I Sverige har det tidigare funnits en bred politisk enighet om att människor som har ett funktionshinder skall garanteras trygghet och välfärd även i tider av ekonomisk kris. I och med den politik som den socialdemokratiska regeringen bedrivit och fortsätter att bedriva för de funktionshindrade är denna enighet nu bruten, något vi moderater bara kan beklaga.
De senaste åren har Sverige genomlidit en av de värsta lågkonjunkturerna sedan 1930‑talet, en lågkonjunktur vars skadeverkningar förstärktes och förstärks av den socialdemokratiska politiken. De besparingar olika (s)‑regeringar genomfört både före 1991 och efter 1994 har slagit hårdast och utan urskiljning mot de allra svagaste individerna i samhället. Att få balans i vårt lands ekonomi är på sikt det enda sättet att skapa förutsättningar för en välfärd värd namnet och det är ledstjärnan i det moderata arbetet. Men trots ett ekonomiskt allvarligt läge har vi moderater avvisat förslag från regeringen som – om de genomförts – hade försämrat de funktionshindrades situation. Moderata samlingspartiet vill i stället begränsa skatteuttaget för svenska folket så att den övervägande delen av inkomsttagarna kan leva på sin lön utan bidrag och subventioner och de grupper, som på grund av sjukdom och handikapp har behov av stöd skall tillförsäkras rimlig och med andra grupper jämförbar levnadsstandard.
Nu vrids utvecklingen tillbaka genom att en tillväxthämmande högskattepolitik satts i högsätet. Den vänsterpopulistiska ekonomiska politik som regeringen driver drabbar de svagaste i samhället.
Mot bakgrund av de senaste tre årens nedskärningar och försämringar som drabbat landets funktionshindrade är det anmärkningsvärt att regeringen i skrivelsen 1996/96:120 om handikappolitik inte med ett enda ord berörde t.ex. försämringarna i LSS- och LASS-lagarna och nedskärningarna av stimulansbidragen till landstingen. Tvärtom skrev regeringen följande:
De handikappolitiska reformer som har genomförts under senare år har i hög grad inriktats på att förbättra det individuella stödet till personer med funktionshinder.
Det var en moderatledd regering som inledde de reformer som beskrivs ovan och det är den nuvarande socialdemokratiska regeringen som försämrat dem. Så ser verkligheten ut. Det är en konsekvent politik som Socialdemokraterna har bedrivit mot landets funktionshindrade och som steg för steg försämrat situationen för hundratusentals människor i vårt land.
Hösten 1994 föreslogs en chockhöjning av egenavgiften i läkemedelsförsäkringen från 135 kronor till 160 kronor för det första läkemedlet och från 35 till 60 kronor för tillkommande läkemedel på samma recept. Konstruktionen av förslaget var sådant att även om det andra läkemedlet på receptet kostade mindre än 60 kronor fick patienten ändå betala mellanskillnaden upp till 60 kronor. Detta påpekade vi moderater och regeringen återkom under våren 1995 med en justering av detta. Förslaget på försämringar i försäkringen skall ses mot bakgrund av att regeringen drog tillbaka en proposition om avmonopolisering av Apoteksbolaget, som skulle sparat mer pengar än regeringens dråpslag mot de kroniskt sjuka. Moderata samlingspartiet avvisade förslaget helt och hållet och hänvisade till den återtagna propositionen.
En av de första åtgärderna som Socialdemokraterna vidtog efter maktskiftet var att tillsätta en utredning vars uppgift var att presentera förslag på åtgärder för att minska kostnaderna för personlig assistans. Utredningen möttes av omfattande protester när den presenterade sitt betänkande. Bland annat föreslogs att barn under 16 år inte skulle ha rätt till personlig assistans.
Socialdemokraterna vågade inte fullfölja utredningens förslag i sin helhet. I propositionen som presenterades våren 1996 föreslogs en förändring av avräkningen av antalet timmar för den personliga assistansen. Vidare menade regeringen att föräldrar till handikappade barn skulle ha ett särskilt lagstadgat ansvar för barnet, utöver vad som stadgas för föräldrar till icke handikappade barn enligt föräldrabalken. Dessutom föreslogs att rätten till personlig assistans under skoltid och vid vistelse på dagcenter skulle vara ett kommunalt ansvar.
