Kvinnors ohälsa medför oftare sjukdom och lidande jämfört med mäns. Kvinnor har högre vårdutnyttjande än män, framför allt när det gäller öppen vård. Faktorer som påverkar detta finns i kvinnors längre livslängd, deras behov av vård till följd av deras reproduktiva funktioner samt skillnader i könsspecifik sjuklighet. Skillnader i livsvillkor och skilda beteenden kan också vara en förklaring till detta mönster.
Kvinnor i alla åldersgrupper använder läkemedel i större utsträckning än män. Återigen betyder kvinnors längre livslängd att den totala användningen ökar. Till viss del kan den också hänga samman med den reproduktiva funktionen. Man kan inte heller bortse från kvinnors könsspecifika sjuklighet och högre vårdutnyttjande.
I vårt land saknas könsrelaterad information om vad som utgör optimal läkemedelsbehandling vid olika tillstånd. I USA är det numera ett krav på att vid kliniska läkemedelsprövningar inkludera både kvinnor och män och att analysera materialet efter kön. En motsvarande policy bör skapas även i Sverige. Därutöver bör en genomgång av de svenska biverkningserfarenheterna ske för att ge en bättre kunskap om läkemedlens säkerhet. Det skulle också ge underlag för bedömning av om män och kvinnor bör få olika dosering av vissa läkemedel.
Kvinnors ökade dödlighet till följd av rökning är starkt alarmerande. Lungcancer, kronisk luftrörskatarr och lungemfysem är alla rökningsrelaterade diagnoser. Det är i dessa sjukdomsgrupper man ser det ökade antalet insjuknade och den växande andelen med dödlig utgång. Det är i socioekonomiskt svaga grupper bland kvinnor som antalet rökare ökar. Rökning har ökat bland kvinnor under de senaste decenniet. Här saknas vägar för att finna förebyggande insatser för att minska förekomsten av rökning. Det behövs fortsatta undersökningar av hur förebyggande insatser och vård av kroniska sjukdomar bör utformas för att ge god effekt för respektive kön. Det finns då goda förutsättningar att minska antalet för tidiga dödsfall genom ett ändrat beteende.
Åldersgränsen för inköp av tobak och den indirekta reklamen för tobak bör på sikt kunna förhindra unga kvinnor att börja röka. Kunskapen om vägen till ett ändrat beteende är mycket svag när det gäller denna grupp. Utformningen av olika befolkningsinriktade preventionsprogram och studier av effekterna av programmet har ofta saknat könsperspektiv. Det finns därför ett stort behov av att utveckla nya preventionsprogram särskilt för kvinnor och unga kvinnor för att förebygga rökdebut.
Kvinnor som insjuknar i hjärt–kärlsjukdomar får enligt samstämmiga undersökningar i Sverige och utomlands en sämre vård än män. Det gäller även vård vid hjärtinfarkt, där kvinnorna får ett mera passivt omhändertagande trots att de är sjukare än männen. Detta medför troligtvis en sämre prognos för kvinnor med hjärt–kärlsjukdom.
När det gäller operativa ingrepp i form av kranskärlskirurgi och ballongdilatation har man i vårt land inte funnit några könsskillnader. Dessa resultat är ännu bara preliminära. Trots detta visar statistiken att i registret över öppen hjärtkirurgi är 30-dagarsdödligheten högre för kvinnor än för män. En förklaring kan möjligtvis vara att kvinnor opereras i ett sent skede i sjukdomen med minskade möjligheter till fullgott resultat.
Det krävs bättre omhändertagande av dessa kvinnor och ökad kunskap om hur kranskärlssjukdomar manifesterar sig hos kvinnor. Ett särskilt vårdprogram av vissa kategorier kvinnliga patienter bör upprättas. Kontrollerade prövningar av nya behandlingsalternativ inkluderande ett tillräckligt antal kvinnor i olika åldrar måste påbörjas för att tillförsäkra kvinnor med hjärt–kärlsjukdomar ett fullgott omhändertagande.
Enligt en nyligen publicerad utredning förekommer könsskillnader i diabetesvården i Sverige. Detta gäller både vårdutnyttjandet, tillfredsställelse med vården och livskvalitet. Kvinnliga diabetiker rapporterar sämre subjektivt hälsotillstånd och livskvalitet än manliga diabetiker. Kvinnorna är också mera missnöjda med bemötandet i vården och vårdens medicinska innehåll. Orsaken till detta måste analyseras. En orsak kan vara att kvinnor tar ett mycket stort ansvar för egenvården till motsats mot männen som lägger ansvaret på läkaren, sjukvården, hustrun etc. Sociala mönster och klassbakgrund spelar en stor roll i risken för att avlida i diabetes för kvinnor. Lågutbildade kvinnor får ej det stöd och den utbildning som de behöver för att förstå sin sjukdom. De får inte heller stöd från sina anhöriga. Vården av kvinnliga diabetiker måste lyftas fram i det nationella diabetesprogrammet.
