Den fria aborten, dvs. att en kvinna inte behöver anföra något skäl för att få abort utfört före 18:e graviditetsveckan, medför ett etiskt dilemma, med vittgående konsekvenser vad gäller människosyn och synen på människolivets okränkbarhet. I denna motion vill vi ta upp några abortrelaterade problemställningar och föreslå lösningar.
Abortproblematiken är omfattande. Under 1995 utfördes 31 391 aborter i Sverige, 1996 32 175 aborter samt första halvåret 1997 15 778 aborter vilket är en liten nedgång jämfört med första halvåret 1996. Sedan den nya abortlagen trädde i kraft 1975 har närmare 750 000 aborter utförts.
Från 1990 till 1995 har aborterna stadigt minskat med i genomsnitt 1 000 per år. 1995 utfördes 16 procent färre aborter än 1990. Mellan 1990 och 1995 har antalet aborter i åldersgruppen 14–19 år minskat med 38 procent och i åldrarna 20–24 år med 23 procent. Det är därför mycket oroande att rapporter nu visar att aborttalen är på väg att öka igen, särskilt bland yngre kvinnor.
Att allmänheten har en mycket restriktiv syn på aborter framgick av en SIFO‑undersökning 2–22 mars 1994. 1 047 personer i åldern 16–74 år tillfrågades vid personliga hembesök ”Kan du acceptera en abort?”. De deltagande fick själva fylla i sina svar och lägga formuläret i ett slutet kuvert. 4 procent markerade svarsalternativet ”Ja, av vilket skäl som helst”, 60 procent markerade ”Ja, med vissa begränsningar”, och 29 procent markerade ”Ja, men endast om moderns liv är i fara eller om graviditeten beror på incest eller våldtäkt”. 7 procent avstod att svara, eller svarade annorlunda.
Den nuvarande abortlagen, som medger abort av vilket skäl som helst, visade sig alltså ha ett mycket begränsat stöd, då de tillfrågade kände sig förvissade om att deras svar behandlades konfidentiellt. Störst stöd, 60 procent, visade sig en lagstiftning som medger abort på vissa indikationer ha. Det är anmärkningsvärt att så många som 29 procent markerade en närmast katolsk syn på abortlagstiftningen.
SIFO ställde också vid detta tillfälle frågan ”Under vilka förhållanden kan du acceptera abort?”. 87 procent markerade ”Vid incest eller våldtäkt”, 85 procent ”Vid fara för moderns liv”, 51 procent ”Om barnet kan bli handikappat”, 39 procent ”Om modern anser sig för ung”, 28 procent ”Om barnet är oönskat”, 13 procent ”Av ekonomiska skäl”, 5 procent ”Om barnet har ”fel” kön”, 6 procent ”Av vilka skäl som helst”, 4 procent ”Aldrig”. (Det var möjligt att markera flera svarsalternativ.)
Mot denna bakgrund tas några abortrelaterade problemställningar upp nedan.
I propositionen 94/95:142 ”Fosterdiagnostik och abort” skrev nuvarande regering:
En avvägning mellan kvinnans intressen och den oföddes intressen är ofrånkomlig. Det är dock viktigt att vara vaksam så att inte denna slags avvägning leder i riktning mot en etisk gradering av människoliv.
Vidare skrev regeringen:
Inom Medicinsk-etiska rådet föreligger enighet om att den gemensamma värdegrunden är att fostret har rätt till skydd under sin utveckling. Denna rätt måste emellertid vägas mot moderns rätt till självbestämmande ... Regeringen ansluter sig till Medicinsk – etiska rådets resonemang när det gäller synen på fostrets respektive kvinnans intressen och anser således att fostret har rätt till skydd under sin utveckling, men att denna rätt måste vägas mot moderns rätt till självbestämmande.
Denna syn på fostrets rättigheter är väl förankrad i svensk lag och i internationella konventioner.
