Nyligen refererades i massmedia en kariesundersökning som uppges ha lagt grunden till den tandhälsokampanj som inleddes 1956 och till rekommendationen om lördagsgodis. Undersökningen lär ha utförts på 436 sinnesslöa patienter, som under fyra års tid, 1947–1951, fick sina tänder systematiskt förstörda genom intag av stora mängder sötsaker. Hålen fick inte lagas förrän tandläkarna hade studerat och registrerat varje kariesangrepp. Då lagades alla hål samtidigt. I rapporten Tandkaries och kolhydrater skrev Axel Höjer, dåvarande generaldirektör vid Medicinalstyrelsen att syftet var att studera kariesproblemet genom undersökning på människa. I s k kariologiböcker omtalas undersökningen som klassisk och den rönte även internationell uppmärksamhet. Hur hanterades de etiska frågorna? Speglar förfarandet samma människosyn och tidsanda som avslöjats angående tvångssteriliseringarna på 50-talet. Hela hanteringen bör bli föremål för särskild utredning av ansvarsfrågor och etik.
Ett annat fenomen i den svenska tandvårdens historia som förtjänar en liknande utredning är användningen av kopparamalgam inom barntandvården och då särskilt på friska tänder i kariesförebyggande syfte. Vilken vetenskap och beprövad erfarenhet låg till grund för denna hantering?
Kopparamalgam innehöll 60–70 % kvicksilver och hade en kopparhalt på 30–40 %. Det innehöll också avsevärda mängder av den giftiga tungmetallen kadmium, 0,5–1,5 %. I Rapport från Socialstyrelsens expertgrupp Blir man sjuk av amalgam? SoS-rapport 1994:21 framhålls att detta amalgam hade stor korrosionsbenägenhet och att det tidigare ansågs särskilt lämpligt i mjölktandbett! NIOM (Nordiskt institut för odontologisk materialprovning) skrev 1981 till Helsedirektoratet i Oslo att muligheterna för tillförsel av toksiske mängder av vissa metaller er tillstede. NIOM:s skrivelse visade i en beräkning att en patient med många fyllningar kunde utsättas för en dygnsbelastning av kvicksilver på 6,3 mg, av koppar på 2,7 mg och av kadmium på 0,05 mg. Helsedirektoratet konstaterade att kadmiumvärdena och kvicksilvervärdena er betenklig höje sett i sammanhang for muligheten for kroniske forgiftninger. I sammanhanget konstaterades också att kvicksilveravgången i det refererade räkneexemplet var 150 gånger högre än WHO:s gränsvärde.
I Socialstyrelsens rapport framgår tydligt att kopparamalgamet användes utan att hänsyn tagits till några toxikologiska bedömningar. Det fanns inga experimentella data från exponeringsstudier.
Vidare framgår i nämnda rapport att kopparamalgam också användes vid s.k. profylaktiska fyllningar i permanenta tänders tuggytor efter obetydlig preparation av emaljen. Man satte således in detta giftiga material med hög korrosionsbenägenhet även i friska tänder utan att ha gjort någon toxikologisk bedömning. Fanns det över huvud taget någon grund till detta förfarande? Socialstyrelsen framhåller att dessa fyllningar ofta lossnade efter kort tid. Vad hade man då åstadkommit genom sin profylax? Jo, en trasig tand plus tillförsel av rejäla doser giftig tungmetall. Den skadade tanden lagades sedan med andra amalgamtyper. Tillfrågades barnen eller deras vårdnadshavare om dessa ingrepp? Sannolikt inte. Någon riskbedömning av senare skadeeffekter av denna tungmetallexponering har inte gjorts. Av vikt i sammanhanget är det faktum att både kadmium och kvicksilver utsöndras extremt långsamt ur kroppen. Den s k halveringstiden för utsöndring kan vara 10–20 år från vissa organ, t ex njure och hjärna; för kadmium kan halveringstiden uppgå till 40 år.
Att Socialstyrelsen vill bagatellisera hela denna fråga är uppenbart. I dess rapport från 1994 återfinns nämligen följande passus under rubriken Riskbedömning: Expertgruppen konstaterar att de barn som behandlats med koppar-amalgam för mer än 20 år sedan inte säkert kan spåras. Påverkan av frigjort kvicksilver har dock varit under mycket begränsad tid och det är osannolikt att kvicksilvret skulle ha medfört några bestående skador då kvicksilvret utsöndras ur kroppen när belastningen upphört. Kadmiumexponeringen berörs inte ens trots att den var avsevärd (se NIOM-skrivelsen), kvicksilverexponeringen tonas ner trots att den kunde uppgå till 150 gånger WHO:s gränsvärde, och uppgiften om den långsamma utsöndringstakten utelämnas helt. Detta är inte acceptabelt!
Både Vipeholmsstudien och kopparamalgamanvändningen i barntandvården väcker många frågor. Av nu tillgängliga uppgifter borde slutsatsen dras att samhället är skyldig att spåra och att be dem som utsatts för de redovisade experimenten och tandvårdsåtgärderna om ursäkt. Med vilken rätt har dessa åtgärder vidtagits? Hur ser ansvarsfrågorna ut? Det är viktigt att stanna upp och föra ett öppet resonemang om vad som har varit för att lära för framtiden. Detta är en betydelsefull förtroendefråga gentemot befolkningen. Hur ser riskbilden ut för de personer som utsatts för kopparamalgamet? Vi vet att säkerhetsmarginalen hos befolkningen för njurskador till följd av kadmium är låg idag. Likaså vet vi att benskörhet, där kadmium är en av riskfaktorerna, ökar. Idag kommer den huvudsakliga belastningen via konstgödsel och via rökning. Kanske skall de som utsatts för kopparamalgamet och därmed utgör en särskild riskgrupp både för njurskador och för benskörhet få en riktad rådgivning gällande kost, tobak och andra i sammanhanget hälsofrämjande åtgärder.
Vi anser att de förhållanden som påtalas i motionen måste bli föremål för en särskild utredning, där såväl etiska som toxikologiska förhållanden belyses.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning med anledning av experiment med utvecklingsstördas tandhälsa samt prov med kopparamalgam.
|
Thomas Julin (mp) |
Birger Schlaug (mp) |