Cirka fem personer under 15 år begår varje år självmord. I åldern 15 till 19 år är den siffran 53. Av skolelever i 16–17-årsåldern uppger omkring 4 procent av pojkarna och 9 procent av flickorna att de någon gång gjort ett självmordsförsök. Det är skrämmande att barn och ungdomar, som borde få uppleva framtidstro och hopp, väljer att ta sina liv. Vi måste göra allt för att stödja barn och ungdomar och hjälpa dem se andra utvägar.
Sammanfattar man den senaste tidens rapporter som behandlar barns hälsa kan man säga att barnens fysiska hälsa förbättrats på de flesta områden medan deras psykiska hälsa försämrats dramatiskt. Bland annat har Barnpsykiatrikommittén lämnat ett delbetänkande, ”Röster om barns och ungdomars psykiska hälsa”, SOU 1997:8, där man pekar på att samhället bör ta ansvar för en bättre bevakning av det psykiska hälsoläget hos våra barn och ungdomar. Rädda Barnens senaste undersökning som presenterades på de årligen återkommande Barndagarna visar att vad barn saknar mest är trygga relationer med vuxna, inte materiell välfärd. Många barn känner sig övergivna och ensamma.
Riktigt små barn drabbas av övergivenhetsdepressioner. Koncentrations- och personlighetsstörningar har blivit allt vanligare. Fler pojkar visar ett aggressivt och ofta våldsamt beteende. Fler flickor sluter sig inom sig själva. Bland tonårsflickor har självmordstankar, antalet självmordsförsök och genomförda självmord ökat.
Alla barn behöver en trygg självkänsla som bas för psykisk hälsa. Detta är en faktor som kan förebygga självmord. Viktiga förutsättningar för utvecklingen av denna självkänsla är stabila vuxenkontakter under uppväxtåren. Inte bara små barn behöver få träffa sina föräldrar och andra närstående under naturliga förhållanden utan även äldre barn behöver en daglig och trygg kontakt. Tonåren upplevs av många som väldigt omvälvande. De första stegen mot att bli en självständig vuxen individ tas, samtidigt som bakslagen och ensamheten ibland känns mycket tung. Att ha någon att tala med, någon som vill förstå och lyssna betyder oerhört mycket. Under tonåren är den psykiska omvårdnaden mycket viktig. Föräldrar, närstående och barn kan ibland behöva utomståendes hjälp för att klara av problemen. Det är angeläget att alla kommuner kan tillhandahålla sådan professionell hjälp.
Skolan kan vara en hård värld, det är lätt att känna sig liten och rädd. Kontakten med andra elever och pressen av skolarbetet ger många unga ångestkänslor. Under uppväxt och skolgång behöver barn och ungdomar lära sig att möta kriser och konflikter. De behöver få hjälp att lära sig bemästra tendenser till depression, missbruk, våld och självmordsbenägenhet. Skolan har ett stort ansvar när det gäller att skapa en trygg och förstående miljö.
Elever och studenter i krissituationer, där belastningen blivit alltför hög och som utvecklat depressioner och självmordsbeteende, måste tidigt identifieras. I lärarutbildningen bör därför införas träning i identifiering och hantering av konflikter, kriser, depressioner och självmordsproblem. Lärare och annan skolpersonal bör få lära sig uppmärksamma signaler och riskfaktorer hos elever och studenter, såsom självmordsmeddelanden och självmordsförsök, skolk eller annan ofta förekommande frånvaro, trötthet och aggressivitet, mobbning, isolering, missbruk, utagerande och asocialt beteende. I lärarutbildningen bör också ingå kompetensutveckling vad gäller samtal om existentiella frågor.
Många barn utsätts idag för mobbning. Det kan vara både fysisk och psykisk mobbning. Enligt Barnombudsmannen mobbas vart tionde barn, det vill säga cirka 100 000 barn. 80 % av barnen i Malmö-förorten Rosengård uppger, i en undersökning gjord av rädda barnen, att våldet ständigt är närvarande i skolan och att de är rädda varje dag. En relativt ny företeelse är den kränkande behandling många unga flickor säger sig uppleva. Nedvärderande och obscena ord används för att förolämpa och trycka ned. Den bild dessa flickor till slut får av sin person är negativ, rent av destruktiv. Mobbningen måste stoppas och en respekt för andra människors värde skapas.
Det är viktigt att vuxna finns i barn och ungdomars närhet inte bara under lektionstid. Även på raster och håltimmar ska skolpersonalen finnas där, se och utgöra en trygghetsfaktor mot övergrepp. Barn och ungdomar måste få känna att de inte lever i en laglös värld utan vuxenkontroll.
