Psykiska störningar och psykisk ohälsa utgör – isolerade eller i samverkan med andra sjukdomstillstånd – en betydande del av befolkningens totala hälsoproblem. I ett betänkande från Psykiatriutredningen, som har utrett stöd och hjälp till befolkningen vid psykiska störningar, beräknas förekomsten av psykiska problem genomsnittligt till 140 per 1000 invånare, 120 för män och 155 för kvinnor.
Idag efterfrågar inte bara enskilda patienter och grupper av patienter psykologisk behandling. Också av företrädare inom hälso- och sjukvården betonas vikten av denna behandling. I en enkät från psykiatriutredningen har sektorschefen och klinikchefer angett att det i 50 procent av sektorerna är svårt eller mycket svårt att tillgodose behovet av psykoterapi.
Kraven på att samhället ska finansiera psykologisk behandling växer. Klientorganisationerna ställer dessa krav, många statligt anställda som berövats en avtalsförmån ställer dem. Personal inom hälso- och sjukvård känner ofta stor frustration över att behöva avvisa personer med grava psykiska störningar från psykologisk behandling. I riksdagen har frågan varit en följetong i närmare femtio år.
Inom allt fler instanser erkänns att psykofarmaka inte kan representera den lösning som skall eliminera psykisk ohälsa. Det står också klart att många psykiatriska läkemedel, trots sin betydelse för vissa situationer, kan vara inledningen till nya problem, t ex medicinberoende och passivisering.
Under framför allt andra hälften av detta sekel har psykologiska behandlingsmetoder fått en allt större betydelse. Nya psykologiska och socialpsykologiska teorier har utvecklats och kunnat omsättas i praktisk handling. De har successivt vunnit terräng i offentlig vård, trots att miljön där under många år representerat ett i huvudsak biologiskt synsätt.
Dagens psykiatri har inte tillräckliga resurser för att ge hjälp och stöd till de patienter som vänder sig dit eller som remitteras från t ex primärvården. Erforderlig psykologisk behandling kan på de flesta platser inte erbjudas i tillräcklig utsträckning inom den offentliga vården. I framför allt storstäderna saknas resurser för att inom rimlig tid genomföra adekvat psykologisk utredning och behandling av besvär och störningar. Detta kan förutom bekymmer för patienten också orsaka onödig sjukskrivning.
På sikt kan problemen föra den enskilde in i långvarig psykisk ohälsa där också sluten vård kan bli en realitet. Sådana tillstånd kan sluta i fullständig improduktivitet, utstötning från arbetslivet och sjukpensionering.
På motsvarande sätt finns resursbrister eller organisatoriska hinder för att psykiska störningar ska få en relevant uppmärksamhet vid symptom av kroppslig art. Somatisk sjukvård behöver i dag nära kontakt med psykologisk kompetens för att få hjälp med såväl adekvat diagnostik och utredning som med direkt behandling.
Systematiserad samverkan mellan olika kompetenser, som medicinsk och psykologisk, är sett ur både patientens och samhällets perspektiv det mest effektiva. Patienten måste från början komma rätt i vårdkedjan. Redan i primärvården måste patienten träffa på rätt kompetens. Genom ett sådant system skulle med största sannolikhet många patienter avlastas psykiatrin. Många skulle i stället få hjälp inom andra delar av vårdapparaten.
Det är i dag inte troligt att utbyggnad av den offentliga hälso- och sjukvården kan få sådan omfattning när det gäller psykologtjänster inom psykiatri och somatisk service att det behov som finns kan täckas. Det är inte heller troligt att alla patienter som uttrycker behov av psykologisk behandling når fram till resurserna hos den offentliga psykiatrin.
När det gäller såväl psykiatri som psykologiskt stöd och hjälp inom somatiken och inom primärvården borde det vara en självklarhet att engagera de privat verksamma psykologerna.
Många patienter kan inte heller tänka sig att utnyttja den offentliga psykiatriska vården av kanske delvis irrationella skäl. De former för psykologisk utredning, stöd och behandling som utvecklats inom psykiatrin kan patienter finna alltför institutionaliserande.
Ett ytterligare fält, där behoven är stora, gäller rehabiliteringsområdet. Här finns ett stort behov av psykologiska åtgärder som har fler dimensioner.
Förutom psykologinsatser genom uppdragsverksamhet inom Ami, arbetsmarknadsinstituten inom länsarbetsnämnderna, är det angeläget att skapa samverkansmöjligheter med psykologisk kompetens i samband med rehabiliteringsutredningar och vid direkta rehabiliteringsåtgärder inom eller i anslutning till olika åtgärder i relationen människa – arbetsplats.
Genom medverkan av försäkringskassan kan psykologiska insatser göra att tidiga signaler uppmärksammas som tyder på kommande risk för långtidssjukskrivning. Kroppsliga symptom får extra starkt genomslag beträffande arbetsförmågan om den sjukskrivnes psykiska resurser sviktar på grund av kriser eller depressiv utveckling. Här kan psykologer stödja i ett utredningsskede – men också genom behandling. Sådana insatser kan också gälla vid personlighetsmässiga störningar, svag yrkesidentitet, isolering eller relationsproblem.
