Motion till riksdagen
1997/98:So299
av Margit Gennser (m)

Privatpraktiserande specialistläkare


Överföringen av kostnadsansvaret för privatpraktiserande läkare, särskilt specialistläkarna, från nationell nivå till landstingsnivå har skapat stora problem för läkarna som yrkesutövare och för patienternas valfrihet och tillgång till specialistläkarvård.

Moderata samlingspartiets krav på att återföra det finansiella ansvaret för sjukvården till nationell nivå skall inte upprepas i denna motion. Här behandlas endast ett problem av smärre finansiell vikt för landstingen men av utomordentlig betydelse för patienter och vissa läkare.

När den socialdemokratiska regeringen tillträdde 1994 infördes en rad regler som skulle försvåra för privatpraktiserande läkare att bedriva sin yrkesverksamhet. Etableringskontroll infördes igen. Regler att en läkare som var över 65 år inte skulle få driva praktik inom den offentliga finansieringens ram infördes också utan egentlig motivering samtidigt som hinder för försäljning av läkarpraktik lagfästes. När sedan det finansiella ansvaret överfördes till landstingen för den privata vården togs visserligen åldersregeln bort. Detta var dock endast en förändring för skens skull. Landstingen skulle nämligen i fortsättning enväldigt bestämma vilken/vilka läkare som skulle få vårdavtal med landstingen. I de flesta landsting har man fortsatt den åldersdiskriminerande politiken och menat att om läkarna skulle vilja fortsätta sin verksamhet skall detta ske utanför den offentliga finansieringen. Skulle det endast gälla läkarnas egna arvode hade sannolikt problemen varit begränsade, men kraven på patienternas egenbetalning gäller också arvode för alla röntgenundersökningar, laboratorieanalyser m.m.

Att ge förlängda och t o m nya vårdavtal till läkare, ofta med utomordentligt gedigna kunskaper från en lång yrkesverksamhet, skulle innebära en liten ekonomisk belastning för landstingen. Att ge dessa läkare rätt att ”föreskriva” röntgenundersökningar etc. betalda av det offentliga, medan det direkta patientarvodet betalas av patienten själv, skulle inte innebära någon belastning alls på den offentliga sjukvårdsbudgeten, snarare tvärtom.

För många särskilt äldre patienter skulle en lång trygg patient/läkarrelation kunna upprätthållas. I vissa fall verkar de äldre läkarna inom specialiteter som på grund av ett ändrat sjukdomspanorama får allt färre utövare, medan fortfarande en kader av gamla patienter med de aktuella, kroniska sjukdomarna lever kvar. Detta gäller t.ex. vissa läkare med lungsjukdomar som specialitet. Att upprätta begränsade vårdavtal som nu föreslagits skulle vara av stort värde för vissa minskande grupper av patienter samt över huvud taget för äldre patienter med sedan många år fasta relationer till en specialistläkare.

Regleringen av landstingens ansvar för sjukvården bör innefatta bestämmelser som anger att denna typ av begränsade vårdavtal icke skall kunna nekas av landstingen. De skulle inte på något märkbart sätt kunna minska landstingens finansiella kontroll över sjukvården.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om begränsade vårdavtal.

Stockholm den 5 oktober 1997

Margit Gennser (m)