1 Sammanfattning: Krisplan för vården
2 Vårdkris på gång
2.1 Utvecklingen av vårdköerna
3 En politik för fler skattebetalare och bättre vård!
4 En liberal strategi mot köerna
4.1 FINSAM-projektet gav stora besparingar
4.2 Socialdemokraterna har avvisat FINSAM-modellen
4.3 Aktivera försäkringspengarna!
5 Främja de privata vårdgivarna
6 Privatpraktiserande specialistläkares och sjukgymnasters möjlighet
att erhålla offentlig finansiering
7 Återinför husläkarlagen!
8 Patienten ska lättare kunna nå och besöka sin husläkare!
9 Fler husläkare i primärvården!
10 Inget remisstvång
11 Stärk patientens ställning
12 Bättre omvårdnad!
13 Ge blivande mödrar valfrihet i mödrahälsovården!
14 Valfrihet också i barnhälsovården!
15 Kvalitetsutvärderingar
16 Invandrarkunskap i utbildningen av personal inom hälso- och sjukvården
17 Tandvård
18 Psykiatri
19 Hemställan
Problemen i svensk sjukvård är mycket stora. Även om det finns en del som fortfarande fungerar bra, är det viktigt att ta till sig att kristecknen blir allt fler. Sådan här är verkligheten i Vårdsverige, hösten 1997:
Operationsköerna växer. Många lider i väntan på behandling.
Tiotusentals gamla får inte den hemsjukvård och den hemtjänst de skulle behöva för att kunna leva ett mänskligt och värdigt liv.
Patienter skickas hem i förtid och utan ett fungerande omhändertagande i bostaden.
Väntetiden för att få komma på ett första besök på kliniken kan ibland, trots remiss, vara månads- ja, halvårslång – men den väntetiden redovisas inte i den officiella köstatistiken.
Väntetiden på akutmottagning är ibland mycket lång: tre, fyra, fem timmar eller ännu längre.
Det förekommer att döende patienter skickas hem, trots att de vill vara kvar på sjukhus – men också det motsatta: att patienter som vill leva sin sista tid i hemmet inte får den möjligheten på grund av brister i hemtjänst och hemsjukvård.
Omkring 13 000 gamla tvingas – ännu tolv år efter det att Bengt Westerberg slog larm i frågan – bo i flerbäddsrum.
Klassklyftorna visar tecken på att komma tillbaka i vården. Arbetslösa och lågavlönade har inte på samma sätt som tidigare råd att åtgärda krämpor – det märks inte minst i tandvården där kombinationen av arbetslöshet, sänkta bidrag och försämrad försäkring gör att vissa människor tvingas avstå från att gå till tandläkaren.
Personalen känner sig mycket pressad. Uppsägningarna i vården har gjort att den personal som jobbar kvar har fått mycket tunga arbetspass. Medelåldern bland personalen är hög. Tiden för omvårdnad har krympt.
Folkpartiet presenterar i denna motion en Krisplan för vården. På ett par år, fram till sekelskiftet, ska Sverige ha åtgärdat de kvalitetsbrister vi angivit och vara i ett läge då vi med fog kan hävda att vi närmast oss målet: ”Värdig vård för alla”.
Folkpartiet liberalerna anser:
Vårdens resurser måste få öka. Det är omöjligt att klara det program vi här presenterar utan större resurser, ekonomiskt och personalmässigt. De tillskott regeringen föreslagit räcker inte. De kommer också för sent – hälften först åren 1999 och 2000. En betydligt större insats behövs redan 1998. Folkpartiet föreslår en aktivering av pengar i sjukförsäkringen som nu används till passiva sjukskrivningar. Folkpartiets kommunalpolitiker har också ett program för hur bolagsförsäljningar – inte minst av energibolag – kan tillföra vården resurser. Folkpartiet föreslår vidare ett särskilt statsbidrag till utbyggnad av äldreboende.
Vårdköerna måste bort. Erfarenheterna från den borgerliga regeringstiden visar att det är möjligt att komma mycket långt. Det är en fråga om resurser och målmedvetenhet från de politiska ledningarna i landstingen.
En heltäckande och effektiv vårdgaranti måste införas. Den bör i flera avseenden vara bättre än både den garanti som infördes av den borgerliga regeringen och den försvagade som nu gäller. Den bör omfatta alla diagnoser och berättiga till behandling inom tre månader från det patienten fått besked av specialistläkare. Även väntetiderna från remitterande läkare till det första besöket hos specialistläkare måste kortas och bör aldrig få överstiga tre månader. Vårdgarantin ska innefatta att patienten med automatik efter tre månader får rätt att söka behandling hos annan vårdgivare, t ex en privat klinik, på hemlandstingets bekostnad. Landstingen ska informera patienterna om denna rätt i samband med tidsbeställningen hos specialistläkare. Garantin bör ges en sådan form att den för den enskilde är likställd med ett civilrättsligt bindande avtal. Patienten bör också ha rätt till s k second opinion, alltså att patienter med allvarliga diagnoser har rätt att låta ytterligare en läkare bedöma sjukdomsbilden. Information om innehållet i vårdgarantin måste lämnas till alla vårdsökande.
Rätten till eget rum på vårdhem och servicehus måste bli verklighet. Det kräver omfattande ombyggnader av institutioner i många kommuner. Men det borde ha varit gjort för länge sedan. Vi bedömer att det kostar ca 1,5 miljarder kronor att till år 2000 bygga bort alla flerbäddsrum i denna typ av vårdinstitutioner. Vi föreslår ett särskilt statsbidrag till stöd för denna ombyggnad.
Omhändertagandet måste bli bättre också i andra avseenden. Där tiden för omvårdnad blivit orimligt kort måste ytterligare personal anställas.
Uppsägningarna av vårdpersonal måste upphöra. Det är inte rimligt att tusen anställda i månaden får sluta och gå från mottagningar och kliniker där behoven bara växer.
Hemsjukvård och hemtjänst måste rustas upp. Orimligt många äldre får nu klara sig helt utan eller med mycket lite hjälp. På sina håll innebär det att färdigbehandlade patienter inte kan skrivas ut. Även färdtjänsten måste bli bättre.
Privata vårdgivare måste behandlas korrekt och rättvist. Det finns många goda skäl att hälsa alternativa vårdgivare, vid sidan av kommunernas och landstingens egna institutioner, välkomna. De förnyar vården, de skapar valfrihet, de ger konkurrens, de ger personalen större chans att byta arbetsgivare, de ökar sannolikt det totala vårdutbudet. Årtionden av trakasserier från socialdemokratiska majoriteter i stat, kommun och landsting mot dessa vårdens entreprenörer måste upphöra. Även dessa småföretagare behöver stabila villkor och rimliga konkurrensförutsättningar.
