Centerpartiets utgångspunkt är ett samhälle för alla, där alla medborgare behandlas med samma respekt. Människor med handikapp ska kunna verka i samhället som aktiva medborgare, vilket innebär att alla ska ha möjlighet till arbete, utbildning och en varierande och rik fritid.
Handikapputredningen påvisade redan i början av 1990-talet, att det fortfarande återstår stora klyftor mellan människorna i samhället. De med olika handikapp har stora svårigheter, när det gäller grundläggande frågor som bostäder, arbetsliv och kommunikationer. De handikappade har fortfarande svårigheter att ta del av samhällets informations- och medieutbud. Problem med tillgängligheten begränsar dessutom möjligheterna till en rik och varierande fritid. Den svåra situationen på arbetsmarknaden har drabbat handikappade extra hårt. Många personer med svag koppling till arbetsmarknaden har det extra svårt när det finns få arbeten, och i många fall tillhör handikappade denna grupp. Ekonomisk åtstramning har kännetecknat 1990-talet och det har drabbat alla. Trots dessa förutsättningar har assistansreformen genomförts.
Handikappreformen som genomfördes 1994 har i flera avseenden förbättrat de handikappades livsvillkor. En av de organisatoriskt viktigaste delarna i reformen var att kommunerna fick ett samlat ansvar för stöd och service till personer med funktionshinder. Det finns fortfarande flera hinder att undanröja innan livsvillkoren blir någorlunda likvärdiga. Främst gäller det att utveckla hjälpmedel och avlägsna fysiska hinder i den offentliga miljön.
Att ta bort problem, som hindrar människor från att aktivt kunna ta del i samhället, är en viktig jämlikhetsfråga. Den totala handikappomsorgen måste utformas så generell som möjligt utan onödig behovsprövning och detaljstyrning. Om vi genom en god samhällsplanering kan öka de handikappades tillgänglighet generellt, blir detta kostnadseffektivare jämfört med olika särlösningar. De generella lösningarna ska främst gälla tillgängligheten till bostadsmiljön, transporter/kollektivtrafik och till arbetslivet. Kostnader för fritidsaktiviteter, idrott, kultur m.m. ska finansieras av den som utnyttjar verksamheten, på samma sätt som för övriga medborgare. Centerpartiet anser att vi på detta sätt bättre tillgodoser de funktionshindrades behov.
I handikapputredningens slutbetänkande ”Ett samhälle för alla” finns förslag i denna riktning, och förslagen berör åtta stora samhällsområden som samhällsinformation, bostäder och miljö, kommuner för alla, kultur och medier, resor, tele, näringsverksamhet och arbetsliv. De övergripande skyldigheterna regleras i de lagar som finns inom respektive sektor.
I handikappreformen som trädde i kraft den 1 januari 1994 var lagen om rätten till personlig assistans (LASS) en viktig del. Denna reform har stor betydelse eftersom den inneburit att många handikappade har fått ett friare och mera självständigt liv. Det visar bland annat Socialstyrelsens utvärdering av handikappreformen 1997:4.
Centerpartiet var pådrivande till denna reforms genomförande och vi anser att den är ett viktigt steg för att skapa ett mera jämlikt och värdigare liv för alla. Assistansreformen visade sig tyvärr bli mycket kostsammare än vad som kunde förutses när den infördes. För att inte äventyra hela assistansreformen har det varit nödvändigt att göra regelförändringar. Detta har dock inte inneburit några förändringar i rätten till assistans.
Genom inrättandet av en handikappombudsman har de funktionshindrades ställning i samhället också stärkts. Centerpartiet har tidigare år motionerat om utökade befogenheter för Handikappombudsmannen om rätten att föra talan i domstol. I en promemoria från Arbetsmarknadsdepartementet föreslås att Handikappombudsmannen ska få en processförande roll, när det gäller diskriminering av funktionshindrade i arbetslivet.
Ansvaret för lagar som rör handikappområdet ligger på olika departement, och det kan finnas risk för att de olika frågorna prioriteras olika inom departementen. Regeringen bör därför ta ett helhetsgrepp och utarbeta en plan för genomförandet både av lagförslagen och övriga förslag i Handikapputredningens slutbetänkande.
