Eftersom frågan om amalgamförbud och hjälp åt de tandvårdsskadade ännu ej fått någon tillfredsställande lösning ser vi oss nödsakade att återigen motionera i ärendet.
Riksdagen beslutade 1994 i enlighet med proposition 93/94:163 att amalgamanvändningen inom tandvården skulle upphöra så snart som möjligt, dock senast till år 1997. Kemikalieinspektionen fick i uppdrag att i samråd med Socialstyrelsen redovisa en utvärdering av hur avvecklingsarbetet fortgått. Detta uppdrag redovisades i juni 1996 och visade att målet om ett amalgamstopp 1997 ej skulle komma att uppnås. Vidare påpekades att amalgam kommer att finnas på den svenska marknaden även i fortsättningen, eftersom det uppfyller kraven i lagen om medicintekniska produkter. Några amalgamprodukter har redan CE-märkning och det innebär att de är tillåtna i hela EES-området. Rapporten tog också upp det faktum att patienter i större utsträckning för-väntas efterfråga amalgam då detta i dagsläget är billigare än andra tandlagningsmaterial.
Vi anser att riksdagen har en moralisk skyldighet att nu tillse att målsättningen om ett amalgamförbud 1997 uppnås trots de problem som uppstått i och med att Sverige som medlemsland i EU inte utan vidare kan skydda sig från de amalgamprodukter som certifierats. Låt oss försöka att få en prövning till stånd genom att åberopa den s k miljögarantin. Dåvarande sjukvårdsminister Könberg sade inför omröstningen om EU-medlemskapet att miljögarantin skulle vara tillämpbar inför diskussionen om ett amalgamförbud.
Dåvarande regeringen lovade även att överväga att lagstifta om ett amalgamförbud om den frivilliga avvecklingen inte fortgått enligt planerna.
Om riksdagen menade allvar med sitt beslut 1994 måste detta således nu följas upp med ett svenskt amalgamförbud. Inför EU kan Sverige åberopa miljögarantin och vara berett att driva ärendet inför EG:s domstol. Givetvis skall Sverige också försöka få till stånd en EU-gemensam strategi för ett totalförbud också i EU.
För att få till stånd ett förbättrat omhändertagande med adekvat behandling krävs för det första ett erkännande av att tandvårdsmaterial och då i synnerhet amalgam kan störa hälsan. Detta borde rimligen ske utifrån samma tänkesätt som tillämpas när det gäller biverkningar från läkemedel. Hellre fälla än fria och tillämpa försiktighetsprincipen, dvs agera på skälig misstanke även om man inte har alla mekanismer för skadeeffekten klara för sig. Nu är tålamodet för länge sedan slut hos oss förtroendevalda som om och om igen lagt förslag till både forskningsinsatser och kompetenscentra för patientmottagning. När skall vi få det paradigmskifte som kan lösa dagens låsta positioner? Vi kan idag konstatera att amalgamenheten i Uppsala sedan snart ett år är stängd för nya patienter, trots att patienterna upplevt ett förbättrat omhändertagande där och trots en lång kö av patienter, som remitterats dit av andra vårdgivare från hela landet. Många tror att det finns krafter som motverkar en opartisk bedömning av amalgamfrågan.
När det gäller skademekanismer av amalgam finns redan idag en massiv vetenskaplig litteratur. Nedan följer en sammanställning av några viktiga punkter. Vetenskapliga referenser kan lämnas till samtliga påståenden.
Tandfyllningar med amalgam utgör den största källan till oorganiskt kvicksilver hos allmänheten och denna exponering överträffar exponeringen för organiskt kvicksilver från fisk. Detta bekräftas även i obduktionsstudier av personer med amalgamfyllningar. Kvicksilver är den giftigaste av de toxiska metallerna. Auktoriteter i toxikologi vidhåller att det inte finns någon tröskelnivå för exponering som kan anses helt riskfri.
