Den koncentration av sjukvården som blivit en modenyck i Sverige och där majoriteten av landstingspolitikerna leker följa John, kommer att kosta skattebetalarna stora pengar, eftersom den med all sannolikhet inte kommer att hålla.
Varför är skillnaderna i sjukhusstrukturer så stora mellan olika länder? Och varför har Sverige drivit en starkare koncentration än flera jämförbara länder? Danmark, Tyskland och Storbritannien har en större andel mindre sjukhus än Sverige.
I Sverige har vi få och stora sjukhus, 8–13 sjukhus per miljon invånare. I Tyskland och USA, till exempel, har man mer än 20 sjukhus per miljon invånare.
Chefen för vårdskolan i Falun, Leif Borgert, framhöll i en radiointervju att efter den koncentration som bedrivits kan det mycket väl komma ett nedbrytande av de stora enheterna, därför att de inte fungerar tillfredsställande.
Vad är det som skett med svensk sjukvård? Är det att man försöker följa näringslivets mönster? Eller vill man vara värst i världen när det gäller koncentration? Tror man att det är bevis på framsynthet?
Sverige har alltså utvecklat ett hårdare koncentrationsmönster inom sjukvården än många andra länder. Det är beklämmande och borde inte få fortgå. Koncentrationen börjar dock ifrågasättas alltmer, inte bara av de många människor som drabbas av sjukhusneddragningar, utan även inom forskningen.
SPRI har lagt fram en rapport, ”Vårdkostnader 1994, DRG-jämförelser av sjukhus och kliniker”. Där slås fast att små sjukhus inte är dyrare än stora sjukhus. Däremot är det stora skillnader mellan olika kliniker inom ett sjukhus.
Det lönar sig inte att lägga ner små sjukhus, säger fil dr Kennet Carling som är medförfattare i rapporten. Man åstadkommer inte billigare vård därigenom. Historien visar också att om man lägger ner ett sjukhus så är det borta för alltid.
Man förlorar också den närhet som lagen föreskriver. Den minskning av jourkostnaderna som åstadkoms vid en centralisering av vården äts upp många gånger om av transportkostnaderna. Vad man får är enbart försämrad service för befolkningen för sannolikt högre kostnad.
Chefsöverläkaren vid Enköpings lasarett Kerstin Hulter-Åsberg framhåller i Landstingsförbundets debattbok om sjukvårdspolitikens vägval, att ett problem med de mycket stora sjukhusen är att de är svåra att styra. Man har försökt med politiska medel, med administrativa medel, med folk från näringslivet och med konsultfirmor, men resultaten har varit nedslående.
Stordrift och storskalighet har inte varit kostnadseffektivt när det gäller sjukvård. En stor överbyggnad kostar mycket men tillför relativt lite till det förtroendefulla mötet mellan patient och vårdare.
Nedläggning av sjukhus innebär stora påfrestningar och försämrad livskvalitet för alla, inte minst för de äldre. De kommer att skjutsas fram och tillbaka på vägarna flera gånger per år eller månad. Möjligheterna till besök av närstående som också är gamla och kanske slutat att köra bil torde knappast existera. Det är inte på något sätt en kvalitetsförbättring.
Det växande missnöjet tar sig många uttryck. Förutom aktiviteter som demonstrationer och namninsamlingar, bildas nya sjukhusföreningar och andra grupper som vill arbeta för sjukvården i Sverige.
I det läge vi befinner oss i, med risk för fortsatta snara nedläggningar av sjukhus, måste åtgärder vidtas. Modenycker får inte styra vården och omsorgen om gamla och sjuka.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bevarande av de mindre sjukhusen.
|
Chatrine Pålsson (kd) |