God hälsa för hela befolkningen är enligt hälso- och sjukvårdslagen ett övergripande mål för hela hälso- och sjukvården. Det räcker inte att bara göra brandkårsutryckningar, man måste ligga steget före, d v s ha ett framsynt förhållningssätt. Att förebygga sjukdom förhindrar mycket mänskligt lidande och är ekonomiskt gynnsamt för alla. Enligt den kunskap vi har i dag går inte alla sjukdomar att förebygga, men det finns god kunskap om hur man förebygger vissa sjukdomar. Det avgörande är att metoder och kunskap förs ut så att nödvändiga åtgärder kan vidtas till nytta för medborgarna. Detta gäller inför beslut på olika områden, inte minst inom miljöområdet. Det gäller också att medvetandegöra befolkningen om vikten av en sund livsföring. För att kunna uppfylla intentionerna i hälso- och sjukvårdslagen om en god hälsa åt alla och helhetssyn i vården måste sjukvården utveckla ett arbetssätt där inte enbart den medicinsk-biologiska kompetensen tas till vara. Den psykologiska kompetensen behöver väga tungt om en helhetssyn ska vara möjlig. Man vet att personer som mår gott psykiskt har bättre motståndskraft mot sjukdomar. Vi vet numera också att människor med svåra sjukdomstillstånd har bättre prognos om de mår psykiskt bra. Att se sambandet mellan själ och kropp är därför av avgörande betydelse för folkhälsan.
Denna motion är ingalunda heltäckande vad beträffar angelägna områden i det förebyggande arbetet. Vi har valt att lyfta fram några grupper som många gånger glöms bort såväl i de politiska prioriteringarna som i debatten, kanske därför att frågorna är känsliga och svåra.
Enligt den folkhälsorapport som helt nyligen avlämnades har hälsan förbättrats för flertalet svenskar. Medellivslängden ökade kraftigt, rörelseförmågan och levnadsvanorna förbättrades etc. Utvecklingen var dock inte lika positiv för alla grupper i samhället. Barns och ungdomars levnadsvanor har förändrats i negativ riktning. Vi har inte uppnått WHO:s mål att utjämna de sociala skillnaderna i hälsa. Skillnaderna är tydliga oberoende av hur hälsa, sjukdom och dödlighet mäts, de varierar mellan män och kvinnor samt mellan olika sjukdomsgrupper och mellan regioner. De märks redan vid födseln: spädbarnsdödlighet och andel barn med tillväxthämning eller låg födelsevikt är större än genomsnittet hos barn till ensamboende och lågutbildade kvinnor. Lungcancer är hela 50 procent vanligare bland arbetarkvinnor. I fråga om ischemiska hjärtsjukdomar (hjärtinfarkt etc.) är arbetarens dödsrisk nästan dubbelt så hög som tjänstemannens, och skillnaderna ifråga om alkoholrelaterad dödlighet är ännu större. De sociala skillnaderna är generellt sett större i storstäder än i mindre tätbebyggda områden. Det är således viktigt att ta hänsyn till dessa signaler i folkhälsoarbetet. Vi kristdemokrater anser att hälsopolitisk hänsyn måste tas i all samhällsplanering. Kunskap är ett nyckelord.
I ekonomiskt kärva tider finns risk att det förebyggande arbetet nedprioriteras. Många andra verksamheter upplevs mer angelägna och tilldelas resurser. Detta kan vid ett ytligt betraktande verka riktigt, men om man analyserar konsekvensen av uteblivet hälsoarbete blir säkert svaret ett annat. Det går inte att prioritera antingen den akuta vården eller det förebyggande arbetet. Det måste vara ett både–och.
Alla är numera överens om att sociala och ekonomiska villkor, arbetsmiljö och levnadsvanor har stor betydelse för hälsoutvecklingen. Det är genom att bland annat påverka sådana förhållanden som folkhälsoarbetet kan främja även mindre gynnade gruppers hälsa. Den ökade arbetslösheten, som tenderar att drabba redan svaga grupper hårdast, befaras kunna öka dödligheten i framför allt självmord. Den orsakar också en ökning av antalet människor med psykiska problem, ger stor vårdkonsumtion och förtidspensionering. Arbetslösa människor blir lätt värnlösa mot alkohol och andra droger. Ofta tar det dock lång tid från det att människor utsätts för olika risker till dess konsekvenserna kan mätas på folkhälsan. Det är därför angeläget att arbeta långsiktigt och målmedvetet. Uppföljande kontroller är viktiga såväl när det gäller kvalitetsaspekter som vilka insatser som verkligen förbättrar hälsan. Och detta gäller både det förebyggande arbetet primärt och de förebyggande insatser som sker i syfte att minska återfall hos personer som redan drabbats (sekundärprevention).
