Under de senaste åren har kostnaderna för vård, medicin och service ökat kraftigt för personer som på grund av ålder, sjukdom eller handikapp är helt beroende av vård och omsorg. Avgifterna i omsorgen varierar också mellan olika kommuner.
I Socialstyrelsens rapport om avgifter i äldre- och handikappomsorgen redovisas en skillnad på 17 000 kronor/år för personer med jämförliga inkomster. Den summa som återstår för den enskilde när alla avgifter är betalda understiger i majoriteten av de tillfrågade kommunerna de normer som Socialstyrelsen rekommenderar för socialbidrag. Vissa kommuner uppmanar vårdbehövande att söka socialbidrag när inte den egna inkomsten räcker till.
Det enda högkostnadsskydd som är allmänt infört gäller läkemedel och viss öppenvård. I en del landsting har ett högkostnadsskydd för sjukresor införts. De flesta av de tillfrågade kommunerna har i princip ett högkostnadsskydd för personer som bor på institution. Endast två av tillfrågade 95 kommuner hade ett högkostnadsskydd för serviceavgifter i ordinärt boende.
Det måste ankomma på regeringen att vidta åtgärder för att skillnaden mellan de avgifter som kommunerna tar ut för samma tjänster minskar, så att de blir skäliga i förhållande till den enskildes ekonomi och till övriga kommuners avgifter. Vänsterpartiet anser att detta måste göras för att skapa rättvisa.
Det finns i dag inget totalt kostnadsskydd inom äldre- och handikappomsorgen. Det finns inte heller ett enhetligt fungerande servicesystem. Om sjukvårdande behandling som medicinsk fotvård ges av sjukvårdshuvudmannen så räknas det in under högkostnadsskyddet, om det ges i annan regi räknas det inte in.
Sådana olikheter drabbar den enskilde väldigt olika beroende på var man bor i landet och vilken tillgång till behandling som det finns just där. Därför måste fler yrkesgrupper än läkare och sjuksköterskor ges rätten att ge sjukvårdande behandling, t.ex. sjukgymnaster. Vänsterpartiet anser att reglerna måste ses över, med målsättningen att tillgången på sjukvårdande behandling som ingår under högkostnadsskyddet skall vara lika över hela landet. Vi vill därigenom få klara regler för hela landet för vilken vård och behandling som skall tas in under högkostnadstaket. I dag kan detta variera mellan de olika huvudmännen.
Med försämringen av kommunernas ekonomi följer ökade kostnader för sociala tjänster som kommunen tillhandahåller och kostnaderna har inte blivit mindre när tjänsteutövandet övertagits av privata omsorgsgivare. Behovet av hjälp och service är naturligtvis olika för olika individer, så även den enskildes ekonomiska situation.
Att bli gammal, sjuk eller ha funktionshinder kan i sig innebära stora bekymmer. Att därtill ständigt känna oro för sin ekonomi eller tvingas välja bort behövlig vård av kostnadsskäl, är ovärdigt. Därför måste det snarast utarbetas förslag om ett högkostnadsskydd för vård och service som gamla, sjuka och handikappade behöver för sin livsföring, även för den kommunala servicen. Ett sådant tak skall sättas så att alla tillförsäkras en skälig levnadsstandard. Se även Vänsterpartiets äldremotion.
Ett enhetligt högkostnadsskydd för sjukresor bör också snarast införas. Och landstingen bör uppmanas att lösa problemet med en periodisering av högkostnadsskydden för sjukresor och för läkemedel och öppenvård.
Merkostnadskommittén lämnade bl.a. förslag till förändringar angående kostnadsfria livsmedel/läkemedel/sjukvårdsartiklars ställning inom sjukförsäkringssystemet, förslag om skydd för höga sjukresekostnader och ett förslag om en lägre nivå för rätt till handikappersättningen. Men Merkostnadskommittén utredde inte de sammantagna kostnaderna för människor med funktionshinder på grund av sjukdom eller handikapp. De försämringar som redan vidtagits eller planeras inom socialförsäkringssystemet kan inte ses som enskilda företeelser.
Människor med funktionsnedsättning på grund av handikapp eller sjukdom drabbas ofta av kostnader och försämringar på alla områden. Exempelvis kan en livslång sjukdom medföra att man har fler sjukdagar, behöver mer läkar- och sjukhusvård, mer läkemedel än människor i allmänhet.
Läkemedel påverkar i sin tur tandstatusen så att man behöver gå till tandläkaren oftare än genomsnittet. Till detta kommer andra avgifter och avgiftshöjningar inom hemtjänst, färdtjänst etc. Vänsterpartiet anser att en utredning snarast bör tillsättas med uppdrag att se över de totala kostnaderna för människor med olika funktionshinder. Det behövs en merkostnadsersättning där de olika högkostnadsskyddens summor inräknas i underlaget och som är knutet till en viss procentsats av basbeloppet. Det skulle ge större trygghet för den enskilde och minska kostnaderna för ersättningens administration.
Slutligen vill vi också att landstingen skall ha en större möjlighet att differentiera läkartaxorna. Det har visat sig svårare än väntat att styra patienterna från institutionsvård till primärvård. Vi anser att om man gör differensen större mellan primärvården och övrig vård så skulle samhällets kostnader för sjukvården minska och patienterna skulle i större utsträckning än nu hitta till rätt nivå för sin behandling. Vi tror att exempelvis en avgift på 60 kronor i primärvården och en höjning av specialistvården skulle kunna ge många gynnsamma effekter. Vi föreslår att projektverksamhet startas i något lämpligt landsting.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att minska skillnaderna i avgiftssättning mellan landets kommuner,
att riksdagen hos regeringen begär en ny högkostnadsutredning enligt vad i motionen anförts om ett totalt högkostnadsskydd där även kommunala avgifter, sjukresor m.m. bör inordnas,
att riksdagen hos regeringen begär en översyn av tillgänglig behandling och sjukvård som skall ingå i ett högkostnadsskydd,
att riksdagen enligt vad i motionen anförts begär att regeringen vid förhandlingar med Landstingsförbundet tar upp frågan om en försöksverksamhet med kraftigt differentierade avgifter med låga avgifter i primärvård och högre inom institutions- och specialistvården.
|
Ulla Hoffmann (v) |
|
|
Charlotta L Bjälkebring (v) |
Britt-Marie Danestig (v) |
|
Marie Engström (v) |
Tanja Linderborg (v) |
|
Stig Sandström (v) |
Per Sundgren (v) |
|
Alice Åström (v) |