Enligt statistik från Folkhälsoinstitutet för år 1996 var andelen varjedagsrökare bland vuxna män 21 % och för vuxna kvinnor 23 % (åldern 16–84 år). Till detta kommer snusanvändarna. Andelen rökare i befolkningen har minskat under de senaste 15 åren. Bland lågavlönade är andelen tobaksberoende högre än bland övriga grupper. Speciellt hög är andelen bland lågavlönade kvinnor. En skattehöjning på tobak ger också snabbare effekter på andelen som slutar med tobak bland de lågavlönade än övriga grupper.
Enligt statistiken uppgår andelen tobaksrelaterade dödsfall i den industrialiserade världen till ca 25 % för män och ca 10 % för kvinnor av alla dödsfall. För Sveriges del är siffran för båda könen ca 10 %. Statistiken talar sitt tydliga språk. Var femte svensk använder dagligen tobak och hälften av dessa dör i förtid på grund av sitt tobaksbruk.
Nikotin är ett starkt beroendeframkallande gift som har jämförts med heroin och kokain när det gäller beroende. Precis som för andra drogmissbrukare borde samhället ställa upp med hjälp också för nikotinavvänjning. Många blir också hjälpta på vårdcentraler, av arbetsgivare och på företagshälsovården. Fler borde erbjudas hjälp både för sin egen livskvalitets skull och för hela samhället. Ur ekonomisk synvinkel både för individen och för minskade sjukvårdskostnader skulle det innebära lönsamhet på sikt. De flesta nikotinister vill dessutom sluta men kan inte.
För att klara en tobaksavvänjning krävs en stark motivation och ett definitivt beslut hos den enskilde. Utan detta hjälper det inte med samhällets stöd. Det är den första förutsättningen för all avvänjning.
Den hjälp som vanligtvis erbjuds nikotinister handlar om att gå in i grupp och avsätta tid någon kväll i veckan. Skälet är att det i en rökavvänjningsgrupp går att få ett brett stöd och att motivera deltagarna till att sluta använda tobak. Men det är inte alla nikotinister som är beredda att gå in i en sådan grupp.
I dag finns hjälpmedel som kan stödja den motiverade avvänjaren under de första besvärliga abstinensveckorna. Det finns plåster, tuggummi, inhalatorer m.m. Det vore rimligt att nikotinister som vill sluta använda tobak erbjöds dessa hjälpmedel kostnadsfritt. Självklart borde detta bekostas av tobaksindustrin, men vi tror inte att det i nuläget är en realistisk väg utan det bör finansieras via statsbudgeten.
Hjälpmedlen kan erbjudas via vårdcentralen och företagshälsovården efter samtal med läkare/sjuksköterska. Nikotinister som inte vill anmäla sig till en gruppverksamhet bör ändå kunna erbjudas dessa hjälpmedel. Efter en första kontakt med läkare/sjuksköterska bör ett villkor vara att åtminstone ett återbesök sker när hjälpmedlen använts.
En väl motiverad nikotinist som slutar använda tobak kan behöva hjälpmedel under olika lång tid och de individuella behoven kan variera. För att klara den första tidens abstinens borde ett genomsnitt i dagens priser ligga på minst 500 kronor per person.
Vi föreslår en försöksverksamhet med ekonomiskt stöd för rökavvänjning om 10 miljoner kronor för budgetåret 1998. Då skulle 20 000 personer kunna erbjudas ett stöd som i bästa fall resulterar i lika många färre nikotinister.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen för budgetåret 1998 anvisar 10 000 000 kr utöver vad regeringen föreslagit enligt vad i motionen anförts om att starta försöksverksamhet med subventionerade avvänjningsmedel för rökare.
|
Stig Sandström (v) |
|
|
Charlotta L Bjälkebring (v) |
Britt-Marie Danestig (v) |
|
Marie Engström (v) |
Ulla Hoffmann (v) |
|
Tanja Linderborg (v) |
Alice Åström (v) |