Drygt 1 500 personer per år tar sitt liv i Sverige. Ytterligare ca 500 dör efter att de själva tillfogat sig skador, där man inte med säkerhet kan avgöra om avsikten varit att beröva sig livet eller inte. Det är tio gånger så vanligt med självmordsförsök som fullbordade självmord. Självmord skördar dubbelt så många liv som trafiken och är den mest vanliga dödsorsaken i åldersgruppen 15–44 år. De personer som gjort ett första självmordsförsök anses löpa tio gånger så stor risk som andra att senare avlida på grund av självmord. Det är därför oerhört angeläget att det finns resurser och möjligheter att följa upp de patienter som nyligen gjort ett självmordsförsök och de som går med allvarliga självmordstankar eller av andra skäl bedöms vara i riskzonen.
Människor som väljer en självmordshandling som utväg söker inte döden i sig, utan ser självmordshandlingen som en utväg ur en hopplös situation. Det finns många orsaker till självmordshandlingar och ofta är de dolda i människans inre. Förluster av olika slag är den vanligaste utlösande orsaken. Gemensamt för de flesta är att de kommer från en känsla av hopplöshet, vilsenhet och total ensamhet, vilket ger en tomhetskänsla som kvarstår efter självmordsförsöket. Detta tillstånd förvärras också av att personerna känner att de misslyckats med flykten från livet. Då man avsett att avsluta livet och upptäcker att det misslyckats blir besvikelsen stor. Många blir än mer rädda för hur omgivningen ska se på dem efter det inträffade och känner stor skuld. Vårdpersonalen har då en synnerligen viktig uppgift genom att vara nära, visa omtanke och ge värme. För detta krävs välanpassad utbildning och att det finns tid. Det är även viktigt att behovet av vårdpersonal lyfts fram samt att en ordentlig uppföljning och kontakt sker för att undvika återfall.
För några år sedan tog Stockholms läns landsting initiativet till bildandet av Centrum för suicidforskning och prevention. Det har senare fått ett nationellt ansvar genom att Statens institut för psykosocial miljömedicin (IPM) har kopplats till dess verksamhet. Landets främsta forskare på området är kopplade till centret, vilket har gjort att man kunnat bidra med ovärderliga insatser inom forskning, utbildning och information. Då det preventiva arbetet är en av huvuduppgifterna för centret har man kommit fram till att arbetet måste ske på bred front för att åstadkomma resultat. Därför tog man initiativ till bildandet av Nationella rådet för självmordsprevention. Bakom rådet finns förutom centret Folkhälsoinstitutet och Socialstyrelsen. (Numera finns även Landstingsförbundet, Svenska kyrkan m.fl. representerade i rådet.)
Nationella rådets främsta uppgift har varit att ta fram ett nationellt program för självmordsprevention. Programmet presenterades för den dåvarande socialministern i slutet av 1995. Sedan dess har programmet presenterats i olika sammanhang över hela vårt land. Eftersom programmet är det första i sitt slag, är det av stor betydelse att det får en nationell spridning på alla berörda nivåer i samhället. För att programmet ska få en formell status, som nationellt program, anser vi kristdemokrater att det ska antas av riksdagen.
Allergi och annan överkänslighet har ökat oroväckande inom den industrialiserade världen under de senaste decennierna. Minst en tredjedel av alla barn, ungdomar och vuxna drabbas av allergiska sjukdomar i någon form. Allergier och annan överkänslighet kostar samhället minst 5,6 miljarder om året. Astma dominerar kostnaderna. Det krävs därför enligt vår syn rejäla insatser inom forskning, utbildning och information för att vända trenden och stoppa ökningen av allergier.
Det finns olika orsaker till överkänslighetsreaktioner och allergier. Vanligast är hår från pälsdjur, pollen, damm, kvalster och vissa typer av mat. Under senare år har problem med inomhusmiljön hamnat i fokus. Dålig ventilation och hög luftfuktighet är vanliga exempel. Det krävs strategier som genomsyrar olika områden och att det tillskapas konkreta handlingsplaner.