Protesterna mot regeringens förslag var omfattande. Moderata samlingspartiet avvisade hela propositionen (barn med autism och ryggmärgsbråck tillhörde dem som skulle drabbas särskilt hårt av regeringens förslag. Vid samtal med handikappombudsmannen har det också visat sig att vi dessvärre fick rätt i våra farhågor). Vi lyckades i utskottet få majoritet för att det särskilda föräldraansvaret inte skulle införas. De andra försämringarna drevs igenom av Socialdemokraterna, Vänstern och Centerpartiet.
I propositionen med förslag till förändringar i socialtjänstlagen urholkades anhörigas rätt till avlösning vid vård av handikappade barn eller andra familjemedlemmar. Detta skall inte längre vara en kommunal skyldighet.
I samband med tilläggspropositionen 1997 övervältrade Socialdemokraterna finansieringsansvaret för de första tjugo timmarnas assistansersättning till kommunerna, utan att kompensera dessa till mer än två tredjedelar.
I tilläggsbudgeten föreslog Socialdemokraterna vidare att stimulansbidragen till rehabilitering av funktionshindrade, utveckling av hjälpmedel, tolkutbildning för döva och dövblinda helt plötsligt, mitt under verksamhetsåret skulle minskas med nästan hälften eller med 300 miljoner kronor. I samband med budgetpropositionen hösten 1996 hade regeringen mångordigt beskrivit hur mycket positivt som kommit fram tack vare det statliga stimulansbidraget. Men det gällde helt plötsligt inte ett halvår senare. I Stockholms läns landsting innebär halveringen att flera viktiga projekt aldrig kom igång och andra riskerar läggas ner. Bland annat kan Omsorgsnämnden inte sätta igång ett projekt för funktionshindrade barn i förskolan. I Kronoberg avbryts ett projekt med hörselträning för vuxna och i Östergötland avbryts ett habiliteringsprojekt för hörselskadade och döva förskolebarn, bara för att ta tre exempel.
Till detta skall läggas flyttningen av utbetalningen av barnbidraget, som slagit hårt även mot föräldrar till handikappade barn. Nu har Socialdemokraterna retirerat från sitt eget beslut, men faktum kvarstår – det var Socialdemokraterna som genomförde åtgärden.
Handikappade som bor i handikappanpassade lägenheter kommer i fortsättningen inte att få särskilt ekonomiskt stöd. Vid en interpellationsdebatt våren 1997 med biträdande socialministern medgav hon att resultatet antagligen blir att dessa handikappade får söka socialbidrag för att klara ekonomin. Vi moderater tycker det är orimligt och har därför anslagit ytterligare 100 miljoner kronor för bostadstillägg till handikappanpassade lägenheter.
Socialdemokraterna och Centern har nu försökt hävda att de lägger till extra medel till assistansersättningen. Sanningen är att man väljer att inte justera underskottet i assistansersättningen på ca 900 miljoner kronor för 1996 och 1997. Men genom att inte fullt ut kompensera kommunerna för överförandet av de första tjugo timmarnas assistansersättning och genom att schablonisera assistansersättningen tar Socialdemokraterna hem 400 miljoner kronor av detta underskott. Någon utökning är det inte tal om – det handlar bara om att Socialdemokraterna inser att det vore alltför utmanande att minska med ytterligare 300 miljoner kronor utöver alla andra försämringar av assistansersättningen som skett sedan våren 1996.
Avslutningsvis har vi moderater reagerat på att regeringen beslutat dra in de 4 miljoner kronor som handikappombudsmannen har haft i anslagsbesparing och som var ämnade att användas till fortsatt kartläggning av de handikappades situation och information om bl.a. FN:s standardregler. Uppenbarligen anser tydligen Socialdemokraterna inte att det är så viktigt eller intressant!
Vi har, vilket torde vara allmänt känt, avvisat samtliga de försämringar som den socialdemokratiska regeringen föreslagit och drivit igenom och som drabbat de funktionshindrade sedan hösten 1994. Vi har försvarat de funktionshindrades situation även i tider av mycket ansträngd ekonomi. Vi har i praktisk handling visat att vi menar allvar när vi säger att människor som behöver det offentligas stöd och omsorg alltid skall garanteras detta.
Det är en klar kontrast mot Socialdemokraternas ständigt vackra ord när det gäller de funktionshindrade och den bistra verklighet som alltfler handikappade upplever just på grund av de försämringar som genomförts de senaste tre åren.
