Ett gott samhälle förutsätter tillgång till god vård. Vården ska vara lika för alla och finansieras solidariskt. Vården ska utgå från den enskildes intresse och patientens makt måste stärkas. Vem som ger vården är inte avgörande. Olika vårdgivare stärker tillsammans den enskildes möjligheter och bidrar till att utveckla kvaliteten i vården. I motionen anges ett antal riktlinjer för sjukvården.
Hemsjukvården är grunden för all vård. Möjligheterna att välja vård i hemmet måste stärkas. Det handlar om att öka livskvaliteten. Det är viktigt att samordna resurser med patienten i centrum. Det handlar inte minst om samordning mellan försäkringskassan och sjukvården. Här föreslås att regeringen ska återkomma till riksdagen med en redovisning av förslag som möjliggör denna finansiella samverkan.
Centerpartiet betonar vikten av att utveckla patientens ställning i vården. Möjligheterna att välja vård måste stärkas. Regeringen bör återkomma i denna fråga.
När sjukvården nu tillförs nya resurser måste hög prioritet ges åt att arbeta bort de växande köerna. Centerpartiet anser att utrymme nu även skapats för att utvidga den nuvarande vårdgarantin att gälla generellt med en tidsram på tre månader till operation. Regeringen bör skyndsamt ta upp överläggningar med Landstingsförbundet i syfte att åstadkomma denna nya vårdgaranti.
Centerpartiet föreslår i motionen att Hälso- och sjukvårdslagen öppnas för att möjliggöra lokala och regionala överenskommelser om t.ex. den grundläggande vården – primärvården. Detta ska kunna bli möjligt under vissa förutsättningar.
Ett gott samhälle är ett samhälle med trygga individer och med trygga familjer. Ett samhälle där människor känner att de betyder något och har ett ansvar förenat med möjlighet att forma sitt liv i samverkan med sin omgivning. Ett gott samhälle förutsätter tillgång till god vård. Alla människor, oavsett var i landet man bor eller vem man är, måste känna sig säkra på att vården finns tillgänglig vid behov. Det är vårt gemensamma ansvar att utveckla vården så att människor känner trygghet och tillit. För alla måste gälla att bara den bästa vården är god nog!
Centerpartiet vill utveckla en ny välfärd, som förenar respekt och omtanke om varandra med personligt ansvar. Låt oss bygga vidare på det som fungerar väl – att vi alla betalar utifrån vår förmåga för att säkra att alla får tillgång till grundläggande trygghet, som god vård på lika villkor. Låt oss samtidigt ta fasta på människors kraft och förmåga att forma sin väg genom livet. Vi är alla individer och vill bli bemötta med respekt för våra önskemål och krav.
Centerpartiet vill garantera att alla människor ska omfattas av den generella välfärden. Det är vårt gemensamma ansvar att solidariskt finansiera denna grundläggande trygghet. Sjukvården är en grundbult för att välfärden skall fungera. Idag finns ett mycket starkt folkligt stöd för att sjukvården skall finansieras genom skatter och avgifter för att vägleda, inte avskräcka. Erfarenheterna från USA visar samtidigt att försäkringslösningar ger såväl höga kostnader som dålig och ojämlikt fördelad sjukvård. Ett systemskifte i finansieringen som ibland framförs i debatten löser inga av sjukvårdens problem, men riskerar uppenbart att skapa nya. Centerpartiet vill arbeta för att sjukvården får goda ekonomiska förutsättningar i syfte att kunna ge alla, som behöver, den bästa vården! Detta sker bäst genom en offentlig och solidariskt finansierad vård!
1990-talet har inneburit svåra ekonomiska påfrestningar för vårt samhälle. Det har inte minst varit kännbart för alla som drabbats av arbetslöshet bl a till följd av 80-talets missgrepp i ekonomin. Insatserna för att sänka räntan och återställa tilltron till Sveriges ekonomi har varit tuffa för enskilda och då särskilt barnfamiljerna, men också inneburit stora påfrestningar hos kommuner och landsting. Det har samtidigt inneburit en förnyelse på gott och ont. Det har skett en kraftig produktivitetsökning som för många människor har öppnat nya möjligheter att med medicinsk teknik förbättra behandlingarna och korta vårdtiderna. Det har ökat livskvaliteten för många människor och betytt ett effektivare utnyttjande av våra gemensamma resurser. Människor med komplicerad sjukdomsbild och återkommande behov har samtidigt kunnat uppleva att de kortare vårdtiderna och omstruktureringarna lett till sämre tillgänglighet och ökad osäkerhet.
