Sverige är idag ett mångetniskt samhälle. Integrationen av våra nya invånare har inte lyckats och därför kan vi egentligen inte kalla Sverige för ett mångkulturellt samhälle. Vi anser att det mångkulturella samhället är något positivt.
Det mångkulturella samhället omfattar många olika minoritetsgrupper. Det som särpräglar oss kan vara olika etnisk och/eller religiös bakgrund, olika ungdomskulturer, sexualitet, osv. Vi har här valt att begränsa oss till den etniska mångfalden.
Alla tillför vi samhället något och alla är vi betydelsefulla för samhällets utveckling.
Samtidigt är det viktigt att människor känner att de är betydelsefulla och har inflytande i den demokratiska processen.
Därför är det viktigt att alla olika sektorer i samhället samverkar så att vi alla kan integreras i och ha förståelse för gemensamma regler och normer. Även svenskar måste vara beredda på en integrationsprocess för att bli delaktiga i det mångkulturella samhället.
Vården och omsorgen har en speciellt viktig uppgift i arbetet för det mångkulturella samhället och därför har vi skrivit den här motionen.
I ett grönt samhälle skall alla asylsökande kunna få nödvändig sjukvård av landstingen. Även asylsökande som fått avslag skall kunna vända sig till landstinget utan att oroa sig för att sjukhusets personal lämnar vidare den enskilde personens vistelseort till polis eller annan myndighets utövare.
Från och med januari 1997 övertog landstingen ansvaret för asylsökandes sjukvård från staten. Kostnaderna täcks med schablonpengar som syftar till att täcka kostnader enligt Förordning (1996: 1357) om statlig ersättning för hälso- och sjukvård till asylsökande, 2 § ” ... För personer som fyllt arton år ges ersättning för akut vård och vård som inte kan anstå, mödrahälsovård, förlossningsvård, preventivmedelsrådgivning, vård vid abort, vård och åtgärder enligt smittskyddslagen samt akut tandvård och tandvård som inte kan anstå”. I följande paragrafer följer ett antal undantag, exempelvis beroende på den asylsökandes boende osv.
Konflikten för en stor del av hälso- och sjukvårdens personal har i många avseenden varit att det bland många asylsökande finns ett stort behov av vårdinsatser som man enligt lag eller ersättningsystem inte kan tillgodose. Det moraliska ansvaret och lagtext går inte alltid att förena. Det finns naturligtvis inte något som hindrar de respektive landstingen från att aktivt arbeta med asylsökande i de fall de inte omfattas av statliga schabloner, men det blir ett såväl godtyckligt som orättvist handlingsförfarande.
I allmänhet har tyvärr landstingens insatser riktade till asylsökande rört sig om ”brandkårsutryckningar” och ofta bedrivit kortsiktiga specialverksamheter i projektform. Samtidigt har tilliten till de generella verksamheterna varit i det närmaste dogmatiska. Landstingen har varit dåliga på att ta vara på den kompetens som de har.
Vi menar att det finns skäl att utreda på vilket sätt man kan åstadkomma att asylsökande får rätt till samma sjukvård som svenska medborgare.
En grupp som har stora vårdbehov är asylsökande som utsatts för svåra traumatiska upplevelser. Forskning har visat att dessa patienters förmåga till rehabilitering är beroende av hur lång tid det tar innan de kommer under vård. Dessa personer omfattas inte av gällande lag såvida inte deras tillstånd blir akut. Samhällsekonomiskt är det att skjuta en kostnad framför sig oavsett om individen sedan skall utvisas. Vi menar därför att alla asylsökande som varit utsatta för fysiska och psykiska övergrepp skall ha rätt till sakkunnig behandling på ”centrum för tortyroffer” samt att det skall åligga varje landsting att inrätta ett sådant.