Skälen till vår förda politik är flera. Behovet av att finansiera statsfinanserna har varit och är fortfarande mycket stort. Vi kan dock inte acceptera att de personer som har störst behov av den offentliga sektorn i den socialdemokratiska politiken alltid skall få ta det största ansvaret. Till skillnad från Socialdemokraterna anser vi moderater att det är de människor som har haft turen eller förmånen att inte drabbas av ett funktionshinder som skall ta ett större personligt ansvar. Genom exempelvis karensdagar och bibehållen 75‑procentig ersättningsnivå inom t.ex. sjukförsäkringen, kombinerat med skattesänkningar riktade mot särskilt låg- och medelinkomsttagarna skapas ett utrymme till att värna omsorgen om framför allt våra äldre och funktionshindrade. Vi vet dessutom att det finns en bred uppslutning kring detta sätt att fördela den offentliga sektorns utgifter. Det kan t.ex. inte vara rimligt att en genomsnittlig socialbidragstagare betalar 23 000 kronor i skatt och får 21 000 kronor i socialbidrag.
Stödet till funktionshindrade skall vara mångsidigt och anpassas till den enskildes särskilda förutsättningar. Den funktionshindrade skall ha möjlighet att påverka sin egen situation, t.ex. genom att kunna välja vårdpersonal, omsorgsform och hjälpmedel. I missförstådd jämlikhetssträvan anser Socialdemokraterna att alla människor är ”lika” även på det sättet att alla har samma behov, som om alla vore stöpta i samma form. Kommunaliseringen av assistansersättningen är ett sätt att bakvägen minska valfriheten och likforma stödet.
Vi kommer att i en särskild anslagsmotion föreslå att lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) och lagen om assistansersättning (LASS) återställs till vad som gällde före de av Socialdemokraterna genomförda försämringarna.
Vi moderater ser det fullständigt självklart att människor med funktionshinder är individer med varierade och särpräglade behov och önskemål. Det var också den bärande grunden för 1994 års handikappreform. Det är behovet som skall avgöra vad som är hjälpmedel, inte hur hjälpmedlet är konstruerat, inte om det betraktas som avancerat eller enkelt, inte om det är dyrt eller billigt.
Moderna hjälpmedel är för många människor skillnaden mellan ett liv i passivitet och invaliditet eller möjligheten att leva ett så normalt liv som möjligt. Därför är det allvarligt när den offentliga sektorns monopol inte klarar av att underlätta livet för landets handikappade. Vi vet också att väntan på hjälpmedel riskerar att försvåra en invaliditet, men väntan kan också leda till depressioner och arbetsoförmåga. Därför måste alla vägar prövas för att komma till rätta med dagens kösituation och brist på flexibilitet inom hjälpmedelsområdet.
I dag ser vi hur socialdemokratiskt styrda kommuner och landsting rekommenderar sina medlemmar att inte längre tillhandahålla vissa produkter som hjälpmedel. Mångfald och valfrihet är inte monopolorganisationernas styrka.
Vi anser också att medmänniskors personliga engagemang gör den funktionshindrades liv rikare och ökar tryggheten. Därför vill vi att frivilligt socialt arbete med handikappade skall stödjas och uppmuntras.
Alla funktionshindrade skall ges möjlighet till eget boende, anpassat till de egna behoven.
Många medborgare med funktionshinder lever i dag under knappa ekonomiska förhållanden. De gravt funktionshindrade som, direkt efter att vårdnadsbidraget slutat utgå, blir förtidspensionerade är i ekonomiskt hänseende extra utsatta. De kommer förmodligen aldrig att genom eget arbete och egna insatser i någon större utsträckning kunna påverka eller förbättra sina ekonomiska levnadsvillkor.
Dessa medborgare behöver mer än andra en särskild trygghet i de olika samhällsstöden. Stöden måste utformas så att de garanterar rimliga levnadsförhållanden och rimliga ekonomiska villkor. De måste också vara så konstruerade att respekten för individen och dennes mänskliga värdighet sätts i förgrunden. Socialbidrag är inte avsedda att vara till för att täcka livslånga försörjningsbehov. Möjligheten att erhålla socialbidrag skall ses som ett yttersta skyddsnät av förhållandevis tillfällig karaktär.