Regeringsformens 1 kap 2 § deklarerar: ”Den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet”, samt i 2 kap 6§: ”Varje medborgare är gentemot det allmänna skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp.”
FN:s universella förklaring om de mänskliga rättigheterna (1948), artikel 3: ”Envar har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet.” FN:s konvention om medborgerliga rättigheter (1966) artikel 6, punkt 1 deklarerar: ”Varje människa har en inneboende rätt till livet. Denna rätt skall skyddas genom lag.”
Europakonventionen och andra fri- och rättigheter (1993/94:KU24) inkorporerades i svensk lagstiftning genom riksdagens beslut 14 april 1994. Konventionen fastslår i artikel 2, punkt 1: ”Envars rätt till livet skyddas genom lag.” Därmed har också de nämnda FN-deklarationernas intentioner integrerats i svensk lag.
Att skyddet av det mänskliga livet gäller också det ofödda barnet alltifrån befruktningsögonblicket framgår av den av Sverige ratificerade Genèvedeklarationen (1948). Där anges att läkare skall förpliktiga sig till ”den största respekt för mänskligt liv alltifrån konceptionen till döden”. Detsamma deklarerar artikel 6.5 i 1966 års konvention om medborgerliga och politiska rättigheter, samt artikel 12.2a i 1966 års konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.
I preamblen till FN:s barnkonvention, som Sverige ratificerade 1989, deklareras att barnet har rätt till lämpligt rättsligt skydd även före födelsen.
Detta rättsskydd innebär att fostret i svensk lagstiftning har rätt till skydd från moderns alkohol- eller drogmissbruk (Lagen om vård av missbrukare i vissa fall 1988:870 LVM 4 §, punkt 3), samt rätt till skydd mot gifter i moderns arbetsmiljö, som t.ex. bly eller strålning (Arbetsmiljölagen 1977:1160 kap 4, Arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter AFS 1986:17, 1992:8,17, 1993:18, 57, 1994:32,33,34, SSIFS 1989:1).
Fostret tillerkänns vidare status som juridisk person i och med att barnet räknas som förmånstagare för faderns eventuella livförsäkring och ärver sin far, oavsett hur tidigt fadern än skulle avlida under graviditeten (Ärvdabalken 1 kap 1 §).
Regeringen deklarerade som sin uppfattning i propositionen 94/95:142 som ovan relaterats: ”En avvägning mellan kvinnans intressen och den oföddes intressen är ofrånkomlig.” Vi har ovan kunnat konstatera att svensk lag och internationella konventioner ger fostret rätt till skydd för sitt liv.
I en abortsituation står två individers intressen i konflikt med varandra. Utredningen SOU 1989:51 ”Den gravida kvinnan och fostret – två individer” klargjorde denna intressekonflikt så:
När det gäller den oföddes intresse bör först framhållas att ett foster i princip har rätt till utveckling och rätt att födas. Därav följer att en abort inte kan motiveras utifrån fostrets intresse. Ett abortbeslut innebär som regel att kvinnans (föräldrarnas) intresse att inte föda barnet tillåts väga tyngre än fostrets intresse av att utvecklas och födas – – – Man måste utgå från att modern och det blivande barnet är två skilda individer som båda är skyddsvärda.
Situationen i dag är att i intressekonflikten mellan fostret och modern ges modern alltid, i alla fall och för vilka skäl det vara månde, företräde före fostret fram till den 18:e graviditetsveckan. Mellan den 18:e och den 22:a graviditetsveckan prövar Socialstyrelsen om synnerliga skäl för abort föreligger.
Det är alltså tydligt, mot bakgrund av det som nämnts ovan, att den avvägning mellan fostrets och kvinnans intressen som regeringen efterlyser inte sker förrän efter vecka 18. Dessförinnan har fostret inget skydd eller rättssäkerhet, utan kvinnans intresse får ensamt avgöra om fostret skall aborteras eller inte. Grundlagen, Regeringsformens 2. kapitel, Grundläggande fri- och rättigheter, ger vid konflikter rätt till prövning av nämnd eller domstol. Detta är den enda konflikt mellan två individer där lagen inte ger den ena – dessutom den svagare – parten, något skydd eller möjlighet att få sina intressen tillvaratagna och prövade.
