Prisregleringen på tandvården tas bort och privattandläkarna får själva sätta priset. Folktandvårdens taxor kommer att fastställas politiskt. Etableringen av tandläkare kommer att släppas fri. Regeringens förhoppning är att folktandvårdens taxor blir prisledande och hålla ner priserna. Systemet med högsta taxor slopas och ersätts med åtgärdsvisa krontalsbelopp.
Den fria tandvården för barn och ungdomar bibehålls. Därefter skall alla ha rätt till bastandvård (med bastandvård menas undersökning, förebyggande åtgärder, rådgivning, akutbehandling, tandutdragning, rotbehandling, fyllningar m.m.)
I åldern 20–29 år ges en subvention på 30 % på bastandvård, där även undersökningar ingår. För dem som fyllt 30 år ingår inte undersökningar i den med 30 % subventionerade bastandvården.
Bastandvården ges ett högkostnadsskydd på 3 500 kronor (karensbelopp). Kostnaderna utöver detta belopp subventioneras med 60 %. Kostnader för ädel- och gjutmetaller skall betalas av patienten. För titankomponenter och prefabricerade tänder skall nuvarande taxa gälla.
Personer som till följd av sjukdom eller funktionshinder behöver tandvård får all tandvård subventionerad med 60 %. Personer som bor på sjukhem eller annan institution får uppsökande tandvård, undersökningar och rådgivning kostnadsfritt. Vid behandling får patienten betala vanlig sjukvårdstaxa. Sjukvårdens högkostnadsskydd gäller för dessa patienter (900 kronor).
Något förbud mot amalgam införs inte, men det skall inte utgå någon subvention när detta dentalmaterial används.
Den hittills omstridda premietandvård införs nu men har bytt namn till abonnemangstandvård och beskrivs av regeringen som en åtgärd som inte behöver ett särskilt riksdagsbeslut.
Slutligen finns i propositionen ett hot mot det nya systemet. Det har av regeringen uttryckts på följande sätt:
Regeringen kommer att ge Riksförsäkringsverket i uppdrag att inför budgetpropositionen 1999 göra en slutlig beräkning av kostnaderna för det reformerade ersättningssystemet. I de fall kostnaderna för detta bedöms överskrida avsatta medel kommer regeringen att vidta kostnadsbegränsande åtgärder.
Förslagen i regeringens proposition stämmer väl överens med de förslag som Vänsterpartiet framfört i en rad motioner om en reformerad tandvårdsförsäkring. Propositionen utgör en god grund för en framtida tandvårdsförsäkring. Ett problem är att den avvägning som nu gjorts mellan bastandvården och högkostnadsskyddet innebär kännbara förändringar för människor med stort tandvårdsbehov, särskilt äldre. Vi anser därför att ytterligare steg skall tas för att förbättra försäkringen och anslår därför, i samband med vårpropositionen, medel till en utbyggd bastandvård och ett förbättrat högkostnadsskydd.
Vårt mål är att den enskildes kostnad för bastandvården skall vara densamma som patientavgiften i den öppna hälso- och sjukvården (cirka 200 kronor). Detta innebär i sin tur att vi avslår regeringens förslag om fri prissättning och föreslår att taxorna sätts efter förhandlingar mellan företrädare för landstinget, tandläkarna och staten, alltså enligt den modell som finns för nationell prissättning när det gäller läkares och sjukgymnasters taxor. Vi anser att denna reglering behövs för att landstingen skall kunna påverka prisnivån och motverka oskäliga kostnader för den enskilde patienten.
När det gäller anslutningen till tandvårdssystemet anser vi att det är bra om denna skall blir mer i paritet med vad som gäller för läkare och sjukgymnaster. Vänsterpartiet anser att riksdagen hos regeringen skall begära att ett sådant system införs. Vad avser finansiering av vårt förslag till utvecklingen av tandvårdsförsäkringen, se Vänsterpartiets förslag i vår motion med anledning av regeringens ekonomiska vårproposition, 1997/98:150.
Torsdagen den 19 mars 1998 beslutade regeringen att ge dispens för avtalstandvård i Värmlands läns landsting från 1 juli 1998. I propositionen smyger regeringen in något vad de kallar abonnemangstandvård. Detta utan att i propositionen föreslå detta. Där föreslås endast en rad lagändringar. Både avtalstandvård och abonnemangstandvård är samma andas barn som den av riksdagen kritiserade premietandvården.
Det system vi har i dag har lett fram till att vi nu har världens bästa tandhälsa. Vänsterpartiet vill slå vakt om ett sådant system. Införandet av abonnemangstandvård kommer att leda till att det utvecklas två system parallellt. Detta innebär gränsdragningsproblem för både patienter och vårdgivare och därtill uppkommer ett förhandlingsläge mellan parterna som knappast är till gagn för någon.