Den viktigaste åtgärden under senare år för handikappade med funktionshinder är reformen om personlig assistans. Centerpartiet medverkade i regeringsställning till att genomföra denna reform som innebär stöd och service till vissa funktionshindrade (prop 1992/93:159), s k personlig assistans. Reformen har mottagits mycket positivt och har för dem med svårast handikapp inneburit avsevärt förbättrade möjligheter till ett självständigt, tryggare och rikare liv. Detta visar bland annat Socialstyrelsens utvärdering av assistansreformen. Utvärderingen visar att personlig assistans mycket positivt har påverkat livskvaliteten för en majoritet av dem som beviljats insatsen.
För många handikappade har vardagslivet väsentligt förenklats. De fick möjlighet att själva välja sin assistent, att ansvara för anställningar och därmed kunna skapa en mera normal tillvaro. Många handikappade har också utnyttjat möjligheten att ingå i ett kollektiv, där anställning av personal och det ansvar det innebär att vara arbetsgivare handlagts av kollektivet. Assistansreformen har också inneburit ökad trygghet och avlastning för de anhöriga. Eftersom behoven för de funktionshindrade är mycket skiftande, har assistansreformen gjort det möjligt att utforma stödet utifrån den enskildes behov. Socialstyrelsens utvärdering visar dock att den personliga assistansen i vissa kommuner präglas av hemtjänstens arbetssätt vilket motverkar lagstiftningens intentioner om kontinuitet, flexibilitet och valfrihet.
Våren 1996 behandlade riksdagen en proposition om ”Vissa frågor om personlig assistans”. Denna proposition var föranledd av kraftigt ökade kostnader för assistansersättningen som inte kunde förutses innan reformens genomförande. Centerpartiet accepterade en besparing på 215 miljoner kronor, samtidigt som vi medverkade till vissa förbättringar i assistansreformen. Vi medverkade också till att det inte skedde några förändringar i den personkrets som har rätt till personlig assistans. Förändringarna i lagstiftningen trädde i kraft den 1 juli 1996 och innebär bl a att gränsdragningen mellan personlig assistans och kommunala och landstingskommunala stödinsatser är tydligare. Centerpartiet medverkade i samband med beslut med anledning av regeringens ekonomiska vårproposition till att klargöra det ekonomiska ansvaret för assistansersättningen. Det innebär att kommunerna ska ha finansieringsansvaret för de första 20 assistanstimmarna per vecka från och med 1 november 1997. Dessutom har assistansersättningen schabloniserats till ett visst fastställt belopp per timme. Beviljandet av assistansersättningen är fortfarande ett statligt ansvar, även för de 20 första timmarna.
Åtgärderna har varit nödvändiga för att hejda kostnadsökningen för assistansersättningen. Kostnadsramen för assistansersättningen beslutades hösten 1996 till 3 663 miljoner för 1997. Enligt regeringens utgiftsprognos beräknas kostnaderna stiga till 4 476 miljoner kronor för innevarande år. Förslaget för 1998 är 4 053 miljoner kronor. Därefter prognostiserar regeringen med en kostnadsökning till 5 778 miljoner kronor för år 2000. När reformen infördes beräknades utgiften till 2 527 miljoner kronor (prop. 1993/94:100). För att inte äventyra hela assistansreformen och för att inte andra reformer ska bli omöjliga att genomföra har det varit nödvändigt att göra regelförändringar. Detta har dock inte inneburit några förändringar i rätten till assistans.
Socialstyrelsen påpekar i sin utvärdering att arbetsvillkor och yrkesstatus för de personliga assistenterna som yrkeskår måste uppmärksammas mer för att trygga kompetens och rekrytering. Detta speglar ett problem som inom några år hela vård- och omsorgssektorn riskerar stå inför, d.v.s. svårigheten att konkurrera med andra arbetsmarknader. Assistansreformen har givit arbete åt många, främst unga personer, men omsättningen i personalgruppen är stor. Det är stor skillnad mellan kommunernas och de privata och kooperativa företagens sätt att arrangera och utbilda assistenterna. I kommunerna finns ofta assistansen ordnad enligt den tradition som råder inom hemtjänsten. Personliga assistenter har ett tungt och ansvarsfullt jobb där det finns ett extra behov av kontinuitet, trygghet och respekt mellan den anställde och den assistansberättigade.
