Det räcker inte att bara förbjuda försäljningen av amalgam osv. Även användningen måste förbjudas. Det finns risk för att man lägger upp stora lager av amalgam, eller köper, importerar eller smugglar från andra länder som inte har våra restriktioner. Förbud för användning måste preciseras – t ex till den 1 januari 1999 då amalgam utgår ur taxeersättningen.
På sid 28 i avsnittet ”Alternativ till amalgam” finns uppgifter om risker för allergier och arbetsskador för personal. Redan i Lekutredningen fastslogs att en KOHORT-undersökning skulle göras beträffande riskerna för tandvårdspersonal med kvicksilver och amalgamanvändningen. Detta är inte gjort – tvärtom har alla tandsköterskor som ofrivilligt utsatts för allvarliga hälsorisker med kvicksilveranvändningen – förnekats både rätten till sjukpenning och arbetsskador på diagnosen kronisk kvicksilverförgiftning. Inga medel eller resurser har avsatts för denna grupp i motsats till de stora ansträngningar som Socialstyrelsen och ASS nu gör när det gäller dem som slarvat med kompositmaterialen. Något måste göras för denna grupp nu, innan fler avlider av skadorna.
Produktansvaret måste förstärkas så att riskerna för patient och personal minimeras. Detta kan endast ske om vi får en obligatorisk biokompabilitetsprovning av alla tandvårdsprodukter innan dessa når ut på marknaden. All information måste vara tydlig och på svenska så att all personal kan ta del av varningar och säkerhetsföreskrifter (avsnitt 6.2.2 sid 32).
Behandling måste göras om på grund av avvikande reaktion mot dentala material och som ett led i en medicinsk behandling utan att det föreligger ett säkerställt samband mellan sjukdomsyttring och fyllningar.
Kommentar: I det förslag som ligger skall Socialstyrelsen utfärda kompletterande föreskrifter när det gäller preciseringar av vilka grupper och bedömningsgrunder som skall gälla. Där måste nya vetenskapliga uppgifter om hälsorisker för njursjuka barn och kvinnor i fertil ålder självklart ingå.
Det är orimligt att landstingen i förväg skall avtala med vårdgivarna om arvodets storlek och införa förhandsprövning som ej går att överklaga när det gäller just denna patientkategori.
Om en läkare finner det troligt att patienten av medicinska skäl skall t ex metallsaneras finns det ingen som helst anledning att införa förhandsprövning eller fastställande av arvode innan behandlingen påbörjas. Detta är en allvarlig inskränkning i läkarens möjlighet att skriva remiss till den vård som hon eller han finner lämpligast. Så sker inte när det gäller något annat remissförfarande. Inte heller sker det en taxeersättning t ex före stora hjärtoperationer som kan innebära att operativa ingrepp som ej planerats tidigare måste avbrytas därför att man under operationens gång upptäcker fler allvarligare komplikationer.
Förhandsprövningen måste utgå ur förslaget. Läkarintyget måste ge rätt till den medicinskt föreslagna behandlingen, även när det gäller borttagande av dentala material som patienten inte mår bra av.
I avsnittet 6.2.3. redovisas rätten till det särskilda stödet när det gäller samband mellan tandvårdsbehov och sjukdom. Vårdplan plus läkarintyg ska upprättas och sakkunskap ska anlitas. Det har dock visats att kraven blev orimliga och det innebar dels att Försäkringskassans tandläkare i stor utsträckning överprövade läkarintyg och nekade tillsammans med Försäkringskassans tjänstemän den föreslagna metall- och amalgamsaneringen. De tänkbara långvariga sjukdomar som arbetsgruppen redovisade får inte enbart ligga till grund för möjligheten till tandvårdsinsatser – genom att höja kraven till flera kriterier är risken stor att möjligheten till amalgamsanering ånyo urholkas eller i praktiken omöjliggörs. Det skall inte ställas högre krav på dokumentation – tillfrisknande – vetenskapliga bevis före en tänkt eller planerad behandling av denna patientkategori. Blir detta fallet så kvarstår den diskriminering som de tandvårdssjuka redan i årtionden utsatts för.