Sjukdomstillstånd sätts sällan in i ett större psykologiskt sammanhang. Kunde detta ske skulle åtgärder för att återskapa arbetsförmågan genom traditionella medel väsentligt förbättras. Ett stöd till försäkringskassornas personal skulle betyda bättre, mer genomgripande och förankrade rehabiliteringsåtgärder, större närhet till andra faktorer än dem som gäller de direkta sjukdomssymptomen och ökad tilltro hos utredarna till egna bedömningar. Den enskilde individen har genom lagstiftning fått en förstärkt rätt till rehabilitering. Försäkringskassorna har fått ett större ansvar för att samordna insatserna. Efter fyra veckors sjukskrivning ska således läkare bedöma rehabiliteringsbehov. En rehabiliteringsplan ska upprättas som ska innehålla de åtgärder som krävs för att den sjukskrivne ska kunna återgå i arbete. Psykologisk behandling behöver ingå som en självklar och betydande del.
Generellt sett ersätts i dag privat psykologisk behandling endast om den utförs av privatpraktiserande läkare som är ansluten till försäkringskassan. Det är en orimlig situation för den enskilde patienten att behandlas hos leg psykolog, leg psykoterapeut och psykoanalytiker som har de reella kunskaperna, inte är generellt ersättningsberättigad, om den inte utförs direkt inom den öppna eller slutna psykiatriska vården. De ersättningsmöjligheter som finns i dag kan sägas ha mer eller mindre undantagskaraktär.
I dag kan psykologisk behandling, utförd av leg psykolog, leg psykoterapeut eller psykoanalytiker finansieras i huvudsak från följande olika källor:
1. Genom särskilda Dagmarmedel för psykoterapi har t o m 1996 avsatts särskilda ”öronmärkta” medel (1996 uppgick detta belopp till 65 miljoner kronor). Från och med 1997 finns i Dagmaruppgörelsen icke några särskilda medel anvisade. Detta har inneburit att många sjukvårdshuvudmän i sina prioriteringsdiskussioner om hur de totala resurserna skall användas inte avsätter medel till psykologisk behandling inklusive psykoterapi. I en enkät till sjukvårdshuvudmännen som gjorts av Delegationen för samverkan mellan privat och offentlig vård framgår detta tydligt. Detta är allvarligt och måste påtalas.
2. Genom särskilda medel – i mycket liten omfattning – som avsätts av respektive sjukvårdshuvudman.
3. I viss, mindre utsträckning genom medel från Dagmaruppgörelsens särskilda rehabiliteringsutrymme.
4. Genom bistånd från socialtjänstens individ- och familjeomsorg.
Som framgår ovan är samhällets ersättning för psykologisk utredning och behandling mycket begränsad. Inte bara den enskilda människan har stora problem att hitta lösningar. Det gäller också all den personal som är inblandad eller berörd när lösningar skall skapas för att stödja individen i hans eller hennes strävan att få möjligheter till ett bättre liv och kunna återgå till produktiva insatser.
En samlad syn på insatserna, som också förs ut tydligt, skulle skapa klarhet om snabbare och bättre vägar till hälsa och arbete. Därför krävs ett större grepp för att skapa en allmän ersättning för psykologisk utredning och behandling.
Målet med ett sådant större grepp måste vara att alla som med utgångspunkt från hälso- och sjukvårdslagen behöver det, ska ha tillgång till psykologisk utredning och behandling.
Den som lider av kroppsskada eller har en somatisk sjukdom och den som har psykiska problem och störningar ska ha lika rätt till adekvat behandling.
Utifrån samhällsekonomiska perspektiv utgör ett sådant större grepp på psykologisk utredning och behandling väl använda resurser. Insatserna för en reform uppvägs mer än väl av vad arbetsoförmåga, sjukskrivning, medicinberoende, vårdplatser och brister i socialt liv och engagemang i dag kan kosta.
Finansieringen av hälso- och sjukvården sker i dag till stora delar genom medel som kanaliseras genom Riksförsäkringsverket. Rimligen bör därför en lösning knytas så nära denna finansieringskälla som möjligt, d v s till försäkringskassorna.
Förslaget innebär ett komplement till den offentliga hälso- och sjukvården. En påverkande kraft ligger i att det på sjukvårdens olika sektorer skapas ett medvetande om möjligheterna till psykologstöd. På sikt kan detta medverka till att ett psykologiskt och socialt synsätt sprids i vården och att den ofta åberopade helhetssynen kan ges ett reellt innehåll.
För den enskilde patienten måste utgångspunkten vara att själv få välja vårdalternativ – antingen offentlig eller privat vård. I båda alternativen skall finansiering ske via offentliga medel.
För patienten kan då tre vägar öppnas för tillgång till psykologisk utredning och behandling:
– Via hälso- och sjukvården
Patienten vänder sig till vårdcentral eller specialistmottagning som bedömer utredningsbehov, genomför utredning, planerar behandling, genomför behandling eller låter privat verksam vårdgivare utreda behandlingsbehov och genomföra behandling.
– Via försäkringskassan
I rehabiliteringsärenden kan patienten få remiss till privat verksam vårdgivare genom försäkringskassan eller arbetsplatsen.
– Via den enskilde vårdgivaren
Den patient som inte vill vända sig till hälso- och sjukvården, och som inte utreds för rehabilitering, ska ha möjlighet att vända sig direkt till en enskild vårdgivare och få sin behandling ersatt.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en samlad syn krävs där målet skall vara att alla, som med utgångspunkt från hälso- och sjukvårdslagen behöver det, skall ha tillgång till psykologisk utredning och behandling med generella ersättningsmöjligheter även för privat psykologisk behandling.
|
Siw Persson (fp) |