Personer som är anställda som assistenter är en viktig rekryteringsbas för vidare arbete inom hälso- och sjukvården. De anställda bör uppmuntras till fortsatt utbildning. Kontinuerlig vidareutbildning och möjlighet till erfarenhetsutbyte med andra assistenter är ett par åtgärder som assistansanordnaren kan göra för att trygga kompetensen.
Offentliga miljöer ska vara anpassade för fysiskt handikappade. Det är dock mycket kvar att göra. Många miljöer är inte planerade så att t.ex. rullstolsburna kan ta sig fram på egen hand. Sverige och övriga Europa är långt efter USA i fråga om handikappanpassning av offentliga miljöer.
En god samhällsplanering med delaktighet och påverkansmöjlighet för funktionsnedsatta är det bästa sättet att motverka svårframkomliga miljöer. En ökad rekrytering av arkitekter, byggnadsingenjörer m.m. som är funktionsnedsatta skulle bidra till ökad förståelse för en handikappvänlig utformning av bostadshus och offentliga platser.
Handikapputredningens förslag bygger på att varje sektor i samhället, privat som offentlig, ges ett lagstadgat ansvar för att respektive sektors utbud av service och tjänster blir tillgängligt för funktionshindrade, likvärdigt med andra invånares möjligheter. Utvecklingen mot mera målstyrning av verksamheter, nödvändiga effektiviseringar i offentlig verksamhet och konkurrensutsatthet kan riskera att de funktionshindrades livsvillkor hamnar i skymundan. Vi måste noga följa och uppmärksamma denna utveckling så att vi inte förstärker de klyftor som Handikapputredningens kartläggning pekade på.
I många utredningar påtalas vikten av att både bostäder och utemiljöer måste göras tillgängliga och användbara även för personer med funktionsnedsättningar. Tillgänglighetsaspekterna måste få en ökad uppmärksamhet i kommunernas planering. Beslutsfattare och tjänstemän på det lokala planet måste ges ökade kunskaper om funktionshinder och tillgänglighet. Detta påpekas också i utredningen (SOU 1996:156) Bostadspolitik 2000 – från produktion till boendepolitik. Kommittén menar att kunskapen hos beslutsfattare, arkitekter, byggherrar m.fl. är otillräcklig när det gäller tillgänglighetsfrågor och de föreslår särskilda satsningar för att öka kunskaperna och informationen om dessa. I detta sammanhang anser vi det också viktigt att uppmärksamma och beakta människor som har allergiska problem.
Ofta har handikappanpassning i alltför hög grad enbart handlat om tekniska och ekonomiska frågor. Detta perspektiv måste vidgas. En perfekt teknisk tillgänglighet kan i vissa fall innebära en total isolering. Centerpartiet anser därför att samhällsplaneringen också måste omfatta ett socialt perspektiv. Vi ska alltid prioritera en god social miljö, så att människor kan må bra och hålla sig friska. En god fysisk miljö ska innehålla mötesplatser med bra tillgänglighet för alla, där människor kan känna sig trygga. Samhällsplaneringen måste i högre grad utgå från människors behov av social närhet. Samhällsplanerarna behöver en bättre utbildning i dessa frågor för att svara upp mot behoven. Detta bör ges regeringen till känna.
Ett aktivt medborgarinflytande är en tillgång i samhällsplaneringen. I detta arbete är handikapporganisationernas medverkan mycket värdefull och helt nödvändig. I kommunerna finns handikappråd, som på varierande sätt fungerar inom respektive kommun. En del handikappråd har möjligheter att aktivt vara med och påverka de kommunala besluten, medan andra enbart informeras om redan fattade beslut. Centerpartiet anser att handikappråden ska ges möjligheter att vara aktiva i beslutsprocesserna för att kunna påverka de kommunala besluten redan när planeringsarbetet påbörjas. Detta innebär att funktionshindrade medborgare bör delta i planeringsarbetet. Det kan medföra att många praktiska problem kan undvikas redan i inledningsskedet.