Centerpartiet har aktivt verkat för att få ordning på statens finanser och därmed även ge förutsättningar för ökade resurser till vården. Centerpartiet bedömer att vården under kommande tre år kan tillföras i storleksordningen 4,6 miljarder kronor vilket skapar utrymme att utveckla hälso- och sjukvården för att möta ett nytt millennium. Härmed skapas förutsättningar att utveckla den nära vården – primärvården – vården för de äldre, för handikappade och för de psykiskt sjuka.
Vården börjar i hemmet. Dels är det självklart så att huvuddelen av hälso- och sjukvård bedrivs i hemmet. Det handlar om vardagssjukvård och om att förebygga ohälsa genom bra kost, bra boendemiljö, sund livsstil och information om egenvård. För att stärka individens egen kompetens är det viktigt med föräldrautbildning och barnhälsovård som bygger upp föräldrarnas kompetens men också med insatser inom ramen för skolan, vilket också berörs i partimotionen ”Omtanke om barnen”. Det är likaså betydelsefullt att alla har tillgång till ett stöd för sin egenvård, exempelvis i form av närhet till distriktssköterskorna. För att stärka hemsjukvården och underlätta för anhörigvården är det centralt att människor känner att det är nära till och lätt att nå distriktssköterskan.
Vård i hemmet ska vara en möjlighet och då handlar det i växande grad om avancerade medicinska insatser och tunga vårduppgifter. Det ställer helt nya krav på vården, uppmärksamhet på anhörigas behov av att vara delaktiga i vården och få utbildning och information. Det tydliggör behovet av omtanke och respekt för den enskilda individens eget val. Vården måste formas utifrån patientens och anhörigas villkor och inte tvärtom!
Patientens ställning i vården har stärkts under senare tid. Inte minst arbetar sjukvårdshuvudmännen för att tydligt informera patienterna om de rättigheter de har. Flera landsting har utarbetat s k rättighetskataloger. Det är gott och väl men inte tillräckligt. I praktiken finns stora skillnader när det gäller att fritt välja vårdgivare. Här måste även alternativa vårdformer uppmärksammas t.ex. naprapater och akupunktörer. Samtidigt finns mycket att göra för att stärka alla patienters ställning och inte bara de röststarkas. Det handlar om att stärka patienternas möjligheter att på goda grunder göra ett friare val. Patientinformationen måste förbättras och det måste bli en rättighet att överskådligt kunna följa hur och var man snabbast kan få en behandling. Genom att öppna kvalitetsregistren får människor en möjlighet att även följa vårdens resultat när man träffar sitt val. Det är viktigt att lagstiftningen här ger utrymme att stärka patientmakten. Detta bör ges regeringen till känna.
För att den enskilde individen ska känna att man inte blir fråntagen sitt ansvar när man blir patient krävs ett intensivt arbete med attityder. Det handlar samtidigt om att personalen inom vården känner trygghet och utvecklingskraft i sitt arbete. De många omstruktureringar och återkommande sparbetingen har skapat en betydande press på personalen. Många vittnar om den negativa stress som vårdanställda upplever. Vården har trots detta klarat att upprätthålla människors förtroende och tillit. Detta får tillskrivas den kunniga och kompetenta personal som bär upp dagens vård. Inom de kommande 10–15 åren går en mycket stor del av dagens personal i pension. Det utökade ekonomiska utrymme som saneringen av statsbudgeten banar väg för måste därför även användas för att stärka vårdpersonalens kompetens och utvecklingsmöjligheter. Inte minst krävs aktiva insatser för att stimulera unga att inte bara utbilda sig, utan också välja vården som yrke. Även om morgondagens vård ser annorlunda ut, krävs kompetent personal för att säkra att alla kan få bästa vård. Hänsyn härtill måste tas i de fortsatta utbildningssatsningarna, vilket bör ges regeringen till känna.
För att utveckla morgondagens vård krävs mångfald och insikt om att det måste vara olika för att bli lika. Detta gäller inte minst kvinnors vårdbehov. Utifrån lokala förutsättningar och människors prioriteringar kommer olika lösningar att formas. Mångfalden måste sikta till att överbrygga gränser, istället för att dra upp nya. För att den nära vården ska kunna möta den enskildes olika behov krävs ökad samverkan mellan primärvård, specialistvård, försäkringskassan, socialtjänsten, alternativvården och en rad andra kompetenser. Hälso- och sjukvårdslagen måste ge utrymme för denna mångfald inom ramen för den solidariskt finansierade vården. Var läkaren eller sjuksköterskan är anställd är av underordnad betydelse. För mångfalden är det bra med olika vårdgivare – både privata, offentliga och olika kooperativ. Det viktiga är inte vem som utför vården, utan att den enskilde får bästa vård. Det finns skäl att betona värdet av den närvård som bedrivs i privat regi – i form av läkare, BVC, mödravård, sjukgymnaster, distriktssköterskor m fl. Ofta håller de en hög kvalitet och upplevs som en viktig trygghet för patienterna. Hälso- och sjukvårdslagen måste således skapa utrymme för att lokalt och regionalt träffa överenskommelser som gör det möjligt för olika huvudmän att ta ansvar för t.ex. den grundläggande vården – primärvården. Vården måste kunna organiseras utifrån behov och geografiska förutsättningar i olika delar av landet. Lokala överenskommelser om ansvarsfördelning av primärvården ska ske inom ramen för en finansiering som ger möjlighet till regional utjämning, säkrar likvärdig och rättvis vård samt kostnadseffektivitet. Hälso- och sjukvårdslagen bör justeras för att möjliggöra detta. Detta bör ges regeringen till känna.