Ett annat moraliskt dilemma är att avvisningar sker under pågående behandling och/eller terapi. Gång efter gång vänder sig medicinsk personal, uppgivna, till frivilligorganisationer för att söka stöd och hjälp för att människor som trots svåra trauma fått avslag av SIV och utlänningsnämnden åtminstone skall få hjälp att hålla sig gömda tills de mår bättre. Det är många av oss som sett människor glida in i fullkomlig apati och djupa psykoser till följd av omedvetenhet eller dålig förståelse för de medicinska kunskaperna hos SIV och utlänningsnämnden. De medicinska frågorna måste få en större dignitet hos SIV och utlänningsnämnden eftersom en helhetsbedömning skall ligga till grund för PUT. Vi menar därför att inga avvisningar skall få genomföras under pågående behandling och terapi, samt att legitimerad medicinsk personal skall kunna fatta beslut om utvisning skall kunna genomföras. Vi menar att SIVs förtroendeläkarfunktion skall avskaffas och att SIV mycket väl kan upprätta ett direkt samarbete med landstingen i denna fråga. Socialstyrelsen bör därför få i uppgift att se över SOSFS 1990:27 Allmänna råd om läkarintyg i asylärenden m.m.
Enligt hälso- och sjukvårdslagen är man skyldig att ge alla som behöver det akut sjukvård. Men saknar man uppehållstillstånd är man skyldig att betala vad vården kostar. Detta är ett inhumant sätt att behandla de många människor som illegalt uppehåller sig i landet. De flesta som uppehåller sig illegalt i landet är i allmänhet asylsökande som fått avslag av SIV och utlänningsnämnden. I sin strävan efter att täcka kostnaderna förekommer att en del kliniker tar kontakt med SIV för att kontrollera om det finns möjlighet till ersättning. Detta är vad vi kan förstå ett brott mot gällande sekretesslag. Med anledning av detta borde riksdagen se till att förbättra informationen om sekretesslagstiftningen samt förtydliga denna vad avser sjukvårdens sekretess i enlighet med det ovan anförda. Vi menar också att regeringen bör tillsätta en utredning för att se över möjligheten att finansiera dessa människors sjukvård.
För asylsökande under arton gäller samma regler som människor med uppehållstillstånd.
Som grupp betraktad påverkas naturligtvis alla asylsökande barn och flyktingbarn av det de har varit med om, och de befinner sig i mer eller mindre uttalad posttraumatisk stress. Det betyder inte att alla behöver barnpsykiatrisk vård eller andra kvalificerade professionella insatser. Det innebär inte heller att alla har fått men för livet. Alla är inte traumatiserade även om var och en har speciella problem. I en undersökning av Marianne Cederblad och Judith Ljungberg- Miclos studerades barn på förläggning i Landskrona (Socialmedicinsk tidskrift 1989: 1) De visade att av de asylsökande barnen hade 52 % av barnen psykiska störningar, jämfört med 17 % för svenska barn. Hela 16 % av de asylsökande barnen bedömdes vara barnpsykiatriska klinikfall.
Däremot har inte de asylsökande barnen en lika kraftig överrepresentation vad gäller behov av somatisk vård. Det är dock tydligt att det även här finns ett uttalat vårdbehov.
Barnen nås dock idag av en väl fungerande barnhälsovård under förutsättning att de vistas på förläggning. Det är dock oklart hur det förhåller sig med barn i s k LMA-boende. Erfarenheter visar att familjer eller enskilda som bor hos anhöriga eller vänner har ett stort vårdbehov. Därför kan det finnas skäl att anta att barn som vistas i den här formen av boende kan ha en rad icke tillgodosedda vårdbehov. Vi vill därför påminna om FN:s barnkonvention och föreslår därför en översyn av LMA-boende barns vårdbehov.
En stor del av invandringen till Sverige sker idag genom s k anknytningsinvandring. Det kan vara familjemedlemmar som återförenas med sin familj, men det kan också vara en svensk medborgare som vill bilda familj med en utländsk medborgare och sedan bosätta sig i Sverige. Om vissa skäl föreligger kan man få göra den så kallade anknytningsintervjun i Sverige. Vi menar att en sådan form av anknytningsärende liksom för asylsökande borde ge rätt till sjukvård.
Vi vill med anledning av detta föreslå att regeringen utreder hur en person som är under anknytningsutredning och befinner sig i Sverige skulle kunna ges fullgod sjukvård under denna utredningstid.
Det mångkulturella samhället fordrar en ny struktur, en förändring av sjukvårdens strukturer kan därför vara befogad.
I ett mångkulturellt samhälle måste olika grupper mötas på sina villkor. Under sjukdom och vid vacklande hälsa blir varje människa liten. För att kunna vinna över en svår sjukdom fordras ett gott socialt nätverk och en närmiljö som får den enskilde patienten att känna att denne befinner sig i centrum. Människor med ett annat språk och en annan kulturell bakgrund befinner sig därför i en ännu besvärligare position än en svensk patient som växt upp i och känner den svenska kulturen.