Enligt Handikappombudsmannens rapport 1996 till regeringen visas att drygt hälften av kommunerna saknar handikappolitiskt program. Sambandet mellan bra tillgänglighet i den offentliga miljön och förekomsten av kommunala handikappolitiska program är tydligt. Kommuner som har en plan för hur funktionshindrade personer ska bli jämlika och delaktiga i samhällslivet har också generellt sett bättre tillgänglighet än kommuner som saknar sådana program. Funktionshindrade personer bör vara med och utforma dessa program.
Möjligheterna för socialtjänstens företrädare att påverka planeringsarbetet bör förstärkas och tydliggöras. Socialtjänstlagen bör innehålla tydligare bestämmelser om socialtjänstens roll i den kommunala planeringen. Vi måste på ett bättre sätt än hittills tillvarata socialtjänstens kunskaper och erfarenheter om olika sociala förhållanden i kommunerna. De ska på ett tidigt stadium tillföras planeringen så att adekvata åtgärder kan vidtas för att skapa och bevara goda livsmiljöer som är tillgängliga för alla. Regeringens totalöversyn av socialtjänstlagen bör innehålla ett uppdrag om att föreslå tydliga regler som tillfredsställer detta behov. Detta bör ges regeringen till känna.
Många gånger drabbas de med dolda funktionshinder eller sjukdomar av misstro och fördomar i sina kontakter med myndigheter och samhällets olika serviceorgan. Det beror oftast på att personalen saknar mera ingående kunskaper om olika handikapp och funktionshinder. I vissa situationer kan detta leda till felaktiga beslut för den enskilde. Personal inom vård, socialtjänst, arbetsförmedling och försäkringskassa har ofta kontakter med handikappade. Det är viktigt att dessa personalgrupper fortlöpande får vidareutbildning om olika funktionshinder. Staten bör inom sina verksamhetsområden prioritera sådan personalutbildning. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Rätten till arbete måste gälla alla grupper i samhället. Enskilda människors vilja till arbete är en omistlig grund för en positiv samhällsutveckling. Samhället måste kunna tillvarata handikappades arbetskapacitet, så att de genom eget arbete efter förmåga kan bidra till sin egen försörjning. Det är en mänsklig tragedi att vilja arbeta, men inte kunna få en anställning. Att öppna vägar till arbetslivet för människor med funktionshinder är väsentligt för att nå målen om full delaktighet och jämlikhet.
Det finns ingen officiell statistik som tydligt visar hur många personer med omfattande funktionshinder som saknar arbete eller annan meningsfull sysselsättning. Det beror på att huvudmän definierar begreppet funktionshinder olika. Statistik från arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) visar att antalet arbetshandikappade arbetssökande fördubblades mellan år 1991 och 1995 till totalt 53 000 personer. Under samma period har antalet förtidspensionärer ökat från 360 000 till 410 000. Färska undersökningar, både inom ramen för Socialstyrelsens uppföljning av handikappreformen och inom handikapprörelsen, visar dock att målgruppens behov av meningsfull sysselsättning och arbete är betydligt större än vad som framgår av AMS:s statistik.
Skärpt tillämpning av socialförsäkringsreglerna kommer sannolikt att påverka levnadsförhållandena för många personer med funktionshinder. Minskade anslag till AMV och Samhall påverkar målgruppens möjligheter till arbete eller deltagande i olika arbetsmarknadsåtgärder. Risken för övervältringseffekter på kommunerna är stor, menar Socialstyrelsen i sin rapport ”Steget före”.
Med anledning av regeringens vårproposition beslutade riksdagen att nuvarande utformning av lönebidraget i huvudsak bör bestå. Lönebidraget ska också fortsättningsvis vara flexibelt och bestämmas med hänsyn till den enskildes arbetsförmåga och funktionsnedsättning. Vidare ska den högsta bidragsnivån såväl vid nyanställningar som vid omprövning av bidragsnivån efter fyra års anställning inte överstiga 80 procent av den bidragsgrundande lönesumman. Det ska också finnas möjlighet att jämka bidraget uppåt om det är nödvändigt för att en person, som har en mycket begränsad arbetsförmåga till följd av ett svårt funktionshinder, ska kunna beredas lämpligt arbete. Dessutom får en allmännyttig organisation från 1 juli vid nyanställning av en arbetshandikappad sökande bidrag med upp till 90 procent av den bidragsgrundande lönekostnaden för den anställde. Detta beviljas efter en anvisning av af/Ami eller i samband med en förlängning av ett beslut om lönebidrag efter de fyra första anställningsåren.