När anvisningar skall utformas mellan Socialstyrelsen och Riksförsäkringsverket måste dessa utformas på ett sådant sätt att de inte ger utrymme för den snäva och negativa tolkning som hittills varit praxis. Man har som regel inte accepterat läkarutlåtandet om amalgambyte enligt 9 § utan att lichen och eller allergi har konstaterats. All annan avvikande reaktion har i praktiken avvisats av Försäkringskassan. Detta innebär att man har stjälpt över rehabiliteringskostnaderna på den enskilde patienten, som oftast inte haft råd till saneringen utan stora ekonomiska uppoffringar – merparten har fått låna för att kunna genomföra t ex amalgamsanering då Försäkringskassan har förvägrat patienten den rätten. Kostnaderna för överklagande är stora och inte redovisade av Riksförsäkringsverket, samtidigt som rehabiliteringen fördröjts, försvårats och i många fall uteblivit på grund av denna felaktiga handläggning.
Tandvårdsskadades organisation och andra trovärdiga experter på området måste anlitas för att utforma vården och anvisningarna på ett sådant sätt att de ger största möjliga effektivitet, samtidigt som man bör kunna kräva att myndigheterna följer HSL och FN:s standardregler när det gäller samråd i utformningen av nya direktiv. En översyn måste ske beträffande försäkringstandläkarfunktionen – i alltför hög grad saknar dessa den kompetens och erfarenhet av ny teknik och nytt material som är nödvändigt för en korrekt prövning.
Det är inte rimligt att pensionerade tandläkare, som lämnat det praktiska arbetet sedan länge och kanske enbart har administrativ erfarenhet, skall fortsätta att ha avgörande inflytande över materialval och tekniska lösningar som de aldrig har arbetat med.
Inte heller kan det fortgå att man skapar praxis att i landstingen ha olika bedömningsgrunder för om man ställer sig positiv till tandsaneringen eller inte. Det inflytande som försäkringstandläkare har när det gäller Försäkringskassans handläggare för patientens rätt till sjukskrivning på grund av symtom och sjukdomstillstånd beroende på avvikande reaktion av dentala material måste omöjliggöras. Exemplen är tyvärr alltför många där patienter helt ställs utanför samhällets skyddsnät, därför att man haft försäkringstandläkare som ihärdigt förnekat riskerna med tandvårdsmaterial och därmed påverkat Försäkringskassans personal till negativa beslut i socialförsäkringsärenden.
I avsnitt 6.4 Särskilt skydd talar man om att bli mer strikta. Endast nödvändig terapi blir ersatt. Risken är uppenbar att personer som behöver byta t ex amalgamfyllningar eller andra material nekas detta – se ovan om försäkringstandläkare. Det är utomordentligt tveksamt om försäkringstandläkare skall få fortsätta med den prövningen. Man måste undanröja deras möjligheter att överpröva läkarintyg. Översynen av försäkringstandläkarfunktioner måste innebära en kvalitets- och kompetenskontroll samt bättre kontroll av de ekonomiska ersättningarna för sådana uppdrag.
I avsnitt 6.2.4 Oralkirurgiska ingrepp anförs att också de måste vara kostnadsneutrala så att patienten har rätt och möjlighet till fritt vårdval. Det finns idag ett antal specialiserade privata vårdgivare som kan diagnostisera och behandla patienter med svåra kroniska tillstånd. Det är nödvändigt att även här ta del av t ex Tandvårdsskadeförbundet och IAOMT:s särskilda kunskaper.
Avsnitt 7.4 Möjligheter till överklagande som föreligger i Försäkringskassans bedömningar måste också finnas beträffande de patienter som hänvisas till HSL. Förslaget idag innebär att ingen besvärsinstans finns. Det strider helt emot möjligheten till vård på lika villkor enligt HSL, TVL och FN:s standardregler.