Allergiproblemen i skolan är stora. I en undersökning som Skolverket genomfört uppgav rektorerna att de räknade med att det fanns 9,7 procent allergiker bland eleverna. Statistik från Folkhälsoinstitutet tyder på att andelen nästan är 40 procent. Jämfört med för 20 år sedan har antalet allergiker bland eleverna fördubblats. Astma- och allergiförbundet har krävt att det ska tillsättas en ”skolans allergiutredning”. Dess uppgift ska vara att utreda vad som gjorts och vad som kan göras för att förebygga allergier bland skoleleverna. Det förslaget anser vi kristdemokrater vara värdefullt. Vi anser att det är viktigt att de rapporter och utredningar som finns används som grund för beslut. Att så många barn i skolan har svåra problem är inte bara medicinskt allvarligt. Den som är sjuk kan ofta inte tillgodogöra sig den undervisning som skolan ger, och det kan få allvarliga konsekvenser både kunskapsmässigt och psykiskt.
Attityderna måste förändras. Det handlar om att visa respekt för dem som drabbats av allergi. Här har de ideella föreningarna en viktig uppgift när det gäller att sprida kunskap.
Vi kristdemokrater kräver att en ”skolans allergiutredning” tillsätts och att det allergiförebyggande arbetet lyfts fram.
I miljön runt omkring oss med mycket ny teknik finns risk att vi skapar problem för oss själva. Eftersom varje människa är unik reagerar vi olika på olika miljöer. En del reaktioner är ännu inte vetenskapligt bevisade, men eftersom människor har symtom ska de mötas och behandlas med respekt. Många kan vittna om att de känt sig nonchalerade och inte trodda vid besök i sjukvården.
Den nya teknikens konsekvenser känner vi som sagt inte fullt ut. Mycket är så nytt att det inte finns någon hundraprocentig säkerhet eftersom det tar mycket lång tid att få den fulla kunskapen.
Personer med elöverkänslighet är en ny allergigrupp som tillkommit de senaste åren i Sverige, där ändrad miljö förmodligen utgör orsaken till sjukdomssymtomen. Dessa symtom innebär inte bara personligt lidande utan också kraftigt förändrade levnadsvillkor för såväl den som drabbas som familjemedlemmar. Under stora ekonomiska uppoffringar, oftast utan stöd från samhället, tvingas arbetsföra människor att söka sig bort från sin invanda miljö till ett ibland isolerat liv i icke elektrifierade miljöer. Eller också, där så är möjligt, får man själv bekosta dyra förändringar av sin boendemiljö. Enligt beräkningar finns det minst 10 000 elöverkänsliga i Sverige. Flertalet av dessa har drabbats genom sin arbetsmiljö. Endast ett fåtal av de drabbade kan efter elsanering och andra förändringar återgå till arbetet, många hamnar i arbetslöshet.
Enligt flera bedömare finns mycket att göra i denna fråga, dels för de drabbade, dels i förebyggande syfte till nytta för oss alla. De drabbade behöver acceptans och stöttas av såväl samhället som arbetsgivarna. Vidare finns samhälleliga insatser utav teknisk art som minskar risken för elöverkänslighet. Vi kristdemokrater anser att problemet med elöverkänslighet borde kartläggas och att regeringen därefter får återkomma med åtgärdspaket, i syfte att minimera risken för elöverkänslighet.
Användning av tobak är det största men samtidigt mest påverkbara hälsoproblemet i Sverige. Vart tionde dödsfall har ett samband med tobak. Tobaksanvändning fördubblar risken för hjärtinfarkt och för att dö i hjärtsjukdom. För yngre är risken ännu större, nästan alla fall av hjärtinfarkt före 50-årsåldern drabbar rökare. Lungcancer är den främsta dödsorsaken p g a cancer, och har ett starkt samband med rökning. 2 500 personer dör årligen av lungcancer, över 85 procent av dessa på grund av rökningen. Ju tidigare rökdebut, ju fler cigaretter, desto större är risken för skador. Tobaksrök är i dag den värsta luftföroreningen inomhus. Sidoröken eller den så kallade passiva rökningen, innehåller dubbelt så mycket koloxid, tre gånger mer benspyren och cirka 70 gånger mer ammoniak än den som röker får i sig. Flera cancerframkallande ämnen, som anses så farliga att de inte får förekomma på arbetsplatser, finns i 75–150 gånger högre koncentration i tobakens sidorök. Därför anser vi kristdemokrater att arbetet måste intensifieras så att risken för skador av passiv rökning undanröjs.
