olika driftsformer. Privata alternativ måste inte bara accepteras utan också uppmuntras att existera sida vid sida med och på lika villkor som den kommunala verksamheten. De som arbetar inom den kommunala äldreomsorgen måste tillåtas att utveckla och profilera verksamheten efter sin övertygelse. Medarbetarna måste också tillåtas och uppmuntras att ta över driften när det krävs för att förnya verksamheten. All äldreomsorg kan och skall inte stöpas i samma form.
Det finns många exempel både på bra privat och kommunal äldreomsorg i Sverige, verksamheter som drivs av eldsjälar och vars personal har god kunskapsnivå. Samtidigt präglas äldrevården av en närmast monopolliknande situation, där den offentligt drivna verksamheten är helt dominerande.
Många svenskar är dock bekymrade för kvaliteten och utvecklingen inom äldreomsorgen i stort. Det är inte ovanligt att anhöriga känner maktlöshet inför sina närståendes situation. Många är oroade över den vård och omsorg som deras anhöriga får. Många frågar sig också vilken sorts omvårdnad de själva kommer att kunna få i framtiden. Socialstyrelsens rapport om utvärderingen av ädelreformen bekräftar att det finns anledning till diskussion om äldreomsorgen i landet. Människor skall kunna lita på att kvaliteten i vård och omsorg genomgående är god. Våra äldre skall dessutom ha goda möjligheter att inom ramen för sitt biståndsbeslut (6 § socialtjänstlagen) själva välja det boende, den omsorg eller den vård som passar dem bäst. Det är ytterst en fråga om respekt för den enskilda människans integritet och önskemål. Kvalitet är inte bara att verksamheten i ett boende är väl skött, att människor kan välja var de vill bo och vilken typ av omsorg man vill ha inom biståndsbeslutets ramar. Konkurrens mellan olika särskilda boendeformer och huvudmän är förutom en förutsättning för reell valfrihet också grundläggande för kvalitetsutveckling i verksamheten. Det borde rimligen vara ointressant vem som äger eller driver ett särskilt boende, så länge som verksamheten uppfyller uppställda kvalitetskrav. Det är ett viktigt samhällsintresse att alla vårdboenden omfattas av samma kvalitetskrav och samma krav på granskning, alldeles oavsett vem som driver dem.
Många av dem som vill starta och driva enskilda gruppboenden är människor med lång erfarenhet av äldreomsorg, som ser en möjlighet att förbättra omsorgen för de äldre. Att starta ett enskilt gruppboende kräver stort engagemang och dessutom ekonomiskt risktagande. De enskilda alternativen särbehandlas jämfört med den kommunala verksamheten. Ofta förefaller det vara svårt att få tillräcklig information om ärendets gång, vilka krav som ställs och vilka tjänstemän som bör kontaktas. Det ekonomiska risktagandet ökas av bristen på förutsebarhet i den kommunala hanteringen av projekten.
Idag hindras många enskilda initiativ inom äldreomsorgen av stelbenta politiker och långsam byråkratisk hantering. Det finns en helt omotiverad misstänksamhet bland framförallt socialdemokratiska politiker mot enskilda alternativ. Det finns en rad fall där enskilda vårdboenden och gruppbostäder som skulle kunna erbjuda högre personaltäthet, nyare lokaler, men ändå lägre kostnader än motsvarande kommunala alternativ har stoppats runt om i landet. Detta är oacceptabelt och leder till misshushållning med äldreomsorgens resurser, vilket drabbar de äldre i form av försämrad kvalitet. Inte minst när det gäller vård av senildementa och alzheimersjuka äldre medborgare är köerna för god vård oacceptabelt långa. Hundratals och åter hundratals äldre väntar i kö för att få en plats på ett adekvat särskilt boende. Trots detta hindras seriösa enskilda alternativ – baserade på specialistkunskaper och anpassade efter målgruppens behov – från att växa fram. Resultatet är att ett stort antal äldre inte kan erbjudas fullgod vård, samtidigt som många människor får sina drömmar om att starta enskilda boenden krossade.
Idag sköts många av våra äldre i hemmet av anhöriga. Det är i grunden någonting positivt att många kan bo kvar i det egna hemmet. Samtidigt finns en risk för att anhörigas fysiska och psykiska arbetsbelastning kan bli övermäktig. De närstående som gör en så viktig samhällsinsats måste erbjudas utbildning, stöd och avlastning. Det är för övrigt ett förbisett faktum att anhöriga har rätt till denna avlastning. Genom att kommunen samarbetar med anhörigvårdare kan kvaliteten för de äldre som bor kvar hemma upprätthållas, samtidigt som kommunens kostnader faktiskt hålls nere. Det är vidare centralt att gamla människor med begynnande symptom på alzheimer eller demens får en korrekt diagnos. Många äldre människor saknar diagnos idag, med följd att ingen egentligen vet vad de lider av. Våra äldre och deras anhöriga har rätt att få veta hur det ligger till. Rätt vård och omsorg kan betyda mycket för att lindra och fördröja alzheimersjukdomens utveckling.
Kommunerna bör behålla finansieringsansvaret för äldreomsorgen. Det säger dock inte att de också måste organisera och driva all äldreomsorgsverksamhet. Mycket talar för att kvaliteten och mångfalden kan öka, samt kostnaderna hållas nere genom ökad konkurrens. I besparingstider är det än viktigare att varje möjlighet till konkurrensutsättning och enskilda initiativ för att utveckla verksamheten tas till vara.
De enskilda alternativen i äldreomsorgen är viktiga också som alternativa arbetsgivare, inte minst för offentliganställda kvinnor, som idag är hänvisade till kommunerna. Förutsättningarna för enskilda alternativ är också en näringspolitisk fråga. Vården och omsorgen har varit mer eller mindre stängd för enskilda alternativ och driftsformer. Många människor med egna visioner och ambitioner har förhindrats att förverkliga dem. Resultatet är bristande mångfald och bristande möjligheter för engagerade människor att forma och utveckla verksamheten. Inte minst har detta stängt dörren för kvinnligt entreprenörskap och nya jobb. Ersättningen för de vårdboende bör inte vara beroende av vem som driver de olika boendeformerna, utan lika för alla äldre oavsett vilken huvudman de väljer för sin omsorg.
Enskilda alternativ bland de särskilda boendeformerna bör garanteras villkor som är likvärdiga med den kommunal verksamheten. Detta vore till fördel både för våra äldre och dem som jobbar inom äldreomsorgen.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om anhörigvårdares rätt till utbildning, stöd och avlastning,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om människors rätt till adekvat diagnos vid misstanke om Alzheimer- och demenssjukdom,
att riksdagen hos regeringen begär förslag som säkerställer att enskilda alternativ bland de särskilda boendeformerna kan garanteras villkor som är likvärdiga med den kommunala verksamheten i enlighet med vad som anförts i motionen.
|
Sten Tolgfors (m) |
Liselotte Wågö (m) |