Den höga arbetslösheten är ett mycket allvarligt samhällsproblem. Under hela 90-talet har ett flertal åtgärder vidtagits för att förbättra situationen på arbetsmarknaden. Centerpartiet har medverkat, både i regeringsställning och i konstruktivt samarbete med den nuvarande regeringen, till att lindra effekterna på arbetsmarknaden och för att förbättra Sveriges ekonomi.
Flera förändringar och besparingar har gjorts i de sociala trygghetssystemen. Dessa besparingar och förändringar har varit nödvändiga för att långsiktigt förbättra den ekonomiska situationen. Det har varit nödvändigt att snabbt göra dessa förändringar av ekonomiska orsaker. Samtidigt är risken stor att vi förlorar helhetsperspektivet och att människor faller emellan systemen. Besparingarna blir kontraproduktiva och följden blir en samhällsekonomisk förlust. Centerpartiet har i en särskild motion lagt förslag till riksdagen om grundtrygghet och om behovet av en välfärdsreform. Därmed skulle de brister som finns i nuvarande trygghetssystem motverkas.
Under rådande svåra arbetsmarknadssituation får Handikapputredningens förslag om en ny lagstiftning om arbetslivets tillgänglighet för funktionshindrade särskilt stor betydelse och måste fullföljas. Detta bör ges regeringen till känna.
I ett jämlikt samhälle har alla oavsett handikapp rätt till en god utbildning. När vi planerar utbildningen för handikappade är det viktigt att de funktionshindrades individuella behov särskilt uppmärksammas.
Detta har också sedan länge varit vägledande när samhället fastställt målsättningar för utbildningspolitiken. En viktig målsättning är att alla elever ska ges undervisning inom samma skolform – i en skola för alla. Inriktningen har också varit att de elever som har funktionshinder ska få sina behov tillgodosedda genom särskilda stödåtgärder inom ramen för den vanliga skolan, och i första hand i en vanlig klass.
Kommunerna har ansvaret för skolan, vilket innebär att mål- och resultatstyrning för skolpolitiken är en kommunal angelägenhet. Centerpartiet vill framhålla vikten av att det i kommunernas skolplaner anges tydliga mål för hur elever med handikapp och funktionshinder kan ges en, jämfört med övriga elever, likvärdig skolgång. Målsättningarna ska vara tydliga så att de kan utvärderas och en särskild budget utarbetas för de särskilda åtgärderna. Denna koppling mellan budget och åtgärder är helt nödvändig för att skollagens målparagraf om en likvärdig skola ska kunna uppnås. Om inte detta sker blir det nödvändigt att införa ”öronmärkning” av resurser för barn med särskilda behov, och att skollagen skärps så att den i verkligheten garanterar alla elever en likvärdig utbildning. Detta bör ges regeringen till känna.
Efter skolpliktens upphörande, har särskoleelever rätt att börja i den frivilliga gymnasiesärskolan. En förutsättning för att eleverna ska få gå i denna frivilliga särskola är att deras hemkommuns särskolestyrelse gjort en bedömning att de inte kan gå i den vanliga gymnasieskolan (skollagen 6 kap 7 § ). Denna särskolas verksamhet kräver stora extrainsatser i förhållande till övrig utbildningsverksamhet eftersom studiemetodiken helt måste anpassas till olika handikappgruppers behov och förutsättningar. Även stor hänsyn måste tas till olika särlösningar inom grupperna då de oftast inte är homogena.
Ämnesområdena blir mycket smala när de riktas till en begränsad men ändå viktig grupp. Läromedelsproduktionen med små upplagor leder till högre kostnader. Utvecklingen av dataprogram för särskilda grupper kan också vara mycket kostsam. Det är ändå en insats som ger goda resultat på sikt. Datorer i skolan är en mycket viktig insats för att hjälpa elever med speciella behov. Detta bör ges regeringen till känna.
Antalet utbildningsplatser vid högskolan har kraftigt utökats under senare år. Centerpartiet har varit pådrivande för att höja utbildningsnivån i Sverige. Sverige behöver fler högskoleutbildade.
