Vid riksmötet 1996/97 väckte Sonja Rembo m.fl. en motion om skelettskörhet. Motionen behandlades i samband med proposition 1996/97:60 Prioriteringar inom hälso- och sjukvården.
Utskottet har vid behandlingen av denna motion i huvudsak hänvisat till sjukvårdshuvudmännen och har därutöver redovisat en rad utredningar, bl.a. en utredning om kvinnors hälsa inom EU‑kommissionen. Vidare erinrades om att parterna i samband med överenskommelser om ersättningar till sjukvårdshuvudmännen ska fortsätta utvecklingsarbetet med att fastställa riktlinjer för ytterligare diagnoser och sjukdomstillstånd utöver diabetes. Utskottet utgick ifrån ”att de olika sjukdomsgrupper som nu behandlas, men även andra diagnoser och sjukdomstillstånd kan komma att övervägas i det nämnda utvecklingsarbetet” och ansåg att motionsyrkandet i huvudsak var tillgodosett.
Vi anser inte att vårt motionsyrkande är tillgodosett med tanke på vilken folksjukdom osteoporossjukdomen är och vi upprepar därför våra förslag från förra året.
Det är väl belagt att kvinnors villkor, förutsättningar och behov inte tillräckligt har beaktats inom den medicinska vården och forskningen. Mannen har långt in i vår tid varit måttstocken. På något annat sätt går det knappast att förklara att den snabba utvecklingen av osteoporos hittills har rönt så liten uppmärksamhet.
Osteoporos är ett växande folkhälsoproblem. 70 000 svenskar drabbas varje år av frakturer på grund av osteoporos. Varannan kvinna över 50 år och var fjärde man drabbas av fraktur på grund av osteoporos. Sedan 1950‑talet har risken för frakturer tredubblats. En 40‑åring kan i dag ha samma kvalitet på sitt skelett som en 70‑åring för 30 år sedan.
Kunskaperna om sjukdomen är otillräckliga. Det leder ofta till att osteoporos varken diagnostiseras eller behandlas förrän katastrofen är ett faktum, ofta inte ens då. Den svenska patientföreningen – Riksföreningen Osteoporotiker (ROP) – liksom nyligen genomförda enkätundersökningar bekräftar att kunskaperna om osteoporos är dåliga hos såväl allmänheten som många anställda i sjukvården och sjukvårdspolitiker
Inte heller orsakerna till osteoporos och den höga förekomsten i Sverige är fullständigt kända. Att såväl genetiska faktorer som livsstil spelar en roll är säkerställt. Liksom hormonella förändringar, främst hos kvinnor i samband med menopausen. Ökande livslängd medför också en större risk för frakturer på grund av osteoporos. Det är också väl känt att rökning, vissa mediciner, fel sammansatt kost, låg fysisk aktivitet och låg belastning av skelettet utgör riskfaktorer. Förekomst av osteoporos hos elitidrottsmän visar emellertid att hög fysisk aktivitet inte alltid ger ett tillräckligt skydd mot osteoporos.
Samhällskostnaderna uppskattas till mer än 2,5 miljarder kronor per år enbart för höftfrakturerna, vilket enbart ger en indikation om vilka kostnader det egentligen handlar om. Osteoporos är också ett växande problem bland män.
För dem som drabbas innebär osteoporos oftast ett livslångt lidande med smärtor, beroende av hjälp från andra och svårigheter att leva vad som brukar betraktas som ett normalt liv. Kotfrakturer och hopsjunken bröstkorg medför värk, belastning på inre organ och rörelsesvårigheter. Underarmsfrakturer och höftfrakturer kan leda till bestående, svåra handikapp.
Under kort tid har forskningen lett till nya möjligheter att utreda, behandla och förebygga osteoporos med goda resultat. Utvecklingen av läkemedel visar också på nya, positiva möjligheter.
Intresset för och aktiviteterna omkring osteoporos har ökat kraftigt världen över. Bland annat har inom EU‑kommissionen tillsatts ett antal arbetsgrupper i syfte att utarbeta en rapport med förslag till rekommendationer. WHO har utlyst en internationell världsosteoporosdag.
Trots den dramatiska utvecklingen av osteoporos och osteoporosrelaterade frakturer och den växande belastning som detta utgör för såväl kommuner och landsting som socialförsäkringssystemen – för att inte tala om dem som drabbas – är förebyggande, utredning och behandling av sjukdomen osteoporos ingen högt prioriterad fråga inom forskning och vård. Någon annan förklaring än den inledningsvis nämnda är svår att finna.
Det finns oerhört mycket att vinna i form av lägre vård- och omsorgskostnader, lägre belastning på socialförsäkringssystemen, uteblivet produktionsbortfall och ökad livskvalitet genom att i tid förebygga, upptäcka och behandla osteoporos. Relativt okomplicerad och kostnadseffektiv behandling, såsom tillförsel av östrogen, kalcium och D‑vitaminer, kan ofta ge goda resultat. Utvecklingen av läkemedel öppnar nya möjligheter och tyder på att det går att behandla osteoporos och förebygga frakturer också högt upp i åldrarna.
Osteoporossjukdomen bör prioriteras som det folkhälsoproblem den är:
Forskningen behöver intensifieras.
Kunskaperna bland allmänheten, media och sjukvårdspolitiker, behöver förbättras.
Varje läkare som behandlar vuxna patienter bör ha grundläggande kunskaper om osteoporossjukdomens förekomst och riskfaktorer och känna till möjligheterna till profylax och behandling. Varje patient med fraktur måste också utredas om eventuell förekomst av osteoporos och få behandling för denna.
I varje län/landsting eller annat större upptagningsområde bör det finnas minst en enhet som skaffar sig större kunskap och erfarenhet av osteoporos, till vilken patienter kan remitteras för bedömning, innefattande bentäthetsmätning.
I folkhälsoarbetet behöver möjligheterna att förebygga osteoporos tas till vara med början under barn- och ungdomen, senare med menopausrådgivning och förebyggande av fallolyckor.
En kartläggning bör genomföras som visar den nuvarande situationen vad gäller osteoporos. Den bör ge kunskaper bl.a. om pågående forskning, om hur osteoporos och risken för frakturer på grund av osteoporos uppmärksammas och behandlas på alla nivåer inom vården, förekomsten av bentäthetsmätare liksom patienternas situation. Likaså bör de kunskaper om osteoporos som ges i vård- och omsorgsutbildningarna kartläggas. Det är också väsentligt att en ekonomisk analys görs av de totala samhällskostnaderna.
En sådan kartläggning bör utmynna i förslag och rekommendationer om hur osteoporos skall kunna förebyggas, diagnostiseras och behandlas.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en kartläggning av osteoporos i enlighet med vad som anförts i motionen.
|
Gullan Lindblad (m) |
|
|
Iréne Vestlund (s) |
Helena Nilsson (c) |
|
Isa Halvarsson (fp) |
Eva Zetterberg (v) |
|
Marianne Samuelsson (mp) |
Chatrine Pålsson (kd) |