I början av 1990-talet började den offentliga ekonomin i Sverige försvagas och arbetslösheten ökade. Från 1990 till 1996 minskade antalet sysselsatta med 545 000 personer. Samtidigt ökade befolkningen i de arbetsföra åldrarna med 150 000. Följden blev en kraftig ökning av arbetslösheten.
I delar av Sverige exempelvis Bergslagen ökade arbetslösheten väsentligt tidigare till följd av strukturrationaliseringar inom näringslivet och har under en längre tid hållit sig på en hög nivå. Andelen förtidspensionerade är också högre i jämförelse med medelvärdena för riket.
Forskning kring arbetslöshet och ohälsa har tidigare varit begränsad. Under senare år har dock intresset för arbetslöshetsstudier ökat väsentligt. Men inte minst studier av sambandet mellan abetslöshet och mental hälsa har visat sig ha metodologiska problem. Vid en översikt av forskning i de nordiska länderna drar man dock slutsatser som pekar på att arbetslöshet medför försämrad hälsostatus.
Inom landstinget Dalarna genomförs vartannat år en hälsoenkät som besvaras av en stor del av den vuxna befolkningen. I den senast genomförda enkäten – år 1996 – framkom att de invånare som mådde absolut sämst, var långtidssjukskrivna arbetslösa. Denna grupp är inte stor men tar en jämförelsevis stor del av sjukvården i anspråk. Med utgångsläge från de studier som gjorts inom landstinget Dalarna förbereds en fortsatt utredning av de arbetslösas situation i norra Västmanland och södra Dalarna.
Trots att redan gjorda undersökningar talar för att många arbetslösa har en sämre hälsosituation än den övriga befolkningen saknar de arbetslösa tillgång till förebyggande insatser. De saknar stöd för förändring av hälsovanor som t ex tobaksavvänjning och regelbundna hölsoundersökningar som kommer de flesta inom den arbetande befolkningen till del i form av företagshälsovård. Situationen är i stort sett likartad för långtidssjukskrivna som ”lämnar” försäkringskassan och blir förtidspensionerade. Kontakt med hälso- och sjukvården sker först när den dåliga hälsosituationen redan är etablerad.
Vi motionärer anser att det av det anförda finns starka skäl som talar för att genom förebyggande hälsoarbete förbättra de arbetslösas hälsosituation. Ansvaret för verksamheten med förebyggande hälsoarbete bör som vi ser det lämpligen kunna läggas på arbetsförmedlingsnämnderna.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förebyggande hälsoarbete för de arbetslösa.
|
Per Erik Granström (s) |
|
|
Sven-Erik Österberg (s) |
Iréne Vestlund (s) |
|
Bengt-Ola Ryttar (s) |
Barbro Hietala Nordlund (s) |
|
Leo Persson (s) |
Laila Bäck (s) |