Ytterst få personer med funktionshinder studerar vidare vid universitet och högskolor. Undersökningar visar att elever med funktionshinder ofta tvekar eller avstår från studier vid universitet och högskolor. Samhällets mål om att alla ska ha samma rätt till högre utbildning uppfylls således inte. Centerpartiet anser också att det finns anledning att se över formerna för högskoleprovet, så att eventuella hinder för funktionshindrade undanröjs.
1995 gjordes en undersökning av Nämnden för vårdartjänst bland hörselskadade och rörelsehindrade studenter. I denna studerades deras möjligheter och hinder för högskolestudier. Utredningen kom fram till och poängterade några viktiga faktorer som påverkade dessa gruppers högskolestudier. Bland annat betonades vikten av tidig information och vägledning i skolan om olika utbildningsvägar, förebildsinformation/kontaktpersoner, bättre kurskataloger och tillgången till en aktiv fritid.
Centerpartiet anser att det är angeläget att en central instans tillsätts, som får till uppgift att bevaka, följa upp och utvärdera de handikappades högskolesituation. Den bör också ge råd och stöd och driva handikappfrågorna utifrån den enskildes perspektiv och behov. Det övergripande målet för den svenska handikappolitiken, att uppnå full delaktighet och jämlikhet, ska vara vägledande. Ansvaret för att detta mål kan infrias åvilar hela samhället, men ytterst staten, kommunerna och landstingen.
Dagens studiestödssystem rymmer många olika former av stöd med varierande ersättningar. Systemet är komplext och ansökningsförfarandet ställer stora krav på den enskilde individen. Detta innebär ofta ytterligare problem för personer med funktionshinder. Kunskapen om handikappades villkor varierar dessutom mycket i myndighetsorganisationerna. Om olika handläggare gör olika bedömningar leder detta till att studenter med likvärdiga förutsättningar kommer att studera med olika ekonomiska villkor. Även prestationskraven i studiestödssystemet kan för vissa handikappade vara ett hinder. Det gäller bland annat studenter som behöver delta i rehabilitering och därför periodvis är frånvarande från studierna. De riskerar att komma efter med studierna och kan på grund av detta nekas studiestöd för kommande läsår.
Studiestödsutredningen överlämnade 1996 sitt förslag till nytt studiestödssystem. Förslaget remissbehandlades förra hösten och regeringen hade för avsikt att återkomma till riksdagen med förslag under 1997. Förslaget verkar nu fördröjas ytterligare, vilket skapar osäkerhet. En lösning av studiestödsproblematiken är viktig för att ge alla möjlighet att studera med likartade förutsättningar. Centerpartiet anser att det nya studiestödssystemet måste ta hänsyn till de speciella problem och förutsättningar som funktionshandikappade har, så att de på samma sätt som övriga studenter kan bedriva studier inom ett sammanhållet studiestödssystem. Detta bör ges regeringen till känna.
FN:s standardregler uttalar att människor med funktionsnedsättning ska tillförsäkras delaktighet och jämlikhet. Sverige har anslutit sig till dessa regler och har därmed förbundit sig att uppmuntra medierna att göra sina tjänster tillgängliga för alla.
Informationstekniken har en stor potential för att öka funktionshindrades livskvalitet. Genom målmedvetna och effektiva satsningar ökar möjligheterna att förverkliga detta. Den nya informationstekniken kommer att ge helt nya möjligheter för funktionshindrade. Personer med handikapp – funktionshinder, synskadade, döva eller talskadade – kan med hjälp av tekniken få tillgång till information och delta i samhällslivet på ett nytt och enklare sätt. IT ska inte ersätta mänskliga kontakter utan vara ett verktyg som underlättar det dagliga livet. Ett allt snabbare flöde av information ställer samtidigt krav på mottagarnas förmåga att sortera informationen, fatta beslut och att snabbt ta den till sig. Samtidigt som många grupper får nya möjligheter med tekniken riskerar vi att andra grupper ställs utanför samhället på grund av utvecklingen.
Mot denna bakgrund är det angeläget att stora insatser görs för att se till att tekniken är tillgänglig för alla och blir ett medel för utveckling och inte ett hinder. Handikappinstitutet behandlade frågan i en rapport, på uppdrag av regeringen, som presenterades föregående vår.