Vår vision är därför att sjukvården förutom att ge den bästa tänkbara medicinska omvårdnaden också skall få den enskilde patienten att känna att dennes behov och omvårdnad står i främsta rummet. Kort sagt det tänkande som sedan länge ansetts var sjukvårdens mål: ”Patienten i centrum”.
För att åstadkomma detta krävs en mångfald av handlingsvägar och att den enskilde patienten blir medveten om och får egna valmöjligheter.
Under senare år har den sjukhusbundna sjukvården blivit alltmer ifrågasatt. Skälet har väl inte alltid varit det faktum att de flesta människor faktiskt helst vill vara sjuka i sitt eget hem. Det har snarare varit ekonomiska motiv som föranlett landstingen att skriva ut sina akutsjukvårdspatienter efter en allt kortare vårdtid. Vi vet idag att varken den sjukhusanslutna hemvården eller primärvården klarat alla de nya behov detta har skapat.
Samtidigt som akutsjukvården generellt har minskat sina akutsjukvårdsplatser har också de olika specialiteterna tvingats vara beredda på att maka ihop sig och dela avdelningar mellan sig. Denna utvecklingstendens gynnar den så kallade teamvården där läkare av olika specialiteter och övrig personal samlas runt varje enskild patient.
Ett sådant arbetssätt kommer nu att finnas vid t ex Astrid Lindgrens barnkliniker vid Karolinska sjukhuset.
Vi menar att det här arbetssättet också gynnar våra patienter med en mångkulturell bakgrund. Om läkarna samlas på detta sätt kring de enskilda patienterna borde det också vara möjligt att knyta en läkare eller någon i omsorgspersonalen som har samma etniska bakgrund till teamet.
Vi tror också att olika former av centrumbildningar med etnisk utgångspunkt kan vara en positiv utveckling. Vi vet med önskvärd tydlighet hur det känns att vara sjuk på semestern i ett främmande land, även om behandlande läkare mer än väl behärskar engelska längtar vi nog i de allra flesta hem till våra svenska sjukhus, där vi kan ”lita” på doktorerna eller själva kan förklara oss tydligare. På samma sätt upplever naturligtvis utländska patienter svensk vård.
I och med att kvalitetsarbetet inom sjukvården tagit fart har även det så kallade brukarperspektivet blivit tydligare. Allt fler sjukhuskliniker efterfrågar nu patienternas synpunkter på den vård man bedriver, det skrivs och fylls i enkäter som aldrig förr på våra svenska sjukhus. I första hand har det varit de olika patientorganisationerna som på olika sätt fått ett större inflytande på vården. Men man kan också se ett nyvaknat intresse hos alltfler invandrarorganisationer att delta och lämna synpunkter på utvecklingen inom vården. Idag finns exempelvis ett projekt som handlar om samarbete mellan handikapporganisationerna och SYOS. Vi menar att de aspekter som invandrarorganisationerna kan lägga på utvecklingen av vården är både spännande och berikande, med sin annorlunda kulturella bakgrund kan de ge oss de mest skiftande idéer som kan leda till kvalitetshöjningar. Det är också så att vården kan utnyttja invandrarorganisationernas specifika kunskaper om sin egen kultur för att ge sina invandrade patienter den bästa tänkbara omvårdnaden.
Idag arbetar allt fler människor med utländsk bakgrund inom vården. De finns i alla olika personalkategorier och är ofta mycket uppskattade. Exempelvis kan nämnas att många äldre uppskattar den omvårdnad som manliga underskötare från Mellanöstern ger. Kanske med tanke på den vördnad som man visar äldre människor i dessa länder. En typ av utbildningsprojekt som säkert skulle gagna omvårdnaden är att låta människor ifrån andra länder berätta om hur de själva blivit uppfostrade att se på äldre.
I sjukvården finns idag allt fler läkare med invandrarbakgrund, det är viktigt att ta tillvara deras kulturella kunskaper. Synen på människokroppen och integriteten runt denna varierar över hela jorden. I vissa områden säger patienterna att de har ont i magen när de i själva verket har underlivsproblem. Andra har mer utvecklad själslig syn än vår egen västerländska uppfattning. Allt detta bidrar på olika sätt till människors kulturella identitet. I det mångkulturella samhället måste varje kultur ha rättighet att vid sidan av andra ha sina egna uppfattningar och önskemål om hur vård skall bedrivas. Samtidigt som läkaren tydligt måste beskriva vilken/vilka behandlingsmöjligheter som står till buds att använda för en effektiv vård.