Regeringen bör därför återkomma till riksdagen med förslag hur en avvägning mellan fostrets och kvinnans intressen skall göras innan den 18:e graviditetsveckan.
I dag är det obligatoriskt för samhället att erbjuda stödsamtal för den kvinna som begär abort före den 18:e graviditetsveckan, både före och efter aborten. Det är en god ordning som de flesta också utnyttjar. För dem som inte vill utnyttja stödsamtalet finns dock inga hinder att gå igenom aborten.
Om man jämför med en begäran om sterilisering framstår detta som orimligt. Den som begär att steriliseras måste obligatoriskt genomgå rådgivande samtal, där ingreppets definitiva natur diskuteras liksom alternativa preventivmedel och eventuella medicinska risker med ingreppet. Man rekommenderas sedan att gå hem, sova på saken och samtala med sin partner. Steriliseringen sker därefter först sedan patienten undertecknat ett papper där man förklarar sig införstådd med ingreppets natur och konsekvenser.
Motivet till denna goda ordning vid sterilisering är inte svår att förstå. Ingreppet kan inte göras ogjort, en livslång verkan blir följden. Det är ett kirurgiskt ingrepp som inte är garanterat fritt från risker. Det kan ha såväl psykiska konsekvenser som konsekvenser för samliv och den egna könsidentiteten.
Allt detta gäller också för en abort, och blott i ännu högre grad. Abortingreppet får konsekvenser för såväl den abortsökande kvinnans kropp, som för fostrets. Att släcka sitt väntade barns liv är i ännu högre utsträckning än steriliseringen en handling som kräver moment som bromsar och ger tillfälle till bearbetning, stöd och eftertanke, samt hjälp till den abortsökande att se andra lösningar än abort. Därför bör också stödsamtalet inför en abort vara obligatoriskt.
Många kvinnor berättar att de vid första kontakten med mödravårdscentral eller kvinnoklinik har mötts av frågan: ”Vill du göra abort eller vill du behålla barnet?”. När den nya abortlagen infördes var det med skälet att abort skulle vara den sista nödlösningen. En förskjutning har nu i många sammanhang ägt rum, så att möjligheten till abort framställs som ett likvärdigt alternativ till andra sätt att förhålla sig till det väntade barnet. Självklart skall den kvinna som fått beskedet att hon väntar ett oplanerat barn i stället få allt stöd att föda barnet. Ofta kan en kvinna i denna utsatta situation känna sig både ambivalent, ensam och osäker. Det är viktigt att hon av personalen på mödravårdscentralen bemöts med ett självklart stöd, när hon är i störst behov av detta stöd.
Stödsamtal som abortsökande kvinnor erbjuds genomförs i allmänhet på ett bra och professionellt sätt. Men det har också framkommit att den rådgivande rekommenderat abort, t.ex. inför kvinnans oro för hennes mans påtryckningar att göra abort på ett barn han inte önskar. Stödsamtalet blir då ytterligare ett tryck utöver mannens att göra abort. Här är lika viktigt att kvinnan möts med empati och medkänsla och får möjlighet att se andra utvägar ur sitt dilemma än att abortera fostret. Kvinnan bör också få ta del av information om graviditetens och fosterutvecklingens förlopp och få veta att den svåra känslomässiga och ofta labila situationen är helt naturlig, och tillhör en normal graviditet, inte minst p.g.a. hormonomställningen i kroppen. Stödsamtalet måste självklart öka kvinnans valmöjligheter, inte snäva in dem så att abort synes vara det enda möjliga utvägen.
I sammanhanget kan nämnas att man i den tyska abortlagstiftningen ser mycket allvarligt på alla former av försök att påverka en kvinna att göra abort. En sådan handling är straffbelagd. Lagen syftar till att skydda kvinnan, och därmed hennes barn, från all otillbörlig påverkan i riktning mot ett abortbeslut.
