Psykoterapi har i olika former bedrivits under en stor del av innevarande sekel.
Under de senaste ca 30 åren har psykoterapin genomgått en mycket dynamisk kunskaps- och metodutveckling som lett fram till att psykoterapeutisk behandling i allt fler fall blir ett tydligare alternativ och komplement till annan behandling.
I Sverige infördes år 1985 en legitimation för psykoterapeuter. Detta kan ses som en tydlig markering från samhället att psykoterapeutisk behandling numera är en del av hälso- och sjukvården.
Psykoterapeutlegitimationen är således en relativt nytillkommen länk i en längre utvecklingskedja och den har nu funnits i drygt 10 år.
Situationen för psykoterapin som behandlingsform har givetvis delvis påverkats av legitimationens tillkomst och existens. Samtidigt förekommer emellertid stora olikheter inom landet vad gäller synen på psykoterapi. Olikheter förekommer såväl geografiskt som inom och mellan olika samhälls- och vårdsektorer.
På vissa håll finns fortfarande en stor okunskap omkring psykoterapifrågor och ibland förväxlas t ex legitimerade psykoterapeuter med legitimerade psykologer trots att det rör sig om två olika yrkesgrupper. Det förekommer till och med att man på beslutsfattarnivå inte känner till att psykoterapilegitimationen finns och inte sällan har man också mycket oklara begrepp om vad psykoterapi är.
Flera förhållanden bidrar till bristande kunskap. Psykoterapiområdet som sådant är ofta laddat eftersom det handlar om möjligheterna att bearbeta och förändra djupgående och mycket personliga problemställningar.
Behandlingarna är inte sällan ganska långvariga vilket påverkar såväl möjligheterna att på kort sikt se resultat som att få överblick. Detta förhållande kan på ett väsentligt sätt bidra till brist på förståelse eftersom man på beslutsfattarnivå ofta helst vill se enkla och klart definierade metoder som helst ger snabba, tydliga och lätt mätbara resultat. Inte minst är detta förhållandet i tider av stora nedskärningar.
Fortfarande finns också på vissa håll kvar en ovilja/bristande kunskap hos den traditionella skolmedicinen som skapar en skiljelinje mellan dem som främst förordar behandling med psykofarmaka och dem som förordar psykoterapeutisk behandling. Delvis går denna skiljelinje tyvärr ibland mellan läkare och annan behandlande personal. Det traditionella sjukdomstänkandet inom skolmedicinen stämmer kanske inte alltid riktigt överens med det tänkande som ligger bakom och styr psykoterapeutisk behandling och behovet av information och utbildning är därför i dessa sammanhang mycket stort.
Ett förhållande som på ett avgörande sätt bidrar till att psykoterapi inte alltid accepteras på lika villkor som övriga behandlingsmetoder är att man inte ännu valt att låta sådan behandling ersättas enligt samma ersättningssystem som annan sjukvårdande behandling. Psykoterapin har således en specialställning som om den blir bestående kan ge fortsatta problem vad gäller möjligheterna att med hjälp av annan behandling än psykofarmaka ge människor en chans att slippa långvarig eller kronisk sjukdom.
Bristerna inom samhällets ersättningssystem vad gäller psykoterapin är också ofta ett betydande problem för de människor med psykiska problem eller i psykisk kris som är i behov av psykoterapi. Dessa patienter är nu ofta hänvisade till en mycket snårig praxis som kan vara mycket svår att orka ta sig igenom när man mår dåligt. Olikheterna inom landet är här också ofta betydande.
Som exempel kan nämnas att finansiering med hjälp av en blandning av egna medel, socialbidrag och bidrag från landstinget inte är ovanligt.
För att få socialbidrag och landstingsbidrag krävs särskilda ansökningsprocedurer som är både krångliga och ibland förnedrande och innebär osäkerhet vad gäller utfallet.
I slutänden är det ofta en stor majoritet som trots små omständigheter får stå för större delen av kostnaden på egen hand.
Bland övriga problem vad gäller psykoterapins ställning kan nämnas att oklarhet omkring psykoterapeutlegitimationen och dess status leder till stora olikheter i praxis vad gäller dels indikationer för psykoterapi, dels vem som skall remittera och vem som skall ställa diagnos och avgöra behandlingsbehov. Förutom en ekonomisk diskriminering i förhållande till övrig sjukvård förekommer således ibland en statusmässig diskriminering som har till följd att andra vårdgivare utan adekvata kunskaper ofta både ställer diagnos och avgör behandlingsbehov.
Ytterligare ett mycket allvarligt förhållande är att handläggningen av psykoterapifrågor vid vår svenska tillsynsmyndighet, Socialstyrelsen, inte i första hand sköts av personal med psykoterapeutisk kompetens. Detta förhållande är kanske i dag det största hindret vad gäller hur man centralt kan bidra till att psykoterapins ställning blir mer accepterad.
Med utgångspunkt från ovanstående kan konstateras att det finns brister vad gäller psykoterapins situation och status inom sjukvården liksom vad gäller tillgänglighet för patienterna.
För att avhjälpa befintliga brister krävs insatser från samhällets sida och i flera avseenden föreligger ett tydligt behov av stöd och riktlinjer från den nationella nivån.
Man behöver t ex se till att utbildning i psykoterapifrågor på ett tidigare stadium kommer in även i övriga vårdutbildningar och inom olika vidareutbildningar inom vårdsektorn. Inte minst viktigt är detta behov när det gäller utbildning och vidareutbildning av läkare.
En mer likformig praxis med klarare vårdkedjor behövs. Synen på psykoterapeutlegi-timationens status och kopplingen mellan psykoterapi och övrig vård t ex beträffande remissförhållanden och vem som lämpligen bör ställa diagnos och avgöra behandlingsbehov är här av central betydelse.
En lösning av de ekonomiska orättvisor som gäller beträffande psykoterapin är nödvändig. Socialstyrelsen måste snarast åläggas att tillse att psykoterapeutisk kompetens finns tillgänglig och får ett avgörande inflytande när ärenden och frågeställningar som berör psykoterapi handläggs.
Sammantaget kan konstateras att det vore önskvärt att man inom Socialstyrelsen och/eller Socialdepartementet tillsätter en arbetsgrupp som får i uppgift att ta fram riktlinjer för hur psykoterapin på ett bättre sätt skall inlemmas i övrig vård. Gruppen bör få till uppgift att se över dagens situation och komma med förslag. Förslagen bör avse tre huvudområden:
1. Hur utbildningsbehovet omkring psykoterapifrågor lämpligen bör fyllas för att uppnå målsättningen att integrera psykoterapi med övrig sjukvård.
2. Förslag på riktlinjer som är rikstäckande beträffande psykoterapin vad gäller status i vårdkedjan, ev. remissförfarande och vem som bör ställa diagnos och avgöra behandlingsbehov.
3. Ett förslag på hur kriterier för en likformig, rikstäckande och solidarisk samhällsfinansiering av psykoterapeutisk behandling bör utformas.
Dessutom måste också Socialstyrelsen åläggas att vid handläggningen av psykoterapifrågor och därmed sammanhängande ärenden tillse att psykoterapeutisk kompetent personal får huvudansvaret.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en arbetsgrupp tillsätts på Socialdepartementet och/eller Socialstyrelsen som får uppgifter i enlighet med ovan angivna direktiv,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att handläggningen av psykoterapifrågor vid Socialstyrelsen i framtiden sköts av därtill kompetent personal.
|
Ragnhild Pohanka (mp) |
|
|
Thomas Julin (mp) |
Eva Goës (mp) |