Det säger sig självt att om läkare och patient har samma kulturella bakgrund talar de inte bara samma språk utan ger också samma kulturellt betingade signaler till varandra.
Vi menar att landstingen på ett helt annat sätt borde utnyttja den stora kulturella kompetens som finns bland personalen. Det måste finnas former för att ge en mer kulturorienterad vård.
Redan idag finnas embryon till olika etniskt betingade medicinska centra. I Stockholms läns landsting finns exempelvis den spanskspråkiga psykiatriska mottagningen. Vi menar att det finns stora skäl till att skapa olika etniskt betingade centra för att ta emot de större invandrargrupper som finns i de olika regionerna. Dessa centra och teamverksamhet möjliggör en realistisk utveckling åt det här hållet.
I många länder finns sedan århundraden, kanske årtusenden alternativa behandlingsformer till den västerländska sjukvården. Miljöpartiet menar att vi med vår västerländska tradition måste öppna oss lite mera, det finns både behandling och terapi som har en uppenbar betydelse för att människor frisknar till. Ett exempel är till exempel den uråldriga kunskapen om akupunktur som trots ett stort motstånd från etablissemanget nu accepteras alltmer. Samtidigt vill vi understryka behovet av att Socialstyrelsen i större utsträckning ser över alternativa behandlingsformer, så att de behandlingsformer som är funktionella kan komma att användas. Detta är en valfrihetsfråga av betydligt större omfattning än om vår svenska sjukvård skall ha fler eller färre privatpraktiserande läkare.
Eftersom vi inte har en lika stor invandring som tidigare är tillgången på välutbildade tolkar stor. Det gäller tyvärr inte alltid sjukvårdstolkar. Det finns olika auktorisationsnivåer, men tyvärr har inte auktoriseringen av sjukvårdstolkar kommit så långt. Vi menar att regeringen borde ta initiativ i frågan och tillse att fler språk kan få auktorisation i sjukvårdstolkande.
I takt med att hemsjukvård blir allt vanligare och mera utbyggd finns det också allt större skäl att tänka igenom vilka människors hem som besöks. Hemmet är den plats där vi kan ha allra störst integritet, där kan vi bevara vår kulturella bakgrund allra bäst. Hemsjukvården måste utveckla en fingertoppskänsla i sitt arbete hos människor med annan kulturell bakgrund. Det är viktigt att öka den kulturella kompetensen bland anställda inom hemsjukvården och att eftersträva att representationen bland dessa speglar samhället.
Det största folkhälsoproblemet är förmodligen människors psykosociala hälsa. Det är i synnerhet människor som är boende i segregerade områden som har dessa problem. Därför uppehåller vi oss här vid segregationsproblematiken.
Vad avser denna problematik är man inom hälso- och sjukvården mest lämpad att ställa diagnos. Problemet är sedan att hitta lämpliga behandlingsformer av segregationsproblematiken.
Segregationsproblematiken ligger inte i att olika etniska grupper väljer att bo nära varandra, nej den ligger främst i att människor i med samma socio-ekonomiska förutsättningar hamnar i ett visst område.
Samtidigt är inte vården den enda komponent som måste fungera för att folkhälsan i de segregerade områdena skall bli bättre. Nej segregationsfrågan är en samhällsfråga där alla olika samhällssektorer måste samverka för att åstadkomma förändringar.
Vi vill i övrigt hänvisa till motionen av Yvonne Ruwaida m.fl.(mp) med anledning av prop. 1997/98:16 Sverige, framtiden och mångfalden – från invandrarpolitik till integrationspolitik.
Vår utgångspunkt är att det är invandrarna själva som bäst vet vad som behöver göras och vilka insatser som är de mest betydelsefulla för att skapa en bättre folkhälsa i den egna gruppen. Vi vill skapa förutsättningar för ett folkhälsoarbete som präglas av samma typ av underifrånperspektiv som miljöarbetet inom Agenda 21. En del av segregationsproblematiken är ju brist på inflytande frågor. Därför måste delaktighet och känslan att varje individ faktiskt kan ta tag i sitt eget liv prägla hela arbetet.
