Reumatism är i dag en av de fyra största folksjukdomarna i Sverige. Den drabbar människor i alla åldrar och är mer eller mindre kronisk. Det är viktigt att kunskap om sjukdomen och möjlighet till lindring och bot ges tillräckliga resurser.
Reumatologin är som självständig medicinsk specialitet relativt liten och ung. I dagsläget finns endast fyra professurer, universiteten i Linköping och Umeå saknar dessa. Som en naturlig följd av detta finns inte heller gott om andra forskningstjänster. Detta är ett problem eftersom forskning som sådan ofta utgör en god bas för påbyggnadsutbildning och vidareutbildning för övriga personalkategorier inom hälso‑ och sjukvården.
Linköpings universitet har i en studie undersökt vilka samhällsekonomiska effekter som uppstår vid reumatiska sjukdomar. Rapporten visar på att de indirekta kostnaderna för sjukdomen är nio gånger så höga som de direkta. Förutom det lidande som sjukdomen åsamkar såväl sjuka som anhöriga, innebär sjukdomen således också betydande kostnader för samhället i stort.
När det gäller frågan om antalet specialister, reumatologer, så har Reumatikerförbundet gjort en studie under 1995, ”Reumatologi i länssjukvården”, som utarbetats av en arbetsgrupp reumatologer. Denna studie är upplagd som en kartläggning av länssjukvårdens reumatikervård – dess organisation, verksamhetsinnehåll och resursbehov.
I samband med att denna studie presenterades gjorde Reumatikerförbundet en kartläggning. Denna kartläggning visade att det vid denna tid fanns 141 reumatologer i tjänst inom svensk reumatikervård. Programmet hade i sin rapport uttryckt ett minimiresursbehov om 216 reumatologer. Behoven är alltså i dag mycket dåligt tillgodosedda. Mot denna bakgrund är det tydligt att reumatologin behöver förstärkas.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om reumatologin.
|
Anita Jönsson (s) |
Berit Oscarsson (s) |
Gotab, Stockholm 1997