I dag utförs aborter på flickor under 18 år utan att nödvändigtvis deras föräldrar är införstådda med detta. Det är en orimlig situation, att abort skulle vara det enda planerade kirurgiska ingrepp som utförs på ett omyndigt barn utan föräldrarnas (vårdnadshavarnas) samtycke. Det är svårt att nämna situationer där ett barn är i större behov av stöd från sina föräldrar och där hon kan vara utsatt för svår press från barnets far att utföra aborten. Abortingreppet är, i likhet med flertalet kirurgiska ingrep inte utan risk. Det är också väl dokumenterat att många kvinnor får psykiska besvär senare i livet efter en utförd abort. I denna svåra avvägning bör föräldrarna till den omyndiga flickan vara helt informerade; aborten handlar trots allt om både deras barns och barnbarns liv.
Ett foster föds normalt i den 40:e graviditetsveckan, dvs. 38 veckor efter befruktningen. Man har kunnat påvisa att foster upplever smärta från den 10:e graviditetsveckan, och man kan mäta EEG på fostrets hjärna och fostrets hjärta slår i den 8:e graviditetsveckan.
Denna kunskap reser frågetecken om fosters upplevelse av aborter. Självklart skall de aborter som inte kan undvikas utföras på minst smärtsamma sätt. Liksom vid förlossning av ett fullgånget barn disponerar läkaren ett flertal smärtlindringstekniker, från fullnarkos till ryggmärgsbedövning, pudendusblockad och lustgas som tillförsäkrar kvinnan en god smärtlindring.
Fostrets behov av smärtlindring är tydligtvis otillräckligt beaktad. Det är inte klarlagt om och i vilken utsträckning smärtstillande medel i kvinnans blodomlopp övergår via moderkakan till fostret. I början av juli 1994 larmade professor Nicholas Fisk att ofödda barn behöver smärtlindring innan de aborteras. Professor Fisk och hans team av forskare vid Queen Charlotte-sjukhuset i London har visat att även mycket små foster känner smärta. Forskarna upptäckte detta när de behandlade ofödda barn som led av blodbrist. En del av barnen behövde blodtransfusion, men när man därför stack in en nål i fostrets mage upptäckte man att stora mängder stresshormon bildades, och fostret fick häftig andhämtning. Ju längre nålen satt inne, desto större blev koncentrationen av stresshormoner, samma reaktion som vuxna har på smärta.
Kunskapen om fosters förmåga att uppleva smärta är dock ingen nyhet. Professor Ulf Lindblom, president för The International Association for the Study of Pain, som arrangerade den sjunde världskongressen om smärta i Paris i slutet av augusti 1993, varnade i svenska media för att redan foster kan uppleva smärta. Smärtan hos spädbarn kan till och med upplevas starkare än hos äldre barn och vuxna. Professor Lindblom poängterade därför vikten av att redan under barnets första månader ge adekvat smärtlindring.
Så tidigt som i början av 1970-talet lyckades professor Albert W Liley, Nya Zeeland, visa att foster känner smärta, är känsligt för beröring, ljus, värme och oljud redan vid 10–11 veckors ålder, dvs. i moderns 12:e–13:e graviditetsvecka (se artikeln ”The Foetus as a Personality” i Australian & New Zealand Journal of Psychiatry, 1972, nr 6, 2 99). Vi vet också att redan i 8:e graviditetsveckan slår fostrets hjärta och man kan uppmäta EEG på fostrets hjärna. Om man vid 8 veckors ålder, dvs. i 10:e graviditetsveckan, stoppar ett föremål i fostrets hand kramar det om det, men om föremålet sticks, drar fostret snabbt undan handen (se ytterligare artikeln ”What the Foetus Feels” i British Medical Journal 1981 av läkarna H B Valman och J F Pearson).