Det finns uppenbara demografiska skäl till att trycket på vården kommer att fortsätta öka. Antalet invånare över 80 år kommer att öka kraftigt de närmaste årtiondena. Det ställer ökade krav både på kommunernas äldreomsorg och på sjukvårdens resurser.
Samtidigt som vi vet detta fortsätter den socialdemokratiska regeringen uppsägningspolitiken av personal inom offentlig sektor. I valet 1994 lovade Ingvar Carlsson ett stopp för alla uppsägningar i kommuner och landsting. Sedan dess har 30 000 människor förlorat sitt arbete i landstingen. Landstingsförbundet har i sina beräkningar påpekat att omkring 1 000 vårdanställda i månaden fick sluta under ett par års tid. Görs inget kommer uppsägningarna att fortsätta de närmaste åren – regeringens extrapengar till trots.
Vi vet även att kommuner och landsting är utsatta för omfattande förändringsprocesser. Den svåra samhällsekonomin har under 1990-talet ställt vården inför nya svåra krav på omställningar. Nya medicinska teknologier ställer vården inför en kontinuerlig omfördelning av uppgifter. Dessa nya teknologier och finansieringsproblemen har lett till minskat antal platser inom somatisk akutsjukvård. Mellan 1992 och 1995 har 22 procent av vårdplatserna inom denna typ av vård försvunnit. Under samma tid har
30 procent av platserna inom geriatriken försvunnit. Vårdtiderna inom delar av sjukvården har blivit längre, ibland upp till ett genomsnitt på fem sex dagar.
Det dominerande problemet är emellertid vårdköerna. För människor som står i kö till behandling eller operation är varje dag av väntan en dag av smärta och onödigt lidande. Det är viktigt att det slås fast att vårdköerna inte är en del av systemet utan ett problem som det går att lösa relativt snabbt om den politiska viljan finns.
Folkpartiet liberalerna har aldrig och kommer aldrig att acceptera det ökande mänskliga lidande som växande köer innebär. Därför har vi tagit krisen i den svenska sjukvården på allvar. När den statliga utredning som studerat gapet mellan resurser och behov i vården i fjol bedömde det till minst tio miljarder kr då krävs inte vaga löften om mer resurser på sikt. Då krävs omedelbara resurstillskott, men också förmåga till nytänkande och prioriteringar. Vårdgarantin är ett av de viktigaste metoderna att åstadkomma nytänkande i vården.
Länge var årslånga köer till viktiga operationer och behandlingar ett normalt inslag i den svenska sjukvården. Under de borgerliga regeringsåren 1991–1994 blev ofrivilliga väntetider på mer än tre månader en sällsynthet.
Efter drygt tre år med socialdemokrater i regeringen och med socialdemokratiskt styre i nästan alla landsting är köerna i vården tillbaka. Det är ett gigantiskt misslyckande.
Den senast tillgängliga statistiken innehåller följande uppgifter: 70 000 människor står i dag i vårdkö. 13 000 av dem har fått vänta i mer än tre månader. De växande vårdköerna är det allvarligaste tecknet på den svenska sjukvårdens tilltagande kris.
Sedan socialdemokratin återtog regeringsmakten 1994 har köläget försämrats avsevärt.
Regeringen har ändå motsatt sig Folkpartiet liberalernas krav på att tillåta försäkringskassorna att i större utsträckning satsa på åtgärder som förkortar vårdköerna och främjar rehabilitering. Regeringen gjorde istället tvärtom och sänkte försäkringskassornas anslag för samverkan med landstingen med 185 miljoner kr. För 1998 föreslås ytterligare nedskärningar av detta anslag.
Den 13 mars 1997 gav regeringen definitivt upp målet om att klara köerna, då övergavs löftet till patienterna om behandling inom tre månader. Regeringen avskaffade vårdgarantin. Istället införde man en annan variant av vårdgarantin som innebar en urvattnad utvidgning av den ursprungliga garantin med den stora nackdelen att den inte gav patienterna någon garanterad rätt till att bli behandlad inom tre månader.
Vi anser att det är cyniskt av Socialdemokraterna att inte hantera de verkliga problemen. Under det senaste året har köerna ökat kraftigt till de behandlingar och operationer som omfattas av vårdgarantin. Den politiska majoriteten i landstingen, med Socialdemokraterna i spetsen, ställer sådana besparingskrav på vården att klinikerna inte längre klarar vårdgarantins krav. För oss är detta oacceptabelt. Vi måste prioritera vården och se till att människor som behöver operation eller behandling får det inom rimlig tid! Vi vill ha en vårdgaranti som omfattar både läkarbesök och behandlingar!
I landsting efter landsting kan vi nu se effekterna av socialdemokratisk politik.
I nedanstående tabell redogörs för hur vårdköerna utvecklats mellan årsskiftet 1993/94 och årsskiftet 1996/97.
|
Vårdkö 1993/94 |
Vårdkö 1996/97 |
Förändring |
||
|
Län |
||||
|
Stockholm |
6671 |
7718 |
+1047 |
|
|
Uppsala |
1365 |
2549 |
+1184 |
|
|
Sörmland |
1421 |
1293 |
- 128 |
|
|
Östergötland |
1854 |
4017 |
+2163 |
|
|
Jönköping |
1221 |
2152 |
+931 |
|
|
Kronoberg |
678 |
1318 |
+640 |
|
|
Kalmar |
759 |
1642 |
+883 |
|
|
Gotland |
218 |
303 |
+ 85 |
|
|
Blekinge |
522 |
840 |
+318 |
|
|
Kristianstad |
1264 |
1642 |
+378 |
|
|
Malmö stad |
1028 |
2189 |
+1161 |
|
|
Malmöhus |
2356 |
4338 |
+1982 |
|
|
Halland |
1137 |
2525 |
+1388 |
|
|
Göteborg |
2827 |
4517 |
+1690 |
|
|
Bohus |
1455 |
2155 |
+ 700 |
|
|
Älvsborg |
2051 |
1831 |
- 220 |
|
|
Nu-sjukvården |
- |
4427 |
+4427 |
|
|
Skaraborg |
1095 |
1894 |
+799 |
|
|
Värmland |
1735 |
2629 |
+894 |
|
|
Örebro |
1915 |
1901 |
-14 |
|
|
Västmanland |
1029 |
2135 |
+1106 |
|
|
Dalarna |
1468 |
3284 |
+1816 |
|
|
Gävleborg |
1569 |
2308 |
+739 |
|
|
Västernorrland |
1028 |
1624 |
+596 |
|
|
Jämtland |
619 |
1018 |
+ 399 |
|
|
Västerbotten |
1955 |
2776 |
+ 821 |
|
|
Norrbotten |
1347 |
1842 |
+495 |
|
|
Summa riket |
40587 |
66867 |
+26280 |
Tabellen baseras på Landstingsförbundets statistik och avser total kö för behandling av: höftled, knäled, gråstarr, gallsten, ljumskbrock, urininkontinens, framfall, hörapparat samt kranskärl (inkl PTCA och utredning).
