Sedan den 1 juli 1987 gäller lagen (1987:375) om förbud mot s.k. bastuklubbar och andra liknande verksamheter. Den s.k. bastuklubbslagen innebär ett förbud mot att anordna en tillställning eller sammankomst till vilken allmänheten har tillträde, om den "med hänsyn till utformning, inredning eller beskaffenhet i övrigt av den lokal eller plats där den skall äga rum och den verksamhet som förekommer eller är avsedd att förekomma eller annan omständighet är särskilt ägnad att underlätta för besökare att ha sexuellt umgänge i lokalen eller på platsen med annan besökare" (2 §).
Lagen snabbinfördes efter en mycket laddad offentlig debatt där saunor för homosexuella män i dagspressen utpekades som "smitthärdar" för hiv eller som "aidsbordeller". Lagens portalparagraf slår fast att den tillkommit till skydd "mot spridning hos människor av sjukdomar som avses i 1.3 bilagan till smittskyddslagen", där hiv-infektion ingår som en av sjukdomarna.
Då lagen infördes framfördes från de organisationer och institutioner som arbetar med hivprevention bland män som har sex med män starka farhågor om att ett förbud mot bastuklubbar skulle motverka hivpreventionen. Genom att sexuella kontakter förbjuds tvingas verksamheter gå under jorden och hivpreventionen på plats försvåras. Sverige är oss veterligt det enda landet i västvärlden som har infört ett totalförbud mot bastuklubbar.
I andra länder har motsvarande inrättningar ofta blivit platser för ett framgångsrikt preventions- och upplysningsarbete mot hiv. Ett uppsökande projekt genomfört av Olafiapoliklinikken vid Ullevåls sjukhus i Oslo visar exempelvis att 16 procent av besökarna vid gaysaunorna i staden endast knyter sexuella kontakter där, och således inte hade kunnat nås direkt på någon annan form av träffställen (Haakon Aars: "Prosjekt Saunaer", Ullevål sykehus 1997).
De domslut som avkunnats enligt bastuklubbslagen inger oro. 1993 avgjordes ett mål där en innehavare av en videobiograf för homosexuella män fälldes för brott mot lagen. En viktig del av bevisningen bestod i fyndet av kondomer i lokalen. Trots att samhället varje år lägger ner miljontals kronor på att uppmuntra till kondomanvändning kan alltså förekomsten av kondomer på en lokal användas som belastande bevis i en rättegång mot lokalens innehavare. En sådan ordning är ologisk och orimlig och utgör ett hinder mot en effektiv hivprevention.
Det kan också resas starka principiella invändningar mot bastuklubbslagen, eftersom den kriminaliserar underlättandet av vissa frivilliga sexuella kontakter som äger rum i enrum, mellan vuxna och utan betalning. Argumentet att det gäller att förebygga hivspridningen är inte hållbart eftersom bastuklubbslagen förhindrar alla slags sexuella kontakter på dessa inrättningar, inte bara de smittfarliga kontakterna.
Den pågående utvärderingen av smittskyddslagen kommer även att behandla bastuklubbslagen. Med hänsyn till den fortgående hivepidemins allvarliga karaktär anser vi emellertid inte att en lagändring kan vänta. I avvaktan på Smittskyddskommitténs betänkande föreslår vi att bastuklubbslagen tills vidare inte skall gälla.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar att, i enlighet med vad i motionen anförts, bastuklubbslagen tills vidare inte skall gälla,
att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, hos regeringen begär förslag till sådan ändring av lagen (1987:375) om förbud mot s.k. bastuklubbar att föreningsdrivna bastuklubbar tillåts.
|
Yvonne Ruwaida (mp) |
|
|
Annika Nordgren (mp) |
Gunnar Goude (mp) |