Den tekniska utvecklingens potential som stöd för handikappade uppmärksammades för en tid sedan i ett reportage från Centrum för Rehabiliteringsteknik, CERTEC, i Lund. Med hjälp av en liten bärbar dator, Isaac, har man skapat nya möjligheter för förståndshandikappade att leva ett fritt liv. Datorn innehåller kommunikationsmöjligheter, en kamera m m, med vars hjälp personerna kan kommunicera med en central, som kan hjälpa dem till rätta i svåra situationer.
För dyslektiker finns i dag möjlighet att ta del av skrivet material med hjälp av utrustning som läser upp vad som står på en datorskärm. Synskadade kan ta del av allt material på datorer med hjälp av utrustning som avläser skärmen och översätter innehållet till Braille-skrift. Det är angeläget att den tekniska utvecklingen som sker i dag också snabbt kommer de handikappade till del. En översyn bör därför göras av sjukvårdshuvudmännens förskrivning av IT-hjälpmedel, något som kan leda till en förändring av den policy som i dag gäller. Detta bör ges regeringen till känna.
I dag finns ett antal rättighetslagar för funktionshindrade, bl.a. vad gäller byggnadslagstiftning och kollektivtrafik. Handikappinstitutet konstaterar dock att dessa inte har särskilt lång räckvidd eller är tillräckligt kraftfulla. I jämförelse med USA är de handikappades rättigheter ytterst små, vilket också konstaterats av ett flertal debattörer. Det är därför angeläget att tillsätta den utredning som Handikappinstitutet föreslår för att utreda en ny lagstiftning om antidiskriminering och tillgänglighet inom IT-området, liksom för att utreda upphovsrättens inverkan på tillgängligheten för läshandikappade personer. I en sådan utredning måste den principen gälla att om utrustning inte fungerar för funktionshindrade, så är det utrustningen det är fel på – inte den funktionshindrade personen. Detta bör ges regeringen till känna.
Handikappinstitutet konstaterar också mycket riktigt att defactostandarder tas fram utan särskilt stort inflytande av brukargrupper eller myndigheter. Däremot har myndigheter stora möjligheter att påverka utvecklingen genom sin politik för upphandling. I USA kräver lagen att federala myndigheter ställer krav på handikapptillgänglighet vid upphandling. En motsvarande förändring i lagen om offentlig upphandling borde vara möjlig att genomföra i Sverige.
Avgörande för att informationstekniken ska komma alla till del är att de människor som arbetar med personer som är funktionshindrade har utbildning och vet vilka hjälpmedel som finns och hur de används. Riksdagen bör därför uppmana huvudmännen inom respektive område att se över den kompetens som finns inom området handikapp och IT, med sikte på att förstärka den och öka användningen av IT.
Särskild vikt bör läggas vid att moment om funktionshinder integreras i såväl ordinarie utbildning av personal som fortbildning.
Habiliterings- och rehabiliteringsinsatserna fungerar relativt väl enligt Socialstyrelsens utvärdering. Intresset har varit stort bland huvudmännen att påskynda utvecklingen. Ett problem som påtalas är att kunskapen om små och mindre kända handikapp är bristfällig.
Ett område som kan utgöra ett exempel på hur viktigt det är att rehabiliteringen fungerar är vad det gäller de reumatiska sjukdomarna. Över en miljon svenskar har någon reumatisk sjukdom. Dessa sjukdomar kan drabba alla åldrar och vissa av dem medför risk för tidig död. Reumatikernas möjligheter att delta i verksamheter i hemmet, på arbetsplatsen, under fritiden och i samhället för övrigt begränsas starkt av värk, smärta och rörelseinskränkningar som följer av sjukdomarna. Merparten av de drabbade är kvinnor. Goda rehabiliteringsinsatser kan minska lidandet för enskilda människor men det leder också till minskade kostnader för samhället och därutöver krävs forskningsinsatser. Ökade rehabiliteringsinsatser är av vikt inom flera områden.