I England tillsattes under 1996 en kommission för att grundligt utreda frågan om fosters upplevelse av smärta vid aborter. Kommissionens slutsatser och rekommendationer kommer att publiceras i en vetenskaplig rapport. Även sjukvården i Sverige bör tillgodogöra sig den prenatala forskningens landvinningar, varför riksdagen som sin mening bör ge regeringen till känna behovet av en utredning för att klarlägga hur fosters behov av smärtlindring vid aborter skall kunna tillgodoses.
I USA har forskningen kring kvinnors hälsa efter abort kommit mycket längre än i Sverige. Förhållandena i USA är annorlunda än i Sverige, t.ex. finansieras inte aborten med skattemedel utan av kvinnan själv och insynen i abortklinikernas verksamhet är mycket sämre än i vårt land. Trots detta finns det ingen anledning att anta att svenska kvinnors reaktioner efter abort i det väsentliga skulle skilja sig från amerikanska kvinnors dokumenterade erfarenheter. De amerikanska undersökningarna har därför ett stort intresse trots att förhållandena i USA och Sverige skiljer sig till en del.
Forskningsrapporter visar att aborter är mycket problematiska för kvinnan (se David Reardon: ”Aborted Women, Silent No More”, Loyola University Press, Chicago 1987).
Några exempel kan nämnas:
Minst 10 procent av de utförda legala aborterna följdes av omedelbara fysiska komplikationer. Siffran grundar sig på abortklinikernas egna siffror, med ett mörkertal därutöver av komplikationer som kvinnorna inte anmält, eller som abortklinikerna kan ha haft intresse av att dölja.
I mellan 20 och 50 procent av alla abortfall uppstår medicinska komplikationer på lång sikt, vanligen i livmoder, livmoderhals och äggledare. Risken för framtida fertilitetsproblem är störst för tonåringar och kvinnor som gör abort vid sin första graviditet.
Varje år får över 100 000 kvinnor i USA missfall, för tidigt födda barn eller komplikationer vid förlossningen som direkt följd av en tidigare genomgången abort.
90 procent av alla kvinnor som genomgår en abort upplever måttlig till allvarlig känslomässig och psykisk stress efter aborten. Upp till 10 procent behöver vård på psykiatrisk klinik eller annan läkarbehandling. Mellan 1 och 2 procent (15 000‑30 000) kvinnor lider av sådana traumata efter aborten att de inte klarar av ett arbete. Självmordsrisken för kvinnor som genomgått en abort är 9 gånger högre än hos kvinnor som inte gjort det.
Kvinnor som gjort abort under ”svåra omständigheter” (såsom vid våldtäkt, incest, abort av handikappat barn, av psykiska och fysiska skäl) är mycket mer benägna att lida av allvarliga känslomässiga och psykiska problem i samband med aborten, än de som gjort aborten under mer kontrollerade och övervägda omständigheter.
Problem efter aborten ökar risken att kvinnan senare kommer att bli inblandad i ett mönster av barnmisshandel.
I en undersökning utförd av WEBA, en organisation för kvinnor som gjort abort, framkom bl.a. att 95 procent av de tillfrågade kvinnorna inte skulle ha gjort om aborten om de ställts inför problemet i dag, att 93 procent upplevde att deras självbild hade försämrats efter aborten, och att 66 procent upplevde att deras liv hade blivit sämre efter aborten.
Sociologen Mary Zimmerman publicerade 1977 en numera klassisk undersökning av hur kvinnor upplevt abort (Passage Through Abortion: The Personal and Social Reality of Women´s Experiences). Av hennes rapport framgår att:
I 95 procent av fallen spelade mannen en central roll i beslutet att göra abort. I 20 procent av fallen kände kvinnan sig tvingad av mannen att göra aborten.
I 50 procent av fallen följdes aborten mycket snart av en allvarlig störning eller ett avslutande av den relation kvinnan haft till mannen.