I oktober 1992 startade ett treårigt projekt i Göteborgs och Bohuslän samt i Kristianstads län. Dessa projekt har, vad vi vet, inte fått en klar utvärdering. Det enda man därifrån konstaterat är att premietandvården ännu inte skadat tandhälsan. Därtill omfattar inte projekten alla invånare i länen utan endast ett urval. Andra jämförelser som brukar göras är med England, men jämförelsen blir helt orimlig eftersom verksamheten där är än mer selektiv. Nu kommer ytterligare ett projekt i Värmland som kan utvärderas och underlätta riksdagens ställningstagande till avtalstandvård.
Det är knappast för att minska administrationen som regeringen skapar två nya systemen. Byråkratin är redan i dag omfattande, med många blanketter och handläggningar och regeringen har med sina förslag intentionen att minska byråkratin. Vi tror att byråkratin tvärtom kommer att växa ytterligare med de nya systemen, men att den nu flyttas över till landstingen, försäkringskassor och Socialstyrelsen.
Vänsterpartiet anser att innan riksdagen fattar ett för svensk tandhälsa genomgripande beslut skall utvärderingarna från den svenska projektverksamheten vara helt klara och entydiga. Det är först då vi kan bedöma vad denna förändring kan ge för effekt. Vidare anser vi att regeringen öppet skall lämna ett välmotiverat förslag till införandet av abonnemangstandvård, där den redovisar erfarenheterna av denna vårdform. Då det inte finns något direkt förslag, utan det av regeringen presenteras som en ”åtgärd”, kan vi inte avslå förslaget utan vi ger riksdagen till känna att regeringen har för avsikt att införa premietandvård.
Syftet med att utveckla en ny tandvårdsförsäkring är att alla skall få en god förebyggande och behandlande tandvård. Det är särskilt viktigt för grupper som är socialt och ekonomiskt svaga. De vårdåtgärder som i första hand bör komma i fråga för dessa patienter är behandling av infektioner och inflammationer i munhålan samt konserverande behandling, d.v.s. i linje med regeringsförslaget.
Bastandvården skall ges patienten under samma villkor som inom sjukvården, med patientavgift av samma storlek som sjukvården tillämpar. En sådan ordning leder till att patienterna får ekonomiska möjligheter att söka vård som syftar till att behålla de egna tänderna, även om det betyder rotbehandlingar eller behandling mot tandlossning. Särskilt får äldre, samt ekonomiskt och socialt svaga, nytta av en sådan inriktning, eftersom de oftare än andra har behov av tandvård. Konserverande behandling har likheter med behandling av infektioner och inflammationer på det sättet att den syftar till att behålla tandhälsan, även om det ibland finns dyrare och bättre metoder (kronor, broar, implantat), och den utgör därför nödvändig bastandvård.
Vänsterpartiet anser också att en ny tandvårdsförsäkring i första hand skall ha ett folkhälsoperspektiv. Det är därför bra att regeringen sett och uppmärksammat de särskilda vårdfallen så att de får ett särskilt skydd inom vuxentandvården. Men det finns klara brister. Vänsterpartiet vill därför fortsätta att arbeta för en ny tandvårdsförsäkring med en mer heltäckande försäkring, där människor med särskilda tandproblem och ungdomars tandhälsa upprätthålls och där bastandvården skyddas.
Sedan självrisken infördes har patientens kostnad för det vanliga tandläkarbesöket ökat betydligt. I praktiken är det den ”vanliga bastandvården” som utsatts för de stora prisökningarna. Det kan tyckas att det inte handlar om så stora summor, men inställningen hos framför allt låginkomsttagare har förändrats.
Det har visat sig att mer än var tredje person med en hushållsinkomst på högst 200 000 kr/år har skjutit upp, eller avstått från, tandvård. Liknande slutsatser har tidigare Socialstyrelsen dragit beträffande yngre, arbetslösa män. Vid Socialhögskolan i Lund har 1 250 långtidsarbetslösa intervjuats och 51 % tvingades avstå från tandläkarbesök. Bland de långtidsarbetslösa invandrarna är motsvarande siffra 65 %.
Åtgärder som syftar till regelbundna besök i tandvården och som fungerar som en investering i tandhälsan är angelägna åtgärder. Vetenskapliga rapporter och tandvårdspersonalens erfarenheter styrker uppfattningen att unga vuxna nedprioriterar återkommande och regelbundna besök i tandvården. Det finns också betydande riskgrupper bland unga vuxna, där tandhälsan snabbt kan bli allvarligt nedsatt. Subventionerad tandhälsoundersökning för unga vuxna är angeläget att förstärka i syfte att bibehålla den goda grund som lagts genom den avgiftsfria barn- och ungdomstandvården. Detta är en av anledningarna till att Vänsterpartiet vill öka subventioneringsgraden för bastandvården.
