Att få vara frisk, behålla hälsan. Det svarar svenskar när de tillfrågas om vad de värderar högst i livet. Inte undra på att människor är oroade över sjukvårdskrisen och att de flesta tycks vara villiga att betala nästan hur mycket skatt som helst bara de garanteras sjukvård i dag och i morgon. När sjukvården beskrivs i termer av ansvarslöst, under all kritik, skandal, kris, katastrof ökar skattevilligheten än mer. Det är begripligt men onödigt. Moderaterna visade under den borgerliga regeringens tid att vårdgarantin inte behövde innebära ökade kostnader utan kunde ge mer och bättre vård för mindre pengar.
Det är dock inte min avsikt att här diskutera hur de medel som avsätts till sjukvården används. I stället vill jag aktualisera en långsiktig fråga, nämligen omfattningen av de totala kostnaderna för ohälsan i Sverige. 200 miljarder kronor, där 130 miljarder går till sjukvård, och cirka 70 miljarder kronor till långtidssjukvård, långtidssjukskrivning, förtidspensionering och arbetsskador. Hur kommer det sig att inte fler arbetar med förslag på hur detta oerhörda belopp skall kunna minskas? Är det oåterkalleligt att kostnaderna för sjukvården ständigt skall öka? Borde det inte vara tvärtom?
Varför saknas ofta förebyggande insatser och hälsoperspektivet i diskussionerna om sjukvårdens framtida inriktning? När man väl insjuknat repareras en skada som redan uppkommit. Vore det inte bättre att förebygga och undvika det inträffade? Den enskilde slipper lidande och ohälsa, samhället sparar resurser. Internationellt, t.ex. inom WHO, har denna förändrade syn på hälsa och sjukdom kommit långt. I Sverige har hälsan – trots omfattande förebyggande arbete inom barna- och mödravård m.m. – aldrig lyckats ta sig innanför sjukhusmurarna.
I en undersökning om läkarrollen och det förebyggande arbetet rapporteras att läkare visserligen är medvetna om preventionens och livsstilens betydelse för hälsan, men har en mycket begränsad tilltro till sjukdomsförebyggande insatser. Bristande tid och kunskaper liksom låg ekonomisk uppskattning av förebyggande åtgärder, anges som skäl. Särskilt oroande är att allmänläkare och företagsläkare signalerar att det ställs krav på preventiva insatser som inte blir utförda därför att de inte får ersättning.
Många studier visar att äldre oftast ges enbart omvårdnad – inte förebyggande eller rehabiliterande insatser. Det är både inhumant och felaktigt. Forskning visar t.ex. att vitaminer kan ha en stor betydelse för att undvika demenssjukdomar liksom att 90- åringar kan öka prestationsförmågan och välbefinnandet avsevärt genom träning. Svagt intresse för prevention betyder ofta svagt intresse för rehabilitering. Vad beror det på?
Fokus behöver därför flyttas från sjukdom till hälsa och till person i stället för till en viss sjukdom. Ur ett sjukdomsperspektiv letar man efter enkla lösningar medan ett hälsoperspektiv handlar om anpassning, utveckling och långsiktighet. Hälsan byggs upp av att känna sammanhang, hanterbarhet och meningsfullhet. Den som förstår vad som händer, kan göra något åt det. Därmed sätts den enskilda människans handlingar och ansvar i fokus. Hälsa är inte heller ett entydigt begrepp utan är kopplad till grundläggande värderingar och kulturmönster. Allt mer inriktas intresset på faktorer som bestämmer hälsan.
Den kanadensiska regeringen vidgade hälsopolitiken med sin rapport En syn på kanadensernas hälsa (Lalonderapporten). I den påpekas bl.a. att hälsan i en befolkning i första hand avgörs av den enskilda människans livsstil, i andra hand av det genetiska arvet, i tredje hand av samhällsmiljön och först i fjärde hand av sjukvården. En uppskattning av betydelsen i procent av dessa fyra faktorer har gjorts av kanadensiska forskare. De kom fram till 42 procent, 27 procent, 19 procent respektive 12 procent. Ser man å andra sidan på samhällets insatser inom dessa områden blir de helt motsatta: 1,2 procent, 6,9 procent, 1,5 procent och 90 procent!
Den här fördelningen är orimlig och borde förändras.