Sjukvården ställs ofta inför patienter som söker för oklara symptom. Olikheter i sjuklighet mellan kvinnor och män i länder i västvärlden tycks visa att kvinnor mer än män upplever vad man kallar icke livshotande sjukdomar. Det är sjukdomar som inte alltid går att bekräfta som sjukliga förändringar i kroppen. Kvinnor söker oftare hjälp för dessa sjukdomstillstånd. Helhetssynen på kvinnan som patient saknas ofta i den läkarbedömning som då görs. Mötet med vårdpersonal, främst läkaren, leder ofta fel. Sjukvårdsmötet blir komplicerat och otillfredsställande. Man talar förbi varandra och läkarens frågor och patientens svar går förbi varandra. En antropolog har uttryckt detta så här: “I samma ögonblick som kvinnan med sitt lidande kommer till en medicinskt utbildad somatisk läkare tar hon också sitt första steg bort från bot, eftersom läkaren fokuserar sitt intresse på hennes kropp och inte på hennes liv.“
I vissa landsting har man också förstått denna problematik och samlat en bred kompetens för att ge kvinnor med fibromyalgisymtom och patienter med kroniska trötthetsbesvär en annan behandling än den traditionella. Resultatet visar sig när kvinnan får ett bemötande där hela livssituationen tas med. Läkningsprocesserna tar tid, men patienten kan på ett helt annat sätt acceptera sin sjukdom när hon får denna typ av behandling. Bemötandet av dessa patientgrupper måste förbättras och förståelsen för att människor känner sig sjuka måste öka.
Kvinnor dricker allt mera alkohol och i allt lägre åldrar. Folkölet står för en stor andel av den alkohol som flickor konsumerar. Starkölet är den dryck som dominerar i de äldre tonåren och vin finns alltmera i det sociala umgänget bland yrkesverksamma kvinnor. Detta avspeglar sig också i det sjukdomspanorama som kvinnor med olika problem söker läkare för. Kvinnor kan inte dricka samma mängd alkohol som män. Deras skador kommer tidigare utan att de i egentlig mening behöver missbruka alkohol. Högkonsumtion ger dessa skador. Det tar ca 5–6 timmar för en normalviktig kvinna att förbränna 8 cl starksprit, 13 timmar en flaska rödvin.
Unga flickor utnyttjas ofta i sitt berusade tillstånd. Mariakliniken i Stockholm som har en ungdomsmottagning får i stor utsträckning ta emot allt flera unga flickor som berusat sig främst på folköl. Dessa flickor behöver inte så stor mängd för att bli redlöst berusade.
Ungas alkoholbeteende går i allt högre utsträckning ut på att berusa sig och man blandar ofta alkohol med olika läkemedel och narkotiska preparat. Ändrade attityder och ökad självkänsla kan förhindra flickor att falla in i detta beteende. Förebilder behövs då vilket innebär att föräldrarnas ansvar måste tas på allvar. På många sätt märks dock att denna generations föräldrar själva konsumerade mellanöl i stora kvantiteter och är mera toleranta till sina barns alkoholbruk.
Alkoläsken, alkomjölken och alkogodis är nya produkter som riktar sig främst till unga kvinnor som annars ej dricker alkohol. Genom den förrädiska smaken framgår ej klart att alkoholhalten är lika hög som i starköl. Berusningseffekten blir oväntad och resultatet för den berusade kvinnan förödande. Flera aktioner har riktat kritik mot försäljningen av dessa drycker. På ett internationellt plan pågår också försök att via ändrade beskattningsregler göra drycken dyrare och därmed inte så attraktiv. Detta arbete bör intensifieras och man måste även pröva att förbjuda denna försäljning.
Kvinnor som blivit alkoholberoende döljer detta mycket skickligt innan omgivningen inser det. Män överger oftast sina missbrukande hustrur och antalet självmord är högt bland denna grupp kvinnor. Deras barn får ta ett mycket stort ansvar för sin mamma och deras barndom innebär ofta isolering och rädsla. Ca 100 000 barn växer upp i hem med föräldrar som missbrukar alkohol. Dessa barn behöver stöd och kunskap om att de inte är ensamma om att ha denna situation. Allt flera frivilligorganisationer genomför särskilda program, i samma former som Vändpunkten vid Ersta visat som en användbar väg att nå dessa barn.