Vi måste fortsätta med att bygga ut ett bättre och mer rättvist system. Tjänstetandläkarföreningen har redovisat ett förslag om hur man kan komplettera regeringens förslag med ett fullgott skydd för den vanliga bastandvården. I korthet innebär förslaget att man jämställer medicinskt betingad tandvård med vanlig läkarvård och därmed motsvarande taxor. Detta skulle innebära att det inte behöver kosta mer än mellan 125–200 kronor för ett tandläkarbesök för de vanligast förekommande tandvårdsbehoven som inflammationer, tandlossningar, infektioner och vanlig tandvärk. För det ändamålet avsätter Vänsterpartiet 250 miljoner i sin budget för 1999.
Vårdgivarnas möjligheter till en rimlig finansiering av sin verksamhet har successivt försämrats. Den otillräckliga kostnadstäckningen utgör inte bara ett problem för vårdgivaren, utan påverkar också på lång sikt patienterna, genom att vårdkvaliteten riskerar att försämras. Det är vår förhoppning att de 405 miljoner som landstingen nu får kommer att användas till avsedd tandvård och inte i annan verksamhet. Vi vill på denna punkt instämma i Handikapporganisationernas farhågor och regeringens uppmaning att öronmärka pengarna till ett särskilt skydd för höga tandvårdskostnader.
I propositionen beskrivs en förhandsprövning av landstinget för att få genomföra tandsanering. Den är utformad som en överprövning utan att patienten har någon möjlighet att överklaga beslutet. Det är ett klart framsteg att regeringen nu ger landstingen ansvaret för den tandvård som behövs av medicinska skäl. Det känns dock något underligt att när en läkare med specialkompetens i samarbete med en tandläkare gjort en bedömning att utbyte av tandfyllningar behöver göras så skall detta underställas ytterligare förhandsprövning. Vänsterpartiet antar att den remitterande läkaren och tandläkaren har specialistkompetens och är undrande över vilken instans hos landstingen som skall bedöma dessa läkares bedömning. Vi befarar att ekonomiska avgöranden kan spela in och ur rättssäkerhetssynpunkt är förfarandet förkastligt.
När det gäller tandsanering anser därför Vänsterpartiet att regeringens förslag om överprövning inte är förenligt med den grundläggande idén om specialistläkares kompetens att avgöra behandlingsbehovet. Vi föreslår att den förhandsprövning som gäller vid försäkringskassorna även skall gälla vid tandsaneringar. Där finns en besvärsrätt som ger ökad rättssäkerhet.
Regeringen föreslår två kompetenscentra. Ett i Bohuslandstinget, som skall vara ett centrum för odontologiska problem hos små och mindre kända grupper med funktionshinder, med verksamheten inriktad på barn och ungdom. Ett inom Jönköpings läns landsting, vars kompetensområde skall vara sällsynta odontologiska tillstånd, medfödda eller förvärvade genom sjukdom, skador och medicinering.
Båda dessa centra har placering söder om Stockholm. Vänsterpartiet föreslår ytterligare ett centrum för norra delen av landet. Detta centrum skulle kunna ha en tvärvetenskaplig inriktning, med särskild tonvikt vid problemen med biverkningar av dentala material. Sverige skulle då kunna bidra med att identifiera speciella riskgrupper individer som är mycket känsliga för olika tandfyllningsmaterial, detta i enlighet med WHO:s rekommendationer.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring av tandvårdsförsäkringen att samma patientavgift skall gälla som inom hälso- och sjukvården,
att riksdagen avslår regeringens förslag om fri prissättning efter förhandlingar mellan staten, landstingen och tandläkarna,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om anslutningen till tandvårdsförsäkringen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om införandet av en premietandvård/abonnemangstandvård inom landstingen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utveckla tandvårdsförsäkringen med tanke på socialt och ekonomiskt svaga grupper,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om användningsområdet för det ökade tandvårdsbidraget till landstingen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förhandsprövning vid behovet av tandsanering,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ytterligare ett kompetenscentrum med tonvikt på biverkningar av dentala material.
|
Stig Sandström (v) |
|
|
Charlotta L Bjälkebring (v) |
Ingrid Burman (v) |
|
Britt-Marie Danestig (v) |
Marie Engström (v) |
|
Ulla Hoffmann (v) |
Tanja Linderborg (v) |
|
Alice Åström (v) |
Elanders Gotab, Stockholm 1998