Hälsosituationen är densamma för de flesta i-länder. Å ena sidan har vi en allt äldre befolkning som är allt friskare. Å andra sidan ökar kostnaderna dramatiskt för sjukskrivningar, förtidspensioner och sjukvård. Från de flesta länder rapporteras att allt fler överviktiga barn och ungdomar får allt sämre hälsa och kondition. Ohälsan vandrar ned i åldrarna. LO rapporterar t.ex. att var tionde arbetare mellan 16 och 29 år lider av sjukdom i skelett eller rörelseorgan. Är det inte dags att angripa sjukdomarnas orsak i stället för att behandla dem när det kanske gått för långt. Skolmaten och gymnastiken är kanske mer strategiska än vi trott.
Prevention är ingen lätt fråga med enkla lösningar och entydiga svar. Kanske är det därför som prevention och forskning om förebyggande insatser nedprioriteras eller stryks i trängda ekonomiska lägen. Den som vill satsa på forskning inom prevention har svårt att få anslag.Våra kunskaper är därför otillräckliga och behöver förbättras. Nu tycks och tros det alltför ofta om förebyggande insatser. Vi behöver veta mer om vad som är effektivt och vad som är möjligt.
Därför är det glädjande att SBU (Statens beredning för utvärdering av medicinsk metodik) börjat arbeta inom området. Men beredningen anser att det förbyggande arbetet bör utföras av andra och utanför sjukvården. De anser vidare att metoderna inom sjukvården inte heller är lämpade för förebyggande verksamhet. Återigen ett förhållningssätt där sjukvården inte tar sitt ansvar och inte vill medverka. I den rapport som SBU nyligen publicerat Längre liv och bättre hälsa – en rapport om prevention lyfter man därför fram metoder och samhälleliga insatser, lagstiftning, kontrollinsatser och politiskt arbete som möjliga i det preventiva arbetet. Det är säkert bra förslag men sådana som föreslår samverkan inom hälso- och sjukvården och andra aktiviteter för att lyfta fram den enskildes ansvar saknas. Däremot pekar åtskilliga av de vetenskapliga uppsatserna i rapporten på att livsstilen avgör hälsan.
Riktig kost, fysisk aktivitet och rökfrihet gynnar hälsan och förbygger en rad sjukdomar. Det är numera vetenskapligt bevisat. Rapporterna om den fysiska aktivitetens betydelse för att motverka osteoporos, hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes och tjocktarmscancer m.fl. sjukdomstillstånd är särskilt intressanta. Risken att dö i förtid minskas t.ex. med 50 procent om man slutar röka. Viktminskning ger 15 procent mindre risk medan förbättrad kondition ger hela 65 procent. Hälsoministeriet och USA:s främsta forskare har också för första gången tagit ställning till fysisk aktivitets positiva effekter i ett åttapunktsprogram som lyfter fram samma forskningsresultat SBU redovisar. Hur omsätts de här kunskaperna till handling av en läkare och andra? Hur får man t.ex. fler att motionera mer?
Dagens läkarutbildning ägnar inte många timmar åt prevention vilket naturligtvis är en ytterligare förklaring till det svaga intresset. Alla som arbetar inom sjukvården borde få ökade kunskaper i prevention. Folkhälsoinstitutet och andra aktörer inom området borde få nya uppgifter där man särskilt studerar vilka preventiva insatser som har bäst effekt och är lättast att genomföra. Preventiva åtgärder måste få ett ekonomiskt värde.
Viktigast är dock att vi uppmuntras att ta ansvar för vår hälsa – i dag ser inte alla kopplingen mellan den egna livsstilen och hur de mår. Det är förvånande och nedslående om man betänker alla de folkhälsokampanjer som bedrivits i landet de senaste 30 åren.
Sjukvårdspolitikern bör i första hand bli hälsopolitiker och sätta mål för människors hälsa och välbefinnande. Visst kommer vi alla att drabbas av ohälsa – och till detta behövs resurser – men inriktningen, fokus, behöver flyttas från sjukdom till hälsa och rehabilitering. Många tvingas i dag till sjukdom därför att de inte får en adekvat rehabilitering. Att skriva ut ett recept på promenader och annan rehabilitering måste bli lika naturligt som att skriva ut läkemedel. Ny forskning visar t.ex. att diabetes 2 kan hävas med hjälp av motion och viktminskning.
En av de viktigaste uppgifterna för familj och skola är att lära ut en livsstil som ger hälsa, energi och ansvarstagande. Mest bråttom är att vi ökar våra kunskaper, d.v.s. satsar på forskning om prevention och hälsofrämjande insatser både individuellt och samhälleligt.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om betydelsen av ett hälsoperspektiv och förebyggande insatser i sjukvården,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förebyggande insatser och betydelsen av ökad utbildning av alla som arbetar i sjukvården,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ökad forskning om prevention och hälsofrämjande insatser.
|
Birgitta Wistrand (m) |