Trycket på en annorlunda individ är stort i dagens samhälle. Även om människor med en annan kulturell bakgrund inte alltid möter rasism och främlingsfientlighet är det jobbigt att vara annorlunda. En del människor klarar inte den psykosociala stressen och faller in i missbruk av olika slag.
Ibland finns det en kulturell acceptans för ett drogbruk i individens kulturella bakgrund, som vi i Sverige inte accepterar. Det är viktigt att göra en klar och tydlig gränsdragning. I det mångkulturella samhället kan vi inte heller acceptera drogliberalismen hos en del andra kulturella inriktningar. Det mångkulturella samhälle vi vill ha i Sverige innefattar inte en öppenhet för nya droger från andra kulturer.
För att nå invandrarungdomar som är på väg ut i missbruk eller kriminalitet måste varningar och förmaningar komma från den egna gruppen. Att en svensk fältassistent försöker tala en nyinvandrad ung svart kille från Somalia till rätta faller på sin egen orimlighet. Även om de kan tala med varandra talar de ofta förbi varandra.
Det har funnits projekt där invandrarföreningar själva har tagit nödvändiga initiativ för sina barns skull. Invandrare av samma grupptillhörighet men med längre tid i Sverige är bättre på att tala till rätta ungdomar som är på väg att trilla ur systemet.
Detta arbetssätt och att bygga på de etniska gruppernas egna kompetens måste vara det absolut bästa arbetssättet för att åstadkomma resultat.
Att växa upp i vårt svenska samhälle men med invandrade föräldrar kan vara mycket svårt. Samtidigt som det svenska samhället ställer vissa krav på den enskilde ställer också familjegemenskapen krav. Ibland blir det svårt för barnet att förena dessa två krav. Barn som lyckas att förena både samhällets och föräldrarnas krav blir i allmänhet psykiskt starka och har de bästa möjligheter att gå ut i samhället som vuxen, dessa individer står också ofta för kreativitet och innovationsförmåga och är därför viktiga i vår samhällsutveckling. Tyvärr går det inte alltid så bra. En del barn klarar inte att balansera de olika kraven, och i vissa fall faller de helt ur systemet. Flickor blir oftast introverta och osedda medan pojkarna många gånger spelar ut sin frustration utåt och blir vad vi ofta kallar värstingar. Vi vill naturligtvis betona att även svenska barn kan, på grund av sociala omständigheter, hamna i ett läge där de blir värstingar.
I vissa lägen måste samhället gå in med åtgärder. Lagen om vård av unga är ett exempel på den kanske sista åtgärden de sociala myndigheterna väljer att ta till. Denna åtgärd leder dock sällan till att barnets/ungdomens tillit till samhället ökar. Det är viktigt att komma in tidigare i processen.
Vi menar att barn med utländsk bakgrund ofta i dessa lägen rycks helt ur sitt sammanhang. Ofta hamnar de hos en svensk fosterfamilj som av naturliga skäl inte kan tillgodose barnets behov av en kulturell identitet som fungerar i samspel med det omgivande samhället. Den kulturella identiteten är trots allt en mycket viktig bricka på vägen in i vuxenlivet.
Idag finns alldeles för liten del av fosterhem med annan etnisk bakgrund. Vi vill därför att socialstyrelsen ser över situationen och ger riktlinjer för kommunerna hur de skall kunna åstadkomma en bättre situation för barn med en annan kulturell bakgrund.
Ett problem i folkhälsoarbetet är bristen på samordning runt segregations- och integrationsfrågor på regional nivå.
Integrationsprogrammens kvalitet varierar kraftigt mellan olika kommuner. Olika rutiner, prioriteringsordningar och målsättningar skapar en skevhet och slumpmässighet i systemet. Särskilt i storstadsregionerna och miljonprogramsområdena är de problem som finns nödvändiga att i viss mån regionalisera.
Vi menar därför att riksdagen bör verka för att integrationsfrågor även skall samordnas och diskuteras regionalt.
Vår utgångspunkt är att varje människa skall kunna utöva sin kultur. Ett mångkulturellt samhälle måste ha ett etiskt minimum som alla invånare respekterar. Vi kommer inte och ska inte heller försöka ändra det faktum att Sverige idag präglas av kulturell och etnisk mångfald. Däremot blir det ännu viktigare att diskutera den etiska grund som skall vara gemensam för alla invånare. Denna diskussion bör främjas. Vi anser att denna etiska grund bör vara: respekten för alla människors lika värde, tolerans, ett gemensamt rättssystem.