Alla är numera överens om att tobaken utgör en synnerligen stor hälsofara. Det som kan upplevas som egendomligt är att så många fortsätter att röka trots farorna. Det behövs därför mer forskning i beteendevetenskap så att kunskap kan fås om hur man påverkar den personliga livsstilen.
Under senare år har värdefulla lagförändringar skett vad beträffar tobak. För att ta några exempel: i offentliga lokaler är det numera inte tillåtet att röka, direkt tobaksreklam är förbjuden och förslag om att förbjuda även den indirekta reklamen är under utredning, ungdomar under 18 år får inte köpa tobak. Dessa beslut har också resulterat i att attityden till tobak förändrats. Det är bra. På många håll har man intensifierat arbetet med tobaksprevention. I exempelvis Kalmar län har Folkhälsocenter startat ett värdefullt arbete i skolorna där eleverna själva är ambassadörer och informatörer om rökningens skadeverkningar. Resultaten har varit goda, främst på grund av att det blir bättre resultat när ungdomar möter ungdomar. Att få ungdomar att inte börja röka är också den största vinsten. Olika rapporter har visat att om man skjuter upp den generella tobaksdebuten och alkoholdebuten så är det många som aldrig börjar. De flesta storkonsumenter av tobak har börjat före 20 års ålder. Alltså ska stor kraft läggas på att påverka ungdomar och barn att inte börja röka!
Trots att det hänt mycket positivt med dessa förebyggande insatser måste arbetet fortsätta med samma styrka eftersom det tar lång tid att få fullständigt genomslag.
Landstinget i Stockholm tror sig ha sparat fem miljarder genom förebyggande sjukvård sedan slutet på 1970-talet. En miljon kronor som satsas förebyggande mot tobak ger 60 miljoner tillbaka på två år, säger Hans Gilljam, Centrum för tobaksprevention. Antalet dödsfall i hjärt- och kärlsjukdomar har minskat dramatiskt de senaste tio åren. Det är säkerligen tack vare kampanjer som sedan 1960-talet halverat antalet rökare bland män. Således är också de ekonomiska vinsterna av effektiv tobaksprevention stora.
Vi kristdemokrater anser att riksdagen också borde fatta beslut om förbud mot tobaksautomater.
Den folkhälsorapport som nyligen överlämnades till regeringen visar att antalet ungdomar som dricker mycket alkohol och som har prövat narkotika har ökat under 90-talet. Det är mycket allvarligt. Vi får också rapporter om att allt yngre ungdomar regelbundet dricker alkohol och blir berusade. Vi kristdemokrater anser att det fordras kraftfulla åtgärder för att vända trenden. Sverige har skrivit under WHO:s mål att sänka alkoholkonsumtionen med 25 procent fram till år 2000. Det är ett angeläget mål men kräver handling inom alla samhällsområden. Vi kristdemokrater har aktivt agerat för att förbjuda alkoläsken, som vänder sig till unga. Det är glädjande att såväl bryggerierna själva som socialministern uttalat sig för att få bort alkoläsken.
Alkoholen är vårt lands största medicinska och sociala problem. Den är orsak till många sjukdomar och skador genom direkt påverkan eller när alkoholen blir en utlösande faktor för våld. I tre av fyra våldsbrott är alkohol den utlösande faktorn. Det betyder att man inte kan diskutera våldsprevention utan att innefatta alkoholpolitiken. Trots det pratas det sällan öppet om alkoholproblem och missbruk. Tystnaden kring alkoholproblemen kan leda till att skadorna bagatelliseras. Det ingen pratar om, finns inte.