Sjukdomen som leder till rörelseinskränkningar kan lindras om den upptäcks i tid. Att kunna ställa en tidig diagnos och att kunna erbjuda god vård och rehabilitering är förutsättningar för att lindra patienternas lidande och fördröja försämringsprocessen. Rehabiliteringsinsatserna kräver att det finns läkare kunniga inom området och reumatteam.
Trots att de reumatiska sjukdomarna utgör en så stor grupp av folksjukdomarna går endast 2 % av Medicinska forskningsrådets forskningsanslag till reumatologisk forskning. Mer resurser måste satsas på forskning kring sjukdomarnas förekomst och utbredning, deras orsaker och sjukdomsframkallande mekanismer. Men även forskningen kring de sociala och psykologiska konsekvenser sjukdomarna medför måste intensifieras. Omvårdnadsforskningen har alltför länge släpat efter. Det finns bland paramedicinerna mycket få forskare som har den kompetens som krävs för vetenskapligt förankrade projekt och utvecklingsarbete. Även denna forskningsgren måste snarast få bättre utvecklingsmöjligheter.
Personalen vid specialistsjukhusen för rehabilitering av vissa handikapp har utvecklat en mycket god kunskap inom sina områden. De ger en god vård som gör att patienterna snabbare kan komma tillbaka till ett friskare liv. Specialsjukhusen som drivs av handikapporganisationerna hotas av nedläggning p.g.a. att landstingen vill samla resurserna inom sitt område. Om specialsjukhusen saknar vårdavtal med de närliggande landstingen är det svårt att driva verksamheten vidare. Vårdtagarna har i dag ingen möjlighet att påverka valet av vårdgivare, trots att många av dem har en erfarenhet som visar att specialsjukhusen många gånger ger den mest ändamålsenliga vården och rehabiliterar patienten snabbare. Det bör vara möjligt för vårdtagarna att välja vårdgivare. Detta bör ges regeringen till känna.
En huvudprincip i handikappolitiken är den s k normaliseringsprincipen, vilket innebär att människor med handikapp så långt som möjligt ska kunna delta i samhällsgemenskapen på jämlika villkor. Riksdagen har även vid flera tillfällen slagit fast att den kollektiva trafiken bör betraktas som en viktig del i den grundläggande samhällsservicen. Under våren behandlade riksdagen propositionen 1996/97:53 Mer tillgänglighet i kollektivtrafiken. Propositionen grundade sig delvis på Samreseutredningens förslag. Men det saknas fortfarande en samlad syn så att samtliga led i reskedjan fungerar.
Färdtjänsten är en viktig del i möjligheten för funktionshindrade att kunna delta i samhällslivet på samma sätt som alla andra. Kommunerna är mycket striktare i sin bedömning i rätten till färdtjänst, möjligheten att nyttja den omgärdas av allt snävare regler och samtidigt har taxorna höjts, vilket gjort att många människor med funktionsnedsättningar fått svårare att förflytta sig.
Centerpartiet motionerade, med anledning av regeringens proposition om Mer tillgänglighet i kollektivtrafiken, om att inkomstprövning inte skulle ske vid tillstånd till färdtjänst. Riksdagen biföll detta förslag liksom Centerpartiets förslag om att närståendes tillgång till bil inte kan vara grund för avslag på tillstånd till färdtjänst.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om funktionshindrades deltagande i samhällsplaneringen,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om socialtjänstens deltagande i kommunens planering,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om personalutbildning och funktionshinder,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om arbetslivets tillgänglighet,2
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kommunernas skolplaner och Skolverkets tillsynsverksamhet,3
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om datorer i skolan,3
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om studiestödssystemet,3
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förskrivning av IT-hjälpmedel,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lagstiftning för förbättrad tillgänglighet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en förändring av lagen om offentlig upphandling,4
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utbildningssatsningar,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rehabilitering.
|
Roland Larsson (c) |
|
|
Ingrid Skeppstedt (c) |
Kerstin Warnerbring (c) |
|
Karin Israelsson (c) |
Rolf Kenneryd (c) |
|
Andreas Carlgren (c) |
1 Yrkande 1 hänvisat till BoU.
2 Yrkande 4 hänvisat till AU.
3 Yrkandena 5-7 hänvisade till UbU.
4 Yrkande 10 hänvisat till FiU.
Gotab, Stockholm 1997