Konventionen om barnets rättigheter antogs av Förenta nationernas (FN) generalförsamling 1989. Året därpå ratificerades konventionen efter riksdagsbeslut. Idag har praktiskt taget alla världens stater anslutit sig till barnkonventionen.
En av barnkonventionens grundpelare är principen om barnets bästa och utgår från två grundläggande tankar: att barn har fullt och lika människovärde, och att barn är sårbara och behöver särskilt stöd och skydd. Konventionen innebär att barnets bästa skall komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn. Den innebär därmed bl.a. ett stöd för barn som utsätts för skadliga sedvänjor. Barnkommittén har i SOU 1997:116 också berört denna fråga i ett särskilt avsnitt (13.2.8).
Könsstympning av flickor förekommer på många håll i världen. Världshälsoorganisationen (WHO) uppskattar antalet flickor och kvinnor som utsatts för omskärelse till ca 130 milj. Två miljoner flickor beräknas årligen vara i riskzonen för detta ingrepp. De flesta av dessa kvinnor lever i 28 afrikanska länder men det finns kvinnor också i andra delar av världen som utsatts för detta ingrepp. I Somalia är i stort sett alla flickor könsstympade och i Sudan, Eritrea och Etiopien är siffran 90 procent.
Könsstympning är en gammal tradition. Den är djupt rotad hos de folk som praktiserar den och har förekommit minst 1000 år tillbaka i tiden. Den motiveras av religiösa skäl men den har inget stöd i vare sig Koranen, Bibeln eller några andra religiösa skrifter.
Könsstympning leder till både akut och kroniskt lidande med såväl fysiska som psykiska skador. Genom att könsstympning kan leda till komplicerade förlossningar innebär ingreppet utöver risker för modern också risker för barnet i samband med förlossningen. WHO, FN:s barnfond UNICEF och FN:s familjeplaneringsorgan UNFPA har våren 1997 vädjat till alla länder och deras ledare att stödja ansträngningarna att eliminera kvinnlig könsstympning. Sverige måste också aktivt bidra till detta arbete inte minst i biståndssammanhang.
I Sverige är könsstympning av flickor förbjudet och straffbart i lagen (1982:316) med förbud mot omskärelse av kvinnor. Ändå har det förekommit könsstympning. Bland invandrarkvinnor finns också kvinnor som stympats. Även om skadorna är irreversibla bör allt göras för en utveckling av behandlingsmetoder för att återställa så mycket som möjligt av den ursprungliga funktionen. Svensk hälso- och sjukvård bör aktivt bidra i detta arbete som också kan komma könsstympade kvinnor i andra länder till godo.
Viktigast är dock att förebygga att könsstympning överhuvudtaget utförs. Riksdagen har tydligt uttalat sig om detta och det är nu viktigt att följa upp hur detta beslut förverkligas. Socialstyrelsen bör följa upp och återrapportera vad som hänt efter riksdagens uttalande.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utveckling av behandlingsmetoder för rehabilitering av kvinnor som könsstympats,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om uppföljning av läget beträffande könsstympning i Sverige.
|
Barbro Westerholm (fp) |