Många gravt fysiskt funktionshindrade har en relativt stor bostadsyta och särskilda anpassningar av bostaden. Det kan vara behov av en större lägenhet än normalt för att kunna förflytta sig med rullstol eller för att utrymme krävs för att en personlig assistent skall kunna övernatta i bostaden. Det kan också gälla särskilda lyftanordningar och andra anpassningar av bostaden. I allmänhet uppstår därmed en högre hyreskostnad än vad som anses skäligt enligt de nuvarande reglerna för bostadstillägg för pensionärer. Det statliga bostadstilläggssystemet tar inte hänsyn till denna grupps speciella behov och förutsättningar.
När staten 1998 fullt ut tar över bostadstillägget för pensionärer kommer alternativen för många gravt funktionshindrade att vara att antingen leva på socialbidrag eller att flytta från en handikappanpassad och ändamålsenlig bostad. Det kan aldrig ha varit avsikten att någon människa, även om det föreligger ett gravt bestående funktionshinder, skall behöva vara hänvisad till att leva på socialbidrag under i princip hela sitt vuxna liv.
Slutsatsen måste vara att bostadstilläggssystemet skall konstrueras så att ingen funktionshindrad medborgare skall behöva leva med den ständiga oron och pressen att vara utlämnad till socialbidrag för att klara av att betala sin bostadshyra.
Socialdemokraterna tycks inte anse att detta är något problem utan hänvisar till att det är fråga om ett kommunalt ansvar. Denna hänvisning sker trots att staten tar över ansvaret för bostadstillägget och trots att det är höga hyror för handikappanpassade bostäder som är huvudproblemet. Moderata samlingspartiet har i motion av Carl Bildt m.fl. (m) i anledning av regeringens vårproposition anslagit 100 miljoner kronor för en förstärkning av det statliga bostadstillägget fr.o.m. 1998. Vi upprepar detta i särskild anslagsmotion 1997/98:So803 av Gullan Lindblad m.fl. (m).
De senaste åren, inte minst genom IT-utvecklingen förändras nu bilden av funktionshindrade. Allt fler unga funktionshindrade accepterar inte att betraktas som ”offer” och personer som alltid skall tas om hand genom särskilda stöd på arbetsmarknaden, förtidspensioner eller andra offentliga stöd. De vill ges en rimlig chans att visa att de faktiskt kan klara av avancerade arbeten trots en syn- eller hörselskada eller att man är bunden vid en rullstol.
De senaste åren har IT-utvecklingen gått med en nästan ofattbart snabb hastighet. Nya möjligheter öppnar sig varje dag. Genom de olika mjukvaruprogram som finns på dataområdet har särskilt unga funktionshindrade getts möjlighet till ett rikare fritidsliv samtidigt som nya arbetsmöjligheter har öppnat sig.
I Finland utvecklades för några år sedan ett program som heter IRC. Det står för ”Internet Relay Chat”. Principen bakom detta program är att man ansluter sig till en server någonstans i världen och kopplar upp sig mot ett tusental olika kanaler. På IRC samlas i dag hundratusentals människor från världens alla hörn samtidigt och diskuterar allt mellan himmel och jord. Kommunikationen går snabbt – det handlar om ett fåtal sekunder. Det är i princip som att prata i en vanlig telefon. Skillnaden är att man skriver i stället för att tala med varandra. Man byter dataprogram (s.k. freeware- eller shareware-program, det vill säga antingen dataprogram som är helt gratis eller program som är tekniskt tidsbegränsade), diskuterar gemensamma intressen och, minst lika viktigt, knyter kontakter. Genom att alla befinner sig på IRC på exakt lika villkor spelar ett eventuellt funktionshinder ingen som helst roll. IRC (det vanligaste mjukvaruprogrammet kallas Mirc) uppdateras för närvarande ungefär var trettionde dag och får ständigt nya finesser och möjligheter. Dessutom har funktionen med Java‑baserade program blivit allt vanligare det senaste halvåret. Java kan enkelt beskrivas som ett förenklat programmeringsspråk, vars uppgift är att t.ex. få flera mindre program att tillsammans lösa en återkommande uppgift, exempelvis ett kommunikationsprogram liknande IRC. Genom Java kan man kommunicera direkt på Internet och behöver inte ”ladda ner” särskilda program.