Avsnitt 7.5 Certifiering av medicintekniska produkter måste förstärkas till att omfatta också biokompabilitet. Som det nu är har NIOM certifieringsmöjligheter av olika produkter, men skyddar producenterna och lämnar inte ut uppgifter till vårdgivare eller patienter angående innehåll i produkterna.
I avsnitt 7.6 Effektiviseringsarbete beträffande kvalitetssäkring och utvärdering av olika terapival måste de patientorganisationer som har mångårig erfarenhet av terapival få ett inflytande över och medansvar i utvärderingar. Det är inte enbart en fråga om att snegla på lägsta effektiva omhändertagandenivå, utan utvärdering måste också ske på grundval av vilka material som har använts och eventuella hälsoeffekter av dessa.
Tandvårdsskadeförbundet kan med stöd av sitt vetenskapliga råd med fördel delta i detta arbete för att sprida information och erfarenhet, genom utbildningsinsatser samt erfarenhetsutbyte – något som är av stor vikt vid behandlingen av dem som är överkänsliga för olika produkter och där riskerna ökar vid val av produkter som har biverkningar av olika slag.
I avsnitt 7.7 föreslår regeringen att ekonomiskt stöd bör utgå till två kompetenscentra för sällsynta medicinska och odontologiska tillstånd. Inget av dessa centra kommer hantera frågor kring biverkningar av dentala material. Med tanke på de diskussioner som förts under många år om hälsostörningar relaterade till amalgam och andra tandvårdsmaterial, och det faktum att det finns en stor patientgrupp, är det nödvändigt att man nu satsar på ett kompetenscentrum för dessa frågor. Tandvårdsskadeförbundets stora medlemsantal visar tydligt att behovet finns.
I avsnitt 6.1.1 påpekar regeringen att en WHO-rapport rekommenderar studier för att kunna identifiera speciella riskgrupper och individer som är mycket känsliga för amalgam och andra tandfyllningsmaterial. Regeringen avser att med stöd i den ändrade artikel 129 och den aviserade ändringen i det medicintekniska direktivet driva frågan om ett amalgamförbud. Detta välkomnas naturligtvis. Ett kompetenscentrum enligt ovan behövs dock för att ta fram ytterligare kunskap inför diskussionerna om ett amalgamförbud. Likaså behövs ett kompetenscentrum för att utveckla diagnos- och behandlingsmetoder för dem som idag har eller misstänks ha biverkningar av olika dentala material. Ett kompetenscentrum skall bygga på tvärvetenskaplighet och lägga stor vikt också vid kliniskt patientarbete. I Uppsala finns sedan flera år sådana erfarenheter vid Amalgamenheten. Denna enhet ingår i Metallbiologiskt centrum i Uppsala varför det därtill finns goda förutsättningar för tvärvetenskaplig forskning i frågan. Det ter sig naturligt att ett kompetenscentrum avseende dentala material förläggs till Uppsala. Överkänslighet och intolerans för metaller är kanske den viktigaste ingrediensen när det gäller risken för biverkningar av dentala material. Dessutom kan vi förvänta oss att metallrelaterade ohälsoproblem kommer att öka i befolkningen även efter ett amalgamförbud till följd av en ökad allmänexponering av metaller via luft, vatten, föda och olika typer av implantat. Ett kompetenscentrum, där Metallbiologiskt centrum i Uppsala ingår, kommer att kunna ge ett värdefullt kunskapstillskott för att möta en befarad framtida ökning av metallrelaterade problem.
Då dessutom Metallbiologiskt centrum vid Uppsala Universitet har spetsforskning inom de områden som berör tungmetallers påverkan på individen, föreslås att medel avsätts för att dessa nationella resurser tillvaratas. Detta är särskilt viktigt med hänsyn taget till FRN:s uppdrag att till regeringen redovisa åtgärder när det gäller att minska belastningen av kvicksilver och de skadeverkningar detta kan ha på individer och kommande generationer. Uppsala ligger främst i landet när det gäller denna forskning.