Gravida kvinnor skall enligt alla rekommendationer avstå helt från alkohol under graviditeten. Detta anses vara så självklart att man de senaste åren inte tagit denna informationsinsats på allvar inom mödravården. För de gravida kvinnor som har kända alkoholproblem innebär inte med säkerhet graviditeten att man avstår från alkohol. Ca 100 barn per år föds i vårt land med fetalt alkoholsyndrom, skador som aldrig går att vårda bort och som invalidiserar barnet för resten av livet. Mödrar med missbruksproblem som fött barn behöver allt stöd som kan ges. Deras eget beroende gör dem ofta helt olämpliga som vårdnadshavare till barn med skador orsakade av alkoholbruket. Känslomässigt förmår de inte binda barnet till sig och barnet får en mycket torftig uppväxt som innebär stora sociala problem under uppväxtåren och resten av livet. Tyvärr saknas kunskap om dessa förhållanden eftersom även dessa kvinnor kan dölja sitt tillstånd. Det är därför mycket viktigt att mödrahälsovården och barnhälsovården bibehålls och förstärks. Psykologiskt stöd måste också ges dessa familjer liksom ökad samverkan mellan sjukvårdande- och sociala myndigheter.
Äldre kvinnor söker allt oftare för fallskador som uppstått på grund av en hög alkoholkonsumtion i hemmet. Dessa gruppers ensamhet leder till att bruket av alkohol blir ett missbruksproblem. Ännu är detta inte uppmärksammat i någon större utsträckning, då sjukvårdspersonalen har svårt att misstänka dessa bakomliggande orsaker. Ofta blandas alkoholen med lugnande medel och sömnmedicin.
I Sverige missbrukade 1992 dagligen mellan 14 000–19 000 personer narkotika. De senaste årens rapporter om beslag och omhändertagna personer tyder på att antalet missbrukare stiger. 1992 var det främst personer över 25 år som missbrukade narkotika. De senare åren har nya preparat lockat flera yngre att pröva narkotika. Inte minst rökheroin har ökat antalet heroinister som tidigare avstått på grund av att de inte klarat injektionerna av heroinet. Detta är alarmerande då unga flickor röker allt mera och rökningen är en förutsättning för att pröva rökheroin. Den största andelen prostituerade använder också narkotika, dels för att underhålla ett missbruk, dels för att stå ut med livssituationen. Därför är utnyttjandet av prostituerade ett sätt att främja narkotikamissbruk och ge ökade inkomster till narkotikasmugglare.
Svensk narkotikapolitik har varit framgångsrik. Den behöver allt stöd i ett internationellt perspektiv där det finns krav på legalisering av vissa narkotiska preparat. Inte minst i vårt grannland Danmark lockas flera svenska ungdomar att etablera ett missbruk då tillgängligheten på narkotika är så god.
Insatser mot narkotika och andra droger som alkohol som alltid finns med i missbruksbilden måste därför intensifieras. Det förstärkta samarbetet med frivilligorganisationerna är ett sätt att nå ungdomar i riskzonen och att förebygga att flera hamnar i ett missbruk. Kvinnoorganisationernas samarbetsråd i alkohol och narkotikafrågor, KSAN, arbetar främst med unga kvinnor i drogförebyggande projekt. Inte minst universitetsstuderande kvinnor måste uppmärksammas i detta arbete. De utgör en riskgrupp med ökad alkoholkonsumtion under studietiden och en allmän tämligen liberal syn på exempelvis cannabismissbruk.
Samlevnad och sexualitet är områden som betyder mycket för kvinnors livskvalitet och hälsa. Det ökade sexuella våldet innebär destruktiva inslag för de kvinnor som drabbas. Sexuellt överförda sjukdomar, oönskade graviditeter, sexuellt tvång och förtryck uppmärksammas allt mera. Många psykiska problem senare under livet kan förklaras av sexuellt utnyttjande och våld under uppväxtåren och senare.
Antalet aborter under första halvåret 1997 har minskat med 1 procent jämfört med motsvarande tid förra året. Minskningen sker i åldersgrupperna under 30 år, medan en liten ökning fortsätter i övriga åldersgrupper. Av tonårsaborterna är det de allra yngsta, 15–16-åringarna, som står för minskningen. Man behöver följa en längre tidsperiod för att kunna dra några säkra slutsatser av detta. Uppenbart är att ungdomsmottagningarna lyckats väl i sitt preventiva arbete. Nu gäller det att fånga in de äldre kvinnornas situation för att kunna rikta särskilda åtgärder till dem för att minska antalet oönskade graviditeter.
Preventivmedel till lägre kostnader för tonåringar prövas med viss framgång av vissa landsting. Detta måste noga följas, kanske det finns andra åtgärder som kan komplettera detta. Endast 20–30 procent av sexuellt aktiva tonåringar skyddar sig vid sitt första samlag.