Vilken teknik man än använder och hur snabbt utvecklingen än går finns det en gemensam nämnare för Internet och den nya informationstekniken; människor blir accepterade och respekterade som just människor, inte som någon med eller utan ett funktionshinder. Samtidigt har den nya tekniken ett gemensamt och viktigt mål, nämligen att programmen skall utformas så användarvänligt och enkelt som möjligt samtidigt som de ges allt svårare och alltmer avancerade uppgifter att lösa. Detta har avgörande betydelse för samhällets syn på människor med funktionshinder.
Attityden att funktionshindrade alltid skall tas om hand kommer att förändras. I stället kommer den nya teknikens möjligheter för funktionshindrade att få en allt större betydelse. Vi kommer alltmer att återgå till den syn på funktionshinder som rådde på 50-talet och som innebär att ett funktionshinder i mycket stor utsträckning utgörs av den miljö den funktionshindrade befinner sig i. Genom att förändra miljön och förutsättningarna minskar funktionshindrets betydelse och den funktionshindrades möjligheter tas till vara fullt ut. I förlängningen bör denna ändrade syn också innebära att funktionshindrade ges samma chans på arbetsmarknaden som personer utan funktionshinder. Detta är en utveckling som vi anser måste uppmärksammas och uppmuntras. Samtidigt måste man dock ha klart för sig att det alltid kommer att finnas människor med funktionshinder som trots all teknik behöver extra stöd och hjälp. Detta stöd skall alltid garanteras och det står inte i något motsatsförhållande till informationsteknikens möjligheter.
Det är en svaghet med informationstekniken att den i dag t.ex. hindrar många synskadade att ta del av utbudet på t.ex. www (World Wide Web). Men samtidigt ser vi detta som ett problem som kan lösas på andra sätt. Därför är det centralt att forskningen och utvecklingen på IT‑området intensifieras med bl.a. de funktionshindrade i allmänhet och de synskadade i synnerhet som särskilt prioriterad grupp. Detta bör också kunna innebära att informationstekniken blir än mer användarvänlig även för andra. I detta sammanhang vill vi återigen uppmärksamma att det i dag saknas handledare på landets hjälpmedelscentraler som kan bistå synskadade som har fått datorer som är särskilt anpassade för denna grupp. Det innebär att de synskadade sålunda inte kan använda sina datorer, vilket vi anser är orimligt. Vi vill därför upprepa vårt förslag från i våras att regeringen skyndsamt skall återkomma till riksdagen med förslag på hur bristen på handledare skall åtgärdas.
Vi vill också uppmärksamma en annan grupp, nämligen dyslektikerna. Genom den nya tekniken på dataområdet öppnas många möjligheter även för denna ofta anonyma grupp att få hjälp med sina läs- och skrivsvårigheter. Bara det senaste halvåret har också flera nya datauppfinningar och utveckling av dataprogram som skulle underlätta för dyslektiker presenterats.
Statsmakten skall inte styra forskningen. Detta är en grundläggande moderat princip. Det var ju inte heller genom statliga direktiv som t.ex. IRC och Java utvecklades. Däremot har statsmakten en viktig roll som påtryckare och opinionsbildare gentemot t.ex. dataindustrin och forskningsinstitutionerna. En annan oerhört central roll i detta arbete spelar landets handikapporganisationer. De bör kunna fungera som föregångare och goda exempel. Dessutom är det viktigt att de funktionshindrade själva också finns med i utvecklandet av nya program och ny informationsteknik. De vet vilka problem som finns i dag och kan ha förslag på hur lösningarna bör vara utformade.
En av de grundläggande förutsättningarna för att funktionshindrade skall ges en reell möjlighet att leva ett så normalt liv som möjligt är en god tillgång till olika slag av hjälpmedel. Väl fungerande hjälpmedel kan innebära en väsentligt ökad livskvalitet för enskilda människor. Därutöver kan väl fungerande hjälpmedel medföra besparingar inom andra sektorer av samhället genom att insatser inom andra områden inte behöver sättas in.
Problemet är att de offentliga huvudmännen i dag i princip har monopol på hjälpmedel och, som ovan nämnts, nyttjas nu det monopolet till begränsningar så att inte behovet styr utan produkten. Genom centralt dirigerade överenskommelser hänvisas alla med rätt till hjälpmedel till en offentlig huvudman, landsting eller kommun. Detta är kostnadsdrivande på grund av frånvaron av konkurrens. En anpassning av en bil för en rörelsehindrad som är beroende av rullstol blir på så sätt ofta 100 000 kronor dyrare än den behövde bli utan att några fördelar vinns trots den högre kostnaden! På så sätt kan alla de som inte har pengar och kontakter komma i kläm, precis som inom sjukvården, när byråkratin inte hänger med och inte sporras att hitta nya och bättre hjälpmedel. Dessutom rekommenderar alltså de offentliga huvudmännens organisationer dessa att inte tillhandahålla vissa produkter, mångfalden slås ut.