Den lokala, nära sjukvården är den viktiga. Den nära vården kan vara olika såväl till innehåll som form – finnas i sjukhuset, i vårdcentralen, hos husläkaren, distriktssköterskan eller hos den självvalda specialisten. Det är den lokala vården som har till uppgift att ytterst säkra att alla får den bästa vård som tänkas kan, oavsett var man bor eller vem man är. Här finns vardagsspecialisterna, med omvårdnadskompetens och med tillgång till de bästa specialisterna med modern teknik och möjlighet att hjälpa patienterna att träffa rätt val. Här i den nära vården har man rätt att välja sin personliga vägledare genom vårdkedjan. Här finns det yttersta ansvaret för att alla får ett friare val och den bästa vården.
De små sjukhusen är ofta en del i den nära vården. Innehållet kan se olika ut över tiden, men många människor upplever dem som en viktig trygghetsfaktor. Detta måste respekteras i den fortlöpande utvecklingen av vården. Det finns inget som talar för att de medicinska resultaten skulle vara bättre på det stora än det lilla sjukhuset. Det finns inte heller något som säger att det med automatik skulle vara tvärtom. Självklart måste kvaliteten alltid kunna säkerställas. Även här måste dock patienten ges såväl makt som valfrihet. Centerpartiet är övertygat om att framtiden kräver såväl små som stora sjukhus. Ju mer specifik vården är, desto mer centraliserad kan den vara. Vi har sett hur människor väljer att resa utomlands för att söka den bästa vården för den egna unika situationen. Vardagssjukvården ska vara nära och lätt att nå. Framtidens vård kräver både decentralisering för att stärka tillgängligheten samtidigt som den högspecialiserade vården kan bedrivas på färre enheter. Vården måste utgå från den enskilde, inte efter sjukvårdsorganisationen. Genom att ta vara på ny teknik som t ex telemedicin kan denna utveckling främjas. Den bästa vården förutsätter en organisation som är effektiv utifrån ett helhetsperspektiv.
Den kraftiga utveckling som skett inom vården har inneburit ökad effektivitet och väsentligt kortare vårdtider. Detta har varit betydelsefullt för att stärka patienternas makt och för att minska mänskligt lidande. Uppenbart har detta varit framgångsrikt när det gäller de enklare ingreppen. För människor med större vårdtyngd finns dock skäl att uppmärksamt följa effekterna av den starka fokuseringen på att korta vårdtiderna. Patienter betraktas som medicinskt färdigbehandlade för stunden. Inte minst många äldre upplever jojjoeffekten. De skrivs ut från vården till ingenting eller bara för att snabbt skrivas in igen. Det handlar självklart om samverkan mellan specialister och primärvård och hemsjukvård. Det handlar om tillgången på rehabilitering och anhörigstöd. Här krävs stor uppmärksamhet och insatser för att rätta till direkta missförhållanden. Samtidigt finns skäl att följa upp om de korta vårdtiderna i tyngre fall är rätt kvalitetsmått utan i verkligheten står för ökad rundgång och totalt sett längre vårdbehov till nackdel för den enskilde. Återigen är det den bästa vården som ska sökas för att göra den enskilde individens vårdtid så effektiv och kort som möjligt.
Sverige har under en följd år kunnat uppvisa en förbättrad hälsa hos befolkningen. Denna utveckling har dock brutits och återigen kan man se hur hälsoklyftan växer. Detta samtidigt som människor tenderar att i ökad utsträckning välja bort vård. Orsakerna till det senare är inte helt klarlagda men mycket tyder på att olikheterna när det gäller tillgången på vården växer. Orsakerna till ökad ohälsa är ofta arbetslöshet och ekonomiska problem. Utvecklingen kräver stor uppmärksamhet om alla skall garanteras vård på lika villkor i framtiden. Här kan även förutses växande behov av vård i framtiden. Inte minst gäller det att följa kvinnors ohälsa som oftare än mäns leder till sjukdom. Lika villkor förutsätter bl a jämställd vård. Även barnens situation måste uppmärksammas. Här finns en uppenbar risk för ett växande dolt och allt tyngre vårdbehov i vuxen ålder.