Det kan ändå uppstå en del gränsdragningskonflikter, och vi vill därför ta upp några synpunkter vi har i det följande.
Manlig omskärelse är enligt vår uppfattning inte ett ingrepp som skadar eller gör någon illa. I vissa kulturer har den manliga omskärelsen en rent hygienisk funktion. Ett intressant fenomen är att i länder som tillämpar omskärelse är livmoderhalscancer hos kvinnor generellt sett lägre. Högst frekvens av livmoderhalscancer finns i Latinamerika som inte tillämpar omskärelse.
Vi menar att svensk sjukvård bör stå till tjänst med detta ingrepp mot normal sjukvårdsavgift samt att rätten till detta skall skrivas in i hälso- och sjukvårdslagen.
Kvinnlig omskärelse är inte acceptabel. Denna stympar kvinnan och vi kommer aldrig att ställa oss bakom denna sedvänja. Samtidigt är det viktigt att närma sig denna problematik med ödmjukhet eftersom många människor från de områden som tillämpar kvinnlig omskärelse inte är helt medvetna om följderna av ingreppet. I första hand bör medicinsk personal med samma etniska bakgrund ge information riktad till den egna gruppen om den kvinnliga omskärelsen och vad den leder till.
Svensk smittskyddslagstiftning ger möjligheten att tvångsisolera människor om dessa kan anses ha ett s k riskbeteende. Det har varit en överrepresentation av människor med utländsk kulturell bakgrund som isolerats.
Smittskyddslagen utvärderas just nu av en särskild parlamentarisk kommitté. Vi menar att det hade varit bra att också tillföra frågeställningen om varför ovannämnda överrepresentation förekommer.
Varje människas trosbekännelse måste tas på allvar inom vården. Det skall vara varje patients rättighet att få utöva sin tro med de möjligheter hälsotillståndet ger. Detta bör skrivas in i hälso- och sjukvårdslagen.
Vid dödsfall skall alltid patientens trosfränder kontaktas så att sjukvårdsinrättningen behandlar den avlidne med den etik som respektive trosinriktning föreskriver.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utreda hur asylsökande skulle kunna få rätt till samma sjukvård som svenska medborgare,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att alla asylsökande som varit utsatta för fysiska och psykiska övergrepp skall ha rätt till sakkunnig behandling på centrum för tortyrskadade samt att det skall åligga varje landsting att inrätta sådana,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att inga utvisningar får ske under pågående medicinsk behandling och terapi,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att vanlig legitimerad medicinsk expertis skall kunna fatta beslut om utvisning går att genomföra samt att SIV:s förtroendeläkarfunktion avskaffas,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bättre information om sekretsslagstiftningen samt att förtydliga sekretesslagstiftningen i enlighet med vad som anförts i motionen under punkt 2.5,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att se över LMA-boende barns vårdbehov,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utreda hur en person som är under anknytningsutredning och befinner sig i Sverige skulle kunna ges fullgod sjukvård,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om synen på en mångkulturell sjukvårdsstruktur,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att tillsätta en utredning för hur en mångkulturell sjukvårdsstruktur skulle kunna genomföras med direktiv om att åstadkomma ökad teamvård, ökat samarbete med invandrarorganisationerna, etniska centrum, en ökad mångkulturell kompetens inom hemvården samt vad som anförts om alternativa behandlingsformer,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ta initiativ i frågan om att fler språk skall få auktorisation i sjukvårdstolkning,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att se över situationen vad avser fosterhem med annan kulturell bakgrund samt hur man kan åstadkomma fler fosterhem med annan kulturell bakgrund,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att verka för att integrationsfrågor skall samordnas regionalt,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att rätt till manlig omskärelse för den som så önskar skall införas i hälso- och sjukvårdslagen samt att kostnaden skall motsvaras av gällande sjukvårdsavgift,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att se över överrepresentationen av människor med annan kulturell bakgrund som omhändertas i enlighet med smittskyddslagen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rätten att utöva sin egen religion vid sjukvårdande insats.
|
Yvonne Ruwaida (mp) |
1 Yrkandena 1–7 och 12 hänvisade till SfU.
Gotab, Stockholm 1997