Moderna hjälpmedel är för många människor skillnaden mellan ett liv i passivitet och invaliditet eller möjligheten att leva ett så normalt liv som möjligt. Därför är det allvarligt när den offentliga sektorn bl.a. till följd av monopolsituationen inte klarar av uppgiften att underlätta livet för landets funktionshindrade. Vi vet också att väntan på hjälpmedel riskerar att försvåra en invaliditet, men den kan också ge depressioner och arbetsoförmåga. Under senare år har den handikappade upplevt en utveckling med en mängd olika regelsystem inom hjälpmedelsområdet. Det har gällt avgifter, hyresavtal, och kontakter med upp till fyra olika handläggare för samma person; nu rekommenderas t.o.m. landstings- och kommunförbunden att inte tillhandahålla vissa hjälpmedel till handikappade. Detta är byråkrati och inte flexibilitet. Därför måste alla vägar prövas för att komma till rätta med dagens kösituation, brist på flexibilitet och valfrihet inom hjälpmedelsområdet.
För att komma till rätta med dagens problem vill Moderata samlingspartiet öppna hjälpmedelsmarknaden och öka möjligheterna för alla i behov av hjälpmedel att få dessa. Detta kommer att ge fler, bättre och billigare hjälpmedel, eftersom konkurrens ger kostnadseffektivitet samtidigt som den tekniska utvecklingen påskyndas.
Moderata samlingspartiet har under ett flertal år föreslagit att en hjälpmedelsgaranti skall införas. Vi upprepar detta förslag. Utvecklingen visar att behovet av en sådan garanti ökat och vi menar att regeringen nu bör ges i uppdrag att skyndsamt utreda frågan.
Förslagets grund är att alla som är i behov av ett hjälpmedel skall garanteras detta – samtidigt som möjligheten till val av hjälpmedel öppnas för den enskilde. Den handikappade får ett hjälpmedelskort, en ”legitimation”, som anger inom vilka områden personen har behov och rätt till hjälpmedel. Inom detta område bestämmer sedan den funktionshindrade själv. Det skall ses som en fortsättning på den valfrihetsrevolution som den borgerliga regeringen inledde i form av t.ex. skolpeng och vårdgaranti.
Vi föreslår därför att verksamheten på landstingens hjälpmedelscentraler kompletteras. En möjlighet för dem som har rätt till hjälpmedel och som inte anser sig kunna vänta i kön eller inte har denna möjlighet beroende på t.ex. svårt handikapp bör vara att själv få införskaffa sitt hjälpmedel.
Fördelarna med detta är flera.
Genom en hjälpmedelsgaranti ökar vi valfriheten för alla och inte bara för de ekonomiskt starka.
Genom garantin ökar informationen om nya hjälpmedel då en uppluckring av monopolet innebär en press på hjälpmedelsproducenterna att marknadsföra sina produkter. Nya förbättrade hjälpmedel kommer fler till del snabbare.
Garantin ger handikapporganisationerna en starkare ställning såväl ekonomiskt som rent organisatoriskt, ekonomiskt eftersom t.ex. hjälpmedelsproducenterna för att marknadsföra sina produkter kommer att använda organisationernas informationskanaler, organisatoriskt då handikapprörelsen blir en naturlig källa för information om alla nya och gamla produkter på hjälpmedelsmarknaden.
De som inte väljer att använda sig av garantin kommer att få kortare väntetider på landstingens hjälpmedelscentraler, då dessa avlastats genom hjälpmedelsgarantin.
Hjälpmedelsgarantin skall ingå som en del i socialförsäkringen, men inte rymmas inom ramen för vårt förslag om en sjukvårdsförsäkring, eftersom vi inte anser att det är naturligt att jämställa funktionshinder med sjukvård. Rätten till ”hjälpmedelskort” ges av hjälpmedelscentralernas konsulenter. Men även läkare skall kunna utfärda intyg för ”hjälpmedelskort”, speciellt om det är frågan om funktionshinder som har grund i hög ålder.
