Motion till riksdagen
1997/98:So405
av Leif Carlson och Maud Ekendahl (m)

Personlig assistans


Som vi påpekade i motion 96/97:So402 var införandet av Lagen om särskilt stöd och service – LSS – och Lagen om personlig assistans – LASS – den största och viktigaste handikappreformen i Sverige. Våren 1996 beslöts efter förslag från regeringen att reformen skulle försämras ur de handikappades synpunkt vad beträffar tidsram för beslut om assistansersättning, definitionen av begreppet personlig assistans och avgränsningen mellan statens och kommunernas ansvar. Moderata samlingspartiet gick emot dessa försämringar då vi såg att de hotade reformens själva andemening och intentioner. Det syntes också ovärdigt att lägga en besparing om 215 miljoner kronor på de svagaste grupperna i samhället varför alternativ anvisades.

Regeringen har därefter fortsatt lägga förslag som måste uppfattas som försämringar. Man har infört schablonisering av assistentersättningen utan att på ett fullgott sätt ha analyserat konsekvenserna av åtgärden och man föreslår att kommunerna skall finansiera assistansersättningen för de första 20 timmarna per vecka. Detta leder till klara försämringar för den assistansberättigade samt en försämring av den kommunala ekonomin vilket belysts i motion 1996/97:So56 av Gullan Lindblad m.fl. (m).

Farhågorna för att de handikappade skulle drabbas har mycket tydligt besannats bl.a. då det gäller motiverande och så kallad ”påputtande” hjälp.

Diskussioner om motiverande och ”påputtande” hjälp skall ge rätt till assistans har pågått sedan reformen kom till. Det handlar om människor som inte klarar sig själva, trots att de inte har några fysiska funktionshinder. Ofta är de nu hänvisade till att bo på institution. Assistansen i form av ”påputtning”, dvs. hjälp att ta initiativ, togs ofta bort från de handikappade av försäkringskassorna och bedömningarna var mycket olika över landet. RRV ansåg därför att det av lagstiftningen tydligare borde framgå vilken typ av hjälpbehov som skulle ligga till grund för bedömning av rätt till assistansersättning. I proposition 1995/96:146 återkom regeringen med ett visst förtydligande som dock var helt otillräckligt för att svara mot socialdemokratiska löften i debatten. I betänkande 1995/96:SoU15 skärpte utskottet skrivningen genom att ta bort ordet ”praktisk” som regeringen använt i sitt förslag till lagtext i proposition för att definiera vilka hjälpbehov som skall ge rätt till personlig assistans. ”Praktisk hjälp” anges där som förutsättning. Denna ändring godtogs av riksdagen för att säkerställa assistans åt dem som behöver hjälp till initiativ. Moderaterna reserverade sig emot denna definition av begreppet personlig assistans då man ansåg att de relaterade problemen skulle kvarstå även efter den något stringentare skrivning riksdagsmajoriteten ställde sig bakom. I kammardebatten underströks ytterligare att ”påputtning” måste ingå i det som berättigar till assistansersättning.

Som moderaterna förutsåg har dock den kvarstående oprecisa definitionen av vilken typ av hjälpbehov som skall ligga till grund för bedömning av rätt till assistans fortsatt att leda till problem för de handikappade, och trots alla socialdemokratiska deklarationer så tvingas nu de handikappade som behöver denna form av hjälp att skaffa den på annat sätt än genom personlig assistans. I en regeringsrättsdom från den 4 juni 1997 har nu fastslagits att en patient som enligt alla bedömningar utifrån det ställningstagande riksdagen tog när det gäller ”påputtning” skulle ha rätt till personlig assistans inte har detta. Skälet är att personen rent fysiskt har möjlighet att klara sina grundläggande behov. Den aktiverande och motiverande hjälp han behöver måste tillgodoses på annat sätt menar regeringsrätten. Detta är alltså tvärs emot det resonemang riksdagen förde i anledning av betänkande 1995/96:SoU15 och visar hur riktigt man från moderat sida förutsåg problemen med den oklara lagstiftningen. Regeringsrättens dom innebär att dörren till personlig assistans för dessa människor stängs nästan helt. Eftersom det numera enligt socialtjänstlagen är frivilligt för kommunerna att bistå med hjälp av personlig karaktär saknas därför nu humana alternativ till personlig assistans.

Det verkliga utfallet av socialdemokraternas och centerns förändringar av LSS och LASS tycks ha blivit precis så hårt slående mot de handikappade som vi fruktade och framhöll. Enligt vår mening måste den tidigare lagstiftningen återställas och kompletteras med en klarläggande lagstiftning som anger att även motiverande och ”påputtande” behov skall ligga till grund för bedömningen av rätt till assistans.

Det torde ankomma på regeringen att formulera erforderlig lagtext.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen beslutar att återställa LSS- och LASS-lagstiftningen till 1993 års utformning kompletterat med en definition av personlig assistans i enlighet med vad som anförts i motionen.

Stockholm den 25 september 1997

Leif Carlson (m)

Maud Ekendahl (m)