Övervikt är ett glömt folkhälsoproblem. Inte glömt i den bemärkelsen att det inte observeras eller pratas om. Det kommersiella intresset är stort, bantningsprogram av olika slag marknadsförs och säljs. I många tidningar används bantningstips för att öka upplagan. Det finns alltså ett intresse i frågan både från den enskilde och från den så kallade marknaden. När jag säger ”glömt” syftar jag på den medicinska aspekten. Överviktsproblemet bedöms i sjukvården inte som den kroniska åkomma det i verkligheten är.
Problemet är vanligt, en stor del av befolkningen i Sverige har övervikt och antalet människor med dessa bekymmer ökar. Orsakerna kan man säkert tvista om men några faktorer som har betydelse är vad vi äter och hur vi äter. Matvanorna har förändrats och kunskapen om mat hos gemene man har försämrats. Äldre generationer lärde sig hemma och i skolan hur maten skulle hanteras och vad vi behövde äta. Så är det tyvärr inte i dag, undervisningen i skolan om kostfrågor är inte tillräckligt bra och för många finns inte kunskapen att hämta hemma heller. Hur mycket vi rör på oss har naturligtvis en avgörande betydelse. Livsmönstren har radikalt förändrats bara under en generation. Datorer och TV tillsammans med stillasittande jobb ger mycket liten fysisk ansträngning. Tar man inte egna initiativ för att röra på sig blir den motion man får mycket liten och det är inte bra. Det behövs stimulans och motivation att motionera. Idrott och motion är viktiga och det är också viktigt att vanan att röra på sig läggs fast i ungdomen. Det förslag som nu finns om att öka antalet idrottstimmar i skolan är därför bra. Centerpartiet har länge påverkat för att nå detta resultat..
Övervikt leder ofta till följdsjukdomar och det är först då som sjukvården kommer in, alldeles för sent. Om de resurser som läggs på olika bantningskurer istället funnits i den förebyggande vården och för behandling, skulle stora vinster göras för den enskilde och för samhället. Detta är naturligtvis en utopi och slutsatsen måste då bli att den samhälleliga sjukvården måste ges resurser i kunskap, tid och pengar för förebyggande vård, behandling och uppföljning. Det är viktigt att inte skuldbelägga den som har för hög vikt, man skall istället bekräfta behovet av hjälp och behandling. Det handlar då inte om att uppnå några spektakulära idealvikter, som man kan läsa om i tidningar utan informera om att varje viktminskning är viktig och har betydelse, den enskildes hälsa blir bättre. Det är viktigt att patienten får behålla kontakten med vården under längre tid, det är alltför lätt att återgå till det gamla.
Den samhälleliga kostnaden för övervikt har beräknats till 5–6 miljarder per år, naturligtvis en mycket osäker siffra men ändå intressant. Ingredienserna i de beräknade kostnaderna består i sjukskrivning, sjukvård, förtidspension, psykisk ohälsa o.s.v. Professor Lars Sjöström vid Medicinska Kliniken i Göteborg, som arbetat mycket med överviktiga, har visat på att omkring 350 000 människor i Sverige löper en hälsorisk av sin övervikt. Stephan Rössner vid Huddinge sjukhus har också under lång tid arbetat med dessa frågor och det är mycket dessa båda experters rön som ligger till grund för denna motion.
Övervikt ger om man inte gör något åt det en ökad risk att drabbas av sjukdom och dödlighet. Exempel på sjukdomar som har orsakats av för hög vikt är diabetes, högt blodtryck, kranskärlssjukdomar, gallgångssjukdomar, rygg- och ledbesvär.
I sjukvården i Sverige behöver mer intresse riktas mot de överviktigas problem. Primärvården måste informera och skapa kontakt för en förebyggande vård och behandling. Detta arbete måste börja i skolan och avdramatiseras, så att alla utan skuldkänslor kan ta åt sig information och hjälp. Det saknas i vården en differentierad syn på problemet. Alla är inte lika och problemen är heller inte lika, det krävs därför en individuell bedömning. Alla har att vinna på en bättre folkhälsa, inte minst den enskilde som därigenom kan få en högre livskvalitet och undgå risken att ha livslång medicinering. Samhällets vinster har jag tidigare berört, de är omfattande även om de är svåra att direkt peka på.
Hur landstingen prioriterar sina resurser och planerar sjukvården beslutas inte i riksdagen men frågan är nationell, t.o.m. av internationell betydelse, därför tar jag upp frågan i riksdagen. Det är alltså enligt min mening viktigt och nödvändigt att landstingen i större utsträckning riktar uppmärksamheten på problemet och tillför primärvården de resurser som krävs för att genomföra en utåtriktad verksamhet för att nå dem som är överviktiga och finns i riskzonen. För detta krävs ny kunskap, tid och mer pengar. I dag måste det kanske ske genom omprioriteringar, om anslagen till vården inte kan öka.
Socialstyrelsen bör ges i uppdrag att utforma råd och riktlinjer för hur denna verksamhet skall utvecklas.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om satsning på vård av överviktiga.
|
Lennart Brunander (c) |