Färskare siffror från i år pekar på att problemen inte har blivit bättre. Södra sjukvårdsregionens samverkansnämnd har ställt samman siffror över köerna månadsskiftet augusti/september i år. Där återfinns bl a följande:
I Uddevalla och södra Älvsborg får patienterna vänta 52 veckor på en gallstensoperation, för en operation mot gråstarr 200 veckor. I Kungälv är väntetiden 71 veckor för en operation mot ljumskbråck. I Skövde är väntetiden för samma diagnos 101 veckor. För en operation mot åderbråck är väntetiden vid Frölunda sjukhus 135 veckor och i Alingsås och Borås 104 veckor.
Detta är endast ett axplock ur köstatistiken. Även med hänsyn till lokala variationer ger den en tydlig bild: problemen är inte över. Köerna finns i allra högsta grad kvar!
Precis som med annan anonym statistik finns det en risk att man glömmer verkligheten bakom vårdköernas siffror. Det får vi inte göra. Vårdköer kan nog egentligen bara accepteras om man förtränger allt det mänskliga lidande som döljer sig bakom begreppet. Att tvingas gå månad efter månad med ett dåligt hjärta, ett utslitet knä eller dålig syn, det är att tvingas acceptera onödig smärta och ångest, och det är att tvingas leva med besvär som minskar glädjen att leva men som i själva verket går att göra något åt. Att stå i kö till en behandling i sjukvården det är att stå i kö till ett bättre liv.
Folkpartiet vill i det följande lägga fram förslag för en ny politisk kurs för hälso- och sjukvården.
I ett välfärdssamhälle måste vården få ta betydande resurser i anspråk. Återkommande undersökningar visar också att skattebetalarna är beredda att ge vårdutgifter högsta prioritet. Att det finns en väl utbyggd vård är inte bara en nödvändighet för dem som är sjuka, det är också en viktig trygghetsfaktor för alla andra. De flesta av oss blir någon gång i livet beroende av en väl fungerande vård.
Folkpartiet liberalerna prioriterar vården i på flera sätt.
Vår prioritering av en politik för fler jobb genom företagande har som en grundläggande motivering att kampen mot arbetslösheten är nödvändig för att klara välfärden.
Vi säger nej till löften om stora, generella skattesänkningar, utan prioriterar bra vård (och utbildning).
Vi föreslår att resurser överförs till vårdsektorn från försäkringskassorna och att ett statligt stimulansbidrag till äldreboende införs (finansierat genom besparingar i statens budget).
Vi har i många år, både på riksplanet och i fullmäktigeförsamlingar, förespråkat en politik som innebär ett effektivare offentligt resursutnyttjande. Den ojämförligt viktigaste metoden heter konkurrensutsättning.
Vi har i flera år förespråkat en avveckling av kommunala bolag. I många fall subventioneras dessa bolag, trots att deras verksamhet inte ligger inom de kärnområden som kommunerna bör prioritera. Kommunerna subventionerar misslyckade fastighetsaffärer, flygplatser och vanskötta företag i en rad olika branscher. I vården har antalet anställda skurits ned kraftigt, så har däremot inte skett i bolagen. Samtidigt som den kommunala verksamheten bantats, inte minst äldrevården, har bolagsverksamheten tillåtits svälla. Kommunernas bidrag till bolagsverksamheten uppgår i runda tal till ca 2 000 miljoner kronor. Det finns ungefär 1 500 bolag som tillsammans omsätter över 100 miljarder kronor. Vårt besked till väljarna är tydligt: gym, skidliftar, restauranger och hotell och andra äventyr i bolagsform ska inte bekostas med skattepengar. För oss folkpartister är det självklart att inte en enda krona som kan satsas på det som är verkligt viktigt, som en bra äldrevård, får spillas bort bara för att framförallt socialdemokratiska kommun- eller landstingspolitiker tycker att det är roligt att leka näringsliv. I valet mellan att satsa skattepengar på bolag eller på vård väljer vi i Folkpartiet vården. En långtgående upprensning i den kommunala bolagsdjungeln skulle kunna frigöra betydande belopp, som kunde tillföras de prioriterade områdena vård, äldreomsorg och utbildning. Kommunerna står för omkring 30 procent av vården i landet och därmed skulle belopp frigjorda från kommunala bolag utgöra ett betydande tillskott till vården.
Vi står alltså på en solid grund när vi i bl a denna motion föreslår vissa förändringar på vårdområdet som kräver ytterligare resurser. Vår vårdpolitik är väl förenlig med en politik som sanerar statsfinanserna och ger näringslivet bra förutsättningar.
Hur mycket pengar vi än lägger ner på vård är det nödvändigt att säkerställa att resurserna används på bästa sätt. Under perioden av snabb resursexpansion, från 1960-talet och framåt, fanns det stora brister i detta avseende. Idag, när resurserna krymper, ökar rationaliseringarna, vilket i sin tur givit en oro för kvaliteten. I framtiden måste vi få kvalitetssäkring och effektivare resursutnyttjande att gå hand i hand. Tillräckligt med pengar måste satsas på vården, men varje krona som används i onödan är en krona för mycket.
Kostnaderna har minskat (vilket är närmast unikt inom OECD), produktiviteten har ökat kraftigt, kvaliteten har förmodligen förbättrats och nya organisationsformer har växt fram. Enligt OECD:s rapport ligger Sverige nu på delad 17:e plats i västvärlden för sjukvårdens andel av BNP. USA toppar och har en i huvudsak privatorganiserad försäkringsmarknad för vården. Sjukvårdssystem med ett dominerande marknadsinslag av finansiering, styrmodeller m m tenderar att verka kostnadsdrivande. De påverkar i flertalet fall kostnaderna så att de blir högre än i system med skattefinansierad sjukvård, som Sverige.
