Familjebilden i Sverige har under senaste årtionden förändrats. Föräldrar separerar och skiljer sig. Ibland gifter modern eller fadern om sig. Styvföräldrar och halvsyskon kommer med i den nya familjebilden. I en del familjer fungerar relationerna bra mellan alla nya familjemedlemmar. Så är det tyvärr inte för alla. För en del barn ges inte möjlighet att ha en fortsatt god kontakt, med båda sina föräldrar eller andra nära anhöriga, efter en skilsmässa. Oftast beror det på att någon vuxen förhindrar detta på ett eller annat sätt. Det kan vara den föräldern som barnet bor kvar hos. Det kan också vara den andre förälderns nye partner.
Hur långt en vuxen ska kunna få förhindra denna kontakt är givetvis svårt att lagfästa om.
Ett konkret exempel som inträffat är när en kvinna och hennes syskon i 40-årsåldern, ganska nyligen förlorade sin far och fick vetskap om det först efter faderns begravning. De hade under sina första levnadsår bott tillsammans med fadern. Efter föräldrarnas skilsmässa hade dock kontakten varit mer sporadisk. Fadern låg på sjukhus under en vecka innan han avled. Inte heller det informerades barnen om.
Änkan (faderns maka) hade i det aktuella fallet avkrävt prästen ett löfte om att inte barnen skulle informeras förrän efter begravningen. Prästen har diskuterat med kollegor och sin överordnade. De är överens om att deras lojalitet skall vara hos den som beställt begravningen, i det aktuella fallet hos änkan.
Någon upplysningsskyldighet finns inte i lagen enligt en jurist på familjerätten.
Barnen nåddes, ryktesvägen, av dödsbudet. Då faderns tillgångar understeg 25.000 kr gjordes ingen regelrätt bouppteckning utan en så kallad dödsboanmälan.
För de flesta människor är betydelsen av information, om nära anhörigs bortgång, i sig större än värdet av eventuell kvarlåtenskap.
Ska ett barn ha rätt att få information om deras mamma eller pappa ligger döende på ett sjukhus?
Ska ett barn ha rätt att få vetskap om mamman, pappan eller annan nära anhörig avlidit?
Var ska i så fall upplysningsskyldigheten ligga?
Något generellt eller givet svar på frågorna finns inte idag. Då gruppen särkullsbarn visat sig bli allt större samt att frågan i sig är av stor betydelse för den enskilde individen som drabbas, bör frågorna ändå utredas.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en utredning om barns möjlighet till information om förälders sjukdom i slutskede eller död.
|
Ann-Kristin Føsker (fp) |