Risken vid övergången mellan olika stadier ska beaktas. Mycket kan göras för att minska rädslan och oron. Till exempel bör all form av så kallad nollning förbjudas. Även övergången från gymnasiet till högskolan kan upplevas jobbig av många.
På vissa håll har de ekonomiska nedskärningarna, i bästa fall, inneburit att skolsköterskan och skolpsykologen fått allt mindre tid med varje elev. I värsta fall har tjänsterna helt dragits in.
Många barn går till skolsköterskan inte för att bli omplåstrade utan för att få prata om sådant som ingen annan vuxen vill, kan eller får höra. Steget att gå till en psykolog upplevs som allt för stort men skolsköterskan finns där och ingen behöver veta varför man gick dit. I ett första skede kan skolsköterskan fånga upp signaler och om så behövs hjälpa eleven vidare till skolpsykologen.
Skolpsykologen har en betydelsefull uppgift när det gäller att hjälpa barn och unga i svåra situationer. Skolpsykologen kan se och förstå när allvarliga psykiska problem föreligger och med sin kunskap och erfarenhet stödja eleven så att denne kan hitta en väg ut. Där så behövs kan psykologen också remittera vidare till till exempel barnpsyk.
Det viktiga är att barn och unga som befinner sig i kris uppmärksammas och får adekvat hjälp. Det elevvårdsteam som bland annat skolsköterskan och skolpsykologen utgör måste i detta sammanhang erkännas. Deras betydelse får inte förringas.
Medievåldet påverkar. Om våld blir en naturlig del av det som visas på TV påverkas barns och ungdomars uppfattning om verkligheten. Barn kan få den uppfattningen att våld är den enda lösningen på svåra problem och att detta våld också kan riktas mot dem själva.
Våren 1996 presenterades den första stora vetenskapliga undersökningen av våldet i svensk TV. Nyhetsprogrammen undantogs. TV1000 innehöll mest våld – 12,7 % av all sändningstid. TV3 hade 8,3 % våldssekvenser. Undersökningen konstaterade också att det under en vecka sänds 1 924 våldsinslag. Totalt under en vecka sändes 456 sekvenser med dödande. Det svensktillverkade våldet utgjorde 12 % medan det våld som producerats i USA uppgick till 62 %. Det är 9–14-åringarna som tittar mest på de nya kommersiella kanalerna. 77 % tittar på dessa kanaler varje dag och i snitt tittar denna ålderskategori på TV 102 minuter per dag.
Våldet i media skapar en otrygghet bland barn och unga. Det är angeläget att barn får se att problem kan lösas på många olika sätt.
För några år sedan tog Stockholms läns landsting initiativet till bildandet av Centrum för suicidforskning och prevention. Det har senare fått ett nationellt ansvar då Statens institut för psykosocial miljömedicin (IPM) har kopplats till dess verksamhet. Ovärderlig kunskap inom forskning, utbildning och information har kunnat tillföras genom att landets främsta forskare på området har knutits till centret.
Det är viktigt att arbetet för att förebygga självmord sker på bred front för att resultat ska kunna åstadkommas. Därför togs initiativet till bildandet av Nationella rådet för självmordsprevention. Bakom rådet finns, förutom det nämnda centret, Folkhälsoinstitutet och Socialstyrelsen. Även Landstingsförbundet, Svenska kyrkan m.fl. finns representerade i rådet.
Nationella rådets främsta uppgift har varit att ta fram ett nationellt program för självmordsprevention. Programmet presenterades för den dåvarande socialministern i slutet av 1995. Eftersom programmet är det första i sitt slag är det av stor betydelse att det får en nationell spridning på alla berörda nivåer i samhället. Målsättningen bör därför vara att det ska antas av Sveriges riksdag och därmed få formell status som ett nationellt program.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stöd till föräldrar, närstående och barn,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om träning och kompetensutveckling i lärarutbildningen,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att stoppa mobbningen och skapa respekt för andra människors värde,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vuxna i skolan,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att beakta risken som finns vid övergången mellan de olika stadierna i skolan,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att elevvården, skolhälsovården och studenthälsovården måste utvecklas,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om medievåldets betydelse även vad gäller självmord bland barn och ungdomar,2
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om det nationella programmet för självmordsprevention.
|
Inger Davidson (kd) |
|
|
Birgitta Carlsson (c) |
Siri Dannaeus (fp) |
|
Ewa Larsson (mp) |
Eva Zetterberg (v) |
|
Liselotte Wågö (m) |
1 Yrkandena 2–5 hänvisade till UbU.
2 Yrkande 7 hänvisat till KU.