Zimmerman konstaterar att de kvinnor som verkar ha klarat sig bäst efter aborten är de kvinnor som varit mest benägna att förtränga minnet av aborten eller beskriva den som ”en overklig upplevelse”. Zimmermans undersökning gjordes dock bara 6 veckor efter aborten. Då hade ännu inte kvinnorna upplevt sådana saker som den dag då barnet skulle ha fötts, årsdagen av aborten, födelse av senare barn, eller missfall.
I en europeisk studie rapporterades negativa psykiatriska manifestationer som en följd av legal abort hos 55 procent av de kvinnor som undersökts av en psykiater (Ann Saltenberger: Every Woman Has a Right to Know the Danger of Legal Abortion, Glassboro NJ, 1982, s 141).
Saltenberger refererar bl.a. till tidskriften American Journal of Psychiatry (s 145) där forskare rapporterar att av 500 undersökta kvinnor uppvisade omkring 50 procent negativa känslor, och upp till 10 procent av kvinnorna bedömdes ha utvecklat ”allvarliga psykiatriska komplikationer”.
Som nämndes inledningsvis har sedan nuvarande abortlag trädde i kraft 1 januari 1975 närmare 750 000 aborter utförts på svenska sjukhus till en vårdkostnad av mer än 3,7 miljarder kronor (beräknat på en genomsnittlig kostnad om 5 000 kronor per abort). Trots att lagen fått så vittgående konsekvenser har ingen utvärdering gjorts av lagen under dessa 21 år, utöver en undersökning 1980 med ett begränsat urval. Det torde vara unikt att ett kirurgiskt ingrepp, som uppskattningsvis har berört omkring en halv miljon kvinnor, inte har tilldragit sig större intresse att utvärdera.
Med hänsyn till vad som ovan framförts finns det goda skäl att utvärdera den nuvarande abortlagen. En lång rad olika frågeställningar relaterade till aborter och kvinnors psykiska och fysiska hälsa måste belysas. Vidare borde också sjukvårdspersonalens psykiska arbetsmiljö belysas.
Den vetenskapliga utvecklingen, bättre kunskaper och därmed följande debatt har under åren gradvis förskjutit allmänhetens syn på aborter. Fosterdiagnostiken har utvecklats och har en stark koppling till abortfrågan. Den oro som handikapporganisationer och andra gett uttryck för måste beaktas. Abortlagen behöver därför också prövas och utvärderas utifrån ett samhällsetiskt perspektiv.
Enligt många gynekologer växer efterfrågan på abort av foster som har oönskat kön. En grupp som har nämnts i debatten (SvD 960329, DN 960324) är invandrarkvinnor som vill abortera flickfoster därför att deras män vill ha en son. I sitt betänkande med anledning av proposition 94/95:142 ”Fosterdiagnostik och abort” uttalade socialutskottet att abort på grund av fel kön är oförsvarbart.
Att argumentera för att prenatal könsdiskriminering skall vara totalt oacceptabelt torde vara överflödigt. I den stora SIFO-undersökningen som relaterades inledningsvis framgick att bara 5 procent av den svenska befolkningen kan acceptera abort på grund av ”fel” kön. Det måste anses djupt förankrat i den allmänna rättsuppfattningen att dessa aborter är oacceptabla. Regeringen bör återkomma till riksdagen med ett lagförslag som förbjuder sådana aborter.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag om hur en avvägning mellan fostrets och kvinnans intressen skall göras före den 18:e graviditetsveckan,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stödsamtal inför abort,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bemötandet av den gravida kvinnan på mödravårdscentraler och i stödsamtal,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skyldighet att vid omyndighet meddela vårdnadshavaren vid abort,
att riksdagen hos regeringen begär en utredning för att klarlägga fosters behov av smärtlindring i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvärdering av 1975 års abortlag,
att riksdagen hos regeringen begär förslag om förbud mot prenatal könsdiskriminering i enlighet med vad som anförts i motionen.
|
Gustaf von Essen (m) |
|
|
Tuve Skånberg (kd) |
Henrik S Järrel (m) |