Vi har inte fastlagt någon nivå på garantin. Skälet till detta är att den rent praktiska utformningen av garantin måste bli föremål för särskild utredning där noggranna analyser och avvägningar görs. Det är också viktigt att föra en dialog med handikapporganisationerna. Ett problem kan t.ex. vara kostnadsskillnader för olika hjälpmedel på ända upp till flera 100 000‑tals kronor. Nivån måste sannolikt därför variera beroende på vilken typ av hjälpmedel som behövs.
Kostnaden för vår garanti kommer att rymmas inom de nuvarande utgifterna för hjälpmedlen. Mycket talar dessutom för att garantin i längden kommer att minska det offentligas kostnader, samtidigt som såväl utbudet av hjälpmedel som valfriheten ökar. En uppluckring av en monopolmarknad innebär även när det gäller hjälpmedel till handikappade ökad konkurrens och därmed lägre kostnader.
De senaste åren har situationen för de psykiskt funktionshindrade uppmärksammats allt mer. Det är uppenbart att de förändringar som har skett genom bl.a. den så kallade Psykädel inte har fungerat tillfredsställande. Vi ser det i form av allt fler uteliggare och missbrukare, vilket inte är värdigt ett så kallat välfärdssamhälle. Det är allvarligt och innebär att åtgärder måste vidtas.
Mot den bakgrunden anser vi att regeringen bör återkomma till riksdagen med ett förslag som innebär att även de psykiskt sjuka omfattas av personkretsen enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Det innebär ökade utgifter på kort sikt. Vi anser att möjligheten även för psykiskt funktionshindrade att få rätt till en personlig assistent innebär bättre omsorg för denna glömda handikappgrupp, samtidigt som det i ett totalt perspektiv innebär oförändrade kostnader för den offentliga sektorn. Ur samhällsekonomisk synpunkt är det viktigt att de sociala förhållandena fungerar tillfredsställande för denna grupp. Om så inte sker återkommer ofta dessa personer som ännu tyngre vårdfall i den slutna vården och drar då allt högre kostnader för samhället i stort.
I avvaktan på att regeringen återkommer med ett förslag om utökad personkrets anslår vi 300 miljoner kronor för 1998 och 1999 i särskilda stimulansbidrag till kommuner i syfte att öka insatserna för de psykiskt funktionshindrade.
En grundläggande förutsättning för att funktionshindrade skall ges verklig möjlighet att leva ett så normalt liv som möjligt är en fungerande färdtjänst. Färdtjänsten skall betraktas som en transportform och inte som en form av bistånd. Att pröva rätten till färdtjänst som ett socialt bistånd är diskriminerande. En sådan prövning är otänkbar i övrig kollektivtrafik, där rätten att resa och avgiftens storlek är lika för alla. Så bör det självklart också vara för de handikappade. Vi har därför i motion 1996/97:T3 av Per Westerberg m.fl. (m) framhållit att tillståndsgivning för färdtjänst måste utgå från funktionshindret, inte från ekonomi eller hemförhållanden. Omständigheter som den sökandes ekonomiska förhållanden eller en närståendes tillgång till bil får inte påverka vem som skall anses färdtjänstberättigad. Där framhålles också att då färdtjänsten är en ersättning för, eller komplement till, kollektivtrafik måste principen vara att färdtjänsttaxan knyts till kollektivtrafiktaxan.
Moderata samlingspartiet har vid ett flertal tillfällen krävt att den av Socialdemokraterna införda förlängda sjuklöneperioden omedelbart bör avskaffas. Argumenten för detta är fler och kända. I detta sammanhang vill vi understryka att den förlängda perioden slår särskilt hårt mot just funktionshindrade.
Arbetslösheten bland funktionshindrade är väsentligt mycket högre än bland andra grupper i vårt samhälle. Enligt den senaste arbetskraftsundersökningen var nästan 50 procent av personer med funktionshinder arbetslösa och i vissa grupper av funktionshindrade är närmare 90 procent utanför arbetsmarknaden. Till detta kommer att 25,7 procent på något sätt diskriminerats på arbetsmarknaden på grund av sitt funktionshinder och att 32,6 procent anser sig blivit ”mobbade” på grund av handikapp.