Avsnitt 8.1. I den särskilda arbetsgruppen som skall arbeta fram information måste det ges plats för Tandvårdsskadeförbundet vars medlemmar i mycket hög grad kommer att beröras av utredningens förslag. Mot bakgrund av att HSO ännu ej har beslutat om Tandvårdsskadeförbundet kommer att ingå i deras verksamhet måste representant från Tandvårdsskadeförbundet beredas plats i den särskilda arbetsgruppen.
Avsnitt 8.2. sid 63. Grundregler bör utformas av Socialstyrelsen för de föreslagna föreskrifterna beträffande rätten till tandvård inom hälso- och sjukvårdens avgiftssystem så att det inte blir en situation där möjligheten till vård är beroende av vilket landsting man bor i. Risken är uppenbar om inte Socialstyrelsen i samarbete med berörda patientorganisationer t ex Tandvårdsskadeförbundet utfärdar föreskrifter som skall gälla i hela landet.
Avsnitt 9.1. Uppgifter saknas helt om hur man skall utforma utbildningen för tandhygienister så att dessa inte utsätts för allvarliga hälsorisker i och med att de tar över alltmer av det profylaktiska arbetet. För att det skall vara möjligt att arbeta enligt de skyddsföreskrifter som idag t ex amalgamgrupperna anser vara nödvändiga måste arbetsmiljöaspekten ingå i utbildningen. Resurser måste ställas till förfogande så att inte hygienister ofta utsätts för kvicksilverånga då de putsar och polerar på amalgamfyllningar och så att föreskrifter och anvisningar om assistans blir effektiviserade.
Avsnitt 15. På sid 76 påpekas att i 8a § kan landstinget själv välja vem osv. Den enskilde patienten kan inte välja vem som utför osv. Då faller ju hela förslaget. Vi har ju den bästa erfarenheten av privatvård. Det måste finnas valfrihet även för patienter på institutioner. Landstingen kan med nuvarande brister i vården inte få ta över detta.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att förbud mot användning av amalgam måste preciseras, t.ex. till att träda i kraft den 1 januari 1999 då amalgam utgår ur taxeersättningen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en KOHORT-undersökning av riskerna för tandvårdspersonal med kvicksilver- och amalgamanvändning,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att produktansvaret måste förstärkas,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att det i Socialstyrelsens kompletterande föreskrifter måste ingå nya vetenskapliga uppgifter om hälsorisker för njursjuka barn och kvinnor i fertil ålder,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att det inte skall ställas högre krav på dokumentation, tillfrisknande och vetenskapliga bevis före en tänkt eller planerad behandling av patienter som skall metallsaneras,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att anvisningar om amalgam utformas mellan Socialstyrelsen och Riksförsäkringsverket på ett sådant sätt att de inte ger utrymme för en snäv och negativ tolkning,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av försäkringstandläkarfunktionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett kompetenscentrum avseende dentala material till Uppsala,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att oralkirurgiska ingrepp måste vara kostnadsneutrala,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att undanröja försäkringstandläkarnas möjligheter att överpröva läkarintyg,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rätt att överklaga enligt HSL,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att certifieringen av medicintekniska produkter måste förstärkas till att omfatta också biokompabilitet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att vid kvalitetssäkring och utvärdering av olika terapival måste de patientorganisationer som har mångårig erfarenhet av terapival få inflytande och medansvar,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att det i den särskilda arbetsgruppen, som chefen för Socialdepartementet skall tillkalla, måste ges plats för Tandvårdsskadeförbundet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om grundregler för rätten till tandvård inom hälso- och sjukvårdens avgiftssystem,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utbildningen för tandhygienister,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om valfrihet även för patienter på institutioner.
|
Siw Persson (fp) |