Lågdosexponering för kvicksilver, inklusive tandamalgam har visats ha samband med ökad förekomst av autoimmuna sjukdomar (kroppen bildar antikroppar mot egna vävnader). Silver som avges samtidigt med kvicksilver från amalgam har även visats orsaka immunreaktioner och autoimmunitet hos djur. Förändringar i hjärnan, påvisbara med MRT kan vara immunologiskt betingade.
Personer med amalgamfyllningar har ett ökat antal tarmbakterier som är resistenta mot kvicksilver och samtidigt mot många vanliga antibiotika. Studier har påvisat signifikant korrelation mellan kvicksilverresistens och multipel antibiotikaresistens. Kvicksilver från amalgamfyllningar överförs via moderkakan till foster och via bröstmjölken till barnet, ofta i högre koncentrationer än hos modern.
Det går inte längre att blunda för fakta. Amalgamet måste bort. Att hälsoproblem kan uppstå även av övriga tandlagningsmaterial, speciellt metallhaltiga sådana och vissa plaster, är likaså välkänt. Hälsoproblemen kan drabba både patient och personal. Detta motiverar givetvis inte att amalgamet behålls. Amalgamet är och förblir tandvårdens värsting när det gäller risker för patient, personal och miljö. Slutsatsen måste istället bli att allt tandvårdsmaterial måste genomgå samma kontrollsystem som läkemedel, när det gäller innehållsförteckning, verkningar och biverkningar. Det räcker inte med bestämmelserna i enlighet med lagen om medicintekniska produkter.
Tandvårdsskadade patienter står idag många gånger utan ekonomisk möjlighet att få sina plomber avlägsnade då de i praktiken inte får del av tandvårdsförsäkringen, tvärt emot tidigare riksdagsbeslut. De har även svårigheter när det gäller sjukförsäkringen. Många tvingas acceptera andra diagnoser för att få ut sjukpenning.
De tandvårdsskadade tillhör dem som kommer ytterligare i kläm sedan riksdagen fattat det olyckliga beslutet om krav på renodlade medicinska skäl för sjukersättning. Den tillämpning av sjukdomsbegreppet som avses och som försäkringskassorna tillämpar ställer patienten utanför samhällets skydd i de fall den vetenskapliga bevisningen inte anses tillräcklig för att en sjukdom skall bedömas vara etablerad. Det strider mot alla humanistiska principer och även mot logiskt tänkande att patienten skall komma i kläm när tillräckliga kunskaper saknas eller inte tillåts komma fram. Patientens symptom är verkliga och måste respekteras som grund för sjukpenning och andra stödåtgärder från samhället.
Eftersom det inte har gått att få någon rätsida på ovanstående problem genom gängse kanaler, dvs via forskningsråd, myndigheter och de företrädare för tandläkar- och läkarkåren som kan sägas tillhöra det s k etablissemanget, krävs att politiskt ansvariga tar tag i frågan på ett mer direkt sätt, t ex i en parlamentariskt sammansatt kommission. Denna kommission skulle också ha en uppföljande roll, så att verkställigheten av fattade beslut garanteras.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om amalgamförbud med beredskap att driva frågan till EG-domstolen med stöd av den s.k. miljögarantin,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att samma bestämmelser skall gälla för tandvårdsmaterial som för läkemedel när det gäller kontroll och biverkningshantering,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om statligt stöd till kompetenscentrum för utredning och behandling av tandvårdsskadade patienter, där patienternas erfarenhet tillmäts avgörande betydelse,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ge en parlamentariskt sammansatt kommission i uppdrag att lösa frågan om amalgamförbud, kontroll av tandvårdsmaterial och omhändertagandet av tandvårdsskadade inom tandvård, sjukvård, försäkringssystem och andra samhälleliga stödåtgärder, där kommissionen skall ha både en initierande och uppföljande roll.
|
Thomas Julin (mp) |
|
|
Ragnhild Pohanka (mp) |
Per Lager (mp) |
|
Eva Goës (mp) |
Gunnar Goude (mp) |
|
Gudrun Lindvall (mp) |
Birger Schlaug (mp) |
|
Barbro Johansson (mp) |