Verkligheten är att missbruket har stor utbredning i vårt samhälle. Var sjunde svensk man och var tjugonde kvinna dricker i någon period i livet så mycket att det allvarligt hotar deras hälsa. Uppskattningsvis finns det cirka 300 000 alkoholmissbrukare i Sverige. Det är inte bara missbrukaren som drabbas, utan även hans/hennes partner, barn, arbetskamrater och vänner. Runt varje alkoholmissbrukare finns det vanligen fyra till fem personer som är direkt påverkade av drickandet. Det har uppskattas att det finns minst 100 000 missbrukare som lever tillsammans med sina barn. Det skulle innebära att cirka 175 000–200 000 barn under 18 år lever i familj med missbruk. Barnen drabbas hårt och i regel vågar de inte prata med någon utomstående om förälderns missbruk. De vill skydda föräldrarna. Därför finns risk för att skadorna blir stora innan någon utanför hemmet upptäcker missbruket.
Det är också bekymmersamt att alkoholdebuten sker allt lägre ned i åldrarna.Det är numera inte ovanligt att debuten sker redan i 10–13-årsåldern. Dessa barn riskerar att bli storkonsumenter längre fram i livet. Eftersom kroppen inte är färdigutvecklad tål den inte alkohol och på så sätt riskeras skador i den fysiska utvecklingen. Det som dock är huvudfrågan och borde ges mer uppmärksamhet är varför ett litet barn börjar bruka alkohol? Det finns säkerligen flera orsaker. Det finns alla skäl att lyfta fram familjens ovärderliga roll för barnen. Vad barn saknar mest i dag är mer tid med vuxna och då främst föräldrarna. En satsning på familjen är en stor och viktig hälsofråga.
Det är också allvarligt att alkoholen är inkörsport till narkotika. Knappast någon prövar narkotika nykter. Allt oftare ser vi också människor som är blandmissbrukare. De konsumerar vad som finns tillgängligt, huvudsaken är berusningen. Resultatet blir ett okontrollerat beteende som ofta slutar med våld och annan kriminalitet. För att driva en effektiv narkotikapolitik krävs därför att man ser sambandet och inkluderar alkoholen och tvärt om.
Sedan länge förs det statistik över totalkonsumtionen av alkohol i landet. Denna statistik har varit värdefull eftersom resultaten har legat som grund för det förebyggande arbetet. Den senaste tiden har dock allt fler varit tveksamma till riktigheten. Dels smugglas det in stora mängder illegal sprit från andra länder, dels har hembränningen av allt att döma ökat dramatiskt. Svensken konsumerar betydligt mer alkohol än vad som syns i offentlig statistik. Vi kristdemokrater anser att arbetet mot illegal sprithantering måste intensifieras.
Missbrukets orsaker skiftar. Därför finns det behov av och utrymme för flera metoder och synsätt. Vi kristdemokrater anser att särskild vikt bör läggas vid att utarbeta vårdprogram för olika grupper beroende på deras alkoholmönster, missbrukets grad, social livsföring och bakgrund. Det behövs vårdinstitutioner, vilka tyvärr är sällsynta i dag, och öppenvårdsteam som inriktar sig på grupper i riskzonen. Ett minimikrav i det alkoholförebyggande är att på alla nivåer sträva efter alkoholfria zoner. Det gäller på jobbet, under uppväxttiden, i trafiken och under graviditeten.
Under många år har olika riksdagsmotioner tagit upp vikten av att ANT-utbildningen (alkohol, narkotika och tobak) måste fungera i skolundervisningen. Vi kristdemokrater ser med oro på att ANT-undervisningen kommit på undantag i många skolor under senare år. Skolan har ett ansvar i det förebyggande arbetet. Enligt kristdemokraterna bör varje skola utveckla handlingsprogram för elevarbetet med hälsofrågor där ANT ska ges en framträdande roll. Det är viktigt att utnytja den kunskap som finns i ideella organisationer. Det finns utmärkt informationsmaterial och kvalitativt goda metoder som utvecklats bl a i nykterhetsrörelsen. Vi anser att det är nödvändigt att skolan åläggs att förbättra sin ANT-undervisning. För att detta ska bli verklighet krävs mer resurser. Bland annat därför avsätter vi ytterligare 20 miljoner kronor, utöver regeringens förslag, i årets budgetmotion.
I vårt land har länge rått bred uppslutning kring målet att skapa ett narkotikafritt samhälle och tanken att bekämpa allt icke-medicinskt bruk av narkotika. Bruk och missbruk av narkotika är ett brott mot normer och värderingar som är djupt förankrade hos det svenska folket. Under senare år har emellertid i vissa länder prövats och även i vårt land framförts förslag om att avkriminalisera innehav av narkotika för eget bruk, att medge allmän läkarförskrivning till missbrukaren och/eller att tillåta en helt öppen försäljning. Förslag i den riktningen strider mot FN:s narkotikakonventioner och mot vetenskap och beprövad erfarenhet när det gäller att förebygga och åtgärda narkotikamissbruk.