Genom den förlängda sjuklöneperioden, då arbetsgivarna fick det ekonomiska ansvaret för sjukskrivningen dag 2 till dag 28, utan att ekonomiskt kompenseras för detta, har benägenheten att anställa funktionshindrade att blivit än mindre och därigenom ökar den reella diskrimineringen genom felaktiga ekonomiska incitament. Denna oro har också uttryckts vid ett flertal tillfällen av handikappombudsmannen.
Vi har påpekat risken för att vi därmed får ett A‑ och ett B‑lag på arbetsmarknaden på ett sätt som vi moderater inte kan acceptera. Regeringen retirerar nu från sin egen politik och föreslår att sjuklöneperioden återgår till vad som gällde före den 1 januari 1997. Det är positivt att regeringen och Centerpartiet retirerar från sina tidigare ställningstaganden. Men det är i sig anmärkningsvärt att man först trots omfattande protester inför ett system, bara för att nio månader senare riva upp alltihop igen. Det är ytterligare ett tecken på den förvirring som kännetecknat de socialdemokratiska regeringarna sedan 1994. Motivet för att avskaffa den förlängda sjuklöneperioden är, enligt regeringsförklaringen, att man vill förbättra företagsklimatet. Detta konstaterande gör att två frågor aktualiseras. Den första är varför den förlängda sjukperioden över huvud taget infördes – för att försämra företagsklimatet? Den andra frågan som vi ställer oss är varför man avvaktar till den 1 april 1998 att förbättra företagsklimatet. Vi anser att företagsklimatet måste förbättras snarast och anser att den förlängda sjuklöneperioden avskaffas från den 1 januari 1998.
Moderata samlingspartiets politik bygger på varje människas lika rätt. Denna grundläggande inställning kombinerad med de konstitutionella skydd alla medborgare i vårt land har – borde egentligen vara tillräckligt för att garantera att ingen diskrimineras på grund av kön, ursprung, funktionshinder eller av något annat liknande skäl. Men, samtidigt måste vi inse att funktionshindrade fortfarande möts av fördomar.
Vi har ovan beskrivit en politik som skulle leda till allt bättre förhållanden för landets funktionshindrade. De förslag som vi redogjort för innebär att fler funktionshindrade ges möjlighet att komma ut på den ordinarie arbetsmarknaden. De får ett större mått av personlig frihet och en tryggare omsorg. Även om vi i andra sammanhang har varit avvisande till speciallagstiftning för olika grupper av människor anser vi att någon form av antidiskrimineringslag för funktionshindrade bör övervägas. I dag kan t.ex. en funktionshindrad nekas att besöka en restaurang, och det helt lagligt. Det är också helt lagligt att förbigå en funktionshindrad med samma meriter som en icke funktionshindrad i samband med anställning. Det är något som vi inte anser vara rimligt. Regeringen bör därför ges i uppdrag att studera hur en sådan antidiskrimineringslag kan utformas.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktningen av handikappolitiken,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bostadstillägg till funktionshindrade,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de funktionshindrade och den nya tekniken,2
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om handledning för att kunna använda IT,2
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en hjälpmedelsgaranti,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de psykiskt funktionshindrade,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en antidiskrimineringslag för funktionshindrade,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om färdtjänsten,2
att riksdagen beslutar avskaffa den förlängda sjuklöneperioden från den 1 januari 1998 i enlighet med vad som anförts i motionen,1
att riksdagen hos regeringen begär en utredning om diskrimineringslag i enlighet med vad som anförts i motionen.
|
Gullan Lindblad (m) |
|
|
Sten Svensson (m) |
Leif Carlson (m) |
|
Maud Ekendahl (m) |
Catharina Elmsäter-Svärd (m) |
|
Gustaf von Essen (m) |
Margit Gennser (m) |
|
Stig Grauers (m) |
Rolf Gunnarsson (m) |
|
Hans Hjortzberg-Nordlund (m) |
Tomas Högström (m) |
|
Annika Jonsell (m) |
Göte Jonsson (m) |
|
Ulf Kristersson (m) |
Bertil Persson (m) |
|
My Persson (m) |
Marietta de Pourbaix-Lundin (m) |
|
Åke Sundqvist (m) |
Birgitta Wichne (m) |
|
Liselotte Wågö (m) |
Anna Åkerhielm (m) |
1 Yrkandena 2 och 9 hänvisade till SfU.
2 Yrkandena 3, 4 och 8 hänvisade till TU.