På senare tid har det uppmärksammats att kostnaderna för läkemedel är onödigt dyra i Sverige. Jag kan referera bl a till en nyhetsartikel i tidningen Landstingsvärlden nr 28/97 samt en debattartikel av tidigare informationschefen vid läkemedelsindustrins branschorganisationer Leif Björkman, införd i Sydsvenska Dagbladet den 20 mars 1997. Kostnadsutvecklingen är dessutom kraftigt stigande, läkemedelsnotan ökar för närvarande med 2 miljarder kronor per år. Ett antal ”systemfel” bidrar till utvecklingen.
Det är till största delen läkarkåren som avgör vilka läkemedel som konsumeras. Det finns dock inget incitament hos läkarkåren att skriva ut recept på ”billigast möjliga” läkemedel. Kostnaden betalas ju av någon annan.
Apoteken kan dock, under vissa omständigheter, medge ett byte till billigare sort av identiskt lika läkemedel. Men det kräver att patienten tar initiativ till det. Därefter skall apoteket kontakta läkaren för godkännande. När väl dessa hinder är passerade, tillstöter ofta problemet att det billigare läkemedlet inte finns i lager.
Apoteken torde dock inte vara intresserade av att ett byte till billigare läkemedel sker. Tvärtom, så har apoteken en prispåslagsprincip som har effekten att apoteken tjänar avsevärt mycket mer på att sälja dyra läkemedel.
Även patientens intresse av billiga läkemedel är begränsat. Det upphör vid den gräns när högkostnadsskyddet ”slår i taket”, dvs vid erlagda läkemedelskostnader om 1 300 kronor per år. Kostnader utöver detta belopp betalas av Riksförsäkringsverket.
Utöver detta, så är läkemedel också generellt dyrare i Sverige än i många andra länder. Magsårsmedicinen Losec är till exempel 35 procent billigare i Italien, jämfört med i Sverige. En stor del av skulden till detta har det monopolliknande systemet för grossistverksamheten inom läkemedelsbranschen. Apoteken är hänvisade till endast två grossister, Kronans Droghandel samt ADA, numera ägt av det börsnoterade finländska Tamro Oy.
Det är en långt ifrån orimlig uppskattning att det svenska samhället kan spara kostnader i miljardklassen på åtgärder som ökar priskontrollen och effektiviteten i ”konsumentledet” (läkare–apotek–patient–Riksförsäkringsverket) samt stimulerar konkurrens i ”producentledet” (tillverkare–grossister).
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjligheterna att göra besparingar inom läkemedelskostnaderna.
|
Margitta Edgren (fp) |