Vi kristdemokrater anser att ingen kraft får sparas för att uppnå målet om ett narkotikafritt samhälle. Vi måste på alla sätt göra klart att vi inte accepterar narkotikamissbruk. Våra barn och ungdomar måste få klart för sig denna inställning. Skolans information är av avgörande betydelse. Likaså finns många ideella organisationer som arbetar med narkotikafrågan. Dessa är värda allt stöd och samhället borde utnyttja deras kunskaper mer. Alla olika instanser måste samarbeta och få möjlighet att tillföra sin kunskap.
I Sverige skiljer vi ofta på socialpolitik och kriminalpolitik, trots att dessa måste ses tillsammans. När det gäller narkotikabekämpning räcker det inte att enbart arbeta lokalt och nationellt. Ett omfattande internationellt samarbete är nödvändigt för att stoppa det ökade narkotikaflödet. Det är av avgörande betydelse att polisen och tullen har tillräckliga resurser för att sköta narkotikakontrollen.
Antalet aborter uppgick första halvåret 1997 till 15 778, vilket är en minskning med 305 jämfört med motsvarande period föregående år. Nedgången är givetvis positiv men ingalunda tillräcklig. Variationen i aborttal har säkerligen många orsaker men en av huvudorsakerna är synen på preventivmedel. Man kan konstatera att i tider när risker med p-piller diskuteras tenderar aborttalen att öka, trots att det statistiskt sett är betydligt större risker förknippade med ett operativt ingrepp, en abort, än att äta p-piller. Det förebyggande arbetet är oerhört viktigt och har klara samband med abortutvecklingen. Ungdomsmottagningar har stor betydelse i det abortförebyggande arbetet. Deras arbetssätt stimulerar unga människor att komma och få information och råd i samlevnadsfrågor. I ekonomiskt kärva tider finns dock risk för att denna verksamhet nedprioriteras. Det anser vi kristdemokrater är oacceptabelt. Vi anser att det bör finnas minst en ungdomsmottagning i varje kommun. Det abortförebyggande arbetet måste präglas av en djup och bred information av välutbildad personal. Ytlig information och reklam kan lätt vara vilseledande.
Sexualundervisningen måste fördjupas. Ansvarstagande för sin sexualitet och partnern bör betonas. Samtidigt måste man lyfta fram den konfliktsituation som uppstår vid en abortsituation. I en del sammanhang verkar det som om man tror att alla problem är lösta om flickor använder p-piller. Många landsting har satsat på subventionerade p-piller, vilket fått positiv effekt på antalet aborter. Men det finns en risk att särskilt unga flickor kan slå sig till ro i tron att p-piller är ett hundraprocentigt skydd mot graviditet. Men sexuellt överförbara sjukdomar sprids även om man använder p-piller.
Det är synnerligen angeläget att samhället gör allt för att nedbringa antalet aborter. Att genomgå en abort är alltid förenat med stora problem. Det är, som redan nämnts, en medicinsk risk men även en psykisk påfrestning. För många har abort varit en smärtsam upplevelse som man har svårt att lägga bakom sig.
Vi kristdemokrater anser att det aldrig får sparas någon kraft i arbetet med att förebygga aborter, detta ur såväl etiska som moraliska perspektiv. Dessa synpunkter utvecklar vi mer i en särskild motion om medicinsk-etiska frågor.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utsatta grupper,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om långsiktighet i det förebyggande arbetet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om insatser för att förebygga självmord,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om allergi,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om elöverkänslighet,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tobakens skadeverkningar,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om alkoholprevention,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om narkotikaförebyggande arbete,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om det abortförebyggande arbetet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att såväl primär- som sekundärprevention blir naturliga delar i vården.
|
Chatrine Pålsson (kd) |
|
|
Åke Carnerö (kd) |
Inger Davidson (kd) |
|
Holger Gustafsson (kd) |
Ingrid Näslund (kd) |
|
Fanny Rizell (kd) |
Tuve Skånberg (kd) |
|
Rolf Åbjörnsson (kd) |
1 Yrkande 5 hänvisat till BoU.