I 1997 års budgetproposition konstateras, intressant nog, att besparingarna under den socialdemokratiska mandatperioden till skillnad från under den förra mandatperioden framförallt har drabbat verksamheten: ”Under perioden 1992 till 1994 var det främst antalet sysselsatta inom förvaltning som minskade, men under senare år är det framförallt antalet sysselsatta inom vård och omsorg som minskar.”
74 000 offentligt anställda har förlorat jobbet sedan 1994. Med tanke på att Socialdemokraterna i valrörelsen 1994 lovade ett stopp för uppsägningar i offentliga sektorn måste detta ses som mycket anmärkningsvärt.
Den socialdemokratiska uppsägningspolitiken kan inte fortgå utan allvarliga konsekvenser för kvalitén i vården. Vården behöver i dag mer resurser – inte färre anställda. Med ökade behov i vården kan det totalt sett inte bli fråga om att säga upp mer personal.
Om vi antar att Folkpartiets politik ger en genomsnittlig årlig tillväxt som ligger 1,5 procent högre än med regeringens politik, får det avsevärd betydelse för landstingens ekonomi. År 2002 skulle det innebära att BNP var 150 miljarder kronor större. Och det är önskvärt att även vården får del av de växande resurserna. Den del av den ökade tillväxten som innebär lägre arbetslöshet ger dessutom direkt ökade inkomster för landstingen genom ett större skatteunderlag. Mot bakgrund av osäkerheten i förutsättningarna och översiktligheten i denna typ av beräkningar skulle ett försiktigt antagande vara att landstingen med vår politik år 2002 skulle ha någonstans mellan 5 och 10 miljarder kronor mer än med regeringens politik. Sparkraven inom sjukvården skulle därmed minska högst avsevärt.
Till det kommer alltså de resurser som kan frigöras med hjälp av effektivisering genom konkurrensutsättning och en tydligare prioritering av äldreomsorgen framför en rad andra kommunala engagemang, ofta i bolagsform, på mindre angelägna områden.
Folkpartiet anser att vårdgarantin även fortsättningsvis skall utgöra grunden för en bra sjukvård för alla medborgare. Det faktum att många sjukvårdshuvudmän har haft och har problem med att uppfylla vårdgarantin visar tydligt på behovet av att införa en garanti för både behandlingar och besök.
Folkpartiet liberalerna föreslog i en partimotion i januari 1991 att en hundradagarsregel skulle införas. Regeln innebar att alla patienter som sökte vård för vissa sjukdomstyper skulle erhålla behandling inom hundra dagar efter det att diagnos ställts eller erhålla ekonomisk ersättning från sjukvårdshuvudmannen för behandling av annan vårdgivare.
Riksdagen beslutade våren 1991 att stödja Folkpartiets motion med krav på en hundradagarsregel. Efter regeringsskiftet på hösten samma år kallade den nye sjukvårdsministern Landstingsförbundet till samtal som resulterade i att Landstingsförbundet och staten tecknade ett avtal om en vårdgaranti som började gälla den 1 januari 1992.
Efter att köerna börjat minska under 1992 slöts samma avtal även åren 1993–1995. Endast under första året utgick det statliga stimulanspengar.
Vårdgarantin innebär att alla parter får incitament att koncentrera sig på att kapa vårdköerna. Det mest konkreta uttrycket för detta är de ekonomiska konsekvenserna av olika prioriteringar. Med traditionell budgetstyrning får alltså den verksamhet som uppvisar störst problem, t ex långa patientköer, större anslag. Detta gav felaktiga incitament. Med vårdgarantin bröts detta olyckliga mönster. Istället uppmuntrades de verksamheter som nådde goda resultat.
Utan vårdgarantin ägnar sig allt för många åt att uppvisa långa köer istället för att förkorta dem. Erfarenheterna av den vårdgaranti Folkpartiet liberalerna drev fram och som infördes fr o m 1992 är mycket positiva.
Vid vårdgarantins start stod omkring 40 000 människor i kö till de behandlingar som omfattades av vårdgarantin. Efter ett år med vårdgarantin hade antalet patienter som stod i kö till behandlingar som täcktes av garantin minskat drastiskt. De allra flesta kliniker kunde leva upp till vårdgarantins målsättning att alla som köade skulle få en behandling inom tre månader.
Vårdgarantin fokuserade alla parters uppmärksamhet på problemet med köerna men den var inte det enda som gjorde att de minskade så kraftigt. Ädelreformen innebar att resurser frigjordes inom sjukvården när antalet medicinskt färdigbehandlade patienter på sjukhusen minskade. En del av dessa resurser kunde satsas på att korta vårdköerna. Nya styr- och organisationsformer ledde till produktivitetsökningar och ungefär samtidigt som vårdgarantin infördes erhöll landstingen också av staten stimulanspengar till rehabilitering istället för sjukskrivning.
I april 1997 föreslog regeringen i en proposition att försöket med den finansiella samordningen mellan socialförsäkring och sjukvården (FINSAM) skall ersättas med allmänna luddigt formulerade samverkansregler. Regeringen avvisade därmed också tanken att utvidga FINSAM till hela riket. Regeringen fortsatte att skära ned försäkringskassornas anslag för samverkan med landstingen.
Folkpartiet föreslog tvärtom att FINSAM skall utvidgas till hela landet från och med 1998. Vår bedömning, som grundar sig på utvärderingen av FINSAM, är att ett riks-FINSAM skulle kunna ge en besparing på cirka tio procent på kostnaderna för sjukpenning, rehabiliteringsersättning och nybeviljade förtidspensioner. Totalt skulle därmed ungefär 2 miljarder kronor per år frigöras. Resurser som vi bland annat vill använda till att korta vårdköerna.
FINSAM har pågått som ett försöksprojekt med finansiell samordning mellan sjukförsäkring och hälso- och sjukvård sedan 1993. Det infördes på förslag av den icke-socialistiska regeringen 1992. Man har inom fem försöksområden haft gemensamt ansvar för kostnaden för sjukpenning och rehabiliteringsersättning och möjlighet att disponera sjukpengarna till olika åtgärder.
Riksförsäkringsverkets och Socialstyrelsens gemensamma utvärdering av FINSAM (1997:1) visar att totalt sett en besparing på 154 miljoner kronor i socialförsäkringen uppnåtts under åren 1993–1995 i de fem försöksområdena. Detta ekonomiska resultat är alltså skillnaden mellan de faktiska kostnaderna för sjukpenning och rehabiliteringsersättning i försöksområdet och de beräknade kostnaderna som skulle ha uppstått om försöket inte bedrivits.
