Psykiska störningar och psykisk ohälsa utgör en betydande del av befolkningens totala hälsoproblem. Det framstår för allt fler att psykofarmaka inte kan vara lösningen för alla. Psykologiska behandlingsmetoder har fått allt större betydelse.
Dagens psykiatri inom den offentliga vården har inte tillräckliga resurser för att ge hjälp och stöd till alla dem som remitteras från t.ex. primärvården.
Inom rehabiliteringsområdet finns också stora behov, där t.ex. försäkringskassan och ami (arbetsmarknadsinstituten) är aktörer.
Privat verksamma psykologer har därför ett stort verksamhetsfält – eller rättare borde ha det.
Generellt sett ersätts i dag privat psykologisk behandling endast om den utförs av privatpraktiserande läkare som är ansluten till försäkringskassan.
För den enskilde patienten är det en orimlig situation att behandling hos leg. psykolog, leg. psykoterapeut och psykoanalytiker, som har de reella kunskaperna, inte är ersättningsberättigad om den inte utförs direkt inom den öppna eller slutna offentligt bedrivna psykiatriska vården.
Hitintills har behandling hos ovanstående yrkesgrupper, som är privat verksamma, finansierats via följande källor:
Genom särskilda s.k. Dagmarmedel. Fr.o.m. 1997 utgår emellertid inte några ”öronmärkta” sådana medel.
Genom särskilda medel – i mycket liten omfattning – som avsätts av respektive sjukvårdshuvudman.
I liten utsträckning genom medel från Dagmaruppgörelsens särskilda rehabiliteringsinsatser.
Genom bistånd från socialtjänstens individ- och familjeomsorg. Vården har på detta sätt lämpat över sina kostnader på kommunernas socialtjänst.
De flesta patienter som söker privata psykologer, psykoterapeuter och psykoanalytiker måste alltså betala behandlingen av egna medel, vilket är otillfredsställande. En patient som har psykiska problem bör ha lika rätt till adekvat hjälp som en patient som har en somatisk sjukdom och oavsett om den som utför behandlingen är verksam i offentlig eller privat vård.
För den enskilde patienten måste utgångspunkten vara att själv kunna välja vårdalternativ – privat eller offentlig vård. Det viktiga är att det finns ett behov konstaterat genom medicinsk utredning. Eventuella merkostnader i det korta perspektivet skulle på sikt ge minskade kostnader inom socialförsäkringssystemen.
Vi anser att frågan bör utredas vidare, t.ex. inom HSU 2000, den s.k. Samverkansdelegationen eller i samband med det föreslagna samarbetet mellan försäkringskassan, hälso-och sjukvården, socialtjänsten och länsarbetsnämnden.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om patientens rätt att få behandling såväl av privat verksamma yrkesgrupper när det gäller psykologisk behandling som vid behandling inom den offentliga vården,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att frågan om ersättning vid psykologisk behandling bör utredas vidare.
|
Gullan Lindblad (m) |
Maud Ekendahl (m) |
Gotab, Stockholm 1997