Motion till riksdagen
1997/98:So310
av Siw Persson (fp)

Ersättningssystem för psykoterapi


Rätten att få psykoterapi till en rimlig kostnad har länge varit föremål för opinionsbildning från bl a klientorganisationerna och länge uppmärksammats i massmedierna. I riksdagen har väckts motioner från alla politiska partier, enskilda motioner eller partimotioner, om att psykoterapi i detta avseende skall likställas med annan sjukvårdande behandling. Socialstyrelsen påtalade 1987 i en hemställan till regeringen att psykoterapi vid psykisk sjukdom/störning måste bli tillgänglig till rimlig kostnad för den enskilde. 1989 avsattes i Dagmarförhandlingarna ett öronmärkt belopp för att stimulera sjukvårdshuvudmännen att utanför socialförsäkringen teckna vårdavtal om psykoterapi med privata vårdgivare.

Psykiatriutredningen konstaterade att trots detta var människors möjligheter att få psykoterapi inte acceptabla och ansåg att denna behand­lingsform nu måste jämställas med andra sjukvårdande behandlingar. Utredningen föreslog att legitimerade psykoterapeuter som inte är läkare skulle kunna förtecknas hos försäkringskassan som enskild vårdgivare och att patienten skulle erlägga sedvanlig patientavgift. Detta ledde inte till annat än att Dagmarpengarna för psykoterapeutisk verksamhet höjdes från 24 miljoner 1993 till 39,5 miljoner 1994 och till 65 miljoner 1996. Från och med 1997 avsätts inga medel till psykoterapeutisk verksamhet i Dagmar­överenskommelsen.

Trots dessa medelstillskott under ett antal år har inte behovet av psykoterapi kunnat tillgodoses av sjukvårdshuvudmännen. Många patienter har fortfarande varit tvungna att själva betala hela kostnaden för sin psykoterapi med stora ekonomiska uppoffringar som följd. ”De kanske svåraste påfrestningarna har de människor utsatts för som med specialistintyg om behandlingens nödvändighet sedan av sjukvårdshuvudmännen hänvisats att söka bistånd enligt socialtjänstlagen. Trots utslag från regeringsrätten som bekräftar rätten till bistånd förekommer att kommuner i motsvarande ärenden avstyrker bistånd när klientens ekonomiska förhållanden i övrigt motiverar att hjälp utgår.” (Psykiatriutredningen) Enligt den nya socialtjänstlagen kommer avslag på ansökan om bistånd till psykoterapi inte att kunna överklagas. Detta kommer sannolikt att leda till att denna möjlighet att få hjälp med kostnaderna för psykoterapi försvinner. Av siffror i Socialtjänstkommitténs delbetänkande Rätten till bistånd kan man dra den försiktiga slutsatsen att ca 3 000 personer på detta sätt fick hjälp med kostnaderna för psykoterapi.

Indragningen av Dagmarpengarna till psykoterapi har lett till att på de flesta håll i landet har vårdavtal med privatpraktiserande psykoterapeuter sagts upp och pågående terapier får avbrytas. På vissa håll har medel anslagits till privat psykoterapi i huvudsakligen samma utsträckning som förra året, men hur länge varar den situationen? Vi befarar att möjligheterna till psykoterapi till en rimlig kostnad sammantaget kommer att minska drastiskt. Väntetiderna kan befaras bli orimligt långa. Ett ökat utbud av psykoterapi utförd av landstingsanställd personal kan väl på vissa håll något mildra konsekvenserna om man ser till antalet personer som kan få någon form av psykoterapi.

En fara med den nuvarande situationen är att man från psykiatrins sida av kostnadsskäl kommer att satsa på stödsamtal eller korttidsterapier även för allvarliga psykiska störningar och att därmed den mera tidskrävande psykoterapin och psykoanalysen får stryka på foten. Risken är påtaglig att patienter som behöver systematisk, regelbunden och tidskrävande behandling i stället erbjuds osystematiska samtal med mindre kvalificerad personal.

Olikheterna mellan skilda landsting när det gäller att tillgodose behoven av psykoterapi ökar i och med att Dagmarpengarna till psykoterapi försvann. Möjligheterna att få sådan behandling blir i framtiden beroende av i vilket landsting man bor. Detta strider mot 7 § hälso- och sjukvårdslagens: ”målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen”.

I och med att vårdavtalen med privata psykoterapeuter sägs upp försvinner också valfriheten för patienterna. Denna valfrihet prisas av regeringen i andra sammanhang, t ex proposition 1996/97:123 Privata vårdgivare, där det uttalas:

Ett centralt mål för reformsträvandena i den svenska hälso- och sjukvården under senare år har också varit att stärka patientens och medborgarens ställning, bl.a. genom att ge individen ökade möjligheter att välja vårdgivare inom primärvård och olika typer av specialistvård, liksom att välja sjukhus vid sluten vård. Den ökade valfriheten har enligt regeringens mening i sin tur bidragit till att förbättra bemötandet inom hälso- och sjukvården. Tillgången till privata verksamheter har bidragit till att öka valfriheten och förbättra kontinuitet och tillgänglighet.

Valfrihet måste också tillförsäkras dem som på grund av psykisk störning behöver psykoterapi.

Det är orimligt att den som har lite ont i ryggen eller i knäna utan remiss från läkare kan gå till en sjukgymnast och få behandling för 120 kr för första gången och sedan 60 kr per gång (i Stockholms län) inom ramen för högkostnadsskyddet, medan den som har psykiska besvär även med remiss från läkare kan bli tvungen att söka socialbidrag för att bekosta sin psykoterapi – något som väl knappast ger någon utdelning fr o m 1 januari 1998 – eller betala terapin själv till en kostnad av 600 kr per gång utan något högkostnadsskydd alls. Har man tur kan man få en tid hos en psykoterapiutbildad läkare och på vissa håll i landet finns inga alls. Detta är väl knappast vård på lika villkor och varför skall psykoterapi utförd av en läkare vara billigare för patienten (men troligen dyrare för landstinget) än psykoterapi utförd av en annan legitimerad psykoterapeut?

Denna särbehandling av psykisk ohälsa är av humanitära skäl och jämlikhetsskäl orimlig och är sannolikt inte ens samhällsekonomiskt motiverad. Samhällets direkta utgifter för psykoterapi kanske skulle öka med ett par hundra miljoner kronor om psykoterapi inte särbehandlades på detta sätt, men samtidigt skulle kostnaderna minska för annan psykiatrisk och somatisk vård, sjukskrivning och förtidspension, socialbidrag, produktions­bortfall, m m.

För att säkerställa att kvalificerad psykoterapeutisk behandling till normal sjukvårdskostnad skall finnas tillgänglig för dem som behöver det krävs på kort sikt någon annan typ av riktade medel som ersättning för Dagmar­pengarna. Sedan krävs en permanent lösning när det gäller ersättningsfrågan, d v s liknande ersättningssystem som för annan sjukvårdande behandling,
t ex sjukgymnastik.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att avsätta medel för att säkerställa att kvalificerad psykoterapeutisk behandling kan ske till normal sjukvårdskostnad.

Stockholm den 5 oktober 1997

Siw Persson (fp)