Tilltron till vård på lika villkor handlar om att inte behöva vänta på en operation månad efter månad. De långa vårdköer som fanns i början av 90-talet skapade mycket lidande för enskilda människor och var oacceptabla. Genom att tillskapa en vårdgaranti sattes press på vården att organisera verksamheten så att köerna kunde kortas. Så skedde med stor framgång. De extra resurser som ställdes till förfogande var här bara en del av framgången. När väl köerna var borta och ekonomin krävde omprioriteringar söktes en ny form av vårdgaranti. Den har nu varit i kraft under ett år, och den tiden är för kort för att utläsa några långtgående slutsatser av dess effekter. Klart är nog ändå att om den gamla vårdgarantin var behäftad med nackdelar så har den nya inte uppvisat några uppenbara fördelar för den enskilde. Prioriteringsutredningen tydliggjorde att det var andra sjukdomar som borde ha högre prioritet än de som omfattades av dåvarande vårdgaranti. Den rangordnar tre principer som ska vara vägledande när vården ställs inför svåra val. Utifrån detta bör formas en generell vårdgaranti på tre månader för alla diagnoser. Tidsgränsen på tre månader till operation gav en tydlighet som för den enskilde var värdefull. När nu ramarna för sjukvården vidgas måste ambitionen vara att skyndsamt arbeta bort köerna och då bör nuvarande vårdgaranti utvecklas till att gälla generellt, med en tydlig tidsram. Inom tre månader ska man ha fått anvisad operation. Omfattningen av garantin bör kunna justeras över tiden. Regeringen bör skyndsamt ta upp överläggningar med Landstingsförbundet i syfte att komplettera gällande vårdgaranti med en tydlig tidsram såsom här angivits. Detta bör ges regeringen till känna.
Med den enskilde människans behov i centrum är det viktigt att åstadkomma det både för den enskilde och alla skattebetalare mest effektiva resursutnyttjandet. Det handlar då om samverkan över sektorsgränser och andra gränser. En rad försök har dragits igång för att underlätta för samverkan av de resurser som sammantaget kommer den enskilda individen till del. Det handlar om samverkan mellan sjukvården och försäkringskassan för att kunna korta den enskildes vårdtid och underlätta rehabiliteringen. Det s k FINSAM-försöket har pågått inom ramen för särskilda pengar som avdelats i förhandlingar mellan landstingen och regeringen via Dagmar-pengarna. De särskilda pengarna har nu i stort upphört, men satsningen har visat sig så framgångsrik att samordningen förutsätts fortsätta inom ramen för ordinarie resurser. Utvärderingen hävdar entydigt att vinsterna är möjliga att ta hem i full skala samtidigt som risktagandet med en reform i full skala bedöms som begränsat. Riksförsäkringsverket och Socialstyrelsen anser båda att arbetet nu skall inriktas på att klara ut de frågeställningar som uppstår vid en skalförändring till en stabil och långsiktig reform. Centerpartiet delar denna bedömning och anser att arbetet måste bedrivas med stor skyndsamhet syftande till att i ett första skede nå ett samarbete mellan sjukvården och sjukförsäkringen. Härigenom frigörs resurser i vården som kan komma andra vårdbehövande till del, inte minst de äldre och riktigt vårdtunga. Centerpartiet hemställer att regeringen skyndsamt återkommer till riksdagen med en redovisning av förslag som möjliggör denna finansiella samverkan för alla vårdbehövandes bästa.
Centerpartiet vill samtidigt understryka behovet av att samverkan mellan olika parter i syfte att stärka den enskildes ställning och korta dennes vårdbehov. Det handlar t ex om samverkan sjukvård, försäkringskassa, socialtjänst och arbetsförmedling. Sådan samverkan måste uppmuntras. Därmed frigörs både mänskliga och ekonomiska resurser samtidigt som individens behovstillfredsställelse ökar. Den enskilde ska känna att den gemensamma finansieringen av grundläggande trygghet verkligen leder till den bästa vård och rehabilitering som tänkas kan!
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om allmänna riktlinjer för hälso- och sjukvården,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att stärka patientens makt,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fortsatta utbildningssatsningar,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en justering i hälso- och sjukvårdslagen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en skyndsam utvidgning av vårdgarantin,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förslag som möjliggör en finansiell samverkan för alla vårdbehövandes bästa.1
|
Roland Larsson (c) |
|
|
Ingrid Skeppstedt (c) |
Kerstin Warnerbring (c) |
|
Karin Israelsson (c) |
Rolf Kenneryd (c) |
|
Andreas Carlgren (c) |
1 Yrkande 6 hänvisat till SfU.
Gotab, Stockholm 1997