Den abortlag vi har i Sverige ger kvinnor rättighet att själva välja att avbryta en graviditet fram till 18:e graviditetsveckan. Ökad tillgång till fosterdiagnostik ger idag möjlighet att tidigt i graviditeten erhålla besked om vissa egenskaper hos det väntade barnet. Det är av högsta vikt att dessa informationer inte utnyttjas kommersiellt och att de bara efterfrågar egenskaper som av ärftliga skäl kan överföras till det väntade barnet. Frågor rörande skydd för det ofödda barnet måste på allvar beaktas då de diagnostiska metoderna förfinas och är användbara allt tidigare under graviditeten.
Ätstörningar som anorexi (självsvält) och bulimi (hetsätning) är problem som uppmärksammats allt mera på senare år. Dessa problem drabbar främst flickor. De kan uppstå genom ett komplicerat samspel mellan biologiska, psykologiska, sociala, kulturella faktorer men med stora individuella variationer. I Sverige beräknas ca 1 procent av flickor i åldrarna 15–24 år ha anorexi och enligt internationella studier har 1–3 procent bulimi. Dödligheten bland anorektiker är ca 4 procent.
Det är angeläget att ätstörningar upptäcks och behandlas tidigt. Reklamen med allt smalare modeller bidrar på ett olyckligt sätt till kroppsfixering som är helt onaturlig. Dessa unga flickor behöver andra förebilder. Särskild rådgivning är nödvändig för att behandling av dessa problem skall bli framgångsrik.
Kravet på arbetslivet att ställa resurser till förfogande för rehabilitering av arbetstagare har växt under 1990-talet. Tidigare var det framför allt äldre kvinnor och kvinnor i lägre medelåldern som bidrog till en ökad sjukfrånvaro. Särskilt de långa sjukfallen bland kvinnor var märkbara. Ändrade bestämmelser i sjukersättningen har medfört att antalet sjukskrivningar och förtidspensioneringar minskat eller stabiliserats. Skillnaden mellan män och kvinnor har däremot ökat. Andelen långtidssjuka och förtidspensionerade kvinnor ökar, medan männens andel minskar.
Det saknas forskning på könsteoretisk grund rörande den arbetsinriktade rehabiliteringen. Det finns en undersökning från Västerbotten som visar att rehabiliteringspersonalen önskade behandla långvarigt sjuka män och kvinnor lika, men att deras förhållningssätt gynnade männen på sätt att deras rehabilitering påbörjades tidigare än kvinnornas och dessutom var mera omfattande. Skillnader i kvinnors och mäns levnadsvillkor och deras betydelse för möjligheterna att rehabilitera långvarigt sjuka blev sällan uppmärksammade. Riksförsäkringsverkets egna studier visar liknande tendenser. Detta kan inte få fortgå. Kvinnor måste för att kunna komma tillbaka till arbetslivet erhålla en rehabilitering i ett tidigt skede och med adekvata åtgärder i minst samma utsträckning som männen. Kvinnor bör ej diskrimineras på grund av kön när det gäller rehabiliterande insatser.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att kliniska läkemedelsprövningar skall inkludera både kvinnor och män,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om särskilda preventionsprogram för att minska rökning bland kvinnor,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om särskilda vårdprogram för kvinnor med hjärt–kärlsjukdomar,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att vården av kvinnliga diabetiker lyfts fram i det nationella diabetesprogrammet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bemötande av kvinnor med oklara sjukdomsdiagnoser,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändrade beskattningsregler för att alkoläsk, alkomjölk och alkogodis görs dyrare och därmed inte så attraktiva samt pröva att förbjuda denna försäljning,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att barn till alkoholmissbrukande föräldrar behöver stöd och kunskap om att de inte är ensamma om att ha denna situation,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att mödrahälsovård och barnhälsovård bibehålls och förstärks, att psykologiskt stöd måste ges missbruksfamiljer samt om ökad samverkan mellan sjukvårdande och sociala myndigheter,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att insatser mot narkotika och andra droger måste intensifieras och att universitetsstuderande kvinnor uppmärksammas i detta arbete,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om preventivt arbete hos något äldre kvinnor för att minska antalet oönskade graviditeter,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att frågor rörande skydd för det ofödda barnet på allvar måste beaktas då de diagnostiska metoderna förfinas och är användbara allt tidigare under graviditeten,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att särskild rådgivning är nödvändig för att behandling av ätstörningar skall bli framgångsrik,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att kvinnor inte får diskrimineras på grund av kön när det gäller rehabiliterande insatser.1
|
Ingbritt Irhammar (c) |
Karin Israelsson (c) |
1 Yrkande 13 hänvisat till SfU.