FINSAM:s effekt beräknas för det tredje försöksåret motsvara en besparing på 9 procent av kostnaderna i socialförsäkringen.
Utvärderingen visar att ohälsotalet minskat med 2,5 procent mellan 1992 och 1995. Under samma period ökade ohälsotalet i riket som helhet med 2,1 procent.
Ohälsotalet beräknas som summan av antalet ersatta dagar med sjukpenning, rehabiliteringspenning, förebyggande sjukpenning, sjukbidrag och förtidspension per sjukpenningförsäkrad, förtidspensionär och sjukbidragstagare.
FINSAM ledde till en minskning med 2,7 sjukskrivningsdagar per person och år 1995 och 2 dagar 1996 – en minskning med 34 procent och 26 procent jämfört med kontrollkommunerna. Det fanns före försöket inga signifikanta skillnader mellan dessa och FINSAM-områdena.
I försöksområdena har det också kunnat konstaterats en minskning av antalet nybeviljade förtidspensioner och sjukbidrag mellan 1992 och 1995 mer än i riket som helhet.
Som tidigare nämnts avvisade regeringen i vårpropositionen och i den proposition om socialförsäkringarna (1996/97:63) som överlämnades till riksdagen den 10 april tanken på att tillåta FINSAM-reglerna i hela riket. I FINSAM fick sjukvården och försäkringskassan ta ett avsevärt större ansvar för sjukpenning och andra socialförsäkringskostnader i området. I socialförsäkringspropositionen konstaterade regeringen att ”nya strukturella samverkansmodeller bör därför övervägas först när utvärdering av försöksverksamheterna med finansiell samordning mellan socialförsäkring, hälso- och sjukvård och socialtjänst redovisats”. Regeringen bromsade och nöjde sig med att i socialförsäkringspropositionen föreslå: ”att inriktningen skall vara att utforma ett system där försäkringskassorna fr o m år 1998 får möjlighet att disponera vissa medel i syfte att förbättra samverkansformerna och därmed effektivisera rehabiliteringen för framförallt utsatta grupper”.
FINSAM var en mycket mer långtgående modell. Att föra ner ansvaret för sjukförsäkringskostnaderna på lokal nivå är att gå väldigt mycket längre än vad man gör genom att tilldela vissa pengar för samverkan. Det kommer säkert att finnas områden som kan spara mycket pengar, men det kommer inte att vara möjligt att uppnå en total besparing på samma nivå som om FINSAM-projektet vidgades till att gälla hela landet.
Folkpartiet anser att FINSAM:s idé skall utvecklas till att gälla alla landsting. Utvärderingen av FINSAM visade, som tidigare nämnts, att en total besparingseffekt på 9 procent på kostnaderna för sjukpenning och rehabiliteringsersättning har uppnåtts. Hela utvärderingen talar för att det finns en relativt stor potential för betydande besparingseffekter som en följd av samverkan mellan sjukförsäkring och hälso- och sjukvård.
Det finns knappast några skäl att anta att det inte skulle gå att spara ungefär lika mycket på andra håll i landet om FINSAM genomfördes även där. Det skulle innebära att ett riks-FINSAM genom bättre samverkan skulle kunna spara mer än 2 miljarder årligen på kostnaderna för sjukpenning, rehabiliteringsinsatser och nybeviljade förtidspensioner.
En aktiv rehabilitering och tidiga vårdinsatser leder till att färre människor behöver förtidspensioneras, vilket särskilt på några års sikt ger betydande mänskliga och ekonomiska vinster. De totala besparingarna på både minskade kostnader för sjukpenning och rehabilitering samt färre förtidspensionärer är betydande. Samverkansvinsterna kan, särskilt på sikt, bli betydligt högre än så, men det finns skäl att göra en försiktig beräkning då svårigheterna i att göra exakta framtidsprognoser är mycket stora.
Vinsterna av samverkan skall enligt vår mening oavkortat användas i vården, främst för att korta vårdköerna.
För Folkpartiet har det länge varit en målsättning att öka patienternas valfrihet och öka effektiviteten i vården för att få mer valuta för skattepengarna. En viktigt väg att göra detta är att förbättra villkoren för privata vårdgivare så att en konkurrensneutralitet skapas mellan offentliga och privata vårdgivare.
Landstingsförbundet har tidigare i år publicerat en jämförelse mellan privat och offentlig vård, ”Kostnadsjämförelser privata och offentliga läkarmottagningar”, som visar på det kostnadspressande elementet i den privata vården gentemot den offentliga.
Förbundets slutsats är: ”...privata mottagningar kunnat utveckla arbetsformer där man effektivare tillvaratar tillgängliga resurser än man gör vid sjukhusmottagningar inom motsvarande specialiteter”.
Delegationen för samverkan mellan offentlig och privat hälso- och sjukvård har studerat och kartlagt utbudet och omfattningen av den privata vården.
Den visar som bedömning av antalet specialistläkare för 1997 bl a att: ”...antalet specialistläkare skulle minska med 277 eller 14% jämfört med hösten 1996 och att antalet specialistläkare enligt den nationella taxan vid ingången av 1997 skulle vara färre än 1993. Hänsyn har inte tagits till en ytterligare minskning p g a vårdavtal som kommer träffas under sista kvartalet 1996.” I huvudsak beror denna minskning på regeringens rigida regel om att läkare måste gå i pension och sluta sin verksamhet vid 65 års åldern. Vill de fortsätta efter 65 år måste de lyckas teckna ett avtal om detta med landstinget.
För att främja tillväxten av privatpraktiserande läkare även i framtiden är det viktigt att det finns möjlighet för privatpraktiserande läkare med specialistkompetens att överlåta sin praktik till en annan läkare med samma eller likartad specialistkompetens. Denna rätt fanns tidigare men avskaffades av nuvarande regeringen. Vi vill återinföra denna möjlighet för de privata specialistläkarna.
Utredningen visar också att antalet sjukgymnaster minskade från 1994 till 1996.
Först avskaffade socialministern den fria etableringsrätten, sedan upphävdes lagen om husläkare, därpå infördes 65-årsregeln – beslut som sammantaget minskar antalet privata vårdgivare – sedan upptäcker regeringen våren 1997 i en proposition att antalet verkligen minskar och påstår att de är oroliga över det och önskar att fler vårdavtal tecknas som ökar antalet privata läkare.
Det är lätt att öka antalet privata vårdgivare. Återinför den fria etableringsrätten och upphäv 65-årsregeln!
Folkpartiet anser att olika driftformer inom hälso- och sjukvården har positiva effekter på personalen och att privat vård i vissa fall kan vara mer kostnadseffektiv än den vård som bedrivs i landstingens egen regi. Regeringen har fortsatt med politiken att det är landstingen som skall bestämma vilka läkare och sjukgymnaster som skall få etablera sig. Detta innebär att landstingen får total kontroll inte bara över den privata vårdens utveckling utan även möjligheten att stegvis helt avveckla den vård som ges av privata läkare och sjukgymnaster. Detta kan vi inte acceptera.
Husläkarlagen infördes av den icke-socialistiska regeringen på ett liberalt initiativ. Den tillkom för att garantera patienten valfrihet och kontinuitet i valet av husläkare och för att lagfästa lika villkor att verka på mellan privata och offentliga vårdgivare.
Husläkarlagen avskaffades sedan av Socialdemokraterna. Det innebär att privata läkares rätt att verka på samma villkor som landstingets egna husläkare inte längre har ett skydd i lagen. Än så länge har flertalet landsting behållit husläkarsystemet, eller bara gjort mindre förändringar, men i takt med att avtalen med de privata husläkarna ska förnyas finns det risk att de socialdemokratiska majoriteterna på sina håll i landet försämrar möjligheterna för de privata husläkarna att driva sin verksamhet. Många av de redan gjorda förändringarna har lett till en minskning av antalet privata husläkare. Enligt den statliga samverkansdelegationen har antalet privata husläkare minskat från 668 stycken vid utgången av 1994 till 502 stycken knappt två år senare, d v s en minskning med ca 1/4.
Vi anser att lagstiftningen ska garantera mångfald och valfrihet för patienterna. Vi vill att husläkarlagen och dess regler om rättvis konkurrens återinförs.
Vi vill fortsätta att utveckla husläkarsystemet och också fortsättningsvis uppmuntra det aktiva valet av husläkare. Patienten ska vara tillförsäkrad en baskontakt – husläkaren – som ger kontinuitet, som känner patienten och som smidigt kan lotsa patienten vidare till annan vård om det behövs.
Vi vill även peka på behovet av fler läkare med specialistkompetens i allmänmedicin. Det är nödvändigt för att tillgodose den framtida efterfrågan av fler husläkare.
Husläkarreformen innebar en påtaglig utökning av antalet läkare i primärvården och därmed en höjd vårdkvalitet. Den stora tillströmningen till husläkarna visar att människor har förtroende för sina husläkare. Den husläkarorganisation landstingen har investerat i innebär en förutsättning för en ändrad vårdstruktur, där allt fler insatser sker hos husläkare och distriktssköterskor och färre patienter behöver besöka sjukhus.
En av förutsättningarna för att patienter ska välja att söka vård hos sin husläkare, i stället för att vända sig till sjukhusen, är att tillgängligheten förbättras ännu mer. När husläkarmottagningen är stängd ska det alltid finnas en tydlig hänvisning till vem som har jouransvar. Den överenskommelse som gjorts mellan staten och Landstingsförbundet om att vårdgarantin ska omfatta rätten att komma i kontakt med sin husläkare samma dag och få komma inom åtta dagar ska ses som ett minimikrav. I de allra flesta fall måste det gå att skapa betydligt bättre tillgänglighet än så för patienterna.
För att primärvården ska klara ett större åtagande än i dag och samtidigt arbeta mer förebyggande bör vi successivt förstärka primärvården med fler husläkare. Ett mål bör vara att sikta mot ett genomsnitt på ca 1 500 invånare per husläkare inom en snar framtid. Det innebär att antalet läkare i primärvården bör öka från dagens cirka 4 000 till omkring 6 000 läkare. Flexibiliteten när det gäller läkartäthet och personalsammansättning bör vara stora. Olika områden ser olika ut och har därmed olika behov.
Det skall inte finnas något generellt remisstvång till specialistvården. Vi har en stor tilltro till att patienterna själva kan bedöma om de skall gå till sin husläkare eller söka sig till specialistvården. Det kan i vissa fall finnas skäl för landstingen att ha remisstvång till specialistmottagningar på sjukhus, men den väg som i första hand bör prövas om ett överutnyttjande av specialistvården uppkommer är en något högre avgift.
Att vara patient innebär att man som individ till viss del förlorar kontrollen över sin person. Som patient hamnar man i en beroendeställning till personalen i sjukvården. Hur personalen förhåller sig gentemot den enskilde blir därför avgörande för om patienten känner delaktighet eller maktlöshet i sin kontakt med sjukvården.
Vi vet att många patienter inte anser sig få önskad information om resultat efter medicinska undersökningar eller behandlingar. Många är också missnöjda över att inte få delta i diskussioner om vilka undersökningar eller behandlingar som ska vidtas.
En av tankarna bakom den nuvarande hälso- och sjukvårdslagen var att öka patientens inflytande över beslut som gäller vården och behandlingen. Detta inflytande är fortfarande begränsat. Enligt den statliga maktutredningen upplever människor att de har litet inflytande över sjukvården.
Patientens ställning bör stärkas. Nuvarande och nya regler bör sammanföras till en plats i lagstiftningen, antingen i en särskild lag om patientens ställning och inflytande, eller som ett särskilt avsnitt i hälso- och sjukvårdslagen, HSL. Om reglerna samlas på ett ställe ökar möjligheterna för allmänheten att ta del av dessa regler.
Vi anser att reglerna kring patientens ställning bör innehålla följande delar:
vårdgarantins regler
den tidigare husläkarlagens regler
rätt till information om olika behandlingsalternativ, deras för- och nackdelar samt betydande möjligheter att välja mellan alternativen
rätt att ta del av behandlingsresultat på sjukhusen
rätt att få ta del av mer än en läkares bedömning, s k second opinion
rätt till rehabiliteringsplan
rätt till smärtlindring
garanti för att kvalitetssäkring tillämpas
rätt till specialistvård i annat landsting eller privatklinik om opartiskt organ så tillstyrker
rätt till vård i hemmet i livets slutskede om det inte finns medicinska skäl emot detta.
Omvårdnaden av den enskilda patienten är av stor betydelse för en mänsklig och effektiv sjukvård. Flera landsting, t ex Malmöhus län och Östergötland, har på Folkpartiets initiativ tagit fram särskilda omvårdnadsprogram för att stärka såväl omvårdnaden om den enskilda patienten som omvårdnaden som självständig profession inom sjukvården.
Insatserna för att stärka omvårdnaden måste ges tydliga mål. Det är en förutsättning för att omvårdnadskvaliteten ska kunna följas upp och utvärderas. Omvårdnadskvalitet är svårt att mäta, men kan följas upp genom enkäter, intervjuer och kvalitetsrevisioner. Det handlar om såväl attityder och förhållningssätt som teknologier i vården.
En god kvalitet på omvårdnaden förutsätter att omvårdnadsfrågorna, kvalitet och vårdutveckling har en central roll i sjukvårdsorganisationen. På några håll i landet har man inrättat befattningar som vårdutvecklingschefer, ofta disputerade sjuksköterskor, som ingår i sjukhusledningen. Detta kan vara ett av flera sätt att stärka och utveckla omvårdnaden i det dagliga arbetet i sjukvården.
När besparingar görs inom sjukvården är det ofta omvårdnaden som minskar. Personalgrupper som vårdbiträden och undersköterskor försvinner i allt högre utsträckning från sjukhusen. Därmed finns allt mindre tid för tröst på sängkanten för den patient som känner oro och sorg. Vid strukturförändringar och rationaliseringar måste man särskilt beskriva kvalitetsaspekter i omvårdnaden så att man inte omedvetet, eller medvetet, försämrar omvårdnaden vid beslut om kostnadssänkningar.
På några ställen i landet har landstinget skrivit avtal med privata barnmorskor för att öka patienternas valfrihet inom mödrahälsovården. I de landsting som har slutit avtal begränsas dock ofta valfriheten genom olyckliga avtalskonstruktioner. Orsaken är främst tak för antalet inskrivna per år. Det innebär, att de som blir gravida i slutet av året inte kan vara säkra att de kan erbjudas en valmöjlighet. Detta är naturligtvis inte rättvist. Blivande föräldrar ska i alla landsting kunna välja vilken barnmorska de ska gå till.
Vi anser att kostnaden för mödrahälsovård bör följa föräldrarna, som en mödravårdspeng. De mottagningar som har vårdavtal med landstinget bör få ersättning för de föräldrapar som valt dem. Eftersom det inte finns fler ersättningar att betala ut än antalet föräldrapar bör det inte bli något problem med totalkostnadskontrollen.
De allra flesta föräldrar vill ha sin barnhälsovård i sin geografiska närhet. Barnavårdscentralerna och motsvarande barnmottagningar hos vissa distriktssköterskor i landstingets regi ger en mycket god barnhälsovård med hög kvalitet. Även i framtiden kommer huvuddelen av familjerna att söka sig till denna vårdform.
En del föräldrar vill dock få sin barnhälsovård hos någon annan. Vi vill därför införa en form av barnhälsovårdspeng, så att föräldrarna själva kan välja barnhälsovårdsmottagning. Samma kvalitetskrav ska gälla för den privata verksamheten som inom landstingets verksamhet.
Det sker en ständig utveckling inom hälso- och sjukvården när det gäller metoder, teknik och diagnostik. Nya metoder prövas och utvärderas för att sedan antingen förkastas eller blir en integrerad del av den ordinarie verksamheten. Det är viktigt med öppenhet för det som är nytt och outforskat.
Metoder som inte har visat sig effektiva ska sorteras ut ur sjukvården. SBU, Statens beredning för utvärdering av medicinsk metodik, utvärderar medicinska metoder ur ett medicinskt, ekonomiskt, socialt och etiskt perspektiv. SBUs rapporter måste få större genomslag i hälso- och sjukvårdens arbete. Klinikerna bör åläggas att metodiskt genomföra utrensning av det som inte har effekt enligt utvärderingarna. De enskilda läkarna, såväl i öppen som sluten vård, måste också stimuleras till att utvärdera sina metoder och arbetssätt.
Lika viktigt är det att göra utvärderingar av nya, alternativa metoder för att kunna jämföra dem med mer beprövade arbetssätt. Sådana utvärderingar ska ske på likvärdiga villkor.
I samband med fortsatta rationaliseringar är det viktigt att kvalitén i vården inte undergrävs. Dels för att kvalitetssänkningar bör kallas för vad de är, dels för att uppslutningen och förtroendet för rationaliseringarna kan öka om man litar på att det är just rationaliseringar och inget annat. En väg att gå är sannolikt att arbeta med kvalitetssäkring. Förutom att certifiering är en viktig garantistämpel visar också erfarenheter från till exempel Linköping att processen ofta leder till betydande besparingar. En orsak till detta är att kvalitetssäkring handlar mycket om att göra personalen i vården medveten om vad de gör och varför. Och just detta är en mycket viktig mekanism bakom effektiviseringar.
Vägen till framgång inom kvalitetsarbetet ligger i att det blir en naturlig del i personalens arbete. I kvalitetsarbetet ligger målstyrning från politiker och ekonomisk uppföljning, men detta leder inte automatiskt till kvalitetshöjningar om inte personalen förmås engagera sig i kvalitetsfrågorna dagligen. Ett sådant engagemang leder otvetydigt till en stolthet över den egna uppgiften och till en högre arbetstillfredsställelse. Ju enklare måtten på kvalitetsuppfyllelsen görs, desto större är förutsättningen att de mäts och följs upp. Särskilt framgångsrika arbetslag bör premieras och lyftas fram så att andra kan lära av ett framgångsrikt arbete.
Den etniska och kulturella mångfalden i Sverige innebär att i stort sett all personal inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten möter patienter och klienter med utländsk bakgrund. Av en undersökning Socialstyrelsen genomfört över förekomsten av invandrarkunskap i sju högskoleutbildningar (läkare-, tandläkar-, sjuksköterske-, psykolog-, socionom-, social omsorgs- och barn- och ungdomspedagogisk utbildning) framgår att invandrarkunskap förekommer i begränsad omfattning i flera av grundutbildningarna, att skillnaderna är relativt stora både inom och mellan de olika utbildningarna samt att möjligheterna till yrkesspecifik vidareutbildning är små.
Varje högskola har idag stor frihet att själv bestämma innehållet i utbildningen. Vi anser det otillfredsställande att detta lett till bristande kunskaper om invandrares behov och situation hos olika yrkesgrupper inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten. Socialstyrelsens utredning aktualiserar behovet av fortsatt utredningsarbete med målsättningen att säkerställa personalens kompetens i invandrarkunskap och tillgodose behovet av tvåspråkig personal. Vi hemställer om en sådan utredning.
I en artikel i Svenska Dagbladet den 17 april 1997 skriver rektorn vid Tandläkarhögskolan i Stockholm, Björn Klinge: ”Inom socialförsäkring och vårdorganisation betraktas munnen och övriga kroppen som skilda världar. Det borde snart vara dags att lämna detta historiska betraktelsesätt och i stället räkna munnen som en del av kroppen.”
Han skriver också att det svenska folket inte har behov av fler politiska experiment med hälsan. I en tid av systemskifte, som den vi upplever nu, riskerar stora patientgrupper att falla igenom de allt glesare maskorna i de olika systemens skyddsnät. Utsatta grupper bland tandvårdens vuxna patienter, där en avskaffad försäkring får särskilt genomslag, är de arbetslösa, invandrare och äldre.
Han tar också upp att honnörsorden en god tandhälsa och en tandvård på lika villkor för hela befolkningen (tandvårdslagen) klingar alltmer falskt. Det behövs att patientskyddet genom allmän tandvårdsförsäkring ger möjlighet för de stora och utsatta grupperna särskilt bland arbetslösa vuxna, invandrare och äldre att bevara en rimlig tandhälsa.
Vi anser att regeringen i den aviserade propositionen om tandvård som skall föreläggas vårriksdagen bör presentera ett förslag till hur en heltäckande tandvårdsförsäkring skall genomföras och finansieras.
Under senare år har det skett stora förändringar inom den psykiatriska vården. Alltfler psykiskt sjuka personer, som förr tillbringade större delen av sina liv på mentalsjukhus eller vårdhem, bor numera utanför institutionerna och får sin vård på hemorten.
För att detta skall fungera väl måste vården och servicen samordnas mellan de olika vårdgivarna och anpassas till patientens behov.
De psykiskt störda är utsatta människor. Som regel har de betydligt sämre levnadsförhållanden än andra. Psykiatriutredningen fastslog att de problem som gällde bl a inom äldreomsorgen med det dubbla huvudmannaskapet i lika stor utsträckning gällde de psykiskt långtidssjuka. I utredningen förslogs också att det borde införas nya styrformer med syfte att ge kommunerna incitament att prioritera alternativ till den dåvarande vården. Den förra regeringen lade fram en psykiatriproposition som antogs av riksdagen och började gälla den 1 januari 1995 som i stor utsträckning byggde på Psykiatriutredningen.
Den innebar att ansvaret för service och vård till personal med långvariga och allvarliga psykiska störningar skall preciseras, och att de också skall omfattas av ett kommunalt betalningsansvar, på samma sätt som gäller för äldre personer och personer med funktionshinder. Kommunerna fick alltså ett obligatoriskt betalningsansvar för vissa psykiskt långtidssjuka. Kommunerna skall tillgodose behovet av service, sysselsättning, stöd och vård men inte nödvändigtvis själv producera dessa insatser. De skall också se till att den psykiskt störde får ett ombud som kan tillvarata dennes rättigheter. Hela psykiatrireformen skall utvärderas av Socialstyrelsen åren 1995–1998. Det är viktigt att denna utvärdering följs noggrant. Nu vill vi gå vidare genom att uppmärksamma fler problem i psykiatrin.
För unga människor som drabbas av psykoser är det viktigt att psykosförloppet stoppas och hävs så fort som möjligt för att undvika ett livslångt lidande. En förutsättning för att detta skall kunna ske är att vården är lättillgänglig för såväl patienter som anhöriga. Vård i hemmet fungerar om denna lättillgänglighet till akuta vårdinsatser finns. Vi föreslår att en utredning tillsätts som ser över patientens behov av rätt diagnostik på ett tidigt stadium. Denna utredning skulle också kunna se över behovet av en rättighetslagstiftning liknande den för människor med funktionshinder, LSS och LASS, även för vissa kategorier av människor med psykiska sjukdomar.
Ett annat relativt nytillkommet problemområde är invandrare med psykiska problem. Det är viktigt att vårdpersonalen inom psykiatrin är väl förtrogen med de psykiska problem som olika invandrargrupper kan förete mot bakgrund av vad de tidigare upplevt i livet.
För att kunna uppfylla hälso- och sjukvårdslagens målsättning om en god hälsa åt alla och en helhetssyn i vården måste sjukvården utveckla ett arbetssätt där såväl medicinsk/biologisk som psykologisk kompetens tas tillvara.
Det är därför viktigt att läkare i sin AT-utbildning har minst tre månaders psykiatri, något som vi tagit upp i motion etc om läkarnas vidareutbildning. Men det räcker inte med medicinsk/biologisk kompetens. Vi anser att mycket talar för att primärvården skulle vinna på att ha tillgång till psykologisk kompetens. Idag bedrivs hos några landsting och kommunala sjukvårdshuvudmän försök med psykologisk kompetens i primärvården, t ex i Kronoberg, Skaraborg, Stockholm, Värmland, Västmanland och Göteborg. Vi anser att dessa försök kan ge viktig kunskap om värdet av psykologisk kompetens i primärvården och att dessa försök inte får bli en kortsiktig satsning utan tillåts pågå så lång tid att man också kan se resultaten på längre sikt.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att skapa bättre ekonomiska förutsättningar för att vården skall få mer resurser,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att aktivera försäkringspengar i syfte att korta vårdköer och förbättra rehabiliteringen m.m.,
att riksdagen beslutar att återinföra den fria etableringsrätten för privata vårdgivare,
att riksdagen beslutar att upphäva 65-årsregeln för privata vårdgivare,
att riksdagen beslutar att återinföra rätten för läkare med specialistkompetens att överlåta sin praktik till läkare med samma eller likartad specialistkompetens,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att patienter lättare skall kunna nå sin husläkare,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fler husläkare i primärvården,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om läkemedel,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om valfrihet i mödrahälsovården,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om valfrihet i barnhälsovården,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bättre omvårdnad för patienter,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kvalitetsutvärderingar,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en parlamentarisk utredning om invandrarkunskap i utbildningen av personal inom hälso- och sjukvården,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tandvården,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om psykiatrin.
|
Lars Leijonborg (fp) |
|
|
Anne Wibble (fp) |
Isa Halvarsson (fp) |
|
Eva Eriksson (fp) |
Kerstin Heinemann (fp) |
|
Elver Jonsson (fp) |
Barbro Westerholm (fp) |