Vänsterpartiet anser att det finns ett stort behov av en ny tandvårdsförsäkring. Vi menar att en sådan i första hand skall ha ett folkhälsoperspektiv, och att de särskilda vårdfallen bör uppmärksammas och få ett särskilt skydd inom vuxentandvården. Vi menar att de åtgärder som regeringen redan vidtagit, och den inriktning de nu har, motarbetar tandhälsan. Vänsterpartiet föreslår därför en helt ny tandvårdsförsäkring där människor med särskilda tandproblem får hjälp och ungdomars tandhälsa upprätthålls, och där bastandvården skyddas.
Sedan självrisken infördes har patientens kostnad för det vanliga tandläkarbesöket ökat betydligt. I praktiken är det den ”vanliga bastandvården” som utsatts för de stora prisökningarna. Det kan tyckas att det inte handlar om så stora summor, men reaktionen hos framför allt låginkomsttagare har förändrats.
I en undersökning som bl a Tandläkarförbundet medverkat till framgår att mer än var tredje person med en hushållsinkomst på högst 200 000 kr/år har skjutit upp, eller avstått från, tandvård. Liknande slutsatser har tidigare Socialstyrelsen dragit beträffande yngre, arbetslösa män. Leif R Jönsson på Socialhögskolan i Lund har i en intervjuundersökning av 1 250 långtidsarbetslösa kommit fram till att 51 procent av dessa tvingats avstå från tandläkarbesök. Bland de långtidsarbetslösa invandrarna är motsvarande siffra 65 procent.
Vårdgivarnas möjligheter till en rimlig finansiering av sin verksamhet har successivt försämrats. Den otillräckliga kostnadstäckningen utgör inte bara ett problem för vårdgivaren, utan påverkar också på lång sikt patienterna genom att vårdkvaliteten riskerar att försämras.
Vid en systemförändring av tandvårdsförsäkringen tenderar olika överväganden att baseras på antaganden om grupper av vårdtagare. Risken är därför överhängande att individer i tämligen ovanliga situationer hamnar utanför systemet. Det kan exempelvis handla om de helt tandlösa.
Strävan bör vara att återvinna de patienter som förlorats sedan självrisken infördes, dvs i betydande utsträckning socialt och ekonomiskt svaga. De vårdåtgärder som i första hand bör komma i fråga för dessa patienter är behandling av infektioner och inflammationer i munhålan samt konserverande behandling. Behandling av infektioner och inflammationer bör tillhandahållas patienten på samma villkor som inom sjukvården, dvs med patientavgift av samma storlek som sjukvården tillämpar. En sådan ordning leder till att patienterna får ekonomiska möjligheter att söka vård som syftar till att behålla sina egna tänder, även om det betyder rotbehandlingar eller behandling mot tandlossning. Särskilt får äldre, samt ekonomiskt och socialt svaga, nytta av en sådan inriktning eftersom de oftare än andra har behov av sådan tandvård. Konserverande behandling har likheter med behandling av infektioner och inflammationer på det sättet att den syftar till att hålla tandhälsan i schack, även om det i allmänhet finns dyrare och bättre metoder (kronor, broar, implantat), och utgör därför nödvändig bastandvård. Den som önskar dyrare lösningar kan få det inom ramen för merkostnadsprincipen.
Åtgärder som syftar till regelbundna besök i tandvården och därmed fungerar som en investering i tandhälsa är angelägna åtgärder. Vetenskapliga rapporter och tandvårdspersonalens erfarenheter styrker uppfattningen att unga vuxna nedprioriterar återkommande och regelbundna besök i tandvården. Det finns också betydande riskgrupper bland unga vuxna, där tandhälsan snabbt kan bli allvarligt nedsatt. Subventionerad tandhälsoundersökning för unga vuxna är angeläget att förstärka i syfte att bibehålla den goda grund som lagts genom den avgiftsfria barn- och ungdomstandvården.
Stark kritik har riktats mot det nuvarande systemet eftersom konstruktionen gynnar de ekonomiskt starkare grupperna och missgynnar dem som har svårt att få ekonomin att gå ihop. En höjning av självrisken från 700 kronor till 1 300 kronor kommer enbart att få den effekten att orättvisorna förstärks. Redan i dag visar rapporter på att patienter i betydande utsträckning skjuter upp eller ställer in sina tandläkarbesök, avböjer angelägen vård eller väljer inte helt ändamålsenliga åtgärder som utdragning av tänder som borde ha sparats. Att höja tröskeln innebär att fler kommer att avstå från tandläkarbesök.
Vänsterpartiet har hårt kritiserat den nuvarande konstruktionen, och har uppenbarligen stöd hos socialministern som i en artikel i DN-debatt utdömt det system som vi har i dag. I propositionen sägs också att fr o m 1999 planerar regeringen en mer omfattande omstrukturering av tandvårdsförsäkringen, där införandet av ett särskilt ekonomiskt stöd till vissa särskilda patientgrupper skall utgöra en viktig del.
Vi menar att man inte behöver vänta till 1999 för att åstadkomma ett bättre och mer rättvist system. En utredning från Socialdepartementet, under ledning av Karin Olsson, har tagit fram ett förslag om hur de mest utsatta grupperna skall skyddas, och Tjänstetandläkarföreningen har redovisat ett förslag om hur man kan komplettera utredningens förslag med ett fullgott skydd för den vanliga bastandvården.
I korthet innebär förslaget att man jämställer medicinskt betingad tandvård med vanlig läkarvård och därmed motsvarande taxor. Detta skulle innebära att det inte behöver kosta mer än 125–180 kronor för ett tandläkarbesök för de vanligast förekommande tandvårdsbehoven som inflammationer, tandlossningar, infektioner och vanlig tandvärk. Kostnaden för förslaget kan specificeras enligt följande:
Vi föreslår således att regeringens förslag till en ram på 1 400 miljoner kronor höjs till 1 600 miljoner kronor så att besparingen på tandvårdsförsäkringen således reduceras med ytterligare 200 miljoner kronor, och att en tandvårdsförsäkring enligt ovanstående konstruktion utreds och genomförs.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till en ny tandvårdsförsäkring enligt vad i motionen anförts om ungdomar, vuxna med särskilt stort vårdbehov och bastandvården,
att riksdagen till A 1 Sjukvårdsförmåner m.m. för budgetåret 1998 anvisar 200 000 000 kr utöver vad regeringen föreslagit eller således 1 600 000 000 kr.
|
Stig Sandström (v) |
|
|
Charlotta L Bjälkebring (v) |
Britt-Marie Danestig (v) |
|
Marie Engström (v) |
Ulla Hoffmann (v) |
|
Tanja Linderborg (v) |
Per